31 januari 2013

Hallå där nere.


En bild från igår. Det jag kan se av mig själv. Jag försöker tänka att det är positivt att jag i alla fall fortfarande ser fötterna (om jag lutar mig lite fram). :) Men, som de två tidigare gångerna, så undrar ju hur stor jag ska bli, egentligen. Kommer det att funka? Kommer jag att spricka som en ballong? Vi får se.

23 januari 2013

22 januari 2013

Pyssel.

I söndags tog MakeN och Bella bilen till Ale för alpin säsongspremiär. Bella älskade det och var outtröttlig. Obotligt entusiastisk. Hon vill åka igen och igen. Upp och ner. Takterna från i fjol satt i och nervositeten släppte så fort de kom upp i backen. 

Frida och jag hade en lugn dag hemma. Hon pysslade och jag fotade. 


I veckan började vi prata om bokstaven F, som i Frida. Vi har inte pratat om det tidigare men jag gissar att de gör det på förskolan för nu hittar hon "F som i Frida!!" över allt. Min bo-stav! säger hon stolt.

I söndags när jag kom in på lekrummet satt hon och pärlade. Ett F-halsband! Systematiskt. Två pärlor - ett F - två pärlor - ett F. Lilla, stora hjärtat.



Jag hittade även detta halsband som Bella påbörjat. Snuttigullpluttiruttan! 

Milstolpar och tigermammor.

Nästa milstolpe i graviditeten är passerad. Signe. Signe som föddes i v26+5. Signe som var liten som en myra först, sen tjock som en gödgås och nu bara snäppet mindre än jämnåriga. Signe som inte ville/kunde äta. Som kräktes och kräktes men ändå blev tjock. På grund av/ tack vare knappen och alla matningarna. Signes mamma heter Lina och jag har pratat om henne och länkat till hennes blogg vid flera tillfällen.

Lina och jag lärde känna för snart två år sedan. Vi hittade varandras bloggar. Mailade. Ringde. Förstod varandras vardag. Blev vänner. Tillsammans och isär har kämpat som fan för våra små.

Äntligen, äntligen har vi fått lite bekräftelse på att det vi gjorde var bra och rätt. Bekräftelse på att vår magkänsla var rätt. Vi har sett det genom gruppen Knapphålet på facebook. Knapphålet som har fått fler medlemmar på sistone. Där det delas ut goda råd, det hejas på och det frågas. Det händer saker. Läs Linas inlägg om Plötsligt händer det. Jag läste, förstås, och grät. Av glädje och lättnad. För att hon kan sätta ord på det jag också känner. Och så grät jag av sorg. För att vi aldrig fick det där stödet. Stödet som vi så väl behövde. Vi fick aldrig bekräftelse från sjukvården att vi gjorde rätt. Vi fick bekräftelse från Frida/Signe och det var tillräckligt för att hålla oss flytande men jädrar vad gött det hade varit med en bättre kontakt. Med stöd. Råd. Gratis och nära.

Lina är också en tigermamma.

------------------------------------------------------------------
PS. För att det inte ska bli några missförstånd i mina värderingar kring manligt/kvinnligt eller vikten av mammor/pappor så vill jag bara tillägga att jag i begreppet tigermammor även innefattar papporna. Förstås. Alla föräldrar, oavsett kön, innefattas. Så det så. :)

15 januari 2013

Trotsar trotset.

Jag är lite pretto på det viset att jag egentligen inte säger trots, utan självständighetsutveckling. Trots rubriken. Jag har bl a läst Jesper Juuls böcker om barn och blivit färgad av det. Jag tror att de flesta barn vill visa sig självständiga, snarare än att egentligen trotsa sina föräldrar. I stället skulle jag vilja påstå att det är föräldrarna som trotsar. Jag själv är väldigt trotsig emellanåt. Jag vill väldigt gärna ha det på mitt sätt. Även om jag intellektuellt förstår att i vissa situationer borde det vara bäst att backa, så är det ändå svårt att göra det. Jag gissar att det är den där prestigen som står på spel. Puh.

För att ge ett exempel på mitt trotsande.

Det här hände någon vecka före jul. Det är morgon, vi ska iväg till förskolan. På morgonen kissar man, borstar sina tänder, klär på sig och äter frukost - dock ej kanske i just nämnda ordning. Frida ville inte klä på sig och hon ville inte kissa. Dumma unge. Tiden går och jag börjar bli stressad. Med lite lirkande får jag på Frida kläderna och till slut är det bara toabesöket kvar.

Jag: Du måste kissa innan vi går till förskolan. Ska jag hjälpa dig av med byxorna?
F: Jag vill inte kissa.
Jag: Nähä, men det måste du. Varje morgon ska du borsta tänderna, klä på dig och kissa. Så är det bara. Ska jag hjälpa dig?
F: Jag vill inte kissa!!!
Jag: Nähä, men nu är det så att du ska kissa.
F: Jag vill inte kissa!!!!

Och det är nu jag börjar bli svettig, stressad och mitt trotsande är redan ett faktum. Jag kan ju egentligen inte bestämma att Frida ska göra en sådan elementär sak som att kissa. Hon kanske inte är kissnödig. Jag tycker förstås mig veta att hon borde vara det, för att jag är det på morgonen.

Jag blir irrriterad när hon inte gör som jag vill. När hon struntar i mina principer. Mina principer. Jag vill ju gärna få min vilja igenom eftersom jag tycker mig veta bättre.

