29 december 2013

Kändisar.

Nyss var jag med på Alla kan träna, som är en av Sveriges mest populära träningsbloggar och nu är Abbe & jag med i en film om Sunwing Arguineguin. Håhåjaja. Det händer grejer minsann.

Spana in filmen här

Och så här såg det ut bakom kamerorna. :)

23 december 2013

Abbegos goes busig.

Lite kittel och lite fniss piggar minsann upp i mörkret.


Jullov.

I torsdags tog barnen och jag bilen och styrde norröver mot jullovet. Första stopp var hos min storasyster där två av tre kusiner var på plats. Det blev julgranspyntning, bus och gos. I fredags tog vi oss ytterligare en bit norrut till en av mina bästa vänner, som har en tre månaders bebis. En bebis som sover... 3-5 timmar mitt på dagen är normalt. Herregud, vad jag är avis :) Men, Abbelito har faktiskt slagit på stort två gånger på resan och sovit två-tre timmar i bilen. Surreal, but nice - som Hugh Grant säger.

Hur som helst. Nu är vi uppe hos farmor & farfar i Ångermanland. Det är snö och julstjärnor, busiga kusiner och sömniga föräldrar & långfrukostar. Precis som det ska.

18 december 2013

Dialog - oändligt

Bella funderar så mycket nu och det blir diskussioner om väldigt mycket olika saker. Sånt som går att svara på och sånt som jag inte kan svara på.

B: Men mamma! Vem har gjort alla de här strecken på vägen?? (de vita mittstrecken) Och hur orkar de? Var tar vägen slut? Tar den slut eller? Hur kom de hem igen när de hade gjort det? De måste ju ha varit borta jättelänge.

Igår kväll vid läggdags kom ännu en oändlig fråga utan ändligt svar:

B: Mamma, du har ju sagt att siffrorna aldrig tar slut. Men vem kommer på dem? Sitter det någon och kommer på nya hela tiden eller? Hur många finns det egentligen? Hur kommer man på nya liksom?

17 december 2013

Nötkräm.

Jul och nötkräm, det kommer nog alltid vara speciellt. Speciellt med magont. Unicef skickar ut blänkare om att blogga om att man ska skänka julklappar till de som faktiskt behöver något, i stället för att köpa till dem som redan har. Jag tycker det är rätt. Men jag vill göra både och.

Och jag vill påminna dig om att göra både och. Köp alltså en del av dina julklappar här. Till dig själv. Till någon annan som du vet också tycker att det är viktigt att hjälpa andra.

Jag kan dock tycka att det är lite tudelat det här med att ge bort välgörenhet åt andra. Vem är det då som har gjort det goda, egentligen? Enligt mig är det ju faktiskt den som köper det. Och har det då något värde för den som får det? Känns det som att det är den som har gjort en bra sak? Kanske. :)

Det var i och för sig inte det jag skulle skriva om. Och om det är någon som vill skänka nötkräm i Frida filurs namn eller åt henne/mig så blir jag i alla fall dundersuperglad. Glad ända in i själen och ut igen. Det lovar jag.

För det här med Frida och nötkräm, det är speciellt. Då för två år sedan när vi kämpade som fan med vågar, mot läkare och allt var jävligare än jävligt. Det var ju jul då också. Och Unicef hade sin kampanj. Ett tema var att skänka nötkräm. Jag läste om det och blev eld och lågor.

Över nötkrämen. Hur mycket den innehöll i kalorier. Och att det bara behövde tre påsar för att få i sig ett dagsbehov av kalorier, och näringsämnen. Jag googlade och kollade upp vad den innehöll, kollade om privatpersoner fick köpa den... Jag kollade alltså på fullaste allvar upp om jag kunde köpa den där magiska nötkrämen till Frida.

Tills jag läste hur mycket den innehöll i mängd. Och förstod att hon inte ens skulle få i sig en sån där påse. Hennes problem var ju inte att hon inte hade någon mat. Fridas problem låg ju i att hon inte förstod att hon behövde äta. Hon hade inte den driften. Då.

Vi kämpade för att få i henne 400 kalorier på ett dygn. Tre påsar nötkräm innehöll 1500 kalorier. Ni förstår kanske hur jag såg dem som lösningen. LÖSNINGEN. För då var det ju nästan bara viktuppgång som vi strävade efter.

När insikten drabbat mig. Att Frida skilde sig från svältande, undernärda barn som faktiskt ville äta, började jag storböla. Det kändes så jädra onödigt. Hopplöst. Och jag kände mig så otroligt egoistisk.

Hur som helst. Nu är det nya tider och vi behöver inte längre någon magisk nötkräm men det finns ju väldigt många barn som faktiskt gör det. Som gärna äter den, blir matade med den. Som överlever tack vare den. Så. Skänk lite nötkräm som en del i julklappsshoppingen. Bara gör't.

15 december 2013

Citat - barn

Vid lunchen idag satt Frida och funderade ett tag. Tuggade och funderade. Sen kom frågan:
Asså, är det maten som blir bebisen?

