29 april 2013

Bättringsvägen.

Halleluja! Jag hade 39,3 igår när det var sovdags. Kändes inget vidare alls faktiskt. Men, på inrådan från 1177 tog jag två alvedon och gick och la mig. Ammade. Svettades bort halva mig. Sov. Ammade. Tog en Alvedon. Sov. Ammade. Vaknade. Som en ny människa. 36,7 i temp och kroppen känns mycket bättre.

Jag har dock hittat roten till febern, tror jag. En mjölkstockningsknöl i ena bröstet. Nu sitter jag med vetekudde och värmer den. Amningen funkar ändå och jag stryyyyker så försiktigt för att få bort den. Schas med dig.

Jag tänkte väl att det inte var något virus. Ha! ;)

Tack för alla hälsningar!! Det värmer det.

28 april 2013

Sjuk.

Jag är sjuk. Det var då själva fan vad det ska vara svårt att alla ska få må bra efter en förlossning. Jag har 38,5 och ont i huvud och kropp. Det verkar inte vara förlossningsrelaterat men känns inte heller som ett virus, som läkaren trodde. Vi får se. Jag är hur som helst däckad. Det går bra att tycka synd om mig, det gör nämligen jag. Buhu.

Abbe-gos sköter sig exemplariskt och sover bort dagen.

26 april 2013

En liten vecka.

I skrivandets stund är det ganska exakt en vecka sedan Abbe föddes. Om tio minuter, nej nio... Han ligger på en säng bredvid mig i gästrummet/kontoret. Nyss var han i famnen men det var så svårt att skriva. Så jag provar, få se om sängen duger. 

MakeN lägger de stora skruttarna. Och apropå stora, vad Frida har växt den här veckan. Stor, lång och tjock har hon plötsligt blivit. :) 

Nej... sängen dög inte. Nu ligger han mot min arm och försöker hålla sig vaken. Det verkar gå sådär. Han sover väldigt mycket och äter väldigt mycket. Jag sitter väldigt mycket i soffan. Tankar mig full med närhet. Får domningar i rumpan och ömma handleder. Och ändå. Så fantastiskt det är! Att han är här, mår bra och vi är hemma. 

Vi säger fel, både makeN och jag. Säger "hon" och "henne". Det är lite ovant. Väldigt ovant med en snopp vid skötbordet... Vi har blivit nedkissade ett antal gånger var, han har även lyckats pricka min mobil. Vi har inte lärt oss än men det kommer. Vi har ju tid. 

Nej... armen dög inte heller. Nu är jag tillbaka, lite mer urlakad och han lite mer proppfull. Det är gott så. Jag minns att jag grät första veckan hemma med Bella. Kände mig fast i soffan, trodde att det skulle vara så resten av livet. Det var det ju inte. Snart kom regelbundenhet och rutiner. Det är skönt att veta att det inte varar för evigt, samtidigt som det är stressande. Snart är han inte nöjd med att ligga mot mitt bröst i timmar. De där stunderna vi har på eftermiddagen. Sover middag, hud mot hud. Abbe och jag. Det är så obeskrivligt. Behövligt. Då släpper stressen över stökigt köksbord och tvätten som borde hängas. Då är det bara vi och lugnet.  


Veckan har gått i ett rasande tempo samtidigt som den varat i miljoner år. Abbe har fått bevis om sin existens. 


Nu hojtas det där nere. En omgång mat till verkar vara behövlig. 

När tid och ork finns ska jag bättra mig med att svara på kommentarer och skriva mer om hur vi har det... och alla fina bilder... Ojoj, ni har mycket gott att se fram emot. Till dess, håll ut. Over and out. 

24 april 2013

Förlossningen.

Intressant för vissa. Ointressant för andra. Men såklart måste jag dela med mig :) Jag var ju inställd på ett "tjoff, tjoff". Det kanske mer blev ett "swoooosch".

Jag hade lite ont på natten till fredagen och när jag var uppe och kissade såg jag att det hade kommit en liten blödning, troligen slemproppen. Aha, nu är det dags. Idag smäller det tänkte jag. Och gick och la mig och väntade på att det skulle göra lite mer ont. Det gjorde det inte men det diffusa försvann inte heller.