Hur som helst. Det går över styr. Och i stället för att backa och ta några steg tillbaka och fundera över om hon verkligen måste kissa nu, eller om det kanske går precis lika bra att göra det på förskolan, så far jag fram som ett jehu. Jag tar av henne byxor och trosor. Frida protesterar förstås. Men 10kg och 87cm har inte så mycket att säga till om när 75kg och 178cm hormoner och prestige far fram. Till slut sitter hon på toan. Gråtandes. Ylandes. Tårar som sprutar. Förbannad. Förnedrad. Hulkandes.

F: Ja-aah vi-hiiill-i-ihinte-kiiihiissa!!
Jag: Jo! Du ska kissa!!

Till slut förstår jag ju att det här inte funkar. Det går inte att tvinga någon att kissa. Så jag lyfter ner en gråtande och arg skrutt från toaletten. Jag vet ju att jag har gjort helt fel. Ändå kan jag inte säga förlåt riktigt än. Jag måste smälta min förlust först. Att jag inte fick som jag ville. Att det inte blev så som det borde vara.

Ni fattar va?! Det är svettigt att skriva det här förstås. Jag skäms.

Innan lämning på förskolan förmår jag mig i alla fall att säga förlåt. Frida förlåter mig, förstås. De är ju bra på det, ungarna. De där tåliga, älskade småskitarna.

Sedan dess frågar jag i stället "vill du kissa hemma eller på förskolan?"... och oftast blir svaret "förskolan" och så är det bra med det.

Retrospektivt så var det ju inte Frida som trotsade, det var jag. Och det bästa jag kunde ha gjort var att ge upp i tid. Ta flera steg tillbaka. Lämna över beslutet till Frida. Hon är nämligen kompetent nog att veta vad hon vill och om hon måste kissa eller inte.

Det är svårt att kliva tillbaka. Jättesvårt. Men jag tränar. Tränar på att sluta trotsa.

8 januari 2013

Om att gilla sig själv.

Frida sitter och pratar för sig själv:
Mamma älskar Frida, Bella älskar Frida, pappa älskar Frida, Frida älskar Frida. Alla älskar Frida!!

Imorse vid spegeln. Ett hårspänne som sätts fast av små fumliga händer. Hänger löst på sniskan. En blivande treåring som utbrister:
Åh! Va nygg ja ä!!

Barn som gillar sig själva. Det är det viktigaste av allt.

1 januari 2013

Tigermammor.



Vecka 24 avslutades ungefär samtidigt som det nya året började. Och en milstolpe passerades, Love-milstolpen. Love är son till min vän, Camilla, och han föddes i v24+0 på hösten 2005. Om du vill läsa mer om Love kan du göra det på Loves fantastiska resa.

Camilla och jag gick i samma klass på universitetet. Vi pratade en del men umgicks inte på egen hand. Jag fick på omvägar höra om det som hade hänt men eftersom jag själv inte hade barn då förstod jag inte vidden av att leva med skräcken och ovissheten. Eller, jag förstod ju på mitt sätt. Nu förstår jag på ett annat sätt. Ett jobbigare sätt.

När Bella var runt ett år hade vi klassfika hemma hos oss. Camilla var av en händelse i stan och var med på fikat. Hon fick höra hur Bella rosslade, pep och lät när hon andades. Astman, som vi inte fick bukt med. Camilla visade en massa tricks man kunde göra för att få det att bli bättre för stunden. Massera ryggen, hoppa i sängen, kasta upp ungen i luften, sitta på pilatesbollen och studsa, ta ett bad... små tips vi faktiskt inte fått av läkare. Läkare som trots allt lade pannan i djupa veck över att Bellas astma inte gav med sig, trots kraftig medicinering. Dessa enkla tips gjorde att Bella hostade bättre och djupare vilket i sin tur gjorde det t ex lite lättare att somna.

Dagen efter Camilla varit på besök fick jag ett långt mail av henne med tips på mediciner, apparater och mjukare andningsmasker, länkar till olika sidor samt en massa mer information och tips. I och med att Love föddes så tidigt var hans lungor inte utvecklade, det var en del av alla svårigheter de hade i början. Camilla hade alltså en rejäl kunskaps- och erfarenhetsbank när det gällde detta.

Nästa gång vi träffade läkaren hade jag en lång lista med krav på vad jag ville att Bella skulle få hjälp med. Han häpnade och kollade upp det han inte visste. Vi fick flera nya mediciner och vi fick en mask som passade Bellas ansikte bättre. Även om astman inte blev bra över en natt så blev det lite bättre och framför allt gick inhaleringarna mycket bättre.

Camilla och jag mailade frekvent den perioden och jag fick mycket stöd och råd och kunskap. Efter hand blev kontakten mer sporadisk. Tills Frida slutade äta. Då fick jag mail av Camilla igen och hon berättade om Loves problem med ätandet, som de hade lyckats vända. Återigen mailade vi frekvent och jag fick råd och stöd och kunskap.

Camilla berättade också vad en sköterska hade sagt till henne när de kämpade med Love: Vissa barn behöver tigermammor till föräldrar. De behöver någon som kämpar för dem, för deras liv, för deras bästa. Och inte bara en kort period, utan ofta i långa perioder. Kanske hela livet.

Camilla är en tigermamma. Jag är en tigermamma. Och vi är många flera där ute.

Och Camilla, jag är så tacksam för allt du har gett - tid, råd, stöd, kunskap, förståelse. Kram!