Citat - rik

Bella var förtvivlad, asförbannad och kände sig så lurad imorse. Hon köpte en julklapp till Frida förra veckan som jag betalade och skulle få pengar för sen. Men, det där med pengar... Njae, vi har inte kommit så långt där än. Tjugonio enkronor är liksom fortfarande ofantligt mycket mer än två hundralappar.
Bellas tårar sprutade och hon skrek: Du vill bara ta mina pengar så att DU ska bli RIK!!!

14 december 2013

Med smak för det goda i livet.




*) Jag målade bara tre tår för en hade redan en sån fin lila färg och den femte var så pluttig… Hade jag vetat att den skulle vara med på bloggen hade jag kanske tänkt annorlunda. 

13 december 2013

På topp.

Hela semestern har varit fantastisk. En stor del i att den blev så väldigt bra var att vi båda hann träna så mycket som vi ville. Jag sprang, tränade core och lite olika gympapass. Roligast var löpningen. MakeN vågade sig upp bland bergen på sin första runda och förklarade för mig hur jag skulle ta mig dit. Och, jag älskade det!! Skitjobbigt att ta sig upp förstås… men vilken utsikt!! Jag var uppe på tre olika "toppar", runt 300 möh, men ändå. Jag var alldeles endorfinhög när jag kom ner. 

Jag hade planerat att ta en löptur den sista morgonen för att hinna se soluppgången på en topp jag inte hade varit på. På morgonen kände jag mig dock lite krasslig så jag tog en promenad upp i stället. Klockan 6:30 smög jag mig ut från hotellet. Då var det kolsvart.

Första biten gick genom ett fashionabelt villaområde och där det tog slut började en grusväg, utan belysning. Det var fortfarande kolsvart och när jag står där och tvekar om jag ska ge mig ut på grusvägen, eller om det är för mörkt för att se var jag går, så kommer det en sjabbig bil. Hjälp! Knarklangare förstås! tänker jag… och gömmer mig lite. Det är inte så himla lätt, för det finns inget att gömma sig bakom. Jag gissar att jag såg ut som en struts med huvudet i sanden.

Bilen kör upp på grusvägen och jag ser lysena på bilen när den ringlar sig upp för berget. Det kommer en bil till. Värst vad många knarklangare det är i farten nu då!! tänker jag och har fortfarande lite puls. När fjärde bilen kommer och jag inser att klockan snart är sju så inser jag att de förmodligen inte är knarklangare. Troligen inte. Men vad vet jag? Spanska knarklangare kanske tycker att klockan 7 är en lämplig tid att ge sig upp i bergen och langa knark. Jojo. Den där fantasin, den är bra till mycket.

Jag tar mig samman och börjar gå. Och får min belöning.

Nära toppen och med Arguineguín i bakgrunden.

Toppen i sikte.


På andra sidan berget ligger Analfi beach, med sand från Västindien. Fint ska det vara.

Mina starka ben som jag gillar.

När jag står här uppe på toppen är det ljust. Jag missade själva soluppgången men fick se alla fina färger som föregick den. Trodde jag.
Plötsligt dyker solen upp bakom berget i fjärran.



Det var så himla fint. Jag stod där uppe och bara gapade, och fotade, i minst en kvart. Njöt av utsikten och stolt över att jag gått upp så tidigt, fast jag inte behövde, för att göra det här. Lycklig över att jag fick se det. Ett väldigt bra minne från en väldigt fin semester.

Ett äkta par på väg upp, medan jag är på väg ner och tillbaka till hotellet. Väl där är hela rummet fortfarande stilla, fast klockan är över åtta. Abbe ligger i makeNs famn och snusar högt. Bella och Frida ligger i sina sängar med huvudena nära varandra. Jag står en stund och tittar på dem, njuter. Så vaknar Bella och jag kryper ner hos henne. Vi myser en stund tills Abbe & makeN vaknar. Frida, hon sover nästan en timme till, trots att Bella spelar iPad precis intill, Abbe tjoar omkring på golvet och makeN och jag fixar fram frukosten.

Abbe goes GC.

Ni kanske undrar vad en 7-8 månaders gosplutt sysslar med hela dagarna på Gran Canaria? Well, jag berättar ändå. 

Jo, hen äter frukost och mellis på balkongen, med havsutsikt förstås. Blir kittlad av storsyrran. Vaknar alldeles för tidigt på morgonen så att man måste smyga ut från hotellet och ge välling medan solen sakta går upp. Och, dreglar. Här och där och överallt. 

Ibland har han sovit. Faktiskt. 

Ett par långpass (90 minuter) men oftast kör han halvtimmespassen. 2-3 gånger om dagen.

Tränat konstiga poser och miner.

Myst, myst, myst, myst.

Blivit matad av storasyrran och även lärt sig hålla flaskan själv.

Sist men inte minst. Åkt rutschkana. Och som han gjorde det!  

12 december 2013

Hur gör ni?

Apropå inlägget nedan, om miljögifter och kemikaliebantning, hur gör ni? Vad tänker ni på? Var har ni nyligen lärt er? Vad struntar ni i? Köper ni ekologiskt? Varför/varför inte? Plastbantar ni? Använder ni i största mån naturmaterial? Hur tänker ni?