När makeNs väckarklocka ringde vid 5 sa jag att jag trodde att det skulle bli idag och frågade om han kunde jobba hemifrån. Det gick bra. Jag lämnade tjejerna på dagis och gick hem och packade klart väskan samt skickade ett sms till mamma och bad dem komma under dagen.

Jag hade sammandragningar som kanske inte gjorde ont men de kändes i af. Vid tio åkte makeN för att storhandla och jag la mig för att vila. Då kom det ett par sammandragningar som kändes och jag tänkte att "nu drar det igång!". Jag somnade i af och när jag vaknade en timme senare kändes det ingenting. Nada. Jag städade toaletterna och for omkring som ett jehu (ett gravid jehu).

Vid lunch, när jag satt still, kom det lite sammandragningar igen. Jag la mig i soffan och tittade på Grey's Anatomy och värkarna försvann igen. Vid 14 tänkte jag att "nähä, har jag fel?! ska det inte bli barn idag?!" Jag stängde av Grey's och fokuserade fram lite värkar :) De blev ganska regelbundna, var tionde minut, men gjorde inte mer ont än att det gick att andas bort dem. Jag ringde förlossningen strax efter 15 för att kolla läget och försäkra mig om att vi skulle få föda på Östra. Tyvärr, sa damen i telefon, det kan jag inte garantera. Det är alldeles för många som föder barn idag.
Jag tappade sugen på att föda barn och började gråta i stället... Damen sa att hon förstod att jag var besviken men att tyvärr var det så här idag.

MakeN kom just in och fick se mig storbölandes i soffan. Jag snyftade ur mig vad jag grät för och sa att det kanske är bättre om jag kniper tills imorgon i stället. En gravid kvinnas logik och tro på sig själv är rätt magnifik. :) Vi enades om att jag nog ändå inte kunde bestämma det och att Mölndal blir jättebra också, det är ju faktiskt bättre mat där... Hehe.

I alla fall, makeN gick och hämtade barnen från förskolan. Min mamma och syster kom vid 16:30 och jag hälsade dem med att säga att värkarna tyvärr försvunnit. Efter en stund gick jag upp och vilade igen och efter att ha legat still i en kvart kommer första sammandragningen tillbaka. Jag laddade hem en bra app (modern kvinna) som hade koll på värkarna, hur långa de var och hur täta. Efter en halvtimme-trekvart var de ungefär 7-8 min mellan. MakeN kom upp och kollade läget och sa att det var mat. Jag bad honom hämta TENS-apparaten och koppla upp mig och sa att det nog blir dags att åka in efter att han ätit middag.

Bella kom in och höll mig sällskap.
B: Har du ont i magen mamma?
Jag: Ja, det gör lite ont, men bara ibland.
B: Ska bebisen komma nu?
Jag: Ja, jag tror att den kommer i natt så pappa och jag ska åka till sjukhuset snart.
B (ler från öra till öra): Iiiih!!!!
B: Varför blundar du mamma?
Jag: Det gör lite ont och då är det skönt att blunda.
B: Gör det ont nu?
Jag: Mmm.
B: Vad är det där för grej?
B: Varför svarar du inte?
Jag: Nu kan jag svara, det gjorde bara lite ont så jag skulle bara vänta tills det gick över. Nu känns det inget. Det är en apparat som gör att det ska göra mindre ont. Jag trycker här och då durrar det i ryggen liksom.
B: Mamma, vill du vara i fred?
Jag: Nejdå, hjärtat, du får gärna vara här.

Vid 18:45 sätter vi oss i bilen och jag ringer förlossningen igen. En annan kvinna, som läser min journal. Vi får komma till Östra. Puh.

