31 mars 2013

Plusplus.

Absolut ett av de bästa pysslena hos oss är plusplus. Det byggs åt alla håll och kanter, i alla färger. Det tränas fingerfärdighet och tänk i flera dimensioner. Båda kidsen gillar det skarpt. Ett köptips med andra ord!



30 mars 2013

Lista listan.

Saker jag gjort och som jag skyller på graviditeterna...

  • Tappat en jobbmobiltelefon i ett toaletthål i Kina (ett av de sunkigaste hålen jag sett faktiskt).
  • Åkt till affären och upptäckt att jag glömt plånboken hemma. Brutit ihop, storbölat och överlåtit handlingen till makeN i stället. För att jag är he-eelt vää-hää-ärdehelö-hös på att handla.
  • Tappat en kvarts potatis i sjalen runt halsen. Inte hittat den och tänkt förträngt den tills jag en halvtimme senare hittat den, glatt utbristit "jaha! där var den!" och sen ätit upp den. När jag tittade upp satt kollegorna och stirrade på mig som att jag var från yttre rymden.
  • Försökt skala potatis med en osthyvel (tänkte fel), och fått kommentaren av min kompis "men för helvete Grahn, du är väl bara gravid - inte dum i huvudet?!)
  • Åkt till jobbet, kommit på att jag glömt jobbdatorn hemma, åkt hem, kommit på att jag lämnade handväskan med husnycklarna på jobbet, åkt tillbaka till jobbet, hämtat nycklarna, åkt hem, hämtat datorn och slutligen åkt tillbaka till jobbet... Det blev inte så mycket arbetsdag kvar...
  • Åkt till jobbet utan passerkort och plånbok, vilket resulterade i att jag fick gå till chefen och be henne följa med mig till receptionen och intyga att jag var jag.
  • Gråtit till till exempel Daidalos på Bolibompa.
  • Missat 1:1 samtal med chefen så att hon har ringt två gånger och kommit och hämtat mig en gång...
  • Fått be en kille att köra ut bilen från parkeringsfickan på jobbet för att magen var så stor så att jag inte kom in i bilen.
  • Försökt balansera en vattenflaska på magen vilket misslyckades och resulterade i att jag blev dyngsur, i skrevet...
Ja, det var det jag kom på nu på tio minuter. Det går säkert att göra listan längre. Jag är liksom jag, fast lite mer av allt kan man säga. Håhåjaja.  

28 mars 2013

Just det.

Idag smällde det ju. Härliga ledighet... här kommer jag!

Glad Påsk!

MakeN hade fixat till sötaste påskkärringarna i morse. En har fixat sitt eget smink, en har fått hjälp. 


 Nu drar vi till Blåkulla tar vi lite påsklov tycker jag!

27 mars 2013

Barnen & bebisen.

Bella funderar mycket på bebisen. Följande dialog utspelar sig åtminstone varannan dag nu.

B: När kommer bebisen?
Jag: Ja, det är ungefär en månad kvar men det kan vara två veckor och det kan vara sex veckor.
B: Kommer den i oktober?
Jag: Nej, den kommer innan oktober, i april eller maj.
B: Vet du inte?
Jag: Nej, man vet liksom inte förrän det är dags men den ska komma om en månad, ungefär.
B: Hur vet du det?
Jag: Ja, för att det är liksom så man räknar. Då är bebisen färdig och ungefär då vill den komma ut.
B: Men hur vet du om den vill komma ut?
Jag: Det märker jag för då gör det ont.
B: Varför gör det ont?
Jag: Ja, för att... eh... det gör det.
B: Gör det mycket ont?
Jag: Ja, det gör väldigt ont. Men det går över väldigt fort efteråt.
B: Ska jag vara med när bebisen kommer?
Jag: Nej, du får vara hemma eller på dagis. Det beror på när den kommer. Och så kommer det någon hit och är med dig. Troligen mormor och morfar.
B: Har du välling eller mjölk i dina bröst?
Jag: Eh... det är liksom mjölk, fast inte vanlig mjölk. Den är lite sötare.
B: Jaha. Vad ska bebisen ha på sig när ni åker hem från sjukhuset?
Jag: Oj, det vet jag inte.
B: Ska den ha blöja?
Jag: Ja, det ska den ha.

Bella är också den som varje vecka påminner mig om att vi ska läsa om bebisen i gravidboken. Vi läser vad som händer vecka för vecka och hon älskar när vi mäter ut hur lång bebisen är. Den här veckan är den ca 46 cm, vilket är från hennes axel till mitten av handflatan. :)

Frida säger inte så mycket. Hon klappar mig på magen och ser lite förståndig ut. Hon leker mycket med dockorna och tar hand om sina bebisar där. Hon har också lovat att bebisen ska få låna Skrållans babyskydd. Ibland tittar hon förebrående på mig och säger "mäh! Har du fortfarande en bebis i magen?!". Och det kan jag ju inte förneka.


