30 september 2013

Sömnen, del 2569


MakeN och jag tog ett dygn tillsammans i Stockholm i slutet på förra veckan. Vi bodde på fint hotell, pratade i kapp det vi missat de tio dagar vi varit i från varandra, åt gott (och mycket), sov inte så mycket (för att en viss ung herre i sällskapet hellre ville göra sig hörd och sedd) och shoppade lite nya kläder att mysa in hösten i. Jag har inte köpt kläder på över ett år, så det var sannerligen angenämt! 

När vi skildes åt på fredagseftermiddagen körde Abbe och jag hem medan makeN var kvar en natt till för att i lördags springa Lidingöloppet. Det blev en lång resa hem, dels var det bilkö (fredag eftermiddag och att ta sig ut ur Stockholm - gah!) och dels tyckte Abbe att det var jädrigt tröttsamt att behöva åka ännu mer bil. När vi kom till Nyköping var klockan över 19 och det hade gått nästan tre timmar och jag hade stannat och ammat två gånger men lillskrutt var ändå förtvivlad. Så jag körde, och han skrek. I nästan en timme. Därefter somnade han och sov någon timme, vaknade, grät lite till (men kanske bara en kvart) somnade om... Vi kom hem strax innan tolv på natten och jag var helt slut. Natten innan hade ju varit katastrofal och bilturen tog på krafterna. Så, jag tänkte att det knappast kan bli värre och jag behöver verkligen få sova en hel natt. Snart. 

Helt sonika så bestämde jag mig för att börja vänja av Abbelito med att äta på natten. Det gick faktiskt okej. Han var vaken en timme men var hela tiden tröstbar, hade bara svårt att komma till ro. Jag bar, vyssjade, strök på pannan, försökte med napp, masserade magen, vaggade... 

I lördagskväll hämtade vi makeN på stationen (han var nöjd med sitt lopp och ganska pigg), han körde mig till mitt livs första 40-årsfest och åkte sedan hem med Abbe. Jag festade och hade det fantastiskt trevligt till långt efter sängdags. Abbe var vaken någon timme på natten och medan jag sov gott i gästrummet, var det makeN som vyssjade, bar och vaggade. 

Ja, nu blir det här lite långrandigt men kort och gott. Jag är skittrött. Och jag är skittrött på att vara skitttrött så nu jädrar får Abbelito ta och börja sova på nätterna. I natt var han vaken mellan 3 och 5 (vi tog en timme var, makeN och jag) men sov sen till åtta. I natt, då vänder det. Då sover han hela natten... Visst?

Ja, och han är förstås förkyld och det är egentligen inte alls rätt tillfälle att göra det här. Men, någon (jag) har fått nog, tydligen. Och, förkyld är han visst hela tiden, skruttungen. 

Götet.

Tillbaka i hemmahuset. Abbe, makeN och jag. Men senare idag kommer farmor och farfar brummandes, och i baksätet sitter två väldigt efterlängtade töser. En vecka utan bus och filur för mig. Två veckor för makeN. Ni kan förstå att det längtas. Längtas så att det är svårt att få något vettigt gjort, fast vettigt är bättre att få gjort nu, när de inte är här... så att inget vettigt behöver göras när de kommer. Ja, ni fattar. 

Hur som helst. Det har varit en fantastisk turné jag har varit på. Jag har träffat så många vänner; vissa över en snabb fika eller lunch och vissa har jag trängt mig in hos och fått både mat och husrum. Jag är toppfylld med fniss och den där sköna värmen som fyller hjärtat när man får träffa de man tycker om. 

Hemma i Göteborg börjar hösten göra sig påmind men än är fler träd gröna än gula och solen värmer mer än blåsten kyler. 


15 september 2013

Norrlandet.

Imorgon drar vi norrut, kidsen och jag. Vi lämnar makeN och huset för att åka till farmor & farfar, svärföräldrarna. De som bor där man undrar "vad det är för folk som kan bo så här långt bort"... Man undrar tills man har varit där och sett allt det vackra och njutit av lugnet. Då förstår man. Nu ska vi dit och njuta höst och vackra färger. Men tills ni får se de bilderna, får ni njuta av denna sommarkväll i slutet av juli. 









