30 maj 2013

Smile.

Imorse kom det första, riktiga, svarsleendet... Så mysigt!! Jag blev alldeles fnissig. Det har jag burit med mig hela dagen och smålett för mig själv.

Sömnen.

Det här med sömnen. Alla småbarnsföräldrars stora diskussionsämne och hjärtefråga. Just nu kretsar mycket av min tid på dagen av att få Abbe att sova. Han somnar ofta i min famn vid amning men så fort jag lägger honom i vagnen, sängen, på soffan, babysittern, babyskyddet så vaknar han. Blir arg och ledsen. Somnar kanske om igen, i typ 5 min. Vaknar och är arg och ledsen. Jag tycker att han verkar trött och lägger tid på att få honom att somna. Ammar lite till. Han somnar. Jag lägger ifrån mig honom och han vaknar.

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte att min tid på dagen ska kretsa kring hans sömn eller att få honom att sova. Det var så med Bella. Hon sov 26 min tre gånger om dagen när hon var tre månader. Min tid gick åt till att försöka få henne att somna och sova mera. Ju mer jag försökte, desto sämre gick det och ju tröttare blev jag.

Frida däremot, hon sov och sov och sov. Typ. Hon var förstås van att sova själv. Hon var van vid att sova mycket. När hon var vaken var hon nöjd och jag med, jag var så glad att hon var hemma.

Abbe kräver mer. Han vill vara nära, ofta och länge. När han inte får det han vill blir han helt förtvivlad. Han gråter så han kiknar och han blir alldeles genomsvettig och ynklig. När han är hungrig ryter han som ett lejon. Högt och argt. Han låter faktiskt arg... trots att jag är emot att säga det, bara för att han är kille, och säger i stället att han är ledsen. Men han låter riktigt förbannad. Och även om det är tredje barnet och jag trodde att jag skulle vara coolare så har jag väldigt svårt att få något gjort när han är ledsen eller arg. Jag försöker med nappen vilket ofta gör honom argare, ibland funkar det en stund. Jag vaggar på babysittern samtidigt som jag försöker fixa med något annat. Det känner nog de flesta igen.

Igår var en sån där dag då det var extra jobbigt. Till slut, vid 17, ringde jag makeN och bad honom komma hem från jobbet och göra mat... Det gick liksom inte. Abbe var helt ifrån sig och det enda som dög var min famn eller mitt bröst. Han var för trött.

Det är ju så här den här första tiden. Jag vet ju det. Han är bara sex veckor. Sex veckor... om sex veckor till är han tre månader. Det går så fort. Jag vill vara i nuet. Jag vill vara nöjd med att bara vara det enda för honom. Ändå blir jag frustrerad. När jag inte får sitta en stund vid datorn och blogga, fixa bilder. Jag blir det. Och jag gillar inte att jaga sömnen.

Idag när han hade somnat-vaknat tio gånger i vagn, babysitter och sängen och jag hade ammat båda brösten och han ändå bara somnade till en minut för att sen vakna arg och ledsen, satte jag honom i bilen och åkte iväg och köpte ägg på en gårdsbutik i närheten. Han var vaken hela tiden, men nöjd. När vi kom hem igen somnade han äntligen och sov sen i nästan 2 timmar.

Resten av dagen har varit fin och lugn, Abbe har sovit och han har varit vaken och nöjd. Så även om jag tänkte när jag satt där och förtvivlat försökte få honom att somna, att jag inte skulle jaga sömnen mer. Även om jag tänkte att jag låter honom vara, han klarar det här själv, så vet jag inte. Det blev ju en väldigt fin dag och han behövde ju verkligen sova. I efterhand var det skönt att jag tog den där bilturen, bröt mönstret. Även om jag inte vill jaga sömnen.

Man kan säga att jag inte är ett dugg klokare nu än när jag började dagen. Jag vet bara att jag inte vill ha dagar som igår. Men gärna dagar som idag.

