22 maj 2012

KärlekeN

Vi har varit gifta i 6 år nu, makeN och jag. Förlovade i 7 år. Kära i 10½ år. Vi gick i samma klass sista två åren på universitetet. Jag hade haft studieuppehåll i ett år och hamnade i hans klass när jag kom tillbaka. Jag hade inte sett honom tidigare men helt plötsligt var han där. Första lektionen. Vi skulle jobba två och två. Jag frågade om han hade några kompisar eller om vi skulle jobba ihop. Han hade inga kompisar. 

Det där första året i skolan hände det inget särskilt. Jag blev ihop med en annan, gjorde slut och blev ihop igen. N fanns där hela tiden. Han var lång, snygg och hemlighetsfull. Vi umgicks på alla fester. Satt inlåsta på toaletter och bara pratade och pratade. Och skrattade. Det blev höst och nästan vinter. Det började pratas exjobb och flyttande i klassen. N hade berättat om ett span han hade. Något jag försökte låtsas vara glad över men det gick ju sådär. I stället gjorde jag slut, igen, med dåvarande killen. N var den första som fick veta. Fyra dagar senare hånglade vi för första gången. Det var mysigt och lite läskigt. Det där med att längta efter något och sedan helt plötsligt få det. Härligt och läskigt. Jag tvivlade. Funderade och velade. En kväll skulle vi på bio. Vi promenerade och det var så där riktigt bitande kallt, han stannar till och jag tittar upp... in i hans ögon, i hans fina, fina ögon. Och bara faller. Där är han ju, tänker jag, honom som jag har väntat på.


Och nu är vi här, mitt i livet. Vi pratar och skrattar men behöver inte låsa in oss på toaletten lika ofta för att få vara i fred. Han är fortfarande lång och snygg men som tur är inte riktigt lika hemlighetsfull. Han är mitt stöd och när jag krisar så vet han instinktivt vad jag behöver. Innan jag vet det själv. Som när jag var helt säker på att Frida aldrig skulle vakna upp efter första operationen, när jag grät av djupaste förtvivlan för att jag var så säker på att hon skulle dö. I stället för att trösta mig med tomma ord så tar han min hand och säger att nu går vi och tittar till henne på en gång, och så pratar vi med dem på BIVA. Fast klockan är 4 på morgonen och vi bara har sovit två timmar.

Ni fattar va? Han är den ende. Min käraste. Han är bäst helt enkelt. 

7 maj 2012

Bästa morgonen

Imorse fick jag gå upp och väcka de små trollen. Det är inte ofta det händer. Självklart aldrig på helgen. Men idag. Jag smyger in i rummet och ser på mina töser. Frida liggandes på rygg med tummen i mun och täcket avsparkat. Bella ihoprullad under täcket med bara ett rufsigt hår och ett öga som syns. Jag pussar försiktigt på henne. Säger att det är dags att vakna. Hon är alldeles varm och luktar jordgubb. Solvarma jordgubbar. Hon vrider lite på sig och vill inte riktigt vakna så jag pussar henne hundra gånger. Hon är så lagom varm, så väldigt mjuk och len. Samtidigt börjar Frida röra på sig i sängen bredvid. Ett öga öppnas men åker snabbt igen. Det är dags att vakna, har ni sovit gott? frågar jag. Får ett "mmmm..." till svar av Bella. Långsamt sträcks armarna upp ovanför täcket men åker snabbt ner igen. Frida försöker sätta sig upp men är inte helt vaken och tippar omkull igen. Bella börjar blinka och sträcker på sig. En sekund senare sätter hon sig upp och är klarvaken. Jag får en kram, en varm skön kram. Jag lyfter upp Frida ur sängen och hon lägger sin ena arm om min hals, stoppar tummen i munnen och lutar huvudet mot min axel. Vi går ner alla tre. Frida i min famn och Bellas hand i min.