29 augusti 2012

2 1/2 år

Det är dags för besök på bvc inom snar framtid. Innan besöket ska denna lapp fyllas i...
Denna vecka är jag benägen att svara:
Är barnet förstoppat? Ja (jovars)
Fungerar matsituationen? Ja (wihooo!!)
Är du orolig för ditt barns matvanor? Nej (jag är bara glad att hon äter så klart!)
Anser du att ditt barn har en normal vikt? Nej (klart att jag inte anser det men det spelar ingen större roll i sammanhanget! hon äter ju!)

28 augusti 2012

Fast i vinkelvolten.

Det där med att göra allt på en gång. I söndags kom jag på mig själv med följande:

Jag sitter vid datorn och ska betala en räkning, går ner för att hämta kortet som behövs till bankdosan, när jag kommer ner i hallen och ser bilnycklarna kommer jag på att plånboken ligger kvar i bilen sen gårdagen, på väg till bilen går jag genom tvättstugan, ser att lakanen ligger kvar halvvägs ut ur tvättmaskinen, tänker lägga in dem i tumlaren men ser då luddet och kommer på att det var ju det jag skulle göra förut men som jag blev avbruten i av något annat,  när jag är på väg ut i köket för att hämta papper att torka upp luddet med (inne i maskinen) snubblar jag nästan över ikea-kassen med tvätten som ska hängas, jag glömmer bort pappret till tumlaren och går i stället upp för att hänga tvätt, efter lite hängande ser jag datorn och kommer då på att jag skulle på att betala räkningar och att jag egentligen gått ner för att hämta bilnyckeln, på väg ner igen fastnar jag återigen i tvättstugan, eftersom lakanet fortfarande hänger ut ur maskinen, ja, just det! tänker jag och går och hämtar det där pappret i köket, när jag torkat ut luddet så inser jag att kompressorn i tumlaren måste sköljas ur (det är därför det är ludd i maskinen) så jag gör det också, när det är klart kommer jag på att just det, jag höll ju på att hänga tvätt! så jag går upp och hänger lite mera tvätt, tills jag återigen ser datorn och kommer på just det! räkningarna! nu går jag med målmedvetna kliv ner i hallen, tar bilnycklarna och hämtar plånboken, och om jag sedan fick räkningarna betalda och tvätten hängd är en helt annan historia men idag när jag återigen passerade tvättstugan såg jag att lakanen låg kvar i tvättmaskinen, och där ligger de än...

håhåjaja. it's fun being me.

22 augusti 2012

Taxilandet.

Vi vet ju alla att vi ska dö. På ett sätt. På ett annat sätt är vi odödliga. Men tänk att verkligen veta att man ska dö. Inte imorgon, men snart. Att ha fått besked att livet har ett kort bäst-före-datum. Det är bäst att du passar på.

Jag fick ett mail för ett par veckor sedan. "Du som har en välbesökt blogg kan inte du länka till denna vackra och tragiska blogg, www.taxilandet.com Den e så vacker och samtidigt så anonym". Jag kollade länken och läste... och bölade. 

Det är en mamma som skriver en kärleksförklaring till sin dotter. Hon skriver råd, förmaningar, berättar om livet och kärleken. Hon vill förbereda sin dotter på livet. Lämna avtryck för att själv inte bli bortglömd. Eftersom hon ska dö. Hon önskar att hon ska få leva till dottern fyller tre år, eftersom hon läst att det är då barnen börjar skapa minnen. Men det är inte säkert. Inte ens troligt. 

Dottern är just över två år. Precis som Frida. Det är klart att jag stortjuter när jag läser den. Men det är okej att gråta. Det är okej att gråta över andra och samtidigt vara tacksam över det liv jag har. 

Bloggen har även två andra syften:
1. Är du kvinna - gör cellprov! Vaccinera dig mot livmoderhalscancer om du kan.
2. Samla ihop lite pengar till en resa som dottern kan göra när hon blir stor. 

21 augusti 2012

Oskuldens tid

Vad betyder "Vem bryr sig?", frågade Bella härom dagen. Jaaa, sa jag, var har du hört det? Bella svarade att det var en kompis som sa det när hon skulle berätta vad hon hade gjort på Cypern. Bella var lite ledsen på rösten när hon berättade, hon kände att det var något tråkigt. Samtidigt som jag blev ledsen över att barn kan vara hårda och säga saker de kanske egentligen inte förstår... så blev jag också glad över att hon faktiskt inte visste vad det betydde. Att hon inte visste vad det betyder att INTE bry sig. Jag förklarade förstås. Fast på ett lite förmildrande sätt. För att det kändes bäst så.