Namn.

Just nu har jag lite ångest över att jag inte har en susning om vad ungen ska heta. Jag vill ha ett pojknamn och ett flicknamn redo. MakeN och jag har inte kommit över på samma planhalva än. Eller han kommer med förslag och jag kan inte tänka.

Idag tog jag tag i saken och skrev ut långa listor från SCB. Det har dock inte gett något större resultat. Jag får läsa igenom dem ett par gånger till.

Jag vill ha det klart innan för jag tror inte en sekund på att jag kommer att se vad hen ser ut att heta. Innan Bella kom hade jag aldrig träffat en Bella. Och Fridor hade jag träffat ett helt gäng, men Frida var faktiskt inte lik någon av dem. :) Så för mig är det mumbojumbo att tro att det bli lättare när hen har kommit.

Jag tar tacksamt emot tips. Och om ni vill veta vilka som går bort så är det alla som börjar på Jul... och även Claire. För det passar sådär med Grahn. :)


26 mars 2013

Tuffa till mig.

För typ en månad sedan fick Frida magsjuka och jag skrev att jag hoppades att det skulle bli eldprovet som visade att vi var "friska" och normala. Första veckan märktes ingenting. Frida åt i princip som vanligt efter de två första dagarna. Därefter kom ju febern och snoret. Nu är det hosta.

Det har varit lite skralt med intag. Hon har minskat på sin vällingkonsumtion, från att dricka 150-200ml morgon och kväll till att dricka 80-130 ml vid varje tillfälle. MakeN och jag har hållit oron ganska väl stången men vi noterar ju. Dessutom har vi fått ny kallelse till 334:an. 8 april ska vi dit.

Förskolan kommenterade igår att Frida äter sämre igen. Trots att vi inte har frågat om det. Jag sa till dem att inte bry sig om det. Att ignorera Frida, att låta henne bestämma vad och om hon vill äta. Jag spelade cool och var klok. Som jag vill vara.

Jag vill vara förnuftig, klok och inse att det här bara är temporärt. Det är klart att sjukdomarna sätter spår. Jag ska göra allt jag kan för att hålla mig cool och klok. Tanken på att vi kanske borde köpa hem lite nötcrème eller nutella har slagit mig. Men, jag är inte där än.

Jag säger f*ck u till vågar och mindre aptit, oro och kontrollbehov. En del av mig skulle vilja visa 334:an att Frida är alldeles normal som tappar aptiten när hon är/har varit sjuk. En del av mig vill skrika "jamen, spela roll!!!" åt en kurva som kanske inte pekar uppåt. Det är bara dålig timing. I vanliga fall, funkar det precis som det ska. Faktiskt.

Det är bara det att en liten del inte riktigt tror på att de gladeligen skulle tro på detta. En del av mig tror att de skulle lägga pannan i djupa veck och i stället för att skriva ut oss, be oss att komma och väga igen om två veckor.

Jag skulle verkligen vilja känna att jag kunde ringa till 334:an när Fridas aptit sviktar. Ringa dit och säga "hej, nu känns det lite jobbigt. Frida äter sämre igen och hon vill bara ha välling. Vad ska jag göra?" Och så, i min drömvärld, svarar de: "Du, det är absolut ingen fara. Du får ta några kliv tillbaka bara. Tuffa till dig och lita på Frida. Hon fixar det här, hon behöver bara lite tid. Hon kommer snart igen, och då med extra fart för att ta igen det hon har missat."

Tänk vad bra det skulle vara. Nu får jag säga det till mig själv i stället.

"Nu, Anna, får du tuffa till dig lite! Ta några kliv tillbaka och låt Frida bestämma över sitt eget ätande. Hon klarar det här galant. Låt henne vara nu. Hon kommer tillbaka med stormsteg."

Hängslen och livrem.

Jag försummar bloggen, till förmån för repriser av Grey's Anatomy och sömn. Men jag tänker mycket.

Idag till exempel tänkte jag på hur det var att sitta på Östra, på BB, och äta frukost med andra mammor och pappor. Det enda som skiljde oss från dem var att de hade en plastlåda med en liten unge i bredvid sig. Det hade inte vi. Jag vet inte varför vi satt där men det bara blev så, och bara en gång. De andra gångerna skyndade vi oss att hämta mat och satt sen på rummet och åt. 