Någon som har något klokt att komma med?

23 maj 2013

Glassigt.

Ja, vad sa de igår på tillväxtenheten egentligen? Vi fick träffa två läkare. Den ene, dr M är den som ska ha hand om Frida. Den andra, dr C, fick jag aldrig någon klarhet i vad hen gjorde där. Möjligtvis var hen på studiebesök eller något. Hur som helst. Dr M var väldigt bra, klok och lättsam. Dr C frågade Frida om hon gillade glass, varpå Frida svarar ja och dr C vänder sig till oss och frågar om vi har provat glass för att få Frida att gå upp i vikt. MakeN och jag tittade på varandra, suckade lite men hann inte svara innan dr M bröt in "jag tror att de här föräldrarna har testat allt, det brukar vara så nämligen. Jag har aldrig haft något vettigt tips att komma med, inget som de inte redan har försökt med." Och även om vi gillade hen redan innan så kan man väl säga att vi båda föll pladask. Tack dr M - vi kunde inte ha sagt det bättre själva. Och dr C klädde fint i de lite rodnande kinderna.

Hur som helst. Det var en bisak. Det primära var ju tillväxten. Dr M var inte så värst intresserad av viktkurvan och sa inget om att den dippade lite från senast. Däremot tyckte hen att det var för stor skillnad mellan våra, makeNs och mina, längdkurvor och Fridas. Vi ligger båda på +2 och Frida ligger på -2. För en ingenjör som jag så visar miniräknaren att det är 4 kurvors skillnad mellan. Det är för mycket för att det ska vara okej.

Vi pratade om Fridas hjärtfel och cystnjuren, inte så mycket om sondmatandet (inget alls förresten tror jag, hm) och dr M tror egentligen inte hjärtat (eller njuren) är orsaken till att hon är så petite (låter bättre än liten tycker jag :). Jag har ju ändå alltid tänkt att om inte hjärtfelet hade varit, så skulle Frida ha varit större/längre/tjockare men om jag förstod dr M så tror hen att Frida hade varit precis som hon är nu, ändå. Konstig och ovan tanke.

Det är svårt att komma ihåg allt som sägs, och förstå det. Dr M berättade om att man bara ger tillväxthormoner om det är brist på det, alternativt om man har kromosomfel eller en väldigt svår njursjukdom. Frida har lämnat ett blodprov och det visar inga tecken på brist på tillväxthormon men det är bara (?) 95% säkerhet i det provet så i feb/mars kommer Frida bli inlagd över och så tar man nya, säkra, prover då. Tillväxthormonet produceras nämligen bara på natten så då måste hon ligga över.

De tog några prover igår, bland annat kollar de levern och gör även ett kromosomtest. Det kan vara så att kromosomerna kan vara skadade i den del där själva tillväxten sker och då blir den förstås lite sämre. Läkaren sa dock att oftast är de barnen inte så proportionerliga som Frida är; man brukar få köpa olika storlek på tröjor och byxor. Dessutom har de tydligen aldrig tagit glutenprov på Frida, så det ska också göra. Dr M tyckte att det var väldigt märkligt att man hade missat det, när i princip alla andra prov man kan ta, har tagits...

Vi pratade om BMI också och undernäring. Enligt BMI-kurvorna, som vi inte har sett förut, ligger Frida rätt taskigt till just nu. Hon ligger på den där gränsen till undernäring och jag sa att jag tycker inte att hon ser sån ut. Jag tycker att hon är liten och smal men hon ser absolut inte undernärd ut. Och dr M höll med. När hen undersökte Frida tog hen henne lite på magen och sa "nej, jag håller med, hon ser inte undernärd ut." Vi kom överens om att hon brås på sin far. MakeN med sina 195,5 cm och modiga 76 kg ligger nog inte heller speciellt högt på BMI-kurvan.