19:25 blir vi inskrivna på Östra.
19:30 får vi ett rum
ca 19:40 kopplar barnmorskan på CTG för att kolla hjärtljuden och värkarna. Barnmorskan frågar om jag tror att det blir barn idag och jag svarar att jag tror det men att värkarna inte är så jobbiga än men att de är ganska täta, var tredje minut ungefär. Jag kan andas bort de med lugna andetag och behöver inte flåsandas. Jag säger att jag inte tror att jag öppnat mig särskilt mycket än.
Barnmorskan säger att CTG:n får sitta på en stund och sen kommer hon och undersöker mig.

ca 19:50 Vi kollar på värkar och fosterljud på skärmen. Plötsligt kommer det tre täta värkar. Och plötsligt gör det ont, på riktigt. MakeN får ringa på klockan. En barnmorska kommer in och jag säger att nu har det dragit igång och jag tror att jag nog vill ha lustgas. Hon går ut för att hämta vår barnmorska som kommer in ganska bums. Jag får hjälp av med kläderna. Jag är ju fullt påklädd eftersom det för en kvart sen var lugna puckar.

20:00 blir jag undersökt och är då fullt öppen. Jag får lustgas och hinner njuta några andetag men sen är smärtan över. Den där ljuvliga pausen innan krystvärkarna.

20:12 får jag krystvärkar. Jävulska sådana.

20:16 föddes Abbe.

Jodå, jag kan konsten att göra en kort historia lång! 

23 april 2013

Första dygnets sysslor.

Blöjbyte. Första releasen på barnbecket är ute och lillstjärten måste göras rent.

Inspektion av små fossingar. 


Fnissa åt roliga miner och tjock bebis.


Räkna antal veck på armen.

Studera de små fina fjunen på armar, kind, rygg, öron... 

 Beundrande av peruken. 

Hålla handen. 

Lukta. Fylla näsborrarna till bredden av ljuvlig bebisdoft. Om och om igen.
Njuta hud mot hud.
Känna det lena.
Sova. Vila. Vara.


22 april 2013

Färskingen.

Stolt mamma, trött unge. 

Abbe-gos. 

Såja, såja... 

Första kontakten. 

21 april 2013

Introducing:

Abbe Grahn.
Den 19 april föddes Abbe. Han vägde 4,1kg och var 52cm lång. Mycket hår, mycket veck och så fantastiskt mycket kärlek. 

Allt gick bra. Alla mår bra. Vi kom hem i eftermiddags och ska nu försöka vänja oss vid allt nytt. Det kommer mer rapporter om förlossning och mer bilder, förstås. Det finns ju ett helt nytt underverk att visa upp!

19 april 2013

Skam den som ger sig.

En tio timmars tågresa räckte inte. Men envishet är en dygd och vi kämpar på. Främst den yngre generationen i familjen. 

Kommentera kommentarer.

Jag hade några omgångar med spam-kommentarer på fridafilur-bloggen och satte därför in ordverifieringen (som är askrånglig och omöjlig - jag vet!). Nu testar jag att ha med granskning i stället, så jag måste godkänna kommentaren innan den publiceras. Om ni undrar var kommentaren tar vägen alltså...

Bara så ni vet! :) Kommentarer på detta?!

18 april 2013

Hen.

Är precis hemkommen från mvc. Magen är mätt och hjärtljuden är lyssnade på. Lillskrutt.

Och nej, jag vet inte om det blir en pojke eller flicka. Jag har ingen föraning. Ingen känsla. Ingen gissning.

Och vet ni vad? Det spelar ingen som helst roll. Det är faktiskt helt irrelevant. Den kommer att bli lika älskad oavsett. Jag är mer nyfiken på vad det är för en liten prulledutt. Lugn? Busig? Aktiv? Betraktare? Deltagare? Kommer den att sova bra? Äta?? Kommer den ha ont i magen första tiden? Stor? Liten? Kommer den gilla att åka vagn? Vaken? Alert? Frisk....?

Vi får se.

16 april 2013

Inte inte.

Jag garvade högt när jag läste Malla cyklar för Frida igår. Det är Eva Eriksson som har skrivit och ritat den. Hur som helst, den handlar om Malla som håller på att lära sig cykla. Mallas mormor säger till Malla "cykla inte på stolpen där borta". Malla cyklar på stolpen, förstås. Hon är så koncentrerad på att inte köra på den, vilket gör att en krock är oundviklig.

