30 december 2014

Abbegos och språket.

Jojo, det där med jullov och lata dagar. Jag tackar jag. Eller. Det kanske har med prioriteringar att göra. Jag har ju faktiskt vilat en hel del, läst bok, åkt pulka, städat, fixat bokföringen för ballabarn, firat jul... Ja, allt sånt där.

Just nu är makeN ute och rumlar i snön med bus och filur. Gos sover. Han vaknade efter en timmes sömn, gråtfärdig av trötthet. Somnade om, och sover än. Det har blivit sena kvällar och tidigar mornar. De sena kvällarna är föräldrarnas fel, de tidiga mornarna rår han själv för.

I alla fall. Jag tänkte uppdatera er lite om Abbes utveckling. För ni är förstås nyfikna, ni vet bara inte om det än.

Språket - han pratar och pratar och pratar. Vi förstår ganska mycket men långt ifrån allt. Han rabblar en hel del. Sitter för sig själv i soffan, sängen eller vid matbordet och rabblar; ba-nan, apsiiin, bläblä (äpple) eller Bella, Siida, bappa, om och om igen. Han sätter ihop två -tre ord också. Ha denna. Mamma kom. Och han kan massor med djurläten och vi fnissar mest åt vargen och apan. Han säger inte djurens namn, utan lätena. Igår var det t ex en i-hiii (häst) på teven. Nä-häj! är ett favoritord. Ofta sagt med bestämd min och utskjuten haka.

Frida och Abbe leker mycket bättre ihop och de skrattar båda två så att de kiknar ibland. Det är fortfarande en del hårda tag från Abbes sida och han tar fortfarande hennes glasögon, men inte lika ofta.

På det hela taget så märks det att han börjar bli äldre. Han lyssnar på ett nej eller stopp, för det mesta. Han är lugnare även om han är lika sprallig.

Han är lika gosig som alltid och vill alltid säga gu-natt och gärna kramas när han ska upp och lägga sig för natten eller middagsvilan.

24 december 2014

Julhälsning.

Årets julkort blev inte lik tidigare års. I år är hela familjen med på kortet och dessutom togs julkortet i april. 

Men. Julen handlar ju också om att reflektera och räkna sina välsignelser. Typ. Och Hawaii. Det var vår välsignelse. Det var det bästa vi har gjort. Därför har vi valt det här kortet. Och för att tillsammans alltid är bäst. 

17 december 2014

Tillsammans.

Visst. Det är fantastiskt bra att kunna dela upp sig ibland. Att få vara ensam ibland. Att få vara med tre barn ibland. Att som nu, få vara med bara ett barn. För oss funkar det väldigt bra och det känns viktigt för oss. Det är så bra att få ge ett barn mer fokus ibland och det är ju väldigt bra för de övriga två att få mer tid med varandra och få utveckla den relationen också. Win-win alltså.

Men också. Som nu. Det verkar som att vi har fått igenom vår ansökan om att få bygga ut med Attefallsreglerna. Det har varit en lång process och i måndags började det ljusna. Igår fick vi muntligt besked och nu väntar jag bara på det officiella beslutet som ska komma med posten. Jag är ju så jädra glad. Så väldigt lättad. Men. Den ende som vet hur det känns, han är ju inte här. Han som är lika glad och lättad som jag, är hundra mil härifrån och att dela glädje på telefon är inte lika lätt. Hur många smileys man än kan göra. Vi fattar ju förstås att den andra är lika glad. Men ändå.

Och som idag. Jag kom på att det idag är 13 år sedan vi hånglade första gången. Han som blev min man, och jag. I min studentlägenhet i Luleå. Framför Lejonkungen... Jojo. Det är klart att det är menat att vara för alltid då. Hur som helst, jag postade ett instagram att jag saknade honom idag. Och han förstod, så som han gör så bra emellanåt. Han förstod att jag behövde honom, och lite kärlek.