Dr M pratade visserligen inte alls om viktkurvan men sa att det vore bra om Frida kunde tjocka på sig lite, om inte annat för att undersökningen i feb/mars ska bli lättare. Det gör tydligen inte lika ont om man har lite fläsk i armvecken. Samtidigt så förstod hen ju att det inte är så lätt att bara tjocka på ett barn. Vissa barn har vant sig vid att äta lite och så är det ju bara.

Men jag, jag tänker ändå... att lite glass kanske gör susen. Vi får nog testa det!

21 maj 2013

Tillväxt.

Imorgon smäller det. Då ska vi till tillväxtenheten, eller Endokrinenheten som det visst heter på finspråk. Vi ska förstås mäta och väga också. Vi har inte gjort det sen 19 november. Jag har verkligen ingen koll. Mer än att magen säger att det rullar på. Hon äter varken mer eller mindre, bättre eller sämre. Kinderna är mjuka och runda, låren känns nypvänliga, armarna är kramiga. Och ja, revbenen syns ju tydligt men det har de ju alltid gjort. Så jag tror hon följer sina kurvor.

Imorgon vet vi.

Och får förhoppningsvis mer information om tillväxt och vad det ska vara bra för...

20 maj 2013

Glamour.

Mitt liv är så fyllt av glamour nu för tiden. När jag står där med ena bröstet utanför bh:n, mjölkfläckar på tröjan och med kräks på på axeln, kiss på byxan och lite bajs under nageln. Eller när jag ligger där mitt i natten och precis har ammat ur mig allt jag har och vi håller på att somna, den där djupa amningssömnen, när ett brak hörs och jag känner den där välbekanta doften av amningsbajset. Då känner jag verkligen hur glamouren flödar. Jag funderar lite på om det är bättre att ha en mjuk mage och fasta bröst eller om en fast mage och mjuka bröst är att föredra. Kan inte riktigt bestämma mig. Det är som det är. Det som är jag är jag. Mjukt, fast, hårt.

Glamour är världsligt. Mitt liv just nu är inte världsligt. Det är överväldigande och tröttande, det är uppiggande och fantastiskt, det är fritt och bundet. Det är så mycket. Jag hinner inte med och jag är mitt i. Jag suckar över att behöva amma hela tiden, samtidigt som jag njuter av all närhet och mår så bra av alla hormoner som amningsstunden ger.

Nyårsaftonen 2004-2005 var makeNs och mitt nyårslöfte "mer glamour i vardagen". Sedan dess har livet ändras och glamouren är inte lika viktig i vardagen. Kärleken är det dock. Den håller vi fast vid.

19 maj 2013

1 månad.

Idag är det en månad sedan Abbe föddes. Jisses vad tiden har gått fort och vad den har stått stilla.

Abbe har hunnit med två förkylningar. En snorbaserad och en hostbaserad. Det har inte varit det roligaste för varken stor eller liten. Han har mest velat vara vid mitt bröst eller i min famn. Nu är det bättre och han har blivit mer harmonisk. Igår och idag har han legat i babysittern och tittat och varit nöjd i över en timme. De första små jollrena har också kommit. 

Efter amning ligger han fortfarande helst så här. Med huvudet på sina små korta armar och lutad mot mitt bröst. Det är så fantastiskt gulligt att jag blir alldeles varm varje gång. 

Tuppkammen är kvar, så även håret där bak. Än så länge.  

Bella ligger gärna och myser med Abbe medan hon tittar på boli. Abbe verkar trivas mycket, mycket bra där.  

Och så här ser han ut nu. Ni ser ju! Det har ju hänt en hel del på en månad! Ögonen är öppna och klara. Han ser. Han har blivit en riktig tjockis, och lång! Storlek 56 är urvuxet sedan någon vecka tillbaka och numera gäller 62 men även 68 funkar fint. Väldigt häftigt hur fort det kan gå. Och, vi njuter av det.

Bella å sin sida  har gått från att se ut så här.

