27 februari 2013

Ignore.


Idag dök en mening upp i huvudet som Dr M från Notube skrev till oss: "Ignore Frida foodwise", dvs ignorera Frida när det gäller maten. Säg inte till att det är mat, lägg inte upp någon mat, mata henne inte, bara strunta i henne. Ät själva och låtsas som inget. Ge henne ingen mat på natten i sonden även om hon inte har ätit på hela dagen. Och inte åt något igår. Ge henne inte välling i sömnen fast hon glatt skulle dricka upp den, sovandes. Gör inte det, även om hon inte har ätit på hela dagen. Stå tillbaka. Ignorera henne när det gäller maten.

Det är det svåraste jag har gjort i mitt liv. Jag förstår knappt att vi klarade av att göra det. Men det gjorde vi och det funkade.

Nu, ett drygt år senare, börjar vidden av det sjunka in. Perspektivet på det hela.

Mycket beror på Knapphålet, gruppen på facebook. Där det numera är full aktivitet. Barn som aldrig ätit börjar smaka. Föräldrar som inte vågat tro att deras barn ska kunna lära sig att äta börjar hoppas. Det händer saker. Mycket tack vare våra bloggar; Linas, Sofias, Andreas, Adinas och den här. Jag är så glad och stolt att jag nästan spricker. Det är skönt att göra skillnad. Att hjälpa till. Att bana väg.

21 februari 2013

Mamma! Ser du mig?

Frida är fortfarande övertygad om att hon inte syns om hon gömmer sina ögon bakom händerna. Hon blir lika häpen varje gång jag säger "ja", då tittar hon misstroende på mig och säger "näääe...?!" Då brukar jag säga "jag ser dina händer och din näsa och ditt hår", vilket hon godtar. 


20 februari 2013

Annas hjärtas dag.

Bella och jag bråkade häromdagen. Eller. Hon blev arg på Frida, jag blev arg på henne. Inte helt rättvist. Inte ens halvt. 

På kvällen kom hon med den här...
För er som behöver läsförståelse: Anna jag älskar dig.

10 februari 2013

Noja vs Oro.

För mig är noja en obefogad oro. Medan oro är befogat. Jag har både nojat och oroat mig i mina dagar. Jag har oroat mig över Fridas vikt, hjärta och njure.

Men just nu nojar jag. Med den här bebisen. Vi har gjort ultraljud i vecka 8, kubtest, extra ultraljud på hjärta och så rutinultraljudet. Imorgon är det dags för ultraljud nummer två på bebishjärtat. Om två veckor ska vi göra ett extra ultraljud på bebisnjuren. För att vi får. För att jag är nojig. Det är bara att erkänna. Nojig och kontrollfreak.

Trots att jag ändå inte kan påverka något. Nojig.

3 februari 2013

Lagom.

Alltså. Det där med träningen. Jag känner nu, när jag läser det i efterhand att det kanske inte kom ut precis som jag ville. Jag vill inte att det ska låta som att det är synd om mig. Det är det inte. Men nu när jag läser det så får jag känslan av att jag tycker synd om mig själv. Det gör jag faktiskt väldigt sällan. Så, ni kan läsa om stycket och tänka att jag bara konstaterar. Konstaterar att Fridas start i livet har satt spår som inte har sopats igen, än. Och för att tillägga. Jag tränar inte för mycket. Eller för hårt. Jag tränar alldeles lagom. :)

1 februari 2013

Träningen.

För det mesta så är jag ganska cool och normal med min graviditet. Det mesta känns bra. Jag börjar få tillbaka lusten att göra saker. Jag är visserligen tröttare än normalt men inte längre på det där förlamande sättet.

Det är väl två grejer som jag har en hang up på. Målbilden och träningen. Vi börjar med träningen.

Jag gillar att träna. Att röra på mig. Jag joggar, går på pass på gymmet, åker längdskidor, promenerar, när tillfälle ges åker jag gärna telemark eller cyklar mountainbike. Jag försöker träna tre gånger i veckan. Det känns lagom, för både kroppen och för vardagen.

När jag var gravid med Bella sa en barnmorska till mig att jag skulle sluta anstränga mig. Jag fick cykla men om det blev en backe skulle jag gå av och leda cykeln. Jag skulle inte ta ut mig. Jag trodde på henne, det var ju första barnet... Jag gjorde lite yoga och vattengympa samt promenerade, men inte så värst mycket mer. Det funkade förstås. Men vägen tillbaka till det normala, aktiva livet, jag hade innan, var lång. Och jobbig.

Med Frida tränade jag som vanligt ganska länge. Jag joggade till v18 och tränade coreboll, yoga, gravidvattengympa och åkte längdskidor fram till någon dag innan Frida föddes. Lugnt visserligen. Väldigt lugnt men jag höll igång. Motionerade.

Jag har tänkt på det, och varit glad för det, väldigt många gånger. Att jag höll i gång. Jag har fått för mig att det var därför jag orkade springa efter barnmorskan två trappor upp till neonatal på Mölndals sjukhus när Frida blev blå. Att det var därför jag orkade gå fram och tillbaka i kulvertarna mellan ett tomt rum på BB och Frida på BIVA/avd 323. Min kropp orkade. Jag orkade. Jag är glad för att den orkade. Annars hade det varit ännu ett jobbigt moment. Att behöva åka rullstol eller rullas in med säng. Jag såg mammor som fraktades fram så. Som var tvungna att be om hjälp, säga till när de ville till sitt barn. Eller gå på toaletten.

Jag är också glad att jag orkade gå de där promenaderna med makeN. Då när vi tog en paus från sjukhuset och ventilerade oron, fnissade åt Bellas upptåg, grät över det som hänt eller bara var tysta. Det var skönt att komma bort från sjukhuset.

Så jag gör mig beredd nu. Förbereder kroppen på att klara en till nyfödd som är svårt sjuk och inte får vara på samma ställe som jag. Som jag måste springa efter eller springa till. Jag tränar och håller igång. Motionerar.