29 oktober 2013

Hon är så söt när hon sover.

25 sekunders stillhet. 25 sekunders drömfångande. 25 sekunder. Så lång tid tog kameran på sig att ta det här kortet. Jag undrar hur mycket Bella upplever i sina drömmar under den här perioden. Kanske har hon både hunnit vara i skolan, firat jul och badat i Strömhavet.  

En kompis.

Det är ju så mycket roligare att vara två. 





27 oktober 2013

Galla.

Det här med miljömedvetenhet, det är viktigt för mig. Jag köper, i största möjliga mån, ekologisk mat, rättvisemärkt när det finns. På vissa områden har jag dock stor förbättringspotential, t ex tvättandet. Jag använder visserligen Svanen-märkt och Astma -och allergiförbundets märkta tvättmedel och sköljmedel (jag vet! man ska inte använda sköljmedel, och jag börjar minska ned konsumtionen!), men när det kommer till fläckborttagning har jag använt den där rosa flaskan som börjar på Va... Och jag gillar det inte. Jag gillar inte att jag är så bekväm av mig, att jag väljer den för att det "bara är att spraya på" och för att den finns på stormarknaden där vi bor. Jag överdoserar dessutom. Sprayar hej vilt.

Men. Nu har jag tagit tag i saken och investerat i galltvål. Både fast och flytande. Och det funkar så fantastiskt bra! Den hårda tvålen har jag till fläckborttagning innan tvätt. Man blöter plagget lite och gnuggar på lite tvål. Och det funkar! Jag fick till och med bort en svart oljefläck på min gula fleecejacka! (Fleece är ju ett annat material som man numera vet inte är bra för miljön, och som jag kommer att ta mig en funderare på huruvida jag kommer köpa igen.) Den flytande galltvålen använder jag som förtvättmedel till riktigt smutsig tvätt. Funkar också super. 

Så, det var veckans miljötips från mig. Håhåjaja, pretto, pretto. 

Vem lillar Abbe?

Okej. Jag kanske ibland (eh...) vill påskina att jag är väldigt klok och eftertänksam när det gäller det här med de små skruttarna. Och. Jo, efterklok är jag ofta. Men också väldigt spontan. Och jag har kort stubin. Och är väldigt ogenomtänkt ofta. Och ibland är jag visst tre år igen.

På vår roadtrip för några veckor sedan utspelar sig följande dialog på en snabbmatsrestaurang i Månkarbo.
Jag (lite irriterad): Frida jag vill att du slutar krypa omkring på golvet och kommer hit nu.
F (stött och kränkt): Hmpf!
Jag (mer irriterad): Men kom nu, du blir jättesmutsig!
F (väldigt kränkt): Hmpf! Då lillar (gillar) jag bara pappa!!!
Jag (otroligt trött på just den kommentaren): Jaha! Men då lillar jag bara Bella!!!!!
Frida är tyst en stund. Blicken i fjärran. (Och jag skäms redan.)
F (förvånat): Men vem lillar Abbe då?

Så... det blev att göra en ordentlig pudel och förklara att mamma lillar alla sina älskade barn och blablabla. :) Jorå. Jag kan allt.

25 oktober 2013

Att lyxa till det lite.

Nu kanske ni tycker att jag lever i sus och dus, och att nu när jag är föräldraledig så borde jag kanske ta och sansa mig lite. Men, jag har gjort mina val och jag känner att ibland vill jag lyxa till det. Unna mig. Leva lite.

Så, jag har valt att betala någon för att hjälpa mig att lägga om såret från cykelvurpan. Tre gånger faktiskt. Och jag måste säga att det är lätt värt pengarna. 150 kronor summa sumarum. Tyvärr kan man inte använda varken Rot eller Rut. Men, om man tycker att man har råd, så rekommenderar jag det verkligen.

----------------------------
PS. Se till att slippa träffa läkare, det räcker med sköterska, då blir det billigare!

24 oktober 2013

Hösten.