Allt det här som hände då. För tre år sen gör att jag har svårt att hitta en målbild att hålla fast vid. Jag har svårt att tänka att allt kommer att gå bra. Jag måste alltid lägga till hängslen och livrem. Idag mailade jag ut på jobbet att jag snart ska gå på föräldraledighet och hur länge jag tänkt vara föräldraledig. Jag skrev att planen är att jag kommer tillbaka om ett år men att det är långt dit och mycket kan hända på vägen. För säkerhets skull. Jag kunde inte heller skriva att "torsdag är min sista arbetsdag på ett år", av samma anledning. Jag vet ju inte vad som händer. Tänk om barnet dör, då kanske jag vill komma tillbaka tidigare, eller senare, eller inte alls. För trots allt hade vi ju tur med Frida. Det är ju inte alla som har sån tur... Så, visst är jag rubbad. Visst har det satt spår. 

Och målbilden. Jag har hittat en som funkar. Jag måste bara lära mig att hålla fast vid den. Den glider undan efter en halv minut. Målbilden är insipirerad av en kompis som fick barn för några veckor sedan. Hon la ut en fantastisk bild på facebook när hon snusar den nyfödda i nacken. När jag ser den känner jag lugnet och lyckan. Så vill jag att det ska vara. Och inte bara i ett dygn som med Frida. Doften var en av de grejerna som var svårast att vänja sig vid på sjukhuset. Frida luktade inte bebis, hon luktade sjukhus - plåster, alkogel, sterilt... När vi väl kom hem från sjukhuset och hon fick sin egen doft kunde jag inte sluta sniffa på henne. Jag gör det fortfarande. 

Det blir rörigt med alla tankar. Alla hängslen och livremmar som ska hållas fast i. Samtidigt som jag faktiskt också kan känna ett lugn i att om det händer något, så är vi bra rustade för att ta oss igenom det. Vi har fått träning. Jag har blivit både skörare och starkare av allt som hänt. 

16 mars 2013

Träningen, del 2.

För någon månad sedan skrev jag om träningen. Hur viktig den var för mig i den här graviditeten. Vet inte om jag bara behövde lätta mitt hjärta för efter det har det inte blivit mycket till träning. Kroppen sa i från. Orken försvann. Motivationen likaså.

Nu är det promenader som gäller. Jag försöker få ihop 150 min/vecka. Det känns lagom sunt och bra. Jag vill egentligen sprida ut det på 5 st halvtimmespromenader på lunchrasterna för att få solljus och frisk luft men det har det inte blivit. Än.

Idag var jag ute och gick en timme i sol och blåst. Det var otroligt skönt att komma ut. Jag erkänner att minsta backe gör mig anfådd och att jag efter en timme är rätt mör och skön i kroppen. Men jag längtar efter den riktigt svettiga, jobbiga träningen. Mjölksyran. Det var många joggare ute idag. Och jag längtar tills jag kan ta mig ut igen. I slutet av sommaren kanske. Vi får se vad kroppen och hormonerna säger.

15 mars 2013

Remissen.

Tillväxtenheten ringde upp redan samma dag och sa att de fått in en ny remiss. Om två veckor ska jag ringa och kolla tidplanen för Frida. Troligen kommer hon att kallas inom tre månader, vårdgarantin. Vi får väl se. Vi har ju egentligen ingen brådska.

Vi har inte fått någon ny läkartid till 334:an men det vet jag inte heller om vi har någon brådska till.

Sedan de två magsjukorna har Bella varit hemma en dag pga (pseudo)krupp och Frida två dagar pga hosta och feber. VABruari har man ju hört talas om, men att mars skulle bli VABrs var jag inte beredd på. Det ryktas om att det borde vara fredagsmys nu men makeN och jag sitter i stället framför varsin jobbdator... (även om jag uppenbarligen smiter i från mina sysslor just nu :).

11 mars 2013

Borta.

I förra veckan fick vi kallelse till 334. Vägning och mätning. Av vår alldeles lagom och perfekta filur. Bedömning.
 
Jag ringde för att boka om tiden till veckan efter. Inte för att köpa tid utan för att det är då jag börjar min föräldraledighet och det är skönt att slippa kompa ut. Jag fick då veta att tiden tydligen inte fanns. Och att de inte visste när vi kunde få en ny. Jahaja. På ett sätt skönt. På ett annat sätt - inte vad jag ville. Det här skulle ju bli vårt sista besök där. Sen var tanken att vi skulle bli utskrivna. Utskrivna.
 
Tanken var att vi skulle till Tillväxtenheten innan sista besöket på 334:an och att de skulle ta över ansvaret. Jag hoppas att de inser att Frida är precis som hon ska vara. Jag vet inte om vi hoppar ur askan in i elden. Jag vet bara att vi vill bort från 334:an.
 
Hur som helst. Läkaren skickade ju en remiss till Tillväxtenheten i mitten av november. Trodde jag, ända tills idag när jag ringde dit för att kolla hur det gick med remissen. Den fanns tydligen inte. Har aldrig funnits. Borta.
 
Så nu får vi se vad som händer. Vad kommer först; 334:an, Tillväxtenheten eller bebis?

10 mars 2013

Oreda.

Vi håller på och möblerar om här hemma. Vi halverade ett allrum i julas för att få ett till sovrum. Vi har byggt in trappan och fått ett förråd under den. Båda två grejerna har varit ett fantastiskt lyft. Vi ville ju bygga till men Stadsbyggnadskontoret tyckte inte det. Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på deras argument så jag försöker att inte tänka på det.

Hur som helst. Nu har den stora omflyttningen börjat. Inget är där det var och ingenting blir klart och ingenting blir riktigt så bra som vi vill. Vi saknar fortfarande ställen att stoppa alla grejer på. Det är en karusell som man bara blir frustrerad av. Snurrig och irriterad. Barnen vill leka med oss, umgås, spela spel, gå ut. Vi vill bara få ordning på det stora kaoset. Köpa fler garderober. Köpa hyllor. Men var ska man göra av allt som nu inte får plats i det nya kaoset? Var gör man av alla grejer? Allt vill jag ju inte slänga.

Frustration blandat med lite iver och trötthet. Och en massa håhåjaja. Så är det just nu. Skönt att få dela med sig. Av det ljuva livet. Av oredan.

5 mars 2013

Tillbaka.

Jag har tänkt på det där med att stå tillbaka. Att undvika att trotsa. Inse att det inte är hela världen om ungen borstar tänderna nu på morgonen när vi har bråttom. Det kanske går bra att göra lite extra i kväll, eller om någon vecka, om det nu är på det viset. Eller för all del, om det inte kissar hemma på morgonen.

När Bella var liten var jag väldigt trotsig. Jag hade väldigt många åsikter, regler och förhoppningar - precis som många föräldrar har med första barnet. Bella och jag hade många viljekrockar. Jag har burit iväg henne, skrikandes och gråtandes, från kompisar, lekplatser och allt vad det nu är. Jag har klätt på henne kläder mot hennes vilja, och jag har tagit av henne kläder som hon ville ha på sig. Jag har borstat tänderna på en förbannad unge som hellre ville titta på bolibompa. Jag har suttit vid hennes sängkant, irriterad för att hon aaaaldrig somnade. Det har blivit många tårar av frustration för oss båda. Det har blivit många kramar för att säga förlåt.

Det är förstabarnet det. Det lilla provexemplaret. Som lär en ett och annat.
När sen andra barnet kommer släpper man viss kontroll. Det är inte nödvändigt att hela tiden ha koll på var barnet befinner sig i huset. Det är inte helt nödvändigt att de äter upp maten innan de får efterrätt. Det kanske är okej att få lördagsgodis fast man bara är två år.

Lite av föräldratrotset kan släppa när andra barnet kommer. Man har inte tid och ork att kämpa emot på samma sätt.

Mycket av föräldratrotset kan släppa om man får ett barn med hjärtfel. Först och främst för att det finns det så mycket tacksamhet. Tacksamhet för att man har ett levande barn i sin famn. Fram till nu i höstas kan jag räkna gångerna på en hand som jag har blivit arg, på riktigt, på Frida. Frida å sin sida har dock vid flera tillfällen varit urförbannad på mig och makeN. Det är tur att hon inte är lika tacksam.

Och det där med att stå tillbaka, det kan jag nog till stor del tacka matproblemen för. Om man, som vi,  har stått tillbaka och inte gett sitt barn mat fast man kan och fast man vet att barnet behöver det, för att man vill att barnet själv ska lära sig att veta när det behöver mat och hur det då ska göra... Om man har stått tillbaka på det mest basala, då är det inte lika svårt att stå tillbaka och låta barnet få sova i det älskade, men ack så smutsiga nattlinnet, eller låta det strunta i att tvätta händerna efter maten...

Det blir så oviktigt, det är så små detaljer, i något som är ofantligt stort.

Nu kanske det låter som att jag daltar och curlar. Det gör jag faktiskt inte. Jag försöker bara välja mina strider. Precis som ni.

4 mars 2013

Asch.

Njae, den där stora misären och aptitlösheten den kom liksom inte. Frida piggade till sig ganska snabbt på fredagen och har väl ätit bara ett snäpp sämre än vanligt. Elddopet kom av sig. Men det i sig, kan ju faktiskt bero på att vi har kommit så här långt. Att vi faktiskt inte fick panik. Vi säger så tycker jag.

Om alla är friska nu då? Njae, Bella kräktes igår eftermiddag. Men. Hon är på benen igen och har en aptit som är helt bottenlös. :)