Det där är så talande. Vi fokuserar alldeles för mycket på vad som INTE ska göras. I stället för att fokusera på vad vi vill/ska göra.

Jag spelade väldigt mycket golf innan barnen och det var väl då jag upptäckte kraften i ett "inte". De dagar när självförtroendet var sämre låg mina tankar kring "inte i vattnet", "inte ut i skogen" vilket gjorde att jag hamnade i både vatten och skog. De dagarna när jag fokuserade på vad jag skulle göra, vad jag ville göra "upp på gren", "mitt i fairway", gick det mycket bättre.

Speciellt barn har en förmåga att filtrera bort "inte". Det beror kanske delvis på att det oftast kommer sist i en uppmaning, "res dig inte", "kladda inte", "rör inte". Jag försöker verkligen att sortera bort mina "inte" i vardagen med barnen och fokusera på vad det är jag faktiskt vill i stället - "sitt kvar", "ät med gaffeln", "låt vasen vara". Det är skitsvårt och fast jag har tränat i flera år är jag långt ifrån fullärd.

Jag har förresten själv väldigt svårt att förstå formuleringar som "inte alltför sällan" och "inte utan problem"... Då måste jag tänka i två steg - "inte ofta, ah, sällan... alltså, alltför sällan, aha..."Så det är inte bara barn som tycker det är svårt... :)

Prova en dag att fokusera på vad som ska göras, och undvik det där destruktiva ordet "inte". Tips från coachen. :)

Bollen är rund.

Det finns tydligen en brytpunkt någonstans i slutet av graviditeten. I alla fall för mig och min mage.

Alla tre gångerna har jag fått höra hur stor jag är och "du kan inte ha långt kvar" - när typ bara halva tiden har gått... Men så helt plötsligt, när det bara är typ tre veckor kvar. Då har jag tydligen krympt, för då är allmänheten chockad över att det är sååå snaaart och jag är ju inte alls så stor! Och vilken liten nätt mage! Den är ju bara framåt! Ett streck med en boll mitt på. Typ.

Gravidmagar engagerar minsann.

15 april 2013

Kickel.

Varje kväll, numera, när ungarna ska sova, efter mediciner, tandborstning, saga och allt bestyr, när de ligger i sina sängar och är så där gosiga och ljuva... då vill de bli kittlade. Eller kicklade som Bella säger. Kickla mig!!

Så vi kicklar och kittlar. Tills de skriker av skratt och far runt som små jehun i vild panik.

Efteråt. En belåten suck. Pussar och kramar och "godnatt och sov gott, jag älskar dig". I den där stunden efteråt, i lugnet och belåtenheten. Där finns inga minnen om irritation över bångstyriga barn eller gnälliga mammor. Där och då finns bara lugnet och kärleken. Där och då finns bara jag och glada ögon.

Den här proceduren är ganska ny, kanske en månad. Men jag kan säga att ungarna har aldrig somnat så fort som nu... och jag går ner, hög på endorfiner och med känslor av att dagen faktiskt varit rätt fantastisk.

Inget särskilt.

Ja, lite så här är det idag. Lite less, lite trött och lite nöjd. 
Det är studiedag på förskolan idag så ungarna är hemma och håller mig sysselsatt. Fast nu smiter jag. En liten stund. Ville egentligen inget annat än att säga att det inte har kommit någon bebis... om det nu var någon som trodde det. :)

12 april 2013

Lika Olika.

MakeN och jag är lika på väldigt många sätt. Vi tycker oftast lika i det mesta. Efter 11 år tillsammans vet han vilka filmer jag skulle gilla och vilka jag kan strunta i att se. Och så vidare. Ni fattar. Men så ibland tänker vi olika.

Jag: Det skulle vara roligt om vi kunde få till en långresa nu när vi ska vara föräldralediga.
MakeN: Ja, det är ingen dum idé! (Han är inte den som slänger sig med wihooon och tjohoon utan är lite mer norrländsk i sin entusiasm ;).
Jag: Åh, vad roligt! Typ åka i september eller oktober kanske? Om det funkar med Fridas ingrepp och så förstås.
MakeN: Ja, ja precis.