Jag tycker att det är väldigt, väldigt svårt att veta var jag ska dra mina gränser. Vad som är värst och vad som är okej. Även om jag hoppas att allt som skrivs är överdrivet och skrämselpropaganda, så tror jag inte att det är så. Jag tror att det är precis så jäkligt som de skriver. Och jag tror att det är dags att vi börjar inse det och göra något åt det. Även om det är svårt.

När jag kom ner efter att ha skrivit inlägget möttes jag av min stora coreboll i vardagsrummet, såg mitt nya träningsgummiband, noterade alla köksredskap i plast, öppnade lådan med alla gamla plastburkar som vi har som matlådor, såg pärlplattorna vi strykt och har som underlägg, såg pärlor och paljetter i barnens rum, och nu ikväll gnagde Abbe på den gamla spjälsängen och då funderade jag på hur mycket bly det är i den färgen…

Det är skitjobbigt. Det är det. Men jag vill bli bättre. Jag vill inte hålla på och fundera, jag vill börja agera. Nu ikväll har jag surfat nappflaskor i glas och sportflaskor i stål.

Jag har dessutom äntligen gått med i Naturskyddsföreningen och sponsrat 100 kr extra till arbetet att rensa bort miljögifter i förskolan. Jag har frågat på förskolan om hur de ser på rapporten, men ingen visste så jag ska lägga frågan till högre instans.

Jag har börjat min resa nu. Med väldigt små, men bestämda steg. Häng med du också! Berätta vad du gör! Inspirera mig gärna!!

Heja naturskyddsföreningen.

Jag gissar att det var många av er som läste Naturskyddsföreningens rapport om gifter på förskolan. Det är en jobbig läsning. Jobbig och nyttig. De har även gjort en checklista för hur förskolorna snabbt kan förbättra sin miljö. Jag har inte tagit upp detta på vår förskola än men det ska jag.

Tidigare har jag mest sett till hur vi kan få det bättre här hemma. Jag fick mig en tankeställare efter att ha läst Underbara Claras inlägg om att Naturskyddsföreningen hade varit hemma hos henne och tagit prover i hennes barnrum. Läs om vad de gjorde och hittade här, och om hur man kemikaliebantar sitt hem här.

Såklart finns det även massor med tips hos Naturskyddsföreningen. Läs om hur du undviker giftiga kemikalier här. Läs flera andra gröna guider här.

Gör det nu. Läs!! Kunskap ger makt. Och vi lär oss hela tiden nya saker och man får förlåta sig själv att man inte visste vissa saker tidigare. Jag tycker att jag lär mig nya saker hela tiden. Till exempel köpte jag t-shirts med tryck i mjukplast på till mina barn i somras, det skulle jag aldrig göra nu.

Mjukplast är bland det värsta som finns, och det finns på så många ställen som man inte tänker på. Kläder till exempel. Och leksaker förstås. Plast från 80-talet är inget vidare. Så min gamla docka åkte nyss ut med huvudet före. Jag kan inte gå och ångra att jag inte har slängt ut den för sex år sedan men jag kan vara glad att jag har lärt mig nu.

Visst, det är skitjobbigt att städa bort massa leksaker som har kostat massor med pengar och som man har fått från nära och kära. Men jämför det dåliga samvetet med det du skulle ha om dina barn inte kan få barn. För att hårdra det. Man måste börja någonstans någonting. Jag börjar nu.

Hädanefter kommer:
  • Inga kläder med plasttryck in i vårt hus.
  • Leksaker i mjukplast kommer att sorteras bort. 
  • Gosedjuren att tvättas oftare.
  • Utklädningskläderna flyttas från sovrummet till lekrummet.
  • Gosedjurslådan flyttas från sovrummet till lekrummet.


Jag skulle vilja byta ut:
  • Allas sängar, i alla fall madrasser. Barnen har skumgummi-madrasser rakt igenom. Inte bra.
  • Heltäckningsmattan i vårt sovrum som vi la in för ett år sedan, och som är gjord i mjukgörande plast, mot en i naturmaterial.


Det jag gör bra idag:
  • Köper till största delen ekologisk (och rättvisemärkt) mat
  • Köper alltid ekologiska (och rättvisemärkta) bananer. Finns det inte, så finns det inte bananer, så enkelt är det.
  • Köper alltid ekologiska (och rättvisemärkta) vindruvor, russin och VIN (vindruvor är asagiftiga och både russin och vin görs av vindruvor…)
  • Köper alltid ekologisk (och rättvisemärkt) paprika. Också asavärsagiftiga.
  • Att barnen har ett separat sovrum där det bara finns gosedjur och böcker.
  • Köper ekologisk hudvård, både till mig och barnen.
  • Köper ekologisk hårvård, både till mig och barnen.
Det här är ett rörigt inlägg för jag har inte allt klart för mig än. Jag vill bli bättre, lära mig mer, åtgärda. Hoppas ni vill det också!! 

Ett medlemskap i Naturskyddsföreningen tycker jag verkar vara en alldeles fantastisk julklapp. 

11 december 2013

Inget ingrepp.