14 september 2013

Hängmatta.

Hos farmor & farfar finns det en fantastisk hängmatta. Den rymmer en hel familj. En hel familj med två vuxna och tre barn. Och den är skön! Och omöjlig att trilla ur. 

MakeN och jag vilade middag där en dag, med Abbegos. De andra ungarna lekte med sina kusiner och var härs och tvärs och överallt. Men innan vilan passade jag på att fota till månadens fototävling, temat var "semester", och jag kom tvåa, med bidraget nedan.




Här någonstans la jag ifrån mig kameran och så sov vi nästan en timme, alla tre, i en hängmatta. Det var Abbe som vaknade först. Förstås. :)



Om ni undrade vem makeN ler så fint mot i bilden ovan, så är det den här lilla filuren. 
Ett mysigt sommarminne att spara till ruskiga höstkvällar och frusna vinterdagar. 

12 september 2013

Gosigaste godingen.

Så här ser han ut nu för tiden, Abbegos, eller så såg han i alla fall ut i förra veckan. Jag fick ett ryck och klippte bort lite lugg i måndags kväll. Det var lite sporadiskt, det där långa. Lite stripigt och sporadiskt, så nu är han kortluggad och jag längtar tills det växer ut igen. Ångrade mig lite.

Hur som helst. Ni ser att han lever och frodas. Armarna blir tjockare och tjockare, kinderna gosigare, låren mastigare och knäna... ja, de försvinner liksom i fettet mellan lår och vad. Med andra ord, han är helt fantastisk! Och jag kan inte låta bli att tusen gånger varje dag, borra in mitt ansikte mellan hans kinder och axlar, där det borde finnas en hals... och bara pussa och pussa och mumla "åååååh!! du är en sån goding!!!!"

Nu kanske ni tror att jag har haft en bra natt och därför är överdrivet positiv men faktiskt så var det en av de uslare nätterna på länge. Men. MakeN tog morgonen så jag fick sova i af nästan två timmar oavbrutet OCH jag har just legat en halvtimme på sofflocket med den lilla godingen sovandes på mitt bröst. Som när han var en liten nyfödd bebis. Så jag är fulltankad med goda hormoner och snäll som ett lamm. Minsann.

4 september 2013

Glassigt.

Ni kanske undrar om det har blivit någon glass i sommar? Jodå. En del. Om det gillas? Jodå. Rätt mycket. 









Strålande.


Det var en stolt och glad unge jag hämtade på sjukhuset idag. Och hon strålade som aldrig förr. (Både i sig själv och radioaktivt...) Hon kom till parkeringen med en ballong i ena handen och pappas hand i den andra. Finare par får man leta efter. 

Undersökningen hade Frida klarat galant. Sprutan gick bra men hon tyckte däremot att det var läskigt att få den gigantiska kameran över sig. Det är lite som att bli instängd. Men, det hade gått bra ändå förstås och hon berättade att det var som en koja. En lite läskig koja. Och så fick hon ju en ballong och det kan ju muntra upp vem som helst. :) 

Lungperfusionsscintigrafi.

Alldeles nyss åkte Frida och makeN iväg till Östra för att göra en lungperfusionsscintigrafi. Ja, smaka på det ordet och säg det utan att vricka tungan!

Hur som helst, undersökningen ska göras för att läkarna ska få svar på hur Fridas hjärta pumpar ut blod till lungorna. Det ska ju vara en jämn fördelning men i och med att hon har en shunt så kan fördelningen vara ojämn. För den som vill läsa varför så har jag beskrivit det här.

När läkarna har analyserat resultatet från dagens undersökning så vet de vilken sorts ingrepp de ska göra för att stänga Fridas shunt. De olika varianterna finns också beskrivna här. De vet också mer om när det bör ske.

Så. Ni kan väl hålla en tumme eller två att det går bra idag. Frida var lite orolig för sprutan i morse. Nu är hon ju så pass stor att hon kommer ihåg att det är läskigt och kan göra ont.