27 september 2012

Magkänslan is gooood.

Jodå! Magkänslan hade rätt! Både vad gäller vikt och längd.

10,4 kg och strax över -3 (typ -2,75 enligt makeN)
85,5 cm och mitt emellan -2 och -3. Hon har legat närmare -2 förut.

Men vi får ta en sak i taget. Och då prioriterar vi ju vikten förstås. Än så länge.

Bella har vuxit på både längd & bredd och ligger strax över normalen på båda med sina 115,5cm och 20,7kg. Vad gäller utveckling får båda ungarna MVG. :)

a-just-de!

Det är ju vägning idag! 2½-årskontroll.

Håll tummarna så är ni bussiga! Jag trooooor verkligen att hon sprängt 10-kilosgränsen med råge. Men jag är ju, som ni vet, helt kass på att bedöma sånt. Men, ni får i alla fall del av min positiva känsla. :) Mitt lilla tjocka barn.

Det vore ju bra om hon dragit iväg på längden också. Där är jag dock inte lika hoppfull. En sak i taget.

Hon har blivit verbal, fröken filur. "Ja ä så jävla smutsi mamma". Eh, what???? Jävla??? Vi låtsas som inget men ordet har dykt upp ett par gånger till. Bäst att inte säga ngt tänker vi och fnissar, och förfäras, i smyg. Säger man ngt fattar hon ju att hon framkallar reaktioner... och då... finns det väl ingen hejd på hur ofta vi lär få höra det.

Är jag inte klok, så säg?!

24 september 2012

Knack, knack.

Frida har sedan ett par veckor tillbaka börjat sova i Bellas gamla juniorsäng. Så nu kan hon gå ur sängen själv. Och det gör hon såklart. Första veckan gick bra men nu är det ett evigt tassande. "Jag ska bara kissa", "jag ska hämta ny bok bara", "vad gör du mamma?" och så vidare...

På eftermiddagsluren går det bättre. Då somnar hon oftast bums. Vi stänger dörren för att hon ska få lugn och ro. Första gången hon sov middagsluren i stora sängen satt jag vid datorn utanför tjejernas rum och fixade med bilder. Plötsligt hörs ett "knack, knack" i närheten. Jag funderar om det är på ytterdörren nere... men nej... det låter lite för nära... Jag förstår snart att det är Frida som knackar. Hon vill komma ut. :) Hon når inte upp till dörren och har ingen pall där inne.

När jag öppnar dörren står hon där. Nyvaken. Gosig. Beskedlig. "Ja har sove färdi mamma". Jag kan inte låta bli att fnissa. Och pussa på henne. Hon är så mysig att man blir galen ibland!

20 september 2012

Spilld mjölk.

De flesta av oss får ju lära oss tidigt att man ska inte gråta över spilld mjölk. Jag är uppfostrad så och jag uppfostrar mina barn så. Det som har varit har varit, det är ingen idé att gråta över något man inte kan göra om.

Men å andra sidan. Är det inte just över den spillda mjölken man borde gråta? Det är ju något som är borta, förstört eller inte blev som man hade tänkt sig. Jag förstår förstås att det mesta av det här gäller världsliga saker. Det går att köpa ny mjölk, det är ingen fara. Men. Det är ju lätt hänt att tankesättet spiller över även på andra områden. På de som inte är lika värdsliga.

Som att till exempel ha ett barn som inte äter. Eller att få ett barn som föds med akut hjärtfel. Det är ju inte så världsligt.

Även om allt är bra nu. Allt är så bra det kan vara, just nu. Så får jag ändå en klump i halsen och en i magen när jag tänker på den där första tiden i Fridas liv. Då när allt ska vara rosaskimrande och det största problemet man ska ha är ömma bröstvårtor och lite för lite sömn. Det ska inte vara att vara tvungen att fråga om lov för att få hålla sitt nyfödda barn. Det ska inte vara att få andnöd för att man är så rädd att barnet när som helst ska dö i från en. Innan man ens har fått chans att lära känna det. Sån spilld mjölk tycker jag att man kan få gråta över. Borde gråta över. Jag har gråtit en hel del över det men kanske mest över rädslan att förlora mitt barn. För allt det där okända. Jag har inte gråtit lika många gånger för att jag kom till Holland, när jag egentligen planerade och förberedde mig för en resa till Italien. För om man sörjer att man inte kom till Italien så kommer man aldrig att inse vad Holland har att erbjuda... och visst är det så, men å andra sidan... Om man aldrig sörjer att man kom till Holland så är man inte riktigt sann mot sig själv. Alla vill till Italien. Jag ville det med.