Nej, det blir inget ingrepp imorgon. Det blir någon gång i januari. Frida är piggare idag men har börjat hosta lite och är fortf röd i ögonen.

Så vi andas ut och samlar kraft till januaris prövningar.

9 december 2013

Ladda upp. Ladda ned.

Jag ringde hjärtkateteriseringens sköterska idag och berättade om Fridas status; röda, rinnande ögon, gammalt snor. Ingen feber. Ingen hosta. Ganska pigg. Hon pratade med läkaren som gav oss tummen upp på att göra ingreppet på torsdag. Så länge hon inte var nyförkyld och inte hade feber.

Nu ikväll fick Frida feber. Det vände någon gång under eftermiddagen. Ögonen började rinna igen och humöret blev ledsamt. Så, jag antar att det inte blir något på torsdag. 

Det är upp och ner med hopp och förtvivlan och 'vad ska jag egentligen hoppas på' - känslor och hej och hå, det ena med det andra och fjärde. Vi kan ju fortfarande hoppas på att hon vaknar upp pigg, frisk och feberfri imorgon. Men jag vet inte om jag orkar det. Ladda om, ladda upp, ladda ned.

Jag fokuserar på förra veckan i stället. Njuter av bilder när filuren var frisk och snabbare än snabbast på Gran Canarias flygplats. Fnissar lite lätt åt hennes kommentar, innan hon ens börjat springa; "Asså, jag är faktiskt typ dövarm, mamma"

Det går ju inte annat att le när man ser den där glädjen. Och ni anar kanske vilken liten spelevink hon har blivit… Idag har vi suttit bänkade i soffan åtminstone sju gånger för att se henne framföra olika shower. Bella hjälper till att klä ut och står bakom oss och sköter koreografin. Sämre kan man ha det.


7 december 2013

Flygprinsessor.

Igår, fredag, berättade jag för Frida att hon skulle operera sitt hjärta. Vi har funderat och våndats över när och hur vi skulle berätta. Vi hade tänkt göra det på onsdagen när vi skulle åka hem, eftersom Frida inte skulle till förskolan och säkert skulle undra varför. Det gjorde hon förstås men besvarade frågan själv med ett "är det för att det är så sent nu?" och vi nickade bara. Likadant på torsdagskvällen.

Men så på fredag förmiddag kände jag att det var dags. Hon satt och babblade på om flygprinsessor och nutellamackor. Jag bara var där. Såg på henne. Lyssnade. Log och hummade. Med en klump i magen. Jag ville inte förstöra genom att berätta men jag ville inte heller undanhålla henne en så stor sak längre. Efter att vi hade varit flygprinsessor (jag var flygprinsessamamman), byggt en koja av tvättställningen och gjort en brasa så tog jag henne i famnen.

Jag: Du, Frida, idag är det fredag och om fem dagar ska du till sjukhuset.
F: Ska jag till sjukhuset då?!
Jag: Ja, eller du ska vara där både onsdag och torsdag. På onsdagen ska de göra lite tester och på torsdagen ska du operera ditt hjärta.
F: Jaha, måste jag ta en spruta då?
Jag: Ja, jag tror tyvärr att du måste det.
F: (funderar lite) Okej, men då lovar jag att jag inte ska bli ledsen mamma…
Jag: Men du, då får bli ledsen förstås. Du behöver inte lova det. Vi får se. På onsdagen ska de göra ultraljud på ditt hjärta, som de har gjort många gånger förut du vet. Vi ska vara där hela dagen. Och på torsdagen när du ska opereras då åker vi in på morgonen och sen får du en medicin så att du somnar.
F: Ska jag sova där?? Är du där när jag vaknar då?
Jag: Ja, det är klart jag är. Du ska bara sova medan de opererar. Då går de in i ljumsken med en slang och så lagar de hjärtat.
F: Okej. Vet du! Jag och Lovisa ska vara pepparkakor på Lucia! Det har vi bestämt.
Jag: Okej, det blir ju bra. (och jag hade inte hjärta att säga att det troligen inte blir något Lucia-firande för henne… )

Alltså. Det gick över förväntan och när hon vaknade imorse var det första hon sa "ska jag till sjukhuset idag??!" med glad röst. Lilla fina filur.

Tur & vitaminer.

Jo, det är ju som så att hela familjen har gått och blivit lite sjuka. Jag börjar hämta mig från en förkylning. Abbe har ögoninfektion, är snorig, hostig och fick nu ikväll feber. MakeN är förkyld och har troligen ögoninfektion på gång. Bella hostar och snorar. Frida fick ögoninfektion under dagen och är i övrigt snorig.

Även om jag helst av allt skulle slippa ingreppet så är vi ändå inställda på det nu. Att behöva gå igenom de här veckorna en gång till skulle vara skitjobbigt. Plus den där väntan innan man vet när det blir av. Nej tack.

Så. Vi har fyra dagar på oss att få Frida frisk. Det känns som att vi behöver ett gäng vitaminer och massa tur för att det ska gå vägen.

1 december 2013

Försöka.

Ibland kommer det som en rysning. Ibland fastnar skrattet i halsen. Ibland drar den där mörka skuggan förbi.