Och så släpper vi det just då. Jag planerar resan i mitt huvud. Drömmer om vita stränder, värme och att vara borta i ett halvår. Thailand, Nya Zealand, USA, Peru, Equador... Det är härliga drömmar.

En dag tar jag upp resan igen. Bara för att kolla av så att vi tänker lika. Det gör vi inte.

Jag: Men vad tror du då om resan? Om vi åker i typ september och kommer hem i mars eller så.
MakeN: Mars??? Nej, det går inte. Så länge vill jag inte vara borta.
Jag: Va? Vad hade du tänkt då??
MakeN: Mjae, kanske tre veckor eller en månad!!
Jag: Va??? Det är väl ingen långresa!
MakeN: Är det väl!
Jag: Men, men... Ska vi bara vara i Thailand då? I en månad?
MakeN: Jag vill inte åka till Thailand!!
Jag: Men, men... vart vill du åka då?
MakeN: Jamen, USA kanske.

Men nu är jag med på hans tåg igen. Jag har förhandlat mig till två månaders resa och kompromissat med resmål. Kompromissat betyder att jag har fått ge upp alla mina drömresmål förutom USA. Så två månader i USA, och kaaaanske Karibien... är en plan, en dröm. En gemensam sådan. Det känns väldigt, väldigt bra. Nu gäller det bara att se till att det blir av. Det är lite om och men innan. Först ska en bebis komma ut, och må bra. Sen är det Fridas hjärta också. Det blir ju troligen ett ingrepp, men när?

Hur som helst, kommunikation är viktigt. Speciellt när man tror sig veta precis hur den andra tänker, tycker och känner.

11 april 2013

Välkommen hit.

Första inlägget. Jag har flyttat över en del av de senaste inläggen från fridafilur-bloggen. För att få med lite historik.

Jag tycker det var på tiden att jag började blogga i mitt eget namn. Det är ju ändå mina tankar. Och Frida, hon får så mycket uppmärksamhet ändå! :)

Välkommen till mitt nya utrymme!

10 april 2013

Förlossningsförberedelse.

Kollar igenom journalen från Bellas & Fridas förlossningar. Ganska lika. Ganska snabba. 
Båda har börjat med att slemproppen gått på morgonkvisten. Lite molvärk framåt kvällen. Uthärdligt till klockan 5. Med Bella blev vi inskrivna vid 7 och hon föddes 8:30. Med Frida kom vi i god tid, för tidigt egentligen så vi fick vara på ett rum och vila. Vi blev inskrivna vid 6 och Frida föddes 7:30. Tjoff, tjoff. 

Så jag har ju förutfattade meningar om hur det här kommer att bli....

För övrigt, inga som helst känningar, än. Knappt två veckor kvar till bf. 

Apropå namn.

Vi har bestämt namn nu. Det tog tjugo timmars tågresa, lite nattsömn och stenhårda förhandlingar men nu är det klart. Ett pojknamn och ett flicknamn. Tack för alla tips som strömmade in på Instagram, blogg och sms!

För övrigt kan jag meddela att ungen har lite att brås på när det gäller namn... makeNs farfar hette Karl Martin Valfrid Napoleon Berglund Grahn. Klå det om ni kan! Vi gör det inte. :)

8 april 2013

Norrlandet.

Innerst inne är jag nog egentligen norrlänning. Jag är absolut en Wannabe-norrlänning. Då är det bra att vara gift med en äkta sådan, som har sina rötter en bit ut i ingenstans. Längs Sagavägen. Där de som passerar kanske tänker "bor det verkligen folk här ute i ingenstans?". Fast så långt bort är det inte. Det är 6 km till närmsta by, där det finns bensin, mataffär och pizzeria. 

Jag trivs där. Bland skogarna, ån, sjöarna och bergen, som kanske inte är så höga men som böljar fram väldigt vackert. 

Vädret har varit helt fantastiskt. Mornarna har varit kalla och soliga. Framåt dagen har det blivit plusgrader och den strålande solen har värmt oss och även gett oss en aning färg. 