Till att se ut så här: 

Och slutligen så här: (eller ja, inte slutligen får vi väl hoppas...) 

 Frida har fått årets första skrubbsår och har äntligen fått inviga sommarskorna. 

Frida har blivit stor nu. Hon har egna kompisar på gatan att leka med.  

Det har varit lite si och så med att somna på kvällarna. Det är alldeles för ljust och somrigt och benen är alldeles för spralliga. Men en tupplur med bästa syrran är inte fel det heller. 

Mysjäntor!
Nu ska jag ner till makeN som fixat kvällsfika och en Abbe-gos som tjoar att han minsann också vill ha mat. 

14 maj 2013

Syskonen.

Tripp, trapp och lilla trull. Sötast i världen, alla tre. 




11 maj 2013

Min bebis.

Mamma! Din bebis gråter! 

Abbe är fortfarande mest min bebis. Jag är den som är bäst på att trösta. Jag är den som har det som krävs för att få honom nöjd. Mat. 

Jag delar med mig av honom när det gäller att stoppa i nappen, gunga babysittern och byta blöjor. Då passar det minsann. Men, för det mesta är det min bebis. Än så länge. 

7 maj 2013

Lika som bär?

Det är många som undrar om Abbe är lik någon av sina systrar. Ja, vad tycker ni?
Överst: Bella
Mitten: Frida
Nederst: Abbe

Backtracking.


18 dagar har Abbe varit hos oss. 18 dagar med gos, närhet, hud mot hud, gråt, skrik, förtvivlan, kräkningar (både blupp och kaskader), fniss, sniffande, njutande. 18 dagar som vi inte hade med Frida. 

Den här första tiden har jag verkligen känt att vi missade väldigt mycket med Frida. Jag vet inte om hon hade ont i magen på kvällarna och natten, för jag var ju inte där. Jag vet inte när hon slutade att bajsa mitt i natten. Jag vet bara att hon sov när vi gick och sov när vi kom. Jag vet om hon sondmatades eller hade klarat att dricka på flaska, för det kunde jag läsa i journalen. Jag vet att hon fick min bröstmjölk. Men inte av mig. Jag kunde läsa hur mycket hon hade kissat och om hon hade bajsat. 

På många sätt känns det verkligen att det är sex år sedan jag hade en nyföddis. De där första dygnen när de äter hela tiden, eller sover hela tiden... De har vi ju bara upplevt med Bella. Den oroliga magen på kvällen. Svårt att komma till ro. Amma hela kvällen och halva dagen. Sitta fast i soffan. Byta blöjor i parti och minut. Lukta. Vila. Hud mot hud. Allt det har vi bara upplevt med Bella. 

Även om Frida inte fick lika mycket tid med oss så fick hon väldigt mycket fokus den tid vi var där. Då var det bara henne. Då fanns bara hon. Vi satt med henne i famnen tills ben och rumpa värkte. Vi turades om att vara med henne på kvällarna. 

När Frida sen kom hem från sjukhuset var hon van vid att ligga själv i en säng. Hon var van vid att somna själv. Hon var van vid mat var tredje timme. Hon bajsade inte på natten. Vi hade inte direkt några stökiga kvällar och nätter. 

Abbes första tid har varit otroligt mysig. Vi får lära känna honom bit för bit och han oss. Vi ser de små nyanserna i utveckling. Vi ser hur ögonen blir klarare och vaknare. Vi får vara med. Inte bara om det mysiga utan även om stökiga kvällar och nätter. Det är förstås skitjobbigt att inte få sova. Det är ännu värre att det beror på att han är ledsen. Ungefär två timmar varje kväll har han det jobbigt. Han har svårt att komma till ro. Men när han väl somnar så sover han gott i 3-4 timmar. Och jag är ändå så glad att jag får vara med om det här. Att jag vet sånt här. För det är så mycket mer värt än motsatsen. Och att gå upp klockan 2 och klockan 5 för att pumpa brösten... ja, då väljer jag mycket hellre att vara vaken mellan 2 och 5 för att trösta liten skrutt och amma om och om igen.