Jag tänker på ingreppet. När jag ser Frida. När jag känner henne krama mig. När jag hör henne skratta det där bubbliga skrattet. När jag ser henne komma springandes med fingret utsträckt för att ge mig en snorkråka. När jag betraktar henne där hon är i sin egen fantastiska värld. När jag hör henne ropandes från toan "de ska åsså komma bajs!!".

Jag tänker på ingreppet. På att hon ska sövas. Och på vad sköterskan läste upp på det som stod på remissen. "Försöka stänga shunten. Försöka stenta pulmonalis." Försöka...

Jag är egentligen inte orolig för själva ingreppet. Men jag är orolig att ingreppet inte ska lyckas. Att de ska behöva öppna upp hennes bröstkorg igen. Open heart. Öppet hjärta. Jag är orolig för att ordet "försöka" fanns med två gånger i Fridas remiss.

Jag hoppas att dr Björn kan lugna oss när vi får prata med honom innan det är dags.

29 november 2013

Mällesin.

Har du gett barnen medicin??? Den frågan ställer antingen makeN eller jag varje kväll. Oftast precis när det bara är tandborstningen och saga kvar innan allt är klart för kvällen. När nattkläder är på och det har bestämts vem som ska lägga vem och vems tänder som ska borstas först. Då, när man börjar andas ut och börjar se fram emot den där lugna stunden när barnen somnat, då kommer den där frågan. Och vi är lika förvånade varje kväll. Varje kväll. För oftast svaret på frågan är "nej".

Och då har vi alltså hållt på med medicinering i sex år. Ganska exakt faktiskt. Numera kan Bella ta sin astmamedicin själv, vilket är väldigt skönt, men vi måste ju förstås påminna henne. Frida ska ha sin Trombyl för hjärtat och Movicol för magen. Abbe ska ha D-droppar förstås men också astma-medicinen.

På morgonen är det bara Bella och Abbe som ska ha sina mediciner och för det mesta kommer vi ihåg... Så småningom.


26 november 2013

Ner i väst.

 Solnedgångarna vi får njuta av på kvällarna går inte av för hackor.

 Bortse gärna från att horisonten lutar... :) Jag har inte photoshop på den här datorn.

25 november 2013

Semesterdagar.

Vi har det förresten fantastiskt bra på semestern. Som sig bör. Solen har skinit varje dag och temperaturen ligger runt 24-28 grader. Bella och Frida varvar bad och lek i miniland. Bella simmar ganska långt själv nu och är nästan mer under vattnet än över. Frida pysslar på. Doppar en tå här, snurrar ett varv där, pratar med någon en stund, sjunger en sång, doppar en arm, funderar lite...

MakeN och jag tränar, oftast på förmiddagen. Jag har upptäckt att jag faktiskt kan springa på morgonen. Idag blev det ett långpass upp på ett berg där jag fick njuta av vacker utsikt. Jag har även tränat lite vattengympa och core. 

Morgonen börjar oftast med att Abbelito vaknar först, runt 6 och då smyger en av oss ut med honom, vagnen och en flaska välling. Förhoppningsvis sover B & F vidare till åtminstone sju. Vi äter frukost på balkongen, med utsikt över pool och hav. Vid 9:30-tiden brukar det äntligen vara dags för dagens första dopp. 

Det är väldigt mycket aktiviteter för barnen, både på dagen och kvällen. Flera middagar har makeN och jag fått egen tid när Abbe somnat i vagnen, Bella och Frida tittar på teater eller är på mini-disco. Restaurangen ligger så att vi kan sitta ifred men ha uppsikt över scenen där allt händer. Väldigt bra planerat :)

Nu är klockan strax efter 22 och endast jag är vaken. Imorgon bitti är det dock min tur att gå upp och njuta av vällingmys och soluppgång så det är väl bäst att jag också knoppar in.

Mysvälling.

Två gånger har jag nu fått ge Abbe välling i famnen. De två första gångerna av alla tusen framtida gånger. Och han älskar det. Han suckar, slurpar, himlar med ögonen och smackar så det står härliga till. Jag njuter också, oändligt mycket. Ni kanske kommer ihåg hur det var med Frida och vällingen. Långa perioder när jag inte fick chansen att ge henne välling, medan hon låg i min famn. Det var ibland månader mellan gångerna. Frida åt välling i sömnen, ibland i vagnen men mest i sonden. Då. Sen blev det bättre och sen blev det bra.

Men Abbe. Han bara äter och njuter. Och jag med. Den där närheten med vällingflaskan. Som amning fast bekvämare. Jag ammar fortfarande lite grann, en eller två gånger om dagen. Men, snart är det nog slut med det.

Snart kan nog även Bella ge Abbe välling. Det blev bara två gånger som hon fick mata Frida. Hon försökte betydligt fler gånger. Nu hoppas vi att Abbe ställer upp i stället. Det känns lovande.

18 november 2013

Titta, han kryper!

En tålmodig storasyster tränar ivrig lillebror...

Förra lördagen släppte det, när jag satt här hemma och njöt av mina 26 timmar, då började Abbelito krypa. Och nu börjar det gå undan. Han tränar även på apgång, eller att stå i hunden. Joråsåatt. 