Och som jag skrev i inlägget om Holland så kan man säga att Holland var det land vi kom till när de upptäckte Fridas hjärtfel. Landet vi hamnade i när det gäller matsituationen var något helt annat. Det var ogästvänligt, ociviliserat, omodernt, diktatoriskt. Och det har jag inte sörjt alls. För det går inte. Jag kan inte. Det är ju bra nu. Men jag förstår att jag borde. För det är klart att det ligger där inne. Väl förpackat. Ett år med sondmatande och kräkningar. Och ett år med viktkontroller, hot om socialen, hjärnskador och fan & hans moster.

När folk jag inte känner så väl frågar om den perioden så säger jag bara "det går inte att förklara och det går inte att förstå hur det är att ha ett barn som inte äter". Senast jag ändå gjorde en ansats att förklara hur jag såg på den hjälp vi INTE fått från sjukvården så fick jag frågan "upplevde du att sjukvården tyckte att ni var tramsiga?". Eh. Näe, det gjorde jag inte. Och någonstans där gav jag upp att försöka förklara. Det går ju inte. Det var uppenbart att hen tyckte att vi var tramsiga. Och jag förstår det, jag tyckte likadant innan det hände mig.

Men jag kommer bort från ämnet. Den spillda mjölken. Den är helt enkelt för svår att skriva om. Så det enda jag kan säga är att ni som kan, gråt över spilld mjölk. Gråt så tårarna sprutar. Det är lika bra att få det ur sig. Det skulle jag vilja göra. Det borde jag göra. Det är bara det att det är så förbaskat svårt. Det känns inte rätt mot Frida. Det känns som att jag skulle önska att hon var någon annan. Och det vill jag inte. Det gör jag ju inte. För mitt i allt det här, så finns det så klart ingen bättre unge än den där filuren. Jag måste förstå att jag kan sörja det som hänt. Sörja enbart det som har hänt. Jag ska jobba på det.

5 september 2012

Reflektion:

Vilken skillnad det är att oroa sig för VAD barnet äter jämfört med OM barnet äter.

2 september 2012

Dödsångesten



De tre jobbigaste minnena är tre olika tillfällen när jag är helt säker på att Frida kommer att dö. Det första är klockan 5:30 på morgonen efter första operationen. När vi gick ner från Barn-IVA vid 1:30 trodde sköterskorna att Frida snart skulle vakna och att de skulle kunna ta bort respiratorn då. Jag trodde att snart var max en timme bort. Vi somnade, helt slut efter en tumultartad dag och jag vaknade med panik vid halvsex. Jag kunde knappt andas och jag minns inte om jag grät eller bara ylade. MakeN vaknade också så klart och höll om mig tills jag fick ur mig all mina hemska tankar. Tänk om hon inte vaknar upp? Tänk om hon aldrig vaknar mer? Hon var ju så liten, så liten och skör! Vad har hon att kämpa för? Hon vet ju inget om hur bra livet kan vara? Hon har ju bara haft ont och mått skit. Tänk om hon inte vaknar upp ur narkosen. MakeN lyssnar och säger "vill du att vi går bort till B-IVA på en gång och tittar till henne och kollar hur det går?". Han är en sån där klok man, som vet vad jag vill och behöver mer än vad jag själv gör ibland. Så vi halvsprang dit (så gott det nu går att halvspringa när man är nyförlöst...).

När vi kom dit hade Frida börjat andas själv i respiratorn och de hade tänkt att ta bort den inom någon timme. Jag blev så lättad att jag började gråta igen, förstås.

Det andra tillfället när jag tror att Frida ska dö är när Frida kommer tillbaka efter operationen då de har satt in en stent (ett metallnät) i hennes ductus. Stentet ska hålla ductusen öppet. Läkarna tror att allt har gått bra men plötsligt sjunker Fridas syremättnad drastiskt och hon börjar flämtandas. Läkaren gör ett ultraljud och ser att stentet inte alls ligger kvar i Fridas ductus utan har förflyttat sig till hennes lungpulsåder. När jag ser det där metallnätet i hennes lungpulsåder, det ser så uppenbart fel ut att även jag ser det, samtidigt som jag hör hennes flämtningar och ser hennes syremättnad dala. Då tror jag att det är kört.

Det tredje tillfället är efter den stora hjärtoperationen, den som blev akut efter den misslyckade stent-operationen. Återigen tvivlar jag på att Frida kommer att vakna ur respiratorn. Efter tre dagar finns det inget som tyder på att hon ska vakna. Frida andas inte alls själv i respiratorn, hon sover djupt trots att de minskar på både sömnmedel och morfin. Återigen kommer samma skräck över mig. Vad gör vi om hon inte vaknar? Måste vi bestämma när de ska stänga av respiratorn? Varför skulle hon vilja vakna, hon har ju bara haft ont? Hur ska hon orka vakna, hur ska hennes kropp orka vakna efter allt den har varit med om? Två operationer direkt efter varandra, det tar ju på lilla kroppen.

Men... så fick vi hålla henne i famnen, trots respirator och alla andra slangar. Då började Frida andas själv och efter ett par timmar vaknade hon upp.