20 augusti 2017

Race report AIM Hemsedal 2017.

Hemsedal! Det var så vackert! Det gick så dåligt! :D Vi hade helt fel strategi och kunde tydligen inte lära om och tänka rätt under loppet heller. Vi förstod visserligen inte riktigt hur jädra kassa vi var under själva loppet (tur det). *asgarv*

Hur som helst. Vi kom till Hemsedal sent på torsdagseftermiddagen och det var grått, dimmigt och regnigt... Vi checkade in på rummet/lägenheten, lagade mat, gjorde yoga och funderade på en promenad i regnet men bestämde oss för att stanna inne i värmen. 

På fredagsförmiddagen tog vi bilen och åkte runt och rekade lite samt beundrade utsikter och träffade Hemsedals turistbyrå för att göra lite reklam för AIM på Instagram, Facebook och Snapchat. Kul grej! 

Väderrapporten som länge visat regn hela AIM-helgen, svänger plötsligt om och visar att vädret ska bli helt okej. På lördagsmorgonen är det lite grått och regnigt men det avtar medan vi äter frukost. Klädvalet var lite lättare denna gång, med erfarenheten från Lindvallen då vi inte frös, trots konstant regn. Det blev underställströja, t-shirt och vindjacka. Vindjackan åkte dock av redan innan starten eftersom temperaturen var riktigt behaglig. 

Innan Lindvallen så hade vi ju som strategi att vi inte skulle upp på fjället, för det gynnar inte oss, vi är bättre på att mata cykel... men så testade vi ändå lite i Lindvallen i år, och det lönade sig verkligen inte för oss. Vi borde ha lagt den energin på att trampa en längre runda och ta fler kontroller. Så med det färskt i minne så bestämde vi oss för att absolut inte åka upp på fjället i Hemsedal, utan att satsa på att ta många kontroller i stället. (Big mistake, H U G H mistake :)

Vi fick kartan och hittade en rutt som kändes väldigt bra. Vi skulle få slita lite höjdmeter men det verkade finnas stigar och det såg ut att vara många kontroller. Vi for iväg och tog den första kontrollen efter typ en kvart. Jag säger i förbigående till Annie att det verkar som att man egentligen borde åka upp på fjället eftersom det verkar vara där alla högpoängare är. Hon håller med och vi kör på (här borde vi kanske stannat upp och lyssnat på vad vi sa...). Under första timmen tar vi 6-7 kontroller och är väldigt nöjda med oss själva.

Det var sen vi började slita ont och där vi idag grämer oss över att vi inte tänkte efter. Vi släpade cykel på oframkomliga stigar helt i onödan, vi sprang (gick) upp flera hundra höjdmeter och fick springa (gå) ner lika många höjdmeter igen för att vi inte tänkte... och inte fattade hur svårframkomliga stigarna var. Om en stig är utmärkt på kartan i Lindvallen så innebär det att den till största delen är cykelbar, så var det inte här. Det tog oss 45 min att släpa cykel ca 2-3 km på stig... 

Men, som sagt, under tävlingen så var vi så inne i det och förstod väl inte riktigt hur galet vi tänkte. Vi förundrades över hur många det var som sprang, i stället för att cykla, men vi kopplade inte riktigt till att det kanske berodde på att det var snabbare :) Sen var de som cyklade ganska dåliga på det också...

Så vi hade en väldigt fin dag och det var så otroligt vackert!!! Kontrollerna var roligare än i Lindvallen, det var många som man fick klättra till, någon var alldeles vid ett vattenfall, ett par stycken under broar och många uppe i träd. Det krävdes mer samarbete och det var kul! 

När vi kom i mål hade vi tagit oss 40 km och 1700 höjdmeter (mot 80 km och 1100 höjdmeter i Lindvallen), så det är helt klart skillnad i terräng. Och vi var väldigt nöjda och glada när vi kom i mål! Och trötta, mycket mer möra än efter Lindvallen. Det var egentligen inte förrän vi började prata med andra som vi fattade vårt misstag. 