14 november 2013

Kallelsen.

För någon vecka sedan ringde det på mobilen. Privat nummer. Jag förstod att det var från sjukhuset. Det var dr Björn, han som gjorde den andra kateteriseringen på Frida. Den som gick åt skogen. Men, vi gillar honom ändå. Han är en av de som verkligen tar sig tid att förklara och svarar tålmodigt när vi ställer våra frågor. 

Björn sa att de hade tänkt göra ingreppet på Frida den 5 december men eftersom vi kommer hem från semestern dagen innan så kom vi fram till att det inte funkade. Jag frågade om han trodde att det blir innan jul men det kunde han inte svara på. 

Det blir det. Idag kom Kallelsen. 

Jag fick ont i magen. Kalla händer. Kramp i andningen. Jag vet, jag vet. Det är ingen stor grej. Det är ingen operation. Det är ett litet ingrepp. Något de gör varje dag. Och det är fantastiskt skönt att de ska gå via ljumsken. Men den här gången är det mitt barn det gäller. Min Frida.

Rädslan sitter ju där den sitter. Som ett smäck. Frida ska förstås sövas. Och vi måste säga hej då eller sov gott eller ha det så bra eller vad tusan nu man ska säga. Vi måste vänta. Vi måste sitta där och vänta på att telefonen ska ringa och att Björn ska säga att allt har gått bra.

Vi har väntat på det här i över tre år. Vi har vetat att dagen skulle komma. Så även om det var väntat så är jag inte redo. Och ändå vill jag inte heller vänta längre.

10 november 2013

26 timmar.

Igår klockan 13 åkte makeN med barnen till mina föräldrar. Idag, om 30 minuter, ska jag sätta mig i bilen och köra de tre timmarna till Skåneland och träffa dem igen. Barnen och jag stannar några dagar medan makeN åker uppöver igen ikväll.

26 timmar alldeles för mig själv i huset. Dessa har gått i en rusande fart. Jag har handlat till en tjejmiddag, sprungit 13 km väldigt låååångsamt, duschat, haft tjejmiddag med grannväninnor, sovit i prick åtta timmar, ätit frukost framför ett avsnitt av Bron, redigerat klart bilder från ett uppdrag i oktober, bloggat på fotobloggen om ett uppdrag från i somras, fixat ny blogglogga, redigerat klart sommarens bilder, ätit lunch, grattat makeN på fars dag och nu medan jag håller på och väntar på att några bilder ska laddas upp på Crimson, för framkallning, så hinner jag med ett nonsens-blogginlägg. Minsann.

Det har varit fantastiskt skönt att vara själv. Och stressande… det är så mycket jag vill hinna med. Jag har hunnit med ganska mycket men är ändå inte nöjd. Det finns så mycket mer jag ville fixa med. Det gör ju alltid det. Listorna tar aldrig slut, hur mycket man en bockar av så kommer det alltid mer. Roliga saker. Typiskt nog. Som att skriva klart en till barnbok som jag har påbörjat. Eller att bara sitta och träna på att rita i Illustrator. Eller se femton avsnitt av Grey's anatomi. Eller läsa alla fina Vi-tidningar som ligger på hög. Eller sätta upp alla fina foton som vi har gjort förstoringar av.

Det får bli en annan gång. Den som spar, hen har.

Och här kommer några bilder från i somras. Farfarn tog med oss ut på en båttur en av sommarens vackraste kvällar. Bella fick prova att både ro och styra motorn - stoltheten stod som strålar runt henne. Frida med ett myggbett på ögat som fnissade hysteriskt åt vattnet som skvätte upp när hon hade handen längs båtens sida.










6 november 2013

Alla kan träna.

Jag skrev ju ganska nyss om min träning och om att jag vill klara av att springa Göteborgsvarvet under två timmar. Några dagar innan jag skrev inlägget hade jag skickat iväg ett mail till Ida på Alla kan träna för att få coaching i hur jag ska nå det målet. Idag fick jag svaret, i form av ett inlägg på hennes blogg; När målet är satt... Hur kul som helst ju!

Så nu jädrar är jag taggad! Igår sprang jag 7 km med Abbe i vagnen i samband med hämtning av småtrollen, därefter körde jag 15 min core hemma, ivrigt påhejad av Bella. Idag har jag gjort core-övningar med en annan mamma i området. Imorgon blir det intervaller och på lördag långpass.

Jojo. Här kommer jag!

Lekparkshäng.

En grå lördag med inslag av soliga leenden och glada skrik. 






5 november 2013

Hawaii.

Jo. Innan Abbe så funderade makeN och jag på den där långresan. Fast vi såg ju på den på ganska olika sätt. Både på hur länge vi skulle vara borta och hur långt bort vi skulle åka. Diskussionen slutade med en plan på en två månaders resa i höst. Och nu är ju hösten här, och nästan förbi. Så, näe, det blev ingen långresa.

Men. Det blir i stället en kortresa. Eller ja, ganska lagom. Det blir två veckor på Kanarieöarna när Sverige är som mörkast. Gillart!

Men. Det är ju ingen långresa, tänker ni kanske. Och precis. Det är ju inte det. Faktiskt.