En annan sak som har varit nyttig är ju att se hur mycket Abbe faktiskt sover. Det kan vara dagar då han sover i princip hela dagen. Han kanske är vaken 5 min mellan amningar och blöjbyten på dagen och sedan kanske en timme på kvällen. Det tog flera dagar innan han "öppnade ögonen" på riktigt, innan vi såg att han såg och var medveten. 

Det betyder att Frida inte bara sov hela tiden för att hon hade hjärtfel. Utan för att hon också var nyfödd. Då trodde vi att allt berodde på hjärtat. Det är skönt att det faktiskt inte bara var det.

6 maj 2013

Trappa ner.

Plötsligt händer det. Motorik och mod. Frida har börjat gå ner för trappan som vanliga människor.  


2 maj 2013

En liten baddare.

Efter att ha gnidit in fosterfettet i en vecka, tyckte vi att ett bad kunde vara på sin plats. Abbe höll med. Lite konstigt först förstås. 

Sedan var han alldeles lugn och tyst medan makeN och trollen tvättade honom.

Okej, vatten i ögat var kanske ingen hit men det gick fort över.  

Gäääsp. Det tar på krafterna att bada!

 Fräsch som en liten nyponros!

MakeN fixade första frillan. Lite som jag när jag ska på fest. Typ.  

Gropen.

Den här stora, lilla sexåringen vi har. Vårt lilla aprilväder. Ett yrväder med ömsom sol, ömsom regn. Intensiv. Intensiv så in i Norden.

Och den där lilla, stora treåringen. Som är en pajas utan dess like emellanåt. Och som är väldigt känslig för vårt humör, om en rörelse är för snabb eller en ton lite hårdare än den behöver så kommer frågan snabbt. "Är du arg eller är du glad mamma?"

När makeN och jag är trötta. Sömnbrist, eller överflöd av jobb/vardag. Då är det intensiva påfrestande. Då hinner vi inte med. Vi hinner inte svara på de tio första frågorna innan det ställs nya. Vi orkar inte med alla "får jag hjälpa till?", "vad gör du?", "jag vill också!!!", "jag kan själv!!"... Det blir en negativ spiral. När vi är så där trötta och tråkiga och känner oss otillräckliga. Då blir behovet av uppmärksamhet förstås ännu större. Och frågan om vi är "arg eller glad" kommer alldeles för ofta och det är på tok för jobbigt att säga "jag är arg". När det egentligen inte finns någon anledning att vara det. Eftersom det inte är deras fel att jag är trött. Det är inte deras fel att jag inte lyssnar första gången eller inte orkar med självständiga barn. Det är bara mitt fel och jag vill inte vara arg. Egentligen.

Det har varit en längre period med trötthet. Graviditeten & förlossningen för min del och makeN som har fått dra ett tyngre lass hemma på grund av det. Jag har varit snäsig, tråkig och sur. Sagt "nej" till det mesta för att det känns lättare än att säga ja.

Jag har tänkt att när tröttheten går över, då.. då ska jag bli en bra mamma igen. Den där glada, som vill göra saker. Men när går tröttheten över? Vi har ju börjat om igen. Med att vara vakna på nätterna. Jag ammar varannan timme, dygnet runt. Det är svårt att få en stund för mig själv, få tid att slösa bort på inget särskilt.

Ändå, mitt i all tröttheten och mitt i den där känslan av att inte räcka till. De här kvällarna med kickel, skratt och pussar. De har varit så otroligt behövliga, för oss alla. Ett sätt för oss vuxna att vara där och säga "förlåt att jag inte har orkat med idag men jag älskar dig så in i bängen, du är det bästa som hänt mig" och vi har blivit förlåtna på stört och själva känt oss så älskade. Allt är ordlöst men finns där i blicken, kroppspråket, kramarna...