Den här hösten... Kan ni förstå vilken lyx det är att vara ledig nu? En sådan ynnest att jag blir alldeles kollrig och tror att det alltid ska vara så här. Jag har ingen lust att någonsin börja jobba igen. I alla fall inte när solen skiner, barnen är gosiga och allt är så där fantastiskt vackert. 




Idag är det ganska grått och trist, regnet öser ner horisontellt. Men jag sitter inne och tittar på bilderna från häromdagen i stället. Och hoppas att om en timme när jag ska hämta barnen, så skiner solen igen och allt är perfekt och vackert, precis som det ska. 

En annan du.

Idag ska ni som känner att ni vill läsa mer om hur man kan kommunicera med sina barn få ett bloggtips av mig; det är En annan du och det är Petra Krantz Lindgren som skriver den. Hon skriver så klokt, så förståeligt och så där så att poletten trillar ner och man får ta fram skämskudden för att man ibland inte tänker längre än vad näsan är kort. Men, hon gör det faktiskt utan pekpinnar och hon gör det på ett sätt så att man vill bli bättre.

Några inlägg som fastnat handlar om det här med när barnen t ex frågar efter en glass till, när de redan fått en, eller att de vill spela spel med en när de ser att man håller på med annat, eller att de tjatar om att gå till lekplatsen, eller inte vill promenera hem från förskolan, eller vill ha godis fast det är tisdag, eller... Ja, ni kanske känner igen något av det. Jag gör det i alla fall. Petras tips är att bekräfta det barnet säger/känner, utan att komma med motargument. Det är svårt, man vill ju minsann vara en rationell och bestämd vuxen. Igår när vi skulle gå hem från skolan hade Bella och jag följande dialog.

Bella (argt): Jag VILL inte GÅ hem, det är så låååååångt.
Jag: Ja, men vi måste gå hem och det är inte så långt. Vi gör ju det här varje dag.

Bella stannar. Sparkar på lite löv och ser ut som att hon inte tänker gå en meter till. Jag tänker efter lite, hejdar min irritation och stress över att komma hem.

B (väldigt arg): Men jag vill inte gå!!
Jag: Nej, jag hör det. Du är trött och det är tråkigt väder. Och det är faktiskt en bit hem.

Bella tittar på mig för att bekräfta att hon hört rätt. Långsamt börjar hon gå igen.

B(muttrar och stannar igen): Ja, det är faktiskt långt. Och jag vill inte, faktiskt.
Jag: Nej, det är skittråkigt att gå vissa dagar. Då har man inte alls någon lust! Så är det för mig ibland också! Men idag orkar jag, och så vill jag gå. Du kan hålla mig i handen om det känns lättare.
B(börjar gå igen): Okej då.

Och det gick ju, vi kom hem till slut. Förståelse och medkänsla. Det är klart att man vill bli tagen på allvar, få känna att det man känner är okej.

Jag var på vårdcentralen häromdagen för att få ett sår omlagt (jag vurpade med cykeln i lördags) och när jag var där och sköterskan la om såret så utspelar sig följande dialog.

Ssk (när hon ser såret): Oj då!
Jag: Ja, det gör jädrigt ont.
Ssk: Ja, men det kunde ju varit värre. Det kan ju hända mycket värre saker när man cyklar. Och tänk vilken tur att du inte hade barnet med på cykeln.
Jag: Eh... ja, jo, det är klart.

Här kände jag ju att det var inte okej att jag tyckte att mitt sår gjorde ont. Det kan ju alltid hända värre saker men nu var det ju precis det här som hade hänt och det var så här jag kände. Hade jag i stället fått höra "Ja, det kan jag förstå, berätta vad som hände." så hade jag ju känt mig bättre till mods när jag gick därifrån.

Barnen är precis på samma sätt. De vill också veta att det de känner är okej. Oavsett om de känner sig extremt godissugna på godis en tisdag eller har bråkat med en kompis. Lyssna och bekräfta.