Så. Vi har bokat en till. Lite längre bort men inte lika länge som första planen. Men just nu känns det alldeles lagom och alldeles fantastiskt pirrigt.

Vi har nämligen bokat flyg till... (trumvirvel och fanfarer)... HaWaIi!!! Hur coolt är inte det?! En månad i vår, som uppladdning till Göteborgsvarvet! Jag kommer hem lagom jetlaggad och springer på under två timmar. Det låter väl som en alldeles fantastisk plan?! Yey! Wihooo!! Tjoohoooo!!!

Jag går runt med en pirrande mage och samtidigt axlar uppe vid öronen för flyg mellan öar ska bokas, vi ska hitta hus/lägenheter/hotell att bo på och fonder måste säljas... Men åh! Det ska bli så jädra spännande!! Tänk bara; 20 timmars flyg med tre ungar, varav en ettåring! Mer spännande än så blir det knappast! :)

Men. Vad gör man på Hawaii? Förutom badar och blir tjock av alla pancakes och donuts. Någon som har varit där? Vi ska bo på tre öar; Oahu, Maui och Kauai och tar tacksamt emot alla tips ni har.

Hm.

Tror ni att det hjälper om jag tar bort inlägget om sömnen? Somnar han om då?

/trött mamma som förbannar sig själv för att föra lyckad sömn på tal

4 november 2013

Sömnen, del 2570

Jo, jag har ju muttrat en hel del om det här med sömnen. Både på dagen och på natten. Gnällt och beklagat mig. Och ett och annat har jag ju lärt mig, att man ska ju aldrig, aldrig, aldrig någonsin skriva något positivt om sina barns sömnvanor. För då minsann, då snappar de upp det bums och sen ska de jävlas med en och inte aaaalls sova bra längre. Så är de, ungarna.

Så, jag kommer inte skriva något om att en viss yngling har förbättrat sina sovvanor avsevärt. Men jag kan ju i alla fall skriva att det tog ungefär 3-4 dagar för Abbe att vänja sig av vid att äta på natten. Men även om han klarade sig fint utan mat så vaknade han ungefär lika ofta i alla fall. Han somnade om fortare än om jag skulle ha ammat, med lite buff, vyssjande och bärande. Och han bajsade ju inte längre på nätten. Alltså, en klar förbättring. Men, fortfarande var jag inte nöjd.

Abbe behövde lära sig att somna om själv för att det skulle bli ordning på torpet. Sagt och gjort. Det fick bli lite gråt och förtvivlan i någon minut åt gången. Första natten tog det en timme, andra en halvtimme, tredje en kvart och fjärde natten sov han hela. Jag är ju egentligen emot metoder men nu blev det ju någon form av det i alla fall. 1-2 minuters gråt åt gången. Lite puss, lite buff, lite käcka tillrop. Och så på't igen.

Man kan ju se det på flera sätt. Förstås. Huruvida det är rätt eller fel att få barnen att somna själva. Vissa anser att det sker när barnet är redo. Jag är för otålig för att vänta in det. Jag är också en person som ogillar att gnälla. Jag vill kunna göra något åt det jag gnäller över. Det kunde jag i alla fall prova den här gången. Och Abbe verkar gilla sin säng nu. Han vaknar ibland på nätterna, men inte varje natt, och han har somnat om på någon minut.

Förresten har Abbelito flyttat in hos syrrorna. Tre busungar i ett rum. Jodå, det blir livat. När de sen prompt ska somna till Absolute Dance 22, så finns det inga gränser över hur partyparty det kan bli. :) Flytten skedde i fredags och syrrorna älskar att ha honom där. Bella var lite orolig om det var hon som skulle se till honom om han grät på natten, eller om hon skulle komma och säga till oss... Men, jag kan väl nämna att hon inte är någon superbra vakt eftersom hon sover sig igenom hans tillkännagivanden.

Okej. Jag har väl inte sagt att det går bra va?

3 november 2013

Träningen och loppen.

Jag måste bara få dela med mig av gårdagens händelse. En happening. En höjdpunkt. Lina och jag sprang Finalloppet. Det var Linas idé och jag var inte sen att haka på. Jag behövde en morot för att hålla igång löpningen när mörkret, vätan och kylan kommer.

Jag har alltid tränat. Jag började med fotboll i lågstadiet och höll på till mitten av gymnasiet, tränade simning i ettan/tvåan, började med golf när jag var tio och bör väl erkänna att jag nog i det närmaste har slutat (men hoppet finns att jag ska återuppta det när barnen blir lite större), spelade pingis ett år på mellanstadiet, började och slutade med badminton under högstadiet, började med innebandy i gymnasiet och slutade efter universitetet. När vi, makeN och jag, flyttade ner till Göteborg efter plugget började vi träna gruppträning och det har jag hållit på med sen dess. 