Söndagen var kulmen på tröttheten kan man säga. Jag låg helt däckad av febern i soffan med Abbe i famnen hela dagen och kvällen. MakeN försökte roa kidsen men var också trött efter nattens stök och blöjbyten. Barnen ville vara nära hela tiden, göra saker tillsammans, busa. Vi ville bara ta det lugnt. Barnen som har varit helt grymma på att pyssla för sig själva och leka tillsammans har sedan några veckor tillbaka börjat bråka med varandra och vill absolut inte sitta och rita/klistra/dega/plusplussa. Vi får ingen paus och de får ingen tid med oss. Båda två så välbehövliga.

I måndags, när febern var väck och jag var i princip mig själv igen, tänkte jag lite grann. Och kände att vi måste skärpa oss, makeN och jag. Vi måste rycka upp oss och vara mera närvarande. Det här med att få en bebis, det är klart att det är påfrestande för alla. Härligt och fantastiskt, men också påfrestande. Vi pratade lite makeN och jag, bestämde oss egentligen inte för något särskilt mer än att vi förstod att familjefriden hänger på oss, på vår ork.

Det funkar inte att sitta kvar och ropa till barnen över axeln "sluta bråka nu!". Hur bekvämt det än vore, så funkar det inte. I alla fall inte hos oss. Men när vi är glada och mår bra, så gör barnen det också. Det gäller bara att orka ta sig upp ur gropen. Vi är på väg ur nu. På måndagen vilade vi en stund innan makeN hämtade barnen. Vi såg dem. Vi fanns till. Räckte till. Ibland hjälper det att bara bestämma sig. Nu får det vara nog.

Igår satt de och pysslade på rummet en stund. De lekte tillsammans och för sig själva. När Frida sov middag la jag och Bella pussel och spelade memory. Hon fick tid med mig och jag med henne. Det hjälper, de är så förlåtande och tåliga. De suger i sig all närhet de får och så länge de får tid och närhet, så är de nöjda. Och vi med. Det räcker så.

Sova sött.

Det verkar väl inte så krångligt, det här med nyföddisar? De sover ju hela tiden... 

  



1 maj 2013

Abbe & hemmahuset.

Hm. Ja, det var ju över en vecka sedan. Men jag vill ändå visa hur det var när Abbe kom hem och fick träffa sina syskon, moster och mormor för första gången. 

Det ser ju lika tokigt ut varje gång, nyfödd & babyskydd.

Bella hade köpt present till Abbe från henne och Frida. Det var ett paket med mini-nappar. Hennes egen idé.

Har ni sett några stoltare syskon?! Bellas blick var så full av kärlek när hon tittade på Abbe. 

Frida: Vill du ha nappen, Abbe? Pappa! Han tar inte nappen! Varför tar han inte nappen?

Bella håller handen på lillebrorsan.

 Kolla in småfossingarna! Moster Ida och Abbe-gos får vara med på ett hörn också. 

Så var det med det. Klart ni måste få se hur det var då. För så länge sen. När Abbe var liten. 

Nappatag.

Det är väl sisådär med sömnen på natten för lilla Abbe-gos. Eller, när han väl somnar så sover han gott men han har inte riktigt kommit på hur han ska komma till ro. Ibland funkar det att amma honom till sömns men ofta vaknar han när jag lyfter bort honom från famnen. Och efter tredje amningen på en timme i härom kvällen/natten så plockade vi fram nappen. Han fattade direkt vad den var till för, kom till ro och sov drygt tre timmar på raken. Vi såg ljuset i tunneln. 


Men igår kväll hade vi inte samma tur. Nappen förstod han inte alls vad det var för en läskig sak och det var alldeles onödigt att ha den i munnen. Vid halvtvå somnade han slutligen. Zzz. De där bebisarna och barnen, de är så oberäkneliga.