Och nu har vi pratat och ältat om det, och ångrat oss och vill göra om och göra rätt, eller skita att vara med nästa år, eller fan vi ska ta revansch.... :) 

Summa summarum. Det är lite som när man har pluggat på fantastiskt bra till ett prov och tycker att man kan allt, men så kommer det helt andra frågor än det man pluggat på och så går det helt kass. Man får en 3:a när man tycker att man är värd en 5:a, för man kan EGENTLIGEN. Lite så. Och eftersom man har rätt till alla sina känslor så unnar vi oss att svära lite och vara besvikna, samtidigt som vi garvar åt vårt övermod och funderar på hur och vad vi ska träna för att klara sådana här utmaningar ännu bättre. 

Här kommer lite njutbilder från rekarturen, så att ni också vill åka till Hemsedal. 


Gött med kaffe & macka vid en fors.


Världens gulligaste hus!

Sedum-tak de luxe.

Mäktiga vattenfall!


Rekning var simningen varit tidigare år. 

17 augusti 2017

Race report AIM Lindvallen 2017.

Jahaja, det här med bloggandet går ju lite sisådär men en race report från världens roligaste multisporttävling ska jag väl ändå kunna klämma ur mig. :) Även om en fjärdeplats inte är lika inspirerande att skriva om som en andraplats... gah! ;)

Vi åkte upp från Göteborg på torsdagseftermiddagen och kom till Lindvallen vid 20-tiden. Det blev ett stopp i Malung för att handla förnödenheter; mycket fett och lagom med proteiner och kolhydrater, det är vår melodi. Vi börjar bli väldigt rutinerade och samspelta nu så handlingen för tre dagar tog ca 15 min.

Fredagen började med panik över att jag glömt min ryggsäck med vätskeblåsa och cykellagarkittet hemma... Vi fick dock snabbt hjälp av AIM-Lisa som la ut en blänkare på fejan och fem minuter senare ringde några goda människor och sa att de kunde ta med sig mina grejer. Jag ringde makeN som fick stoppa in ungarna i bilen och ta en tur till Hisingen för att lämna det glömda... Resten av dagen ägnade vi att fika med kompis, reka och avslutningsvis hänga/mingla vid registreringen till AIM. Och äta, fnissa, spela hög musik och gå på toa förstås. Kvällen avslutades med ännu ett anfall av andnöd när vi upptäckte att Annies eker hade lossnat... Men även där kunde en make hjälpa till, denna gång med försäkran om att det inte var någon som helst fara, men att det var bra att tejpa fast ekern. Thank you silver tape.

Race day!
Vi vaknar hyfsat utvilade och taggade på lördagsmorgonen. Vi stretchade/yogade en stund och lagade sedan frukost (havregrynsgröt, ägg, rödbetsjuice & kaffe). Vädret var som det brukar, regnigt & grått, men med en prognos som var lite dystrare än tidigare år. Vi velade lite om kläder men beslutade att packa ner en extra ulltröja och regnjacka och skippa löpskorna.

Vi åkte ner till starten lagom till genomgången vid 9:30. Regnet droppade men humöret var på topp. Tio minuter innan start ställde jag mig vid kartorna och "paxade" en och småsnackade med folket runtomkring. Annie stod redo en bit därifrån.

Kl 10:00:00 Starten går och jag tar kartan och rusar till Annie. Vi tar fram penna och börjar markera kontroller med höga poäng. Fem minuter senare har vi en rutt klar och drar iväg.
Note to self: Vi borde nog ha tagit några minuter till och funderat ett varv till.

Efter tio minuter tog vi första kontrollen på en liten myr. Klafs, klafs så var fötterna blöta. Nästa kontroll var längst uppe på en låååång backe. Så, då var även flåset i gång. Jag har för mig att det regnade men det som kändes som ett problem innan tävlingen  - kommer vi att bli genomblöta och frysa ihjäl? - är numera ett icke-problem.

