27 december 2012

Wallenbergare.

Vi fick Wallenbergare till lunch hos morföräldrarna idag. Alla älskade det. Även Frida. Hon åt som en liten häst. Det är lite meckigt att göra (det var mormorn som lagade idag). Jag njöt av maten, njöt av att Frida åt och njöt speciellt mycket av att jag slipper känslan av att vi måste laga Wallenbergare i flera veckor framöver bara för att Frida gillade det, idag. Det där hoppet som så lätt tändes så fort hon visade intresse för något. Nu! Nu har vi hittat det hon gillar! Nu vänder det! Så blev det ju inte. Det blev en långsam vändning, gradvis och knapp märkbar. Men det hände.

21 december 2012

Backspegelspaning.

I mitt jobb ingår det att hålla koll på backspeglar. Både inre och yttre. Göra dem bäst för kunden. På sistone har det varit väldigt mycket fokus på innerbackspegeln. Det är viktigt att man ser bakåt, att man ser tillräckligt, att man ser rätt saker. Jag låg och fundera på detta igår. Hur den ska bli bäst för kunden. Form och storlek. Bakåtsikt.

Men. Det är inte bara bakåtsikten man måste ta hänsyn till. Även framåtsikten påverkas. En för stor innerbackspegel skymmer sikten framåt.

Och nu kommer det jag kom fram till. Det är som med livet. Det är viktigt att kunna se bakåt. Men det får inte ta överhanden. För det är trots allt viktigare att kunna se framåt. Se det som kommer. Det som är.


--------------------------------------------------------------------------------------
PS. Jag vill förstås också att ni hädanefter verkligen förstår vilket arbete det ligger bakom en backspegel. Det finns alltså folk som ligger vaken på nätterna och funderar över hur den blir bäst för kunden. För dig. Så det så.

18 december 2012

Jättestora fötter.

Jag läser en del andra bloggar. Bland annat Underbara Claras. Idag fick jag mig en fnissattack mitt i frukostfilen när jag läste hennes inlägg om kvinnor vs män & karriären. Jag fnissar med tårar i ögonen för att det är så absurt. En sådan skillnad på hur vi ser på mäns och kvinnors karriär. På hur vi ser på deras plikter, skyldigheter och rättigheter. Kvinnor med en bra karriär får frågor som "Hur förklarar du för din 3-åring att du jobbar så mycket?" medan männen i stället beskrivs i uppmuntrande ordalag för samma sak "Bengt jobbar 363 dagar om året! Han ger verkligen hundra procent". I slutet av inlägget ger Underbara Clara ett bra exempel på hur kränkande de här frågorna kan upplevas. Hur absurt det faktiskt är att ifrågasätta i stället för att bara fråga. Hur frågorna får klyftan att bli ännu större. Läs och fnissa, men tänk efter också.

"Vi kan ju leka med tanken att vi skulle ta och byta ut ordet karriär i alla intervjufrågor som ställs till kvinnor mot något helt annat, typ stora fötter. Men oj Clara, vilka jättefötter! Hur funkar det i familjen ? Vad säger din man om det? Hur är det egentligen att resa så mycket när man ha så stora fötter? Tror du att din skostorlek hindrat dig från att hitta en livspartner? Är andra kvinnor avundsjuka på dina stora fötter? Är det inte svårt att ha stå stora fötter som kvinna? Sätter du inte press på alla kvinnor som har mindre fötter? Om du skulle ge ett gott råd till någon annan kvinna med stora fötter – vad skulle du säga för tröstande då? Och hade jag inte hade ett problem med mina stora fötter innan intervjun skulle jag definitivt ha det efteråt.
Nog är det väl ändå själva fasen att det ser ut så här fast kalendern snart visar 2013?!"

3 december 2012

Drömmar

Alltså. Det här med graviditet och hormoner... Det påverkar mig på alla plan. Inte ens på natten får jag vara i fred. Drömmarna härjar fritt och det är allt från svart och blodigt till rosa och lyckligt men mest bara konstigt.

Häromnatten var jag på biltur med jobbet. Vi körde jättegamla Volvo-bilar (typ 240) som var ombyggda till tvåsitsiga bilar, typ pick-up, fast man körde rally med dem. På vanliga vägar. Bland andra bilar. Det tyckte vi var lämpligt tydligen. En av killarna krockar med en bil, kör i diket och krockar med ett träd. Vi springer dit och hittar honom, blodig, trasig, livlös. En arm hänger lös och huvudet är alldeles trasigt och blodigt. Han är blek. Vi tar upp honom och bär honom till en bar. Som helt plötsligt låg där. Ute i vildmarken. Där vi helt plötsligt var. Det var snö. Blodet var så rött mot snön.

När vi är inne på puben har jag plötsligt Bella och Frida med mig. Jag vet inte varifrån de kom men de är där. De vill se på den blodiga killen. Han är död nu. Jag vill inte att de ska se. Jag vill skydda dem, försöker skydda dem. Men det går inte. De tar sig förbi mig och går in i rummet där killen ligger. Men... nu är han inte död längre. Och inte blodig. Han är som vanligt. Jag lyckades skydda mina barn från den otäcka scenen på ett oväntat sätt...

I natt. Jag är på gymet med mamma (?!) och Lina (?!). Mamma ska kolla lite, kanske träna. Lina ska också träna. Men så tappar vi bort varandra och helt plötsligt har jag tränat klart. Jag försöker komma ihåg vilket pass jag nyss har varit på men kan inte för mitt liv komma ihåg. Jag försöker minnas och kommer till slut fram till att passet bara var en halvtimme. Men vad sjutton gjorde vi?? Och var är mamma och Lina? Har de åkt till coop och handlat utan mig?? Vad var det jag tränade?? Var är mobilen! Jag har inte med mig mobilen!!! Nu kan ju inte mamma och Lina få tag på mig, de undrar säkert var jag är!!! Och vad var det jag tränade?? Jag kommer på att jag kan titta på biljetten man får när man checkar in på gymmet. Då slår det mig att jag har ju inte checkat in!!! Jag gick bara rätt in! Direkt till passet. Jag får gå och prata med dem i receptionen. Då kommer jag på att jag har ju inget träningskort längre! Mitt 10-gångskort är redan använt. Men då står jag redan i receptionen. Jag argumenterar med receptionisten om att jag borde få använda presentkortet jag köpte förra veckan och som hon säger börjar gälla först efter jul. Jag håller inte med.

Helt plötsligt har jag mobilen i fickan. Vilken lättnad! Varken mamma eller Lina har ringt. Däremot har jag fått mail av en gammal SCA-kollega. Hon har skickat med ett gäng bilder och helt plötsligt ser jag min mormor på en bild!!! Och inte bara det. Mormor har gift sig! Jag kollar flera gånger om mailet verkligen kommer från kollegan och det gör det. Jag fattar ingenting. Mormor har gift sig. Och nu står hon i trappan till ett hus också!! Vad hände med lägenheten?? Helt plötsligt är jag i huset, med mormor och det är sommar. Varmt och skönt. Jag undrar varför hon inte har berättat att hon har gift sig. Mormor säger att hon glömde bort att säga det bara. Var mannen är och vem mannen är, det förtäljer inte historien. Och inte var hon hade fått huset i från heller.

Vi får se vad det blir för äventyr i natt...

2 december 2012

Halvtid.

Nu är bebisen snart 20 veckor. Det betyder halvtid. På ett sätt. För bebisen. Men för mig... no, not there yet! Inte ens nära. Jag har vetat om grahnskottet i lite drygt tre månader. Det är knappt fem månader kvar till ankomst. Alltså. Inte halvtid.