Ett annat exempel på dialog som utspelat sig här hemma.

Bella (bestämt): Jag vill ha glass idag!!
Jag: Jahaja, men idag är det ju tisdag och då äter vi inte glass.
B (argt): Men jag vill ha glass!!

Dags att tänka efter för mamman...

Jag: Ja, det är klart du vill ha glass! Det är ju supergott med glass!! Det vill jag med ha!
B: Ska vi äta det då?
Jag: Nej, inte idag. Men du, nästa gång vi ska det, då ska jag ha vaniljglass... med chokladsås!!!
B (glatt): Då vill jag ha pinnglass!
Jag: Jag vill ha maränger också... och grädde... mums!
B: Jag längtar!

Men, för allt i världen, läs Petras blogg om det i stället så får ni ännu bättre exempel och tips. Heja, heja!


22 oktober 2013

Angående det helt normala.

Ja, det jag egentligen ville ha sagt med Heeelt normalt-inlägget var egentligen att jag sen Abbe var tre veckor och fick sin första förkylning har anat att han har astma. Bella lät likadant, även om hennes symtom inte dök upp förrän vid 4 månader. Hur som helst. Från tre veckor till han var 5 månader har han alltså haft besvär med andningen. Inte hela tiden, men varje dag och flera gånger varje dag. Vid förkylningar har det varit värre. Då har det vinit, rosslat, pipit och han har krystat ut luften. Solklart fall av astma.

Så även om det kunde ha varit helt normalt, så kunde det också ha varit motsatsen. Hade det inte varit rätt bra om han hade fått behandling tidigare? Även om det inte blir värre om man väntar så blir det ju knappast bättre. Hade det inte varit rätt skönt för oss föräldrar att kanske få sova lite bättre för att Abbe inte behöver vakna av att han är tät i luftrören eller har jobbig hosta? Hade det inte varit rätt skönt för Abbe att kunna andas lite lättare? Även om han nu "ser så frisk och fin ut! och han går ju upp så fint i vikt!". Ja, det gör han, men han har det ganska jobbigt emellanåt. Och det har hans föräldrar också.

Nu har vi ju sedan någon vecka tillbaka fått recept på både luftrörsvidgande och kortison, äntligen. Och på 6-månaderskontrollen stammade läkaren som undersökte Abbe fram: "Eh... han låter ju... eh... rätt mycket... Är det eh... någon som eh... har lyssnat på honom?" Jaha, sa jag, vad är det du hör då? "Jaa, eh... det rosslar ju och piper en hel del, och han är ju eh... väldigt tät i luftrören. Har han varit förkyld länge?" Nu är han ju frisk, sa jag, du ska höra hur han låter när han är förkyld.

Och så var det med det. Så även om det är helt normalt att vara lite tät i luftrören som spädis, så kan man ändå göra något åt det.

Frida & maten - sista delen

I början av sommaren skrev jag ett inlägg om hur vi fastnat i supervällingsträsket och hur vi försökte ta oss därifrån. Frida som mestadels levt på välling och näringsdrycker fick plötsligt inte tillgång till det längre. Vi gjorde ett val, tog ett beslut att ta bort vällingen först och strax efter det tog vi bort näringsdryckerna också. Frida sörjde. Hon frågade efter sin välling. Hon frågar fortfarande ibland efter sin chokladdryck och sin smoothie.

Det är inte helt enkelt att bara bryta, att bara ta bort den där livremmen. Det är svårt att förklara för en treochetthalvtåring varför den inte längre får dricka just den välling den älskar och varför smoothien inte längre finns i skåpet där den brukar. Förklara att annat får duga i stället.

Men. Det har gått bra.