Vid tredje kontrollen är det dags för Annie att ta dagens första dopp vid en slackline-kontroll. Lite kyligt i vattnet men det går snabbt att få upp värmen igen. Nu ska vi ta oss an en av de lägre fjälltopparna och cyklar på uppför. Det är dimmigt på fjället och lite svårt att hitta en av kontrollerna som är en bit från stigen. Stigen ner från fjället är något diffus och svårcyklad så vi hoppar av hojarna och springer med dem i stället. Vi springer över stock & sten, lite myr, genom skog och över kalhygge, snubblar på stig och efter ca tjugo minuter är vi vid nästa kontroll. Vi har en god känsla och allt flyter på fint. Vi cyklar på och hittar vissa kontroller väldigt snabbt medan andra tar lite längre tid innan de låter sig hittas...

Under första halvan är det mest vanliga kontroller, dvs i träd, på stolpar, på grindar et c. När vi kommer till andra halvan av loppet är det dags för lite fler högpoängare och det innebär bland annat tre kontroller där Annie måste simma ut för att ta kontrollen. Jobbigt för Annie, desto lättare för mig... ;) Men, jag får tid att lägga upp strategin för sista delen av loppet och jag hjälper till med av/på-klädning samt fixar med energitillförseln. Vi fortsätter med vårt vinnande koncept att jag sköter kartan och Annie tar kontrollerna.

Sista delen av loppet går som vanligt väldigt fort. Vi vill ha 40 minuter på oss från rondellen upp till målet. Även om vi vet att vi klarar att cykla upp på 25 minuter så vet vi ju också att till exempel kramp kan ställa till det lite... så bra att ha lite till godo.

Vi har problem att hitta en av kontrollerna i slutet, vi letar vid fel göl... Men till slut hittar vi den och får bråttom till den sista kontrollen innan vi måste bege oss uppför backen. Det är en paddlingskontroll som Annie sup:ar ut till. Hon fixar det galant och vi kommer iväg i tid. Backen ä r som vanligt väldigt låååång men vi trampar på, och trampar om fler än vad som trampar om oss. Jag har sett en kontroll till  på kartan som jag har som en liten överraskning till Annie... En kåt-kontroll! :D
Det är fler som har tänkt samma tanke och det är väldigt hetsigt i spåren och folk som gastar hit och dit. Vi hittar kontrollen ganska snabbt, andas ut.. och cyklar till målet med några minuter till godo. Vi passerar målgången med leenden på läpparna och en skön känsla. Vi tittar på rafflande målgångar där en tävlande snubblar tre gånger innan han äntligen får kroppen över mållinjen, med ett par sekunder till godo.

Vi tycker att vi hittade en bra runda, cyklade den åt rätt håll, men det kändes lite långt mellan kontrollerna. På det hela taget är vi nöjda med dagen men lite förvånade/besvikna att vi faktiskt inte cyklade längre än vi gjort tidigare år, utan typ exakt lika mycket. Vi är ju bättre tränade i år. Och om man ska vara på topp så måste man cykla längre och ta fler kontroller, så är det bara.

Vilken tur att vi redan på lördag har en ny chans att göra bättre! :) Då är det nämligen dags för AIM i Hemsedal. Det känns väldigt spännande med nytt område! Ingen av oss har varit där förut, och vet inget om terrängen, mer än det vi hört - högre fjäll, mer klättring och vackrare vyer. Det ser vi fram emot!


16 juli 2017

Dagarna efter ÅEC.

När vi efter lite massage på krampande ben (jag) och ömmande/trött rygg (Annie) skulle ta våra cyklar och gå från målområdet, upptäckte vi att Annie hade punka på sitt bakdäck...!!! Det måste ha hänt i downhillbacken precis på slutet. Verkligen rejäl tur!! 

Dagen efter kom regnet och strilade lätt medan vi packade ihop, städade stuga och satte på cyklar och kajaker på bil.

Slitna cyklar :)

Vi kan väl erkänna att lukten i bilen inte var helt angenäm... Svettiga kläder, blöta kläder...

Leriga cykelskor...

Lediga löparskor...

Gråväder med färgglada inslag :)



Åreskutan som dagen innan varit i full prakt visade nu bara en liten fläck.