Än så länge lever hon i oskuldens tid. Hon har inte börjat slänga sig med uttryck för att låta tuff eller cool eller vad det nu är. Än så länge är hon bara Bella. Det är förbaskat skönt det! Vi njuter så länge det varar. Njuter av all närhet och kärlek vi får, och komplimanger. "Mamma, varför är du alltid så fin när du ska till jobbet?" Vi njuter av att hålla handen och få pussar och kramar fast alla kompisar är runt omkring. Vi är fortfarande bäst i hennes värld. En fantastisk känsla. Speciellt när man vet att det inte alltid är så. Att det kanske snart är på väg att ändras. Men inte än. Än så länge är vi hjältar.

8 augusti 2012

Ett år utan sond.

Det är ett år sedan vi sondmatade sist. Sist. Inte senast. Sist. Som i sista gången. Som i aldrig mer.

Det är många minnen kring den här perioden. Inte några mysiga minnen. Inga alls faktiskt. Allt som var positivt då, är sådana saker som varje förälder ska få ta för givet. Som att få ge sitt barn välling i famnen. Det är sådant man ska få göra, åtminstone varje dag. Det borde stå i någon lag någonstans. Det är inget som ska ske varannan månad. Det tär alldeles för mycket på vilket föräldrahjärta som helst. Jag läste det här inlägget och fick ont i magen. Även om jag var lycklig då, så visar ju bara det på hur jävligt det var. Nu är vällingen vardag för oss men Bella har fortfarande bara fått ge två gånger. Den här gången och en gång som inte fångades på bild.

Jag orkar nästan inte ens tänka på den här tiden. På hur vi jublade över en tesked nutella. På hur vi matade välling i sömnen för att filuren skulle få i sig något alls. På allt vi testade. På alla goda råd vi fick. På hur jag längtansfullt tittade på barnmatsutbudet i affären och sen suckande gick därifrån. Det var inte smaken det hängde på. Det var inte konsistensen. Det var inte färgen. Inget av det där spelade någon roll. Det som funkade en gång, funkade inte gången efter. Det går inte att förklara. Det går inte att förstå. Att ha ett barn som inte äter. Som inte vill. Som inte kan. Som inte förstår att den måste. Det basalaste av allt. Tillsammans med sömn. Det går inte att förstå. Inte ens jag kan det.

Jag har pratat med så många mammor och hejat på så många barn under den här tiden, speciellt det här året. När Frida slutade äta, hade jag aldrig hört talas om det förut. Jag visste inte att det kunde hända. Det enda jag hade hört, och trott på, var ju att "inga barn svälter ju ihjäl i Sverige idag". Och visst, det är sant. Men, jag visste inte att det var på grund av knappar och sonder. Nu har jag en hel drös med kontakter. Livsviktiga sådana. För vägen är inte rak, än. Även om Frida har tjockat på sig, så kommer mat & vikt nog vara något som hänger med en lång tid framöver. Då är det skönt att det finns andra att prata med. Jag får också mail att Fridas blogg har varit till hjälp för andra sondmatade barn. Det känns bra att vara ett stöd. Att kunna hjälpa.

I början var varje mål livsviktigt för mig. Att hon åt den där teskeden puré, smakade på nutellan.... sen blev det dagsintaget "äter hon inte den här gången, så äter hon nästa". Nu kan det gå ett par dagar med dåligt intag utan att jag oroar mig. Jag noterar, men oroar mig inte. Det går fortfarande upp och ner. Under fyra dagar vägrade hon ta välling och ville bara ha makaroner. Det fick hon. Än så länge kan hon köra rätt bra med oss. Inte lika mycket som förut men ändå, det är svårt att neka henne något.

Målet framöver får vara att ta bort konstgjorda smoothies, kaloririka pulvershakes, tillsatser i vällingen och så småningom även vällingen. Vällingen är fortfarande viktig. Men vårt mål är att slippa få mat från Landstinget. Målet är att Frida ska gå upp i vikt och följa sin kurva även med helt vanlig mat. Ekologiskt så klart. Närodlat helst. Äkta vara. Inga halvfabrikat. Vi inte där än. Men målet finns där. Målet om målen.