Att förklara och motivera har gått bra därför att det här med ätandet har gått fantastiskt bra. Jag kan nog säga att jag egentligen aldrig tvivlat på att vi gjorde rätt. Eller jo, tvivlat någon gång när jag varit korkad nog att ställa Frida på vågen under sommaren, och såg att den bara stod på samma, samma, samma hela tiden. Men jag har aldrig känt tvivlet när jag har sett henne äta. Sett henne moffa i sig sju köttbullar, hört henne säga otaliga gånger att hon är hungrig, sett henne ta en portion till, och en till... Fått äta frukost med henne varje morgon. Ofta är hennes första ord på morgonen "jag är hungrig mamma, jag vill ha chokladoboy, o macka med kavijar".

Förutom att matglädjen och aptiten har ökat markant så har Frida också börjat äta ikapp. Om hon ätit dåligt någon dag, så äter hon ikapp någon dag efter. Helt nytt, och fantastiskt härligt.

Vi vet vad som är bäst för Frida. Det gör inte avdelning 334. Jag önskar att fler vågade strunta i sjukvårdens goda råd om näringsdrycker och kaloriberikningar. Det stjälper mer än det hjälper. Så det så.

Det kommer säkert att komma något mer inlägg om mat och vikt när det gäller Frida, men vi är i alla fall vid slutstationen på den här matresan.

21 oktober 2013

Heeelt normalt.

Jo, den frasen har väl de flesta av oss hört några gånger. Speciellt på bvc. Allt är så normalt.
Min bebis har ont i magen varje kväll.
- Det är helt normalt, det går över om några månader!
Mitt barn har prickar över hela kroppen.
-Det är helt normalt!
Mitt barn hostar så det kräks.
-Heeeelt normalt!
Mitt barn rosslar hela tiden när det andas.
-Jaså, ja, det är helt normalt.

Vi pratade om det, en vän och jag, om att allt är så normalt. Hon frågade om Abbes rosslande andning och jag sa att bvc sa att det var heeelt normalt. Då fick jag en sån bra motkommentar:
"Jamen, bara för att det är normalt så betyder det ju inte att det ska vara så, eller att man inte kan göra något åt det. Det är ju helt normalt att se dåligt, men det betyder ju inte att man inte ska göra något åt det, typ skaffa glasögon."

Och eller hur?! Visst är det så! Det är klart att Abbe inte ska behöva låta som en perkulator när han andas. Det är klart att man kan göra något åt prickarna (sluta med sköljmedel, använda ekologisk hudkräm, lindra om det kliar). Det är klart att man kan få något slemlösande för hostan (varm saft funkar fint) och kanske att bebismagen kan bli bättre med en värmande vetekudde eller mjölkfri kost (hehe) eller så.

Så, nästa gång ni frågar om något på bvc och ni får svaret att det är heeelt normalt, säg "okej, bra, men vad kan jag göra åt det?".

------------------
ps. jag vet att jag har åtminstone en bvc-sköterska som läser bloggen och det är väl på sin plats att säga att jag verkligen, verkligen gillar att ni finns och att det är helt normalt att raljera över er ibland. Helt normalt. :)

18 oktober 2013

Konversation med en förskolegluttare.

Jag: Bella, jag vill att du sitter framåt på stolen när du äter.
Bella: Ah, men asså.
Jag: Ah, men assåååå.
Bella: Men asså!!!
Jag: Meeeen assåååå...
Bella: Gah! Men asså mamma!!!
Jag: Men asså Bella.
Bella: Aaaah, men asså!!!!

Ja, det är lite så vi konverserar här hemma nuförtiden.

15 oktober 2013

Gör någon glad.

Igår kväll precis när jag skulle släcka så blippade det till i telefonen och jag fick det här meddelandet.

Hej Anna! Jag och min syster läser din fantastiska blogg. Imorse fick jag följande meddelande av min syster: -Nu har jag läst Annas blogg. Hon skriver så fantastiskt. Blir så lycklig att läsa hennes blogg – känns som hon gör en till en bättre mamma. Träffar du henne måste du berömma henne! Eller göra det via bloggen/Insta. Berätta hur mycket hon berör. Och jag håller såklart med min syster, du skriver så bra! Ville bara skicka lite beröm till dig på en måndag kväll ! Kram till dig och familjen.