 En målbild i träningen mot ÅEC var att vi hade bokat en natt på Copperhill - mitt favorithotell alla kategorier :)

Brännan från tävlingsdagen då vi prioriterade t-shirt och rödsvedda armar framför långärmat och värmeslag... (nej, vi hade ingen solkräm... knasigt nog).
Vi njöt i spa:t, fick massage och åt god middag - och sov som stockar. En helt fantastiskt härlig avslutning på resan!

Sommarlek.

Vi har blivit med studsmatta. Igen. Vår tredje... men nu en rejäl variant och som har ankrats fast så att höststormarna inte tar den.

Och årets lek är att sätta vattenspridaren under studsmatta - fullt ös, och sen hoppa! 












3 juli 2017

ÅEC 2017 - race report.

Jag sov faktiskt rätt bra (!) och vaknade vid 5:30, en stund innan klockan ringde. Race day!!! Annie hade ingen Törnrosa-sömn men det är som det brukar :)

Vi gjorde gröt, kokade ägg, bryggde kaffe och mumsade i oss allt med god aptit, tillsammans med ett glas rödbetsjuice.

Vi velade lite över klädvalet - väderprognosen sa sol och 24 grader. Vi valde t-shirt och vindjacka upptill och shorts/korta tights och långa strumpor nertill. Annie satte på sig chipet som registrerar tiderna. I löplådan packade vi ner varsin långärmad ulltröja ifall solen skulle kännas för stark, eller om det såg ut som att det skulle bli dåligt väder på skutan. Vid 7 åkte vi och lämnade löplådarna i växlingsområdet vid Åre kyrka. Velade lite var bästa stället var att lägga grejerna på... provade tre ställen tills vi kom på att det inte spelade någon roll :)

Efter några toabesök till så var det dags att bära ner kajakerna och paddla bort till starten. Vi såg Solo-klassen starta klockan 8:00. Väldigt mäktigt att se med vilken fart de drar iväg. Vi besökte några buskar och gjorde oss av med lite mer vätska och sen var det plötsligt dags att hoppa ner i kajakerna och paddla ut till starten...

Kl 8:30 ljöd startsignalen och helt plötsligt var vi iväg. Det var nu det började. Äventyret. Utmaningen. Vi tog det lugnt i starten, vi hade ju några timmar på oss att hinna bli trötta... Efter ca 500m var den första bojen vi skulle runda för att sen mata på några kilometer. Den första bojen kändes lite svår att runda, i och med att vi satt ihop och det var mycket folk... Men strax innan vi kommer till bojen kommer jag på att vi glömt något vitalt! Annie!! För helvete! Vi glömde ju aktivera chippet! Detta var något de pratade om på tävlingsgenomgången kvällen innan; alla deltagare måste aktivera sitt chip innan start, genom att gå på en matta som är utlagd på stranden. Vi tittar på varandra i panik och funderar kort på om vi ska vända om och paddla tillbaka för att aktivera chippet men bestämmer oss för att köra på och hoppas att det går att fixa i det första lyftet.
Vi rundade bojen utan att ens märka det, upptagna av våra tankar och inre svordomar över klantigheten. Vi var lite tysta ett tag men sen bestämde vi oss att det måste gå att fixa, och om det inte gör det så kanske vi kan få något tröstpris för klantigaste laget ;D.