2004 sprang jag mitt första Göteborgsvarv och hatade det. 2005 sprang jag mitt andra, och hatade det också. Efter det har jag ändå hållit igång löpningen och under sommarhalvåret sprungit 1-2 ggr/vecka. Inga sträckor längre än milen, oftast 6-7 km som jag har kämpat mig igenom. Alltid försökt slå föregående tid, sällan lyckats. Jag är ingen snabb löpare. Jag ligger och harvar runt knappa timmen på en platt mil, en kuperad går avsevärt långsammare. Intervaller gillar jag, då händer det ju lite. Men att bara springa, kilometer efter kilometer, det har inte varit min grej. 

Hur som helst. Efter Abbe hände något. Första riktiga rundan jag var ute på kändes bättre än det någonsin gjort. Jag kände mig stark och snabb. Första testet någon vecka efter, att springa 2,5 km det fortaste jag kunde, visade att känslan var rätt. När jag slutade säsongen förra året snittade jag 5:01 min/km på just den sträckan. Första testet i år låg jag på 4:57 min/km. Jag gissar att järnet har gjort sitt till. Och cyklingen och promenaderna.

Den här sporren behövdes. Nu har jag dessutom upptäckt det här med pulsträning. Jag har börjat lära känna min puls, jag vet att jag vid en viss puls kan hålla på att springa åtminstone 90 min. Springer jag ännu långsammare kan jag säkert springa två timmar. Förut har jag tänkt att det är kasst att springa långsamt. Men nu börjar jag förstå att det är fantastiskt bra. Förutom att det är otroligt häftigt att hela tiden känna sig pigg och stark, kilometertiden må vara långsam men känslan är "Oj! Redan en kilometer till!". 

Jag har anmält mig till Göteborgsvarvet 2014 och mitt mål är att springa under 2 timmar, med ett leende på läpparna. Jag är säker på att jag kommer att klara det, den känslan har jag aldrig haft förut. Jag känner mig just nu så säker på det att jag i princip vill höja målet genom att sänka tiden till 1:50. Men, jag ska suga på karamellen lite och fundera om det verkligen är Realtistiskt. Ni vet, R:et i SMARTa mål (Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt och Tidsbestämt). 

I helgen var det alltså dags för att känna av formen och träna på att springa lopp. Det behöver man förstås också träna på. Min vanliga taktik brukar vara att "det är lika bra att jag kör på i början så ser jag hur långt det håller, jag kommer ändå vara helt slut på slutet". Men den kastade jag åt skogen den här gången och i stället var målet "springa med en skön känsla i sju kilometer och sen öka de sista tre". Både Lina och jag startade i gruppen som siktade på att ta sig runt på 61-65 min och jag var ytterst tveksam om det skulle gå, i och med att det är kuperat och i skogen. Jag sprang, det kändes väldigt lätt och bra. Pulsen var stabil och jag blev omsprungen och sprang om. Kilometrarna tickade på och jag såg att det gick ganska långsamt. Det var rätt mycket folk och ganska kuperat. Det var ömsom fina, breda grusstigar och ömsom smala stigar med rötter och lera. 

Efter 5 km vågade jag höja pulsen ett snäpp och efter 8km höjde jag till sista nivån och körde på. De sista 400 meterna försvann mitt leende och jag fick verkligen kämpa mot mjölksyra och en hjärna som sa åt mig att börja gå. Men jag sprang. Och, jag kom i mål på tiden 59:26. Jag är så nöjd, så glad, så stolt. Och alldeles exalterad över hur kul det var att springa! Förundrad över hur skön känsla jag hade i kroppen. Hur häftigt det är att börja lära känna sin kropp, det är på tiden, och veta vad den går för. Än finns mer att lära. Mycket mer att lära! Och det är det jag ser fram emot att göra nu under hösten, vintern och våren. Så att när lördagen i maj kommer och jag står där med 70000 andra (eller hur många det nu är) så är det med en skön känsla om att jag kommer att klara det, och gilla det. 

1 november 2013

Lika som bär, del 2.

Jodå, lite lika varandra är de allt.  
 

I alla fall med mössor på.


Mest hårfager: Abbe
Maffigast lår: Bella
Blåaste ögonen: Frida

Och så lite parbilder. Två syskonpar (anno 2013 och 2010) och ett kärlekspar (anno 2007). 

Bus eller godis?

Förskräckligt söta.  

Och de skramlade ihop en drös med godis medan regnet öste ner och deras mamma stod på behörigt avstånd och kollade att de skötte sig. Det gjorde de. Förstås. 

Bella har varit väldigt laddad för det här, väldigt länge. Hon somnade väl ganska snabbt men vaknade vid 22:30 när jag skulle gå och lägga mig, och trodde/hoppades då att det var dags att gå upp... sen vaknade hon vid 4:30 och sen vid 5:30 då hon gick upp med pappan... Pirriga magar är inte att leka med!

Men, nu är det över och allt blev som hon hade hoppats. Frida hon hänger bara med hon, som en liten glad maskot. Fullt medveten men ändå utan koll. :)

29 oktober 2013

Hon är så söt när hon sover.

25 sekunders stillhet. 25 sekunders drömfångande. 25 sekunder. Så lång tid tog kameran på sig att ta det här kortet. Jag undrar hur mycket Bella upplever i sina drömmar under den här perioden. Kanske har hon både hunnit vara i skolan, firat jul och badat i Strömhavet.