Jag blev så varm och glad i hela kroppen. Jag visade meddelandet för makeN med ett leende som gick från öra till öra. Jag har tvivlat på bloggandet nu på slutet. Jag har känt att jag inte har hunnit med att skriva allt jag vill skriva och det som har skrivits har jag ofta stressat ner. Det är inte så att jag har funderat på att sluta med bloggen, jag är alldeles för beroende :) men jag har prioriterat annat än bloggen för att jag inte riktigt har koll på vad jag vill ha sagt. Ja, ni ser ju. Det är lite virrigt. Hur som helst, meddelandet satt som ett smäck och gjorde mig glad. Och resulterade ju i ett inlägg. Bara det liksom. :)

Imorgon tycker jag att du ska göra någon annan glad. Beröm en fin tröja, säg hej till någon som ser ensam ut, skicka ett sms till någon du inte hört av på länge... Våga visa mer uppskattning, ge komplimanger oftare och håll upp dörren för någon som behöver det. Så ska ni se att det blir ordning på världen.

13 oktober 2013

Ett sammanhang.

Det här med att vara en del av ett sammanhang. Det är så viktigt. Det är viktigt från så tidigt i livet. Att få känna att man är en självklar del i ett sammanhang, utöver familjen. Att alltid veta vem eller vilka man kan vara med, om det ska delas in i grupper eller att veta vem man kan prata med, och lita på, om något känns jobbigt.

När jag var liten bodde vi på en gata med massor av barn. Vi lekte Burken, hoppade hage, lekte hemma hos både Bu och Bä. Det var mitt första sammanhang.

När jag sen började skolan fick jag min första bästis. En egen, alldeles egen, bästis. Hon hette Ulrika och vi gjorde hoppsa-steg och höll varandra om ryggen (både bildligt och fysiskt). Vi lekte varje dag och fantiserade ihop djungler, smög på våra småsyskon och lekte mini-stars. Ulrika älskade djur och ville ha en hund. Jag var rädd för hundar, och hade en katt. Jag sa att om hon skaffade en hund så kunde vi inte vara bästisar mer... Jag hade förstås hoppats att hon skulle välja mig, men icke. Det blev en hund och jag fick krypa till korset. Kort därefter flyttade vi 30 mil norrut och jag fick börja se mig om efter ett nytt sammanhang och en ny bästis.

Jag var tio år när vi flyttade. Jag kom snabbt in i klassen och fick flera nya kompisar. Jag började med fotboll och hittade ett sammanhang där också. Jag hade bästisar också, till och från. Bytte ut och blev utbytt. Några veckor med Malin, någon vecka med Petra. Men den där grundtryggheten, känslan av att vara bästisar för evigt, den fanns inte då. Det var mycket stormar och skitsnack i skolan. I fotbollen var det lugnare, alla var snälla men jag hade ingen självklar bästis. Jag visste aldrig vem jag skulle vara med när tränaren sa att vi skulle vara två och två. Det var inget jag tänkte på då, för jag visste inget annat. Men nu vet jag hur skönt det är när man har någon självklar att vara med. När det räcker med en bekräftande blick, när man inte längre behöver fråga.

I högstadiet var det ännu stormigare. Vi var tre tjejer som turades om att vara. Den tredje fick aldrig vara med. Det höll ungefär en till två veckor i stöten, som man antingen var med eller var utanför. Det var alltid två av oss som turades om att vara utanför, den tredje var det bara en gång, och då ringde hennes mamma och skällde ut oss. Då var det skönt att ha andra sammanhang, som fotboll, badminton, golf och framför allt scouterna.