Efter drygt 7 km kommer det första lyftet, då paddlar man in på anvisad strand, tar sina kajaker och går/springer till nästa strandremsa, 400 meter bort, och paddlar vidare. De flesta har ganska lätta kajaker, väldigt många surf-skis. De deltagarna tar kajaken på axeln och springer de 400 meterna. Annies och min kajak väger ca 30 kg styck - svintunga! Jag bar i greppen i fören och Annie i aktern. Vi snurrade in oss lite kort i bogserlinan och jag välte ur kajaken när jag skulle gå i land - glömde i ivern bort det där med ett ben på varje sida... Men till slut fick vi ordning på ekipaget och kånkade iväg. Det var låååånga 400 meter.
Vi tänkte att vi skulle behöva springa till starten och aktivera chippet men vid första tidsregistreringsanordningen fanns det en funktionär som vi hojtade till "vi har glömt aktivera chippat!!" Han ba: Det är luuuugnt, det fixar vi.
Och så blipp blipp så var det klart och vi var med i matchen igen. Puuuh.
Innan vi drog iväg igen tog vi en kisspaus i strandkanten - det var ett par liter vätska som ville komma ut. :)
Väl iväg igen kändes det helt fantastiskt!! Vi visste att vi hade majoriteten av folket framför oss, men vi var inte sist och vi var med i matchen. Vi paddlade nu mot vattenfallet till väster i Åresjön och nästan framme där rundade vi en båt och paddlade tillbaka mot Åre strand. Vi hade medvind på vägen mot fallet och det kändes som att vi paddlade på i ett bra tempo men klockan visade att det gick långsammare och långsammare. När vi sen rundade båten och paddlade mot Åre strand hade vi motvind men tempot gick plötsligt upp. Det var helt enkelt väldigt strömt och vi gled nu åt rätt håll. Fyra kilometer innan stranden blåste det upp och blev väldigt vågigt och betydligt tuffare. Men vi kämpade på och kom i land på en tid bättre än den vi hade trott. Nu var det dags för nästa lyft för att bära bort kajakerna till en avställningsplats. Där tog vi av oss paddelhandskar och kapellet, kissade igen och gav oss iväg till Åre kyrka där växlingsområdet till löpningen var. Det var en sträcka på 1,5 km som vi joggade och det kändes mycket bra. Kropp och knopp var på gång.

Vi kom in i växlingsområdet och till vår anvisade plats med våra lådor. Av med flytväst, ryggsäck, paddelskorna (vanliga löpardojor) och våtsockar (mycket skönt att ha! Både för/mot kyla men framför allt för att slippa all sand/grus i skorna från att springa i/ur sjö/ på strand.). Och så på med löparskorna, flytta över mobilen till löparryggan, på med löparryggan, klämma en powerbar smoothie och sen drog vi iväg.
Det börjar brant uppför ganska på en gång och vi följde planen att inte springa utan att marschera i raks takt. Första passagen, upp till Tott-liftens topp, var nog den tyngsta, det var kvavt och varmt, lite svårt att få bra grepp i gräset, ingen utsikt att njuta av utan bara att kämpa på. Uppför uppför. Efter en halvtimme var vi i toppen av Tott-liften och hade då avverkat ca 300 höjdmeter. Vi hade bestämt innan att vi skulle ta vår första energigel där och den planen följde vi.
Efter en stund öppnade landskapet upp sig och blev mer fjällikt. Vi kämpade på. Gick i kapp rätt många människor. Efter ungefär en timme träffade vi på en deltagare son spelade hög musik på sin mobil. Vi önskade "Hey boy, Hey girl" av Chemical Brothers och fick lite skön pepp under några minuter medan vi klämde ännu en gel och njöt av livet. Det var fantastiskt vackert! Vädret var underbart! Kroppen svarade bra och vi hade en fin känsla.

Plötsligt kom första snön och jag gjorde en snöboll och kastade på Annie ;). Det var nu stenigare och man fick klättra lite mer emellanåt. Vi tog en kisspaus, i vad vi trodde ett ensligt läge på banan... när vi resor oss upp ser vi att bara några meter bort är det massor med folk, och vi är uppe på toppen!! :D
Vi passerade toppen 1:28 efter växlingen och det var bättre enligt beräkning. Jag tänkte nog att det skulle ta nästan två timmar för oss dit, och sen lite drygt en timme ner till Huså.

Uppe på toppen såg vi två andra damlag och helt plötsligt blev det lite hetsigt. Första biten neråt var väldigt brant och det blev en del hopp och klättrande. Vi hade ett damlag framför oss och ett efter oss. Efter några hundra meter drog vi om tjejerna framför oss och efter ytterligare några hundra meter sprang damlaget bakom oss förbi oss... Vi sprang på stenar och på snö och vi som hade hoppats på snabb löpning utför fick snart kalkylera om. Det gick visserligen lite snabbare än uppför men långsammare än vad vi räknat med. En passage gick på skrå över ett stort snöfält, som var väldigt svårsprunget. Annie såg att leden gick nedanför så vi bestämde oss för att springa ner i stället för på skrå. Jag kom på den briljanta idén att sätta mig på rumpan och åka "pulka" ner. Det var dagens största leende som lockades fram då. :)
Efter den pulkaturen tog vi en energibar och kämpade på.
När vi kom ner några hundra höjdmeter och vi trodde att det skulle bli lättare med löpningen blev det i stället mycket lerigare och blötare. Annies ena sko fastnade i leran vid ett tillfälle och hon sprang ett par steg utan sko innan hon hann stanna... Det var härligt att stoppa ner den foten i skon sen... Men vi passerade också många bäckar som man kunde skölja genom fötterna i. Men ännu fler lerhål där man sjönk ner till knäna i lera... Det var väldigt, väldigt tufft.