Så, idag när jag kom hem från jobbet och var trött och inte hade lust att laga mat. Då låg det ett paket från blomsterhandeln på farstubron. Det var fem gigantiska rosor som luktar fantastiskt. Och så en lapp med fina ord. Det och gröt till kvällsmat gjorde att en lång dag fick ett oerhört bra slut.

Så. Visst är det fantastiskt skönt att få dela upp sig och göra saker på egen hand ibland. Men. Det bästaste är ändå att vara tillsammans.

13 december 2014

Dagar med bus.

Vi har haft en väldigt fin dag, Bus och jag. Vi började med att en av oss vaknade en timme innan den andre ville vakna. Så en av oss fick sova så länge den ville och den andra fick sova en stund till. Båda var nöjda.

Vi fixade i ordning oss och drog till Egg & Milk. Mitt favorithak, innan jag blev glutenintolerant... Bus älskade det. Hon moffade pancakes och smoothie och jag mumsade egg & bacon. Gott, men... ja, inte pancakes.

Därefter drog vi ner på stan och handlade lite förnödenheter (dvs julklappar, kalaspresent och ett par brallor till B) och sen blev det bio. Vi såg Tjuvarnas jul och den är ju väldigt, väldigt fin/snygg. Den var förstås bra också, lagom spännande och jag fällde inte så värst många tårar.

Väl hemma igen gick Bella till en kompis. "Du vill väl vara ensam en stund, mamma?". Ja, tack. Det blev väl en halvtimme i alla fall, framför brasan med första sidorna i Jane Eyre. Bokklubbsboken. Sen kom ungarna instormade och ville öppna uppdragskalendern. Den visade att det var dags för pepparkaksbak så sagt och gjort. Bus och kompisen gjorde pepparkakor med glatt humör och jag höll mig i bakgrunden och fixade med ditt och datt. Skötte gräddning och beordrade fika framför brasan när de var klara.

Och kvällen igår var förresten också den helt ljuvlig. Vi hämtade thaimat som vi åt framför brasan, pysslade popcorngirlanger en stund och låg sen i soffan och såg första delen i Narnia. Helt fantastisk film. Jag älskade böckerna när jag var liten och filmen var nästan lika magisk.

Så. Det var lite ur mitt, just nu, väldigt enkla liv. MakeN är framme i Åre och resan har gått bra. Imorgon blir det troligen lite skidåkning på ett eller annat sätt. Bella längtar efter skidåkning och jag efter snö. Det här med några få plusgrader och regn på tvären är inte min grej. Men, för all del, vi såg ju solen idag! Hur som helst...

Men hur går det med träningen?

Jodå, tackar som frågar. Jag tränar på. Det går otroligt långsamt framåt. Alltså. Det är så jädra segt kan man säga. Tyngre än tyngst. Det är som att börja om från minus tre. Jag har aldrig känt mig så här otränad, tungandad. Typ så. Åt skogen dåligt med andra ord.

Men, tapper och målmedveten som jag är, så tränar jag på. Jag har träffat en sjukgymnast, Marie på ElitRehab, som jag är omåttligt förtjust i. Hon kör hårt med mig. Jag har egentligen inga större besvär när jag springer, förutom att jag får kramp i vaderna när jag har sprungit ett par timmar. Och att få det besväret efter ett par timmar kanske kan verka okej. Jag har tyckt att det har varit ganska rimligt, men tydligen behöver det inte vara så. Dessutom har jag ju mina magmuskler som fortfarande är delade och som fortfarande bråkar med mig.

Jag fick springa på löpbandet hos Marie första gången vi sågs och hon såg snabbt vad jag behövde göra. Upp med knäna och bak med armbågarna. Låter väl lätt som en plätt? För att göra det måste jag få kontakt med min rumpa. Vi har tydligen levt separata liv sedan ett tag tillbaka men vi jobbar på det. Vi har börjat säga hej till varandra då och då.