Skoterspår finns det gott om. Då blir promenaderna enklare. 

Backar för att susa fram på snowracern finns det också gott om. 


Vi har en liten stuga här. En sommarstuga som vi fixat i ordning men som saknar el och vatten. Men som har åtminstone två kökssoffor och en fotogenlampa. Vi har inte bott där än. Bara fixat. Det är ett rum och badrum. Så småningom blir det mer och förmodligen större. Men till dess bor vi förträffligt i farmor och farfars hus, som bara ligger 300 m bort. 

Morr.

Nu ska jag bara morra lite. Så att det går över.

Jag var på förskolan och lämnade kidsen. En av pedagogerna frågade om jag var sjukskriven, hade havandeskapspenning eller var föräldraledig. Jag sa att jag var föräldraledig, för det är jag ju.

Ja, men då får du nog inte ha barnen mer än 15 timmar/vecka.

What?! Hur som helst. Hen skulle kolla upp det och jag gick därifrån, både irriterad och med lite dåligt samvete. För att jag så klart borde orka, och vilja, ha barnen hemma så mycket som möjligt. Men jag orkar inte, och vill inte. Jag vill vara ensam. Jag vill komma i kapp med blogg, foto, rensa i lådor, bädda bebissängen, tvätta babykläder, vila, se på Grey's Anatomy, jag vill vara introvert och bara tänka på mig själv.

Pedagogen ringde upp efter 20 min och meddelade att det gick bra att barnen gick full tid. I och med att man har rätt att ta ut föräldrapenning 60 dagar innan storkens beräknade ankomst så fick man också ha barn på förskolan under denna period. Om man inte hade 7-17 typ. Det skulle vara under kontrollerade former. Våra var tydligen okej, 7:45-15:30. Så allt är okej.

Anledningen till att hon ställt frågan? Det var tydligen andra föräldrar (alltså mer än en) som hade klagat och ifrågasatt om jag verkligen fick göra så.

Idag är det måndag. I torsdags var första gången de var på förskolan när jag inte var på jobbet. I två dagar har folk alltså retat sig på att jag har lämnat ungarna på förskolan. Två dagar... Snacka om jantelag, avundsjuka... Om de nu tycker att det verkar så fantastiskt överdådigt lyxigt och förmånligt så tycker jag att de borde skaffa en unge till så kan de ju njuta av samma ynnest. Eller vad tycker ni?

5 april 2013

Vikten av att dela.

Det är klart att det finns många jobbiga minnen från Fridas första tid men det är ett som jag har svårast att tänka på och prata om, utan att få tårar i ögonen.

Det är den där första timmen uppe på neonatal på Mölndals sjukhus. När Fridas syremättnad låg på 30% och jag inte fattade något mer än att det inte alls var bra. Sköterskor och läkare som försökte se lugna ut men som samtidigt arbetade febrilt med att ge henne syrgas, sticka nålar i henne och få henne att reagera och vakna till.

Jag var ju ensam då. MakeN hade sovit hemma. Klockan var runt 8-9 och han skulle lämna Bella på dagis och sen komma. Sköterskan frågade om jag ville ringa och kolla var makeN befann sig, om han var på väg. Jag tror att hon frågade om jag var okej med att ringa och att jag sa att jag var det. Jag ringde men när makeN svarade började jag gråta. Jag tror att jag fick ur mig en fråga om han var på väg och när han sa ja, snyftade jag ut att Frida var sjuk. Sen kunde jag inte prata mer. Jag bara grät. Jag visste inte vad jag skulle säga. Samtidigt som jag förstod att det här var det värsta jag kunde göra mot honom, jag förstod att jag själv skulle ha fått panik av rädslan... men jag kunde inte prata. Till slut la jag ifrån mig luren och fick fatt i en sköterska som fick prata med makeN.

Hon berättade var vi var och han sa att han var i närheten. Jag vet inte hur många minuter det tog tills han kom. Kanske fem. Eller femton. Han kom precis när de hade lagt Frida i kuvösen för att föra bort henne i ambulansen. Jag vet inte om jag grät då. Jag vet bara att han kom och att det var det viktigaste just då. Att få dela det vedervärdiga med någon, med den ende som kunde ha samma känslor som jag.