Sista 4 kilometerna gick i alla fall på en lättsprungen grusväg som mestadels gick nedför och äntligen kunde vi få sträcka ut. Men nu började mina ben göra sig påminda och jag fick kramp i vaden. Vi tog en energigel och kämpade på. Plötsligt kändes det bra igen och livet var gött. Kilometrarna tickade på och när vi hörde Husån brusa så kändes det skönt att löpningen snart var över och att vi skulle få börja cykla.

När vi kom in i Huså hörde vi speakern säga att segrarna i Duo Mix hade gått i mål... Vi slängde av oss löparryggan, skitiga löparskor, keps och bytte om till cykelskor och satte på cykelhjälm, ryggskydd och cykelrygga. Vi klämde en till power smoothie och sen var det dags att dra vidare. Helt plötsligt blev jag väldigt trött. Och törstig på vatten. Men i det här skedet, efter nästan sex timmars aktivitet, så funkar inte hjärnan riktigt som den ska. Så i stället för att ta med vattenflaskan på cykeln så tar jag resorb (för det var ju det jag hade bestämt innan...). Och jag är less på allt sött och sliskigt och vill inte dricka varken resorb eller sportdrycken i ryggan, bara vatten. Och det håller ju inte. Annie är en pigg maskin och jag är slut. Redan innan vi kommit så värst långt. De första fyra kilometerna var enkla på fin grusväg och jag som brukar vara en stark cyklist hade det väldigt tufft. Jag vet inte riktigt vad det var eller vad som hände men det var som om luften gick ur mig. Cyklingen som var det jag hade sett fram emot var plötsligt en ren plåga. Vi kämpade på genom myrar, återigen med knädjup lera, släpandes på en cykel dessutom. Jag visste ju att jag måste dricka och jag drack visserligen, men alldeles för lite för en så varm dag med en sån prestation.

Det var inte bara det att man skulle cykla 30 km, utan också klara av drygt 700 höjdmeter - det v alltså väldigt kuperat. Och det var så väldigt många myrar och lerpölar... och långa uppförsbackar.

Jag orkar inte skriva så mycket mer om cyklingen... den var helt enkelt jävlig. Jag fick kramp i alla benens muskler. Visserligen var det positivt att upptäcka att det finns väldigt många olika muskler i benen... och lite spännande att upptäcka hur jag skulle sitta för att få just den muskelns kramp att släppa, eller vilken kadens jag skulle ha för att få den där muskelns kramp att släppa...
Och i några av de långa nerförskörningarna kunde jag visserligen köra på men med resultatet av en jädra kramp i låren efteråt. Gaahh.

Men efter en låååååååång uppförsbacke så var vi i downhillbacken i Åre och hade bara en utförslöpa och en transportsträcka kvar. Downhillbacken var kul att köra och jag trodde att jag fick vila lite... men kroppen är på helspänn i nerförsskörning så när vi skulle börja transportcykla sista biten så krampade mina lår värre än någonsin. Det tog en stund innan jag ens kunde böja dem tillräckligt för att kunna trampa.

