29 december 2013

Kändisar.

Nyss var jag med på Alla kan träna, som är en av Sveriges mest populära träningsbloggar och nu är Abbe & jag med i en film om Sunwing Arguineguin. Håhåjaja. Det händer grejer minsann.

Spana in filmen här

Och så här såg det ut bakom kamerorna. :)

23 december 2013

Abbegos goes busig.

Lite kittel och lite fniss piggar minsann upp i mörkret.


Jullov.

I torsdags tog barnen och jag bilen och styrde norröver mot jullovet. Första stopp var hos min storasyster där två av tre kusiner var på plats. Det blev julgranspyntning, bus och gos. I fredags tog vi oss ytterligare en bit norrut till en av mina bästa vänner, som har en tre månaders bebis. En bebis som sover... 3-5 timmar mitt på dagen är normalt. Herregud, vad jag är avis :) Men, Abbelito har faktiskt slagit på stort två gånger på resan och sovit två-tre timmar i bilen. Surreal, but nice - som Hugh Grant säger.

Hur som helst. Nu är vi uppe hos farmor & farfar i Ångermanland. Det är snö och julstjärnor, busiga kusiner och sömniga föräldrar & långfrukostar. Precis som det ska.

18 december 2013

Dialog - oändligt

Bella funderar så mycket nu och det blir diskussioner om väldigt mycket olika saker. Sånt som går att svara på och sånt som jag inte kan svara på.

B: Men mamma! Vem har gjort alla de här strecken på vägen?? (de vita mittstrecken) Och hur orkar de? Var tar vägen slut? Tar den slut eller? Hur kom de hem igen när de hade gjort det? De måste ju ha varit borta jättelänge.

Igår kväll vid läggdags kom ännu en oändlig fråga utan ändligt svar:

B: Mamma, du har ju sagt att siffrorna aldrig tar slut. Men vem kommer på dem? Sitter det någon och kommer på nya hela tiden eller? Hur många finns det egentligen? Hur kommer man på nya liksom?

17 december 2013

Nötkräm.

Jul och nötkräm, det kommer nog alltid vara speciellt. Speciellt med magont. Unicef skickar ut blänkare om att blogga om att man ska skänka julklappar till de som faktiskt behöver något, i stället för att köpa till dem som redan har. Jag tycker det är rätt. Men jag vill göra både och.

Och jag vill påminna dig om att göra både och. Köp alltså en del av dina julklappar här. Till dig själv. Till någon annan som du vet också tycker att det är viktigt att hjälpa andra.

Jag kan dock tycka att det är lite tudelat det här med att ge bort välgörenhet åt andra. Vem är det då som har gjort det goda, egentligen? Enligt mig är det ju faktiskt den som köper det. Och har det då något värde för den som får det? Känns det som att det är den som har gjort en bra sak? Kanske. :)

Det var i och för sig inte det jag skulle skriva om. Och om det är någon som vill skänka nötkräm i Frida filurs namn eller åt henne/mig så blir jag i alla fall dundersuperglad. Glad ända in i själen och ut igen. Det lovar jag.

För det här med Frida och nötkräm, det är speciellt. Då för två år sedan när vi kämpade som fan med vågar, mot läkare och allt var jävligare än jävligt. Det var ju jul då också. Och Unicef hade sin kampanj. Ett tema var att skänka nötkräm. Jag läste om det och blev eld och lågor.

Över nötkrämen. Hur mycket den innehöll i kalorier. Och att det bara behövde tre påsar för att få i sig ett dagsbehov av kalorier, och näringsämnen. Jag googlade och kollade upp vad den innehöll, kollade om privatpersoner fick köpa den... Jag kollade alltså på fullaste allvar upp om jag kunde köpa den där magiska nötkrämen till Frida.

Tills jag läste hur mycket den innehöll i mängd. Och förstod att hon inte ens skulle få i sig en sån där påse. Hennes problem var ju inte att hon inte hade någon mat. Fridas problem låg ju i att hon inte förstod att hon behövde äta. Hon hade inte den driften. Då.

Vi kämpade för att få i henne 400 kalorier på ett dygn. Tre påsar nötkräm innehöll 1500 kalorier. Ni förstår kanske hur jag såg dem som lösningen. LÖSNINGEN. För då var det ju nästan bara viktuppgång som vi strävade efter.