Jag kan inte dela den där första upplevelsen med honom, eftersom bara jag var med om den. Det är bara mina minnen. Det är det som gör det så jobbigt. Det, och att jag ringde och bara grät och sa att Frida var sjuk. Allt annat delar vi på. Vi har inte samma minnen eller samma bilder men de är gemensamma för att vi båda var där.

4 april 2013

Puuuuuh.

Alltså. Ibland gör man det lite onödigt spännande för sig. Typ.

I fredags tog vi tåget upp till Örnsköldsvik, för att fira påsken hos makeNs föräldrar. Tio timmars tågresa från Göteborg. Dagtid. Med två barn. Och tre veckor kvar till beräknad förlossning. Man kan säga att jag kände mig cool och optimistisk när vi bokade. Not so much dagarna innan. Det går vattkoppor på dagis dessutom. Och hur bra jag än trivs uppe i norr, hos svärisarna, så hade jag ingen lust att bli fast där. Varken på grund av vattkoppor eller bebisfödande. Även om det hade varit bekvämt med barnvaktandet förstås! Och markservicen. Men jag vill ju välja själv.

För att öka på spänningen var vi och hälsade på makeNs bästa kompis med familj som bor en bit utanför Ö-vik. Vi fick en härlig eftermiddag ute i solen och en fnissig kväll med jättegod mat. Vid läggdags kräks familjens äldsta dotter. Lite på min hand, mycket på golvet. Senare på kvällen är det mammans (o)tur. Och på natten pappans. Vi smiter iväg så fort vi kan morgonen efter...

Då är det två dagar kvar till planerad hemfärd. Jag nojar. Men vi klarar oss. Helt plötsligt sitter vi på tåget. Alla är friska. Vi passerar Härnösand, Stockholm och Skövde. Inga spyor. Inga värkar. Hemma.

Idag på morgonen har jag hämtat familjens nya tillskott. En svart, blänkande, fin och liten bil. Med en alldeles perfekt liten backspegel :). Jag har också hunnit med att vara på Sahlgrenska och blivit vägd och mätt på alla håll och kanter och fått dåligt samvete för att jag inte ville göra en fettvävnadsbiopsi. Jag är med i en studie där gravida kollas. De kollar matvanor och fettmängd, tar blodprover, urinprover och hoppsanhejsan. Vid första tillfället, det är ett var tredje månad, gjorde de en sån där biopsi och jag tyckte att det var rätt obehagligt. Dessutom blödde jag ganska länge efteråt (flera timmar) och fick ett blåmärke som var över en kvadratdecimeter stort. På magen. Jag är jädrigt bra på att "ställa upp" och göra saker som jag kanske egentligen, innerst inne, kunde vara utan. Det här var en sån sak. Så jag sa "Nej, jag vill inte göra det idag. Jag tyckte att det var obehagligt." Det var lite jobbigt, jag fick dåligt samvete men jag stod på mig. Heja mig. :)

Efter Sahlgrenska var det dags för mvc. Sammanfattning av graviditeten och mer provtagning. Jag är som en urkissad nåldyna idag, kan man säga...

Hur som helst. Just nu är allt på topp. Det är sol ute, sol inne. MakeN är på jobbet. Bella & Frida är på förskolan. Jag har sovit middag (eftersom jag sover helt kass på nätterna, zzz). Nu är jag där, vid den punkten som jag har längtat efter. Jag har fått en liten stund för mig själv. Jag har en plan om en promenad i solen innan hämtning av vildarna.

Nu har jag hunnit med det jag ville. Nu är jag redo för bebis! Äntligen! Puuuh.

Undrar förresten hur många fler barn på förskolan som har fått vattkoppor under påsken...

1 april 2013

Tecken.

I mars var temat för fototävlingen "tecken". MakeN föreslog att jag skulle fota Frida och tecken på trötthet... Det gick så där. Hon ser mer full i bus ut, än trött. :)


Sen försökte jag med "tecken på osynlighet"... det gick också sådär. :)