Men så plötsligt var vi i sista backen upp till mål och sen i mål. Annie ville kramas, jag ville bara bli av med krampen. :) Jag fick hjälp av funktionärer som spolade kallt vatten på mina lår och jag fick kallt vatten att dricka. Det var himmelskt gott. Så, efter en stund var jag redo att kramas och var tvungen att lipa en sväng för att det hade varit så jobbigt och jag kände mig så kass. Men nu har vi pratat ut om detta och gjort upp en plan för hur liknande scenarios ska hanteras, och undvikas. :)

Så nu är jag bara helt fantastiskt nöjd att vi gjorde det! Och som en bonus; kom på sjätte plats!! 6:a i Åre Extreme Challenge alltså. För två rookies. Det är rätt fett.

Pre-ÅEC fredag (bildkavalkad).

Vi hade satt klockan på 7:30 för att hinna med att reka allt vi ville kolla inför loppet. Vi började dagen med frukost i solen. Väldigt skön start på morgonen!


Havregrynsgröt med jordnötssmör, banan och mjölk och så en god kopp kaffe till det så är man redo för dagen! :)

Efter lite velande hit och dit och försök till att hinna med det väsentliga så började vi dagen med att reka inför mtb-rundan. Vi hade bokat transport av cyklar från Åre till Huså och då var vi tvungna att lämna ifrån oss cyklarna redan vid 15-tiden på fredagen. Med andra ord så satte vi på cyklarna på bilen och drog till Fröå gruva där vi rekade en kort sväng. Jag har cyklat där tidigare med makeN men Annie hade inte sett stigarna så det var bra för henne att se dem och bli lite lugnad av att det inte är tekniskt svår cykling.

Efter Fröå drog vi vidare till Huså där man växlar från löpning till cykling. Vi tog en promenad längs löpspåret och njöt av fina vädret, omgivningarna och blommorna. Med ständiga påminnelser om vad som komma skulle...

Pirriga, ivriga och glada.

Skogsstjärna.


Vi fikade medhavda mackor och drack kaffe på en bänk i solen. Njöt.

Vi drog tillbaka mot Åre och stannade på vägen för att kolla lite mer cykling, och njuta av den snötäckta Åreskutan.

Huså ligger nere i nivån med sjön, det här är typ 400 höjdmeter ovanför...

Små fina stigar in och ut ur skog.

Väl tillbaka i den lilla stugbyn fnissade vi åt alla kajaker som låg utspridda på gräset. Fler skulle komma :) Det var ett litet multisport-ghetto vi bodde i. Fint det.

Vi tog en sväng in på byn för att köpa nödvändigheter såsom rödbetsjuice, ölkorvar, energigels, nagellack, visselpipa och kompass. :)
Nagellack är för att skydda tånaglar under löpningen. Naglarna blir hårdare och man slipper att de blir blå och trillar av efter ett par veckor.
Visselpipan var obligatorisk både på paddelsträckan och löpningen - om något skulle hända så behöver man enkelt kunna göra sig hörd.
Kompassen var obligatorisk på löpsträckan.
Rödbetsjuicen - för att öka på järnförrådet och förbättra syresättningen :)
Ölkorvarna - från Undersåkers chark, för att de var så jäääää-la goda!

Helt plötsligt var det dags att blanda sportdryck och packa ihop cykelgrejerna som skulle skickade med cyklarna till Huså. Hjälm, rygga, cykelskor, sportdryck, energibars & gel, ryggskydd, handskar och ombyte utifall att.

Lådorna tydligt uppmärkta och redo att lämnas bort.

Vi firar med en ölkorv.

Iiiiih. Uthämtning av nummerlappar.


På med nummerlapp på cykeln.

Sådär. Cyklar och grejer bortlämnade, då kunde vi släppa det och fokusera på mat!

Macka, lite grönt, ägg, rödbetsjuice och en ölkorv som dessert! Mumma!

Efter maten var det dags att fixa kajakerna och dubbelkolla att allt känns bra.

Provsittning.

En fantastiskt fin dag! Med små angenäma vågor att guppa i.


Så här kliver man i en kajak- har Annie lärt mig :)

Tungan rätt i mun för att korrigera och styra...


Annie gick omkring med flytvästen & bogserlineanordningen medan vi höll på att packa i ordning alla grejer :)

På kvällen var det tävlingsgenomgång och då blev ju pirret galet påtagligt. Vi kom i säng vid 22-tiden med alla grejer redo inför dagen D.