Jag började i scouterna när jag var tio år och fortsatte ända tills jag hade gått ut gymnasiet. Det var i scouterna jag träffade Sara, som blev min älsklingsbästis. En bästis där jag återigen fick känna att vi skulle vara vänner för evigt. Första åren på scouterna gick Sara på den andra avdelningen och vi var mer fiender än vänner. När vi blev äldre och avdelningarna slogs ihop, hamnade vi i samma patrull (grupp) och helt plötsligt upptäckte vi att den andra inte var så tokig... eller ja, heltokig, men på det bästa sättet. Ändå var det först under första året i gymnasiet som vi blev bästisar på riktigt. Älsklingsbästisar, som vi kallade det. Vi skrev brev (ja, det fanns ju varken sms eller e-post då) och la i varandras postfack. Vi pratade i telefon i timmar när vi kom hem från skolan och när vi träffades pratade vi kyssar, kyssar, kyssar och en och annan kille. När jag var ett år i USA och pluggade på high school kom Sara och hälsade på. När vi började plugga i varsin ände av landet hälsade vi på varandra åtminstone varje termin. Visst har vi haft våra svackor under åren, då det har varit mindre kontakt. Men missförstånd har retts ut och kärleksberusningar avtar ju, så vi är vänner än. Fortfarande älsklingsbästisar.

Det har förstås blivit fler sammanhang och fler vänner under årens lopp. Vänner som jag träffar sällan, inte alls eller ofta. Vänner som alla har sin speciella plats i något av mina sammanhang. Vänner som har varit navet i sammanhanget och vänner som varit ekrarna. Vänner som har gett mig trygghet och gjort att jag känt tillhörighet.

Nu är det dags för Bella att börja hitta sina sammanhang, sina vänner för livet eller för stunden. Det enda jag kan göra är att introducera henne i olika sammanhang och hoppas på det bästa. Hoppas att det vi har gett henne hittills i livet gör att hon förstår att det är tillräckligt att vara Bella. Att hon har rätt att bli älskad för den hon är.

11 oktober 2013

Krupp & astma.

Bella väckte oss klockan 4 imorse med orden "Frida är ledsen, jag tror att hon har krupp. Det är nog bäst att ni kommer." 

Och jodå, det var krupp. En mild variant. Och falsk så klart. (Den andra dör man ju av...). Så vi fick en mysig hemmadag idag. Och det är inget större fel på jäntan. Lite hes och lite hostig men pigg och glad. 

När vi nu ändå är inne på ämnet så kan jag nämna att Abbe har astma och vi ska börja inhalera så snart vi har hämtat ut medicinerna. 

Och Bella då. Jo, vi tyckte ju att hennes astma blev lite bättre för ett år sedan men under våren och sommaren har hon börjat hosta väldigt mycket. Hosta när hon springer, när hon äter, när hon blir kittlad. Det var inte bra, tyckte läkaren, så nu har vi rampat upp hennes behandling också. Men - nu kan hon äntligen inhalera själv. 
Jag vet inte vad man ska säga om det riktigt. Det är som det är. Och det är ju tur att de är söta i alla fall. 

9 oktober 2013

Kärleksförklaring till nummer tre.

Alltså. Jag vill bara älskar den här lille skrutten. Jag älskar honom så att det bubblar i hela mig. 

Jag älskar hans nyfikenhet. Hans iver. Hans förtjusning när jag gör pruttljud med munnen. Jag älskar hans sätt att gunga med hela kroppen när han blir överförtjust. Det spritter i honom och han vacklar fram och tillbaka, som en sån där liten clown. 

Jag älskar hans hesa skratt. Hans konstiga ljud när han äter. Hans genomträngande blick när han får någon ny smak i munnen. Hur han tittar på mig för att verkligen försäkra sig om att det är okej. Jag älskar hans glädje och iver när han upptäcker att det han har fått i munnen är fantastiskt gott. Jag älskar att han ser ut som att han vill säga "varför har du undanhållit det här fantastiska för mig??" med både anklagande och samtidigt lycklig blick.

Jag älskar hur lätt jag kan få honom att gå från djupaste förtvivlan till att bli lugn. Jag älskar hur han skäller och morrar på mig när jag inte ger honom tillräcklig uppmärksamhet. Jag älskar hans små glädjeskrik när jag sätter/lägger mig bredvid honom på golvet.

Jag älskar hur självklar han är. Jag älskar när han vaknar arg och ledsen men brister ut i ett leende när jag tar upp honom. Jag älskar hans iver när han är hungrig. Hur han gapar och kämpar för att komma åt bröstet. Jag älskar hur mycket han njuter av att äta. Jag älskar när han somnar vid bröstet. Jag älskar när han ligger på min mage och vi pratar om hur fin han är. Jag älskar hans skratt när jag pussar honom på näsan och pannan samtidigt som jag tränar att stå i plankan. Jag älskar hur han skrockar när jag killar honom under hakan. Jag älskar hur han börjar skratta redan innan jag har pussat honom på magen.

Jag älskar hans gosiga lår. Jag älskar hans små händer som alltid är så varma, lena och torra. Jag älskar det där mjuka mellan hans kind och axel, kanske att det kan kallas hals. Jag älskar hans lilla näsa och tinningarna som jag ofta får pussa när han lägger huvudet mot min axel. Jag älskar hur han lägger huvudet mot min axel. Jag älskar det där bångstyriga håret han har.

Jag älskar hans ögon som blir som halvmånar när han skrattar. 

Abbe & maten

Det kanske finns några av er som undrar hur det går för Abbe med maten. Med tanke på hur det var med Frida och aptiten liksom. Jag kan lugna er med att det går fantastiskt bra. 
 

Visst finns det emellanåt en viss skeptism... 



Burkmat, till exempel, funkar apdåligt. Burkfrukt, däremot, funkar fantastiskt bra. All mat som vi äter, tycker han är helt underbar. Till exempel broccoli & blomkålssoppa. Mumma! 
Han är helt värdelös på nappflaska men vi får träna helt enkelt. Igår smakade han välling för första gången och tyckte att det var okej, men alldeles för svårt att dricka ur nappflaskan. Jag skedmatade lite och när han lessnade på det, blandade jag med fruktpuré. Jag fuskar i lite välling i frukten helt enkelt. Fusk, fusk, fusk. :)

Och när jag ändå har börjat fuska, så är det ju lika bra att fortsätta. Hehe. Imorse gav jag honom frukt med lite gröt. Och han gapade, och gapade, och gapade. Det här med fusk, det är inte så dumt! Och att börja med frukt, funkar ju superbra! Jag gör tvärtemot mina egna regler och det går ju hur bra som helst. 

När Bella började äta, för sex år sedan, skulle man introducera en smak i taget, i fyra dagar och sen fick man börja med något annat. Det funkade fint, då. Bella gillade det mesta och åt som en häst. Jag var väldigt noga med att hon inte fick frukten förrän efter maten. För så skulle det ju vara. Bella fick inte heller äta bullar och tårta innan hon blev två tror jag, godis och glass väntade vi ytterligare ett år med. Och det var aldrig något problem. Bella åt det hon blev serverad och var väldigt nöjd med det, hon skrek aldrig efter det vi åt. Väldigt enkelt, och väldigt rätt.

Med Frida däremot, blev det ju en helt annan historia... Och med Abbe, blir det en tredje. Nu tar jag den enkla vägen. Jag kommer aldrig att truga, jag kommer aldrig att distrahera för att han ska äta, men jag kommer att servera gröt med mycket frukt och han kommer troligen att få äta bullar innan ettårsdagen. Nutellan däremot, den hoppas jag innerligt att vi aldrig behöver plocka fram till honom. :)

8 oktober 2013

Hjärtfronten.

På hjärtfronten intet nytt, har ju devisen varit under en längre period. Vi gjorde en lungperfusionsscint i början av september som vi trodde skulle ge oss mer information om när, hur och vad för sorts ingrepp som ska göras. Men vi har inte hört något om resultatet. Så igår ringde jag till hjärtmottagningen och fick prata med Fridas kontaktsköterska, Anna. Alltså, jag bara äääälskar denna människa. Hur stressigt det än är så tar hon sig alltid tid, hon frågar alltid hur Frida mår och undrar hur vi har det. Små saker som gör skillnad. Hur som helst, det är ju inte hon som sitter på informationen men hon skulle kolla med läkaren som hade beställt undersökningen. Någon timme senare ringer dr U och berättar att resultatet av undrsökningen var att 23% av blodet går till höger lunga och 77% till vänster. Som jag förstod det var det nog väntat, men för mig låter det ändå som en stor snedfördelning. Höger lunga är också lite förstorad på grund av detta. Också väntat, som jag förstod det.

Det här med att prata med läkare. Jag är inte van märker jag. Man får bara svar på de frågor man ställer och ställer man inga frågor, så får man heller inga svar. Så jag vet inte så mycket mer än det här. Och att det blir ett ingrepp under hösten, en kateterisering.

Så. Mer än att det känns som att bollen är i rullning nu så känns det ändå som att jag inte vet något. Så nu vet ni också, att jag inte vet något. Så att inte ni går och tror att jag vet något som jag inte vet. För det gör jag inte. Tror jag.

7 oktober 2013

Längtan.

Jag sitter och försöker komma ikapp med bilderna... Det går så där. Jag började bakifrån och fick njuta av Stockholmsdygnet igen. Inte fy skam det inte. 

Abbe och lutande Stadshuset. 

MakeN hade bokat hotellrummet och önskat att få bo högt upp. Vi fick ett rum på 15:e våningen, av 16. Utsikten var svårslagen.
 

Dags för dusch, vi ville ju vara fina när makeN/pappan kom.


  
Den första veckan i från varandra gick i ett huj. Vi sov på fyra olika ställen och hann knappt med att längta. Pappan hade det bra hemma. Tränade, jobbade, fixade. Andra veckan började längtan göra sig påmind, speciellt när Abbe vaknade vid 5 och jag var helt slut efter att ha ammat hela natten... :) Det där med att vara två, det är något visst med det. Själv är inte alltid bäste dräng. Hur som helst, de där sista timmarna innan vi träffades, det var den längsta tiden. Då var längtan i stället en väntan, och i det närmaste outhärdlig. 


Äntligen!! Äntligen, äntligen, äntligen! Elva långa dagars väntan och längtan är över. 

5 oktober 2013

Dopad.

Okej, det här inlägget passar förstås bäst i familjealbumet men ändå... det är klart jag vill dela med mig av Abbes dopdag. Bilderna som från dopet har min söta syster Ida tagit, tack för det. 
Du vet väl om att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.  

Bella hällde upp vatten i dopfunten och gjorde det så lugnt och metodiskt.  

Abbe plaskade glatt i vattnet medan prästen gjorde sitt. 

Frida fick hjälpa till att torka, utan att förstöra frillan...

Vad har du i örat???
 Ah, en mikrofon!
 Mmmm, smaskigt!

Stolt mamma till busig sötnöt. 

Båda Abbes faddrar hade fått förhinder till dopet men fina älsklingsbästisen Sara skickade en fin dikt som jag läste upp. Den är skriven av Siv Andersson.

Att få ett litet gudbarn 

är en gåva och en ära 
- att man är så betrodd 
att stå ett liv så nära.



Man länkas till varandra 
med ett gudomligt band.
Så själsligt är man nära 
fast man bara ses ibland. 



Ett gudbarns liv man följer 
av omtänksamma skäl. 
För man har fått till uppgift 
att se till barnets väl.



Och även i det tysta 
finns detta alltid kvar 
- att man känner något särskilt 

för det gudbarn som man har. 



Efter dopet firade vi med massor av gott fika, och förstås presentöppning. Bästa presenten? Snörena förstås. 

Carl Abbe Grahn