När insikten drabbat mig. Att Frida skilde sig från svältande, undernärda barn som faktiskt ville äta, började jag storböla. Det kändes så jädra onödigt. Hopplöst. Och jag kände mig så otroligt egoistisk.

Hur som helst. Nu är det nya tider och vi behöver inte längre någon magisk nötkräm men det finns ju väldigt många barn som faktiskt gör det. Som gärna äter den, blir matade med den. Som överlever tack vare den. Så. Skänk lite nötkräm som en del i julklappsshoppingen. Bara gör't.

15 december 2013

Citat - barn

Vid lunchen idag satt Frida och funderade ett tag. Tuggade och funderade. Sen kom frågan:
Asså, är det maten som blir bebisen?

Citat - rik

Bella var förtvivlad, asförbannad och kände sig så lurad imorse. Hon köpte en julklapp till Frida förra veckan som jag betalade och skulle få pengar för sen. Men, det där med pengar... Njae, vi har inte kommit så långt där än. Tjugonio enkronor är liksom fortfarande ofantligt mycket mer än två hundralappar.
Bellas tårar sprutade och hon skrek: Du vill bara ta mina pengar så att DU ska bli RIK!!!

14 december 2013

Med smak för det goda i livet.




*) Jag målade bara tre tår för en hade redan en sån fin lila färg och den femte var så pluttig… Hade jag vetat att den skulle vara med på bloggen hade jag kanske tänkt annorlunda. 

13 december 2013

På topp.

Hela semestern har varit fantastisk. En stor del i att den blev så väldigt bra var att vi båda hann träna så mycket som vi ville. Jag sprang, tränade core och lite olika gympapass. Roligast var löpningen. MakeN vågade sig upp bland bergen på sin första runda och förklarade för mig hur jag skulle ta mig dit. Och, jag älskade det!! Skitjobbigt att ta sig upp förstås… men vilken utsikt!! Jag var uppe på tre olika "toppar", runt 300 möh, men ändå. Jag var alldeles endorfinhög när jag kom ner. 

Jag hade planerat att ta en löptur den sista morgonen för att hinna se soluppgången på en topp jag inte hade varit på. På morgonen kände jag mig dock lite krasslig så jag tog en promenad upp i stället. Klockan 6:30 smög jag mig ut från hotellet. Då var det kolsvart.

Första biten gick genom ett fashionabelt villaområde och där det tog slut började en grusväg, utan belysning. Det var fortfarande kolsvart och när jag står där och tvekar om jag ska ge mig ut på grusvägen, eller om det är för mörkt för att se var jag går, så kommer det en sjabbig bil. Hjälp! Knarklangare förstås! tänker jag… och gömmer mig lite. Det är inte så himla lätt, för det finns inget att gömma sig bakom. Jag gissar att jag såg ut som en struts med huvudet i sanden.

Bilen kör upp på grusvägen och jag ser lysena på bilen när den ringlar sig upp för berget. Det kommer en bil till. Värst vad många knarklangare det är i farten nu då!! tänker jag och har fortfarande lite puls. När fjärde bilen kommer och jag inser att klockan snart är sju så inser jag att de förmodligen inte är knarklangare. Troligen inte. Men vad vet jag? Spanska knarklangare kanske tycker att klockan 7 är en lämplig tid att ge sig upp i bergen och langa knark. Jojo. Den där fantasin, den är bra till mycket.

Jag tar mig samman och börjar gå. Och får min belöning.

Nära toppen och med Arguineguín i bakgrunden.

Toppen i sikte.


På andra sidan berget ligger Analfi beach, med sand från Västindien. Fint ska det vara.

Mina starka ben som jag gillar.

När jag står här uppe på toppen är det ljust. Jag missade själva soluppgången men fick se alla fina färger som föregick den. Trodde jag.
Plötsligt dyker solen upp bakom berget i fjärran.



Det var så himla fint. Jag stod där uppe och bara gapade, och fotade, i minst en kvart. Njöt av utsikten och stolt över att jag gått upp så tidigt, fast jag inte behövde, för att göra det här. Lycklig över att jag fick se det. Ett väldigt bra minne från en väldigt fin semester.

Ett äkta par på väg upp, medan jag är på väg ner och tillbaka till hotellet. Väl där är hela rummet fortfarande stilla, fast klockan är över åtta. Abbe ligger i makeNs famn och snusar högt. Bella och Frida ligger i sina sängar med huvudena nära varandra. Jag står en stund och tittar på dem, njuter. Så vaknar Bella och jag kryper ner hos henne. Vi myser en stund tills Abbe & makeN vaknar. Frida, hon sover nästan en timme till, trots att Bella spelar iPad precis intill, Abbe tjoar omkring på golvet och makeN och jag fixar fram frukosten.

Abbe goes GC.

Ni kanske undrar vad en 7-8 månaders gosplutt sysslar med hela dagarna på Gran Canaria? Well, jag berättar ändå. 

Jo, hen äter frukost och mellis på balkongen, med havsutsikt förstås. Blir kittlad av storsyrran. Vaknar alldeles för tidigt på morgonen så att man måste smyga ut från hotellet och ge välling medan solen sakta går upp. Och, dreglar. Här och där och överallt. 

Ibland har han sovit. Faktiskt. 

Ett par långpass (90 minuter) men oftast kör han halvtimmespassen. 2-3 gånger om dagen.

Tränat konstiga poser och miner.

Myst, myst, myst, myst.

Blivit matad av storasyrran och även lärt sig hålla flaskan själv.

Sist men inte minst. Åkt rutschkana. Och som han gjorde det!  

12 december 2013

Hur gör ni?

Apropå inlägget nedan, om miljögifter och kemikaliebantning, hur gör ni? Vad tänker ni på? Var har ni nyligen lärt er? Vad struntar ni i? Köper ni ekologiskt? Varför/varför inte? Plastbantar ni? Använder ni i största mån naturmaterial? Hur tänker ni?

Jag tycker att det är väldigt, väldigt svårt att veta var jag ska dra mina gränser. Vad som är värst och vad som är okej. Även om jag hoppas att allt som skrivs är överdrivet och skrämselpropaganda, så tror jag inte att det är så. Jag tror att det är precis så jäkligt som de skriver. Och jag tror att det är dags att vi börjar inse det och göra något åt det. Även om det är svårt.

När jag kom ner efter att ha skrivit inlägget möttes jag av min stora coreboll i vardagsrummet, såg mitt nya träningsgummiband, noterade alla köksredskap i plast, öppnade lådan med alla gamla plastburkar som vi har som matlådor, såg pärlplattorna vi strykt och har som underlägg, såg pärlor och paljetter i barnens rum, och nu ikväll gnagde Abbe på den gamla spjälsängen och då funderade jag på hur mycket bly det är i den färgen…

Det är skitjobbigt. Det är det. Men jag vill bli bättre. Jag vill inte hålla på och fundera, jag vill börja agera. Nu ikväll har jag surfat nappflaskor i glas och sportflaskor i stål.

Jag har dessutom äntligen gått med i Naturskyddsföreningen och sponsrat 100 kr extra till arbetet att rensa bort miljögifter i förskolan. Jag har frågat på förskolan om hur de ser på rapporten, men ingen visste så jag ska lägga frågan till högre instans.

Jag har börjat min resa nu. Med väldigt små, men bestämda steg. Häng med du också! Berätta vad du gör! Inspirera mig gärna!!

Heja naturskyddsföreningen.

Jag gissar att det var många av er som läste Naturskyddsföreningens rapport om gifter på förskolan. Det är en jobbig läsning. Jobbig och nyttig. De har även gjort en checklista för hur förskolorna snabbt kan förbättra sin miljö. Jag har inte tagit upp detta på vår förskola än men det ska jag.

Tidigare har jag mest sett till hur vi kan få det bättre här hemma. Jag fick mig en tankeställare efter att ha läst Underbara Claras inlägg om att Naturskyddsföreningen hade varit hemma hos henne och tagit prover i hennes barnrum. Läs om vad de gjorde och hittade här, och om hur man kemikaliebantar sitt hem här.

Såklart finns det även massor med tips hos Naturskyddsföreningen. Läs om hur du undviker giftiga kemikalier här. Läs flera andra gröna guider här.

Gör det nu. Läs!! Kunskap ger makt. Och vi lär oss hela tiden nya saker och man får förlåta sig själv att man inte visste vissa saker tidigare. Jag tycker att jag lär mig nya saker hela tiden. Till exempel köpte jag t-shirts med tryck i mjukplast på till mina barn i somras, det skulle jag aldrig göra nu.

Mjukplast är bland det värsta som finns, och det finns på så många ställen som man inte tänker på. Kläder till exempel. Och leksaker förstås. Plast från 80-talet är inget vidare. Så min gamla docka åkte nyss ut med huvudet före. Jag kan inte gå och ångra att jag inte har slängt ut den för sex år sedan men jag kan vara glad att jag har lärt mig nu.

Visst, det är skitjobbigt att städa bort massa leksaker som har kostat massor med pengar och som man har fått från nära och kära. Men jämför det dåliga samvetet med det du skulle ha om dina barn inte kan få barn. För att hårdra det. Man måste börja någonstans någonting. Jag börjar nu.

Hädanefter kommer:
  • Inga kläder med plasttryck in i vårt hus.
  • Leksaker i mjukplast kommer att sorteras bort. 
  • Gosedjuren att tvättas oftare.
  • Utklädningskläderna flyttas från sovrummet till lekrummet.
  • Gosedjurslådan flyttas från sovrummet till lekrummet.


Jag skulle vilja byta ut:
  • Allas sängar, i alla fall madrasser. Barnen har skumgummi-madrasser rakt igenom. Inte bra.
  • Heltäckningsmattan i vårt sovrum som vi la in för ett år sedan, och som är gjord i mjukgörande plast, mot en i naturmaterial.


Det jag gör bra idag:
  • Köper till största delen ekologisk (och rättvisemärkt) mat
  • Köper alltid ekologiska (och rättvisemärkta) bananer. Finns det inte, så finns det inte bananer, så enkelt är det.
  • Köper alltid ekologiska (och rättvisemärkta) vindruvor, russin och VIN (vindruvor är asagiftiga och både russin och vin görs av vindruvor…)
  • Köper alltid ekologisk (och rättvisemärkt) paprika. Också asavärsagiftiga.
  • Att barnen har ett separat sovrum där det bara finns gosedjur och böcker.
  • Köper ekologisk hudvård, både till mig och barnen.
  • Köper ekologisk hårvård, både till mig och barnen.
Det här är ett rörigt inlägg för jag har inte allt klart för mig än. Jag vill bli bättre, lära mig mer, åtgärda. Hoppas ni vill det också!! 

Ett medlemskap i Naturskyddsföreningen tycker jag verkar vara en alldeles fantastisk julklapp. 

11 december 2013

Inget ingrepp.

Nej, det blir inget ingrepp imorgon. Det blir någon gång i januari. Frida är piggare idag men har börjat hosta lite och är fortf röd i ögonen.

Så vi andas ut och samlar kraft till januaris prövningar.

9 december 2013

Ladda upp. Ladda ned.

Jag ringde hjärtkateteriseringens sköterska idag och berättade om Fridas status; röda, rinnande ögon, gammalt snor. Ingen feber. Ingen hosta. Ganska pigg. Hon pratade med läkaren som gav oss tummen upp på att göra ingreppet på torsdag. Så länge hon inte var nyförkyld och inte hade feber.

Nu ikväll fick Frida feber. Det vände någon gång under eftermiddagen. Ögonen började rinna igen och humöret blev ledsamt. Så, jag antar att det inte blir något på torsdag. 

Det är upp och ner med hopp och förtvivlan och 'vad ska jag egentligen hoppas på' - känslor och hej och hå, det ena med det andra och fjärde. Vi kan ju fortfarande hoppas på att hon vaknar upp pigg, frisk och feberfri imorgon. Men jag vet inte om jag orkar det. Ladda om, ladda upp, ladda ned.

Jag fokuserar på förra veckan i stället. Njuter av bilder när filuren var frisk och snabbare än snabbast på Gran Canarias flygplats. Fnissar lite lätt åt hennes kommentar, innan hon ens börjat springa; "Asså, jag är faktiskt typ dövarm, mamma"

Det går ju inte annat att le när man ser den där glädjen. Och ni anar kanske vilken liten spelevink hon har blivit… Idag har vi suttit bänkade i soffan åtminstone sju gånger för att se henne framföra olika shower. Bella hjälper till att klä ut och står bakom oss och sköter koreografin. Sämre kan man ha det.


7 december 2013

Flygprinsessor.

Igår, fredag, berättade jag för Frida att hon skulle operera sitt hjärta. Vi har funderat och våndats över när och hur vi skulle berätta. Vi hade tänkt göra det på onsdagen när vi skulle åka hem, eftersom Frida inte skulle till förskolan och säkert skulle undra varför. Det gjorde hon förstås men besvarade frågan själv med ett "är det för att det är så sent nu?" och vi nickade bara. Likadant på torsdagskvällen.

Men så på fredag förmiddag kände jag att det var dags. Hon satt och babblade på om flygprinsessor och nutellamackor. Jag bara var där. Såg på henne. Lyssnade. Log och hummade. Med en klump i magen. Jag ville inte förstöra genom att berätta men jag ville inte heller undanhålla henne en så stor sak längre. Efter att vi hade varit flygprinsessor (jag var flygprinsessamamman), byggt en koja av tvättställningen och gjort en brasa så tog jag henne i famnen.

Jag: Du, Frida, idag är det fredag och om fem dagar ska du till sjukhuset.
F: Ska jag till sjukhuset då?!
Jag: Ja, eller du ska vara där både onsdag och torsdag. På onsdagen ska de göra lite tester och på torsdagen ska du operera ditt hjärta.
F: Jaha, måste jag ta en spruta då?
Jag: Ja, jag tror tyvärr att du måste det.
F: (funderar lite) Okej, men då lovar jag att jag inte ska bli ledsen mamma…
Jag: Men du, då får bli ledsen förstås. Du behöver inte lova det. Vi får se. På onsdagen ska de göra ultraljud på ditt hjärta, som de har gjort många gånger förut du vet. Vi ska vara där hela dagen. Och på torsdagen när du ska opereras då åker vi in på morgonen och sen får du en medicin så att du somnar.
F: Ska jag sova där?? Är du där när jag vaknar då?
Jag: Ja, det är klart jag är. Du ska bara sova medan de opererar. Då går de in i ljumsken med en slang och så lagar de hjärtat.
F: Okej. Vet du! Jag och Lovisa ska vara pepparkakor på Lucia! Det har vi bestämt.
Jag: Okej, det blir ju bra. (och jag hade inte hjärta att säga att det troligen inte blir något Lucia-firande för henne… )

Alltså. Det gick över förväntan och när hon vaknade imorse var det första hon sa "ska jag till sjukhuset idag??!" med glad röst. Lilla fina filur.

Tur & vitaminer.

Jo, det är ju som så att hela familjen har gått och blivit lite sjuka. Jag börjar hämta mig från en förkylning. Abbe har ögoninfektion, är snorig, hostig och fick nu ikväll feber. MakeN är förkyld och har troligen ögoninfektion på gång. Bella hostar och snorar. Frida fick ögoninfektion under dagen och är i övrigt snorig.

Även om jag helst av allt skulle slippa ingreppet så är vi ändå inställda på det nu. Att behöva gå igenom de här veckorna en gång till skulle vara skitjobbigt. Plus den där väntan innan man vet när det blir av. Nej tack.

Så. Vi har fyra dagar på oss att få Frida frisk. Det känns som att vi behöver ett gäng vitaminer och massa tur för att det ska gå vägen.

1 december 2013

Försöka.

Ibland kommer det som en rysning. Ibland fastnar skrattet i halsen. Ibland drar den där mörka skuggan förbi.

Jag tänker på ingreppet. När jag ser Frida. När jag känner henne krama mig. När jag hör henne skratta det där bubbliga skrattet. När jag ser henne komma springandes med fingret utsträckt för att ge mig en snorkråka. När jag betraktar henne där hon är i sin egen fantastiska värld. När jag hör henne ropandes från toan "de ska åsså komma bajs!!".

Jag tänker på ingreppet. På att hon ska sövas. Och på vad sköterskan läste upp på det som stod på remissen. "Försöka stänga shunten. Försöka stenta pulmonalis." Försöka...

Jag är egentligen inte orolig för själva ingreppet. Men jag är orolig att ingreppet inte ska lyckas. Att de ska behöva öppna upp hennes bröstkorg igen. Open heart. Öppet hjärta. Jag är orolig för att ordet "försöka" fanns med två gånger i Fridas remiss.

Jag hoppas att dr Björn kan lugna oss när vi får prata med honom innan det är dags.