Så, jag tränar utfallssteg så det står härliga till, bland annat. Tre gånger i veckan kör jag ett program som tar en dryg halvtimme och vars syfte är att få min hjärna att förstå att jag har muskler i rumpan som jag borde använda, framför allt vid löpning, men även till vardags.

Jag vet. Det låter helt konstigt att inte ha kontakt med sin rumpa. Den är ju där liksom. Men. Så är det bara.

Jag var hos Marie första gången precis i sluttampen av min hysteriskt sjuka höst och fick då rådet att springa max 3km, 3 gånger/vecka och sen öka med 10% varannan vecka. Igår började jag med 3,6 km.

Det kommer alltså inte att bli något Sandsjöbacka trail i januari som jag är anmäld till. Jag anmälde mig direkt efter Lidingöloppet. När jag liksom hade ett realistiskt hopp om att bli frisk och när jag fortfarande tyckte att 34 km var en alldeles lagom distans.

Så jag varvar sjukgymnastik med kort löpning. Visst är det skönt att träningen max tar en halvtimme, på ett sätt. Men herregud vad jag saknar att nöta kilometer efter kilometer. Den terapin och den fantastiska känslan av klara av att springa i timmar. Jag blir galen av längt.

Men. Att springa 3,6 km är otroligt jobbigt. Det går långsamt dessutom. Men, jag jobbar in mitt nya löpsteg och försöker ta en dag i taget. Jag märker först nu hur sjuk jag var, kan man säga. Återhämtning mellan övningarna och passen är otroligt mycket längre. Förut kunde jag springa 4 min intervall och återhämta mig på 1 minut. Nu springer jag 1 minut och behöver återhämta mig i 2 minuter. Efter 20 utfall vill jag lägga mig ner och dö, länge. På sjukgymnastiken senast fick jag be om en paus för att jag inte hann återhämta mig mellan övningarna. Det är så frustrerande.

Men. Det är väl bara att kämpa på gissar jag.

12 december 2014

Bella och jag.

I förmiddags åkte makeN, Abbe och Frida norröver. De ska till Åre för att få lite vinter, lite skidåkning på korsan och tvärsan samt lite farmor- och farfartid. En vecka ska de vara där och med restid upp och ner så betyder det att de kommer hem nästa söndag.

Kvar här, är Bella och jag. Herregud vad vi har längtat! :) Längtat med saknadsinslag liksom. Det blir ju väldigt tomt. Och det är juletider och tillsammanstider. Vi har adventskalendern och julklappsinköp och allt det där. Som man gör tillsammans. Men nu blir det bara vi två.

Men ändå. Vi tror det blir bra så här med. Jag ska hämta Bella 15:30 och då tror jag att vi drar till Hemmakväll och hyr en, eller ett par, filmer. Kanske lite godis också. Möjligtvis. Därefter drar vi till den lokala Thai-restaurangen och köper mat som vi tar med hem. Efter mat blir det först planering av allt roligt vi ska göra i veckan (bio, shopping, frukost på McD, biblo...) och sen blir det adventskalenderpyssel som idag blir att göra popcornsgirlanger. Woop, woop. Bilder kan komma att läggas ut på Instagram. :) När pysslandet är klart blir det soffhäng tills det är sovdags.

Så, nu ser vi fram emot massor av mamma-dotter-tid! Fatta vad lyxigt!!

10 december 2014

Lucka 10.

MakeN är hemma med alla barnen nu. En är trött och hostig, en annan trött och snorig och en tredje hostig och snorig. Och på förskolan går det kräksjuka, höstblåsor, svinkoppor och springmask. Så det blir hemmatid. Och makeN har valt lucka. Jag tjuvkikade nyss och bakom lucka 10 gömmer sig: Se en julfilm.
Det låter som en bra aktivitet för dagen. Jag tänker mig Trolltyg i tomteskogen. Men vi får väl se vad det blir.

Jag har morgonmyst med tända ljus, gröt, kaffe och ett sovande hus men nu är det väl dags att ge sig ut i den vinande stormen. Brrr.

Ha en fin dag!

2 december 2014

Adventskalendern.

Nu finns den på bild, adventskalendern. The Adventskalender. 

Jag samlade ihop ett gäng pinnar när jag var ute och sprang i lördags. Det var förresten skitjobbigt att springa med en massa pinnar i händerna. Hur som helst. 

Jag tog pinnarna och la dem i form av en gran, typ alltså. Eftersom barnen sov så kunde jag inte spika och kom därför på att jag kunde surra. Jag är ju gammal scout, så är det något jag kan så är det att surra och slå knopar. 

Till kuvert tog jag gamla albumark (de verkar inte komma till användning nu när det finns bloggar, fotoböcker och instagram...) som jag beskar. Ett ark räckte till tre kuvert. Jag vek arket dubbelt och gjorde ett hål i ena hörnet. 

Kanterna tejpas ihop med washitejp men jag har hittills bara tejpat ihop 1:an och 2:an.


Inuti kuvertet stoppar jag uppdragslapparna som Magda och jag har ritat.


När barnen kom ner i söndags morse satt blev de alldeles förundrade

Och Abbegos alltså. Han är så mysig på morgonen att jag får nippran. Jag vill bara krama honom, och aldrig någonsin släppa. Det rufsiga håret. Den varma, mjuka kroppen. Den lilla stunden av lugn.


Jag missade premiäranvändandet av kalendern igår. Jag prioriterade yoga. Idag fick jag i af vara med. Det var Fridas tur att öppna.


Knyta kanelstång! Eller tejpa.

Vi fick ihop några olika kreationer med hjälp av glitter, washitejp, snören och pärlgirlang.
 


 Tada!!

Nu ska jag gå ner och bestämma morgondagens uppdrag. Det finns än så länge tolv ritade att välja bland.

DIY. in your face.

Ehm. Jag fick punka på lill-bilen i morse. Klockan 6:10 när jag backade ut från utfarten och skulle åka till jobbet. Japp, jag kände mig duktig som kom iväg.

Men, hm. Det kändes konstigt. Bilen rullade väldigt trögt och det var svårt att svänga. Jag gick ut och kollade. Punka på höger framdäck. Fasen. Kör tillbaka in på uppfarten igen.

Tänker att det var ju tur att jag gjorde en DIY-guide häromdagen. Öppnar bakluckan och ska ta fram reservhjul, domkraft och fälgkorset. Och låsmuttern förstås. Men. Hm. Just det. Vi har en billig variant. Superbasbil. Det finns inget reservhjul. Det finns ett så kallat Repair Kit. Det betyder att man blåser in något slags skum i däcket som en temporär lösning.

Jaja. Då gör jag det, tänker jag, fortfarande ganska positiv och energisk. (Jag drack en stor kopp kaffe + adrenalin.) Tar fram kompressorn och skummet och börjar läsa instruktioner. Men. Hm. Det verkar inte som att man ska köra så mycket mer än 10 km på skumhjulet... och jag har ju 30 km till jobbet, där också närmaste Volvo Bil ligger. Gah.

Funderar lite.

Kommer på den briljantaste lösningen. Volvo On Call. I bilen finns nämligen en knapp som det står Volvo On Call på och när jag trycker på den så ringer bilen upp en riktig människa som jag får prata med. Helt fantastiskt. Jag berättar mitt dilemma och personen säger att de skickar en bärgare som ska komma inom en timme. Bärgaren kommer, tittar och känner på däcket. Blåser upp det med sin stora kompressor och gör bedömningen att det är en liten pyspunka och att jag därför kan köra på det till verkstan. Så det gör jag.

Jag kör till verkstan och medan jag väntar får jag en kopp kaffe. Det fanns kakor också... som jag gladeligen hade tryckt i mig om jag hade varit en tolerantare människa. Men nu är jag ju intolerant, och lät bli. Tyvärr fanns inget nytt däck inne, i min, tydligen, ovanliga dimension. Jag fick i af ett lånehjul och ska tillbaka imorgon bitti för att få den riktiga varianten.

För övrigt så är det väl också dags att tillkännage att jag liksom är ansvarig för Ägarservice på Volvo. Det betyder att det är jag som i kommande bilar är ansvarig för att det finns reservhjul/repair kit i alla Volvo-bilar... Det är en liten del av Ägarservice men ack så viktig. Så. Det var ju bra att jag fick testa på en punktering i praktiken och inte bara läser om hur allt ska/borde funka i teorin.

Hur som helst, jag stämplar in på jobbet klockan 9:00. Drygt två timmar efter utsatt tid. Så var min morgon. Lite äventyrlig minsann. Och med lite extra egentid och mobilsurfande under väntandet. Och med lite extra Abbegos-gos på morgonkvisten. Så. Minus på flexkontot. Plus på livskontot.

2. Knyta kanelstång

Kvällens uppdrag blir: Knyta kanelstång. Det vill säga, ta några kanelstänger och några snören och låt ungarna träna rosetter medan du gör exemplariskt vackra installationer av ovan nämnda. En kvarts kaneldoftande gör gott för själen. Om man vill, lägg upp de på ett tjusigt och juligt fat. Eller lägg i krukan bredvid julblomman. Eller go crazy och lägg de i skorna. Vad vet jag. Men #nunjutervihelavägenframtilljul

1 december 2014

1. Läs en tomte-saga.

Min kompis Magda skickade ett mail för ett par veckor sedan med en länk till en blogg med ett inlägg om en adventskalender.
"Såg ett sådant inspirerande blogginlägg som innehöll bra idéer på familjegemenskap som man "paketerade" i en adventskalender. Så läs gärna senare delen av blogg-inlägget som inte handlade om själva kalender påsarna. Ville bara dela med mig av detta :)
http://mokkasin.blogspot.se/2014/11/tidernas-allra-finaste.html "

Jag skrev tillbaka att jag äääälskade tanken och föreslog att vi skulle pyssla ihop en med samma tema. I torsdags satt vi här hemma och knåpade ihop 24 små uppdrag och funderade över hur det skulle se ut.

Ni som följer mig på instagram har sett hur det blev. Ni andra får ge er till tåls tills finkameran vill arbeta. 😀

Idag tog jag i af en mobilbild på första dagen. Även om det gör ont i själen med fula bilder. Hehe.

Hur som helst. Kalendern öppnas ikväll och Frida ska få den äran. Första uppdraget är att "Läsa en tomte-saga". Med bindestreck. Tanken är att läsa valfri saga och byta ut huvudpersonens namn mot "tomte". T ex Tomten och fårskallarna, Tomten Rövardotter, Lilla tomten och långa farbrorn... Ja, ni fattar. Enkelt men ändå väldigt fnissigt för små barn och lättroade vuxna.

Jag har även skapat en hashtagg #nunjutervihelavägenframtilljul som är essensen av kalendern. Stanna upp och var med. Låt inte julen bara passera utan att du hinner med.

Häng på vettja!

28 november 2014

Byta däck. DIY.

Förra veckan. I det blöta, mörka, gråa november var det min tur att få till lite jämställdhet i förhållandet. Det är ju jätteskönt att slippa det där med jämställdhet ibland men äsch, det är bara att bita i det sura äpplet. ;) 

Så. Jag tänkte att det kanske finns någon mer som behöver en spark i baken för att komma ut. Och kanske behöver lite hjälp på traven. Så här kommer en enkel gör-det-själv-guide.

Jag fick hjälp med att få ut däcken från förrådet eftersom man behöver vara både längre och starkare än vad jag är. Men sen så.

Det man behöver är: domkraft, ett fälgkors eller liknande (för att få upp muttrarna med) och förmodligen en låsmutter.

I de flesta bilar ligger alla dessa grejer under bagagerumsgolvet, och ibland även under ett till lastgolv, som i detta fall. (Volvo V70, 2012)




Reservdäck, dragögla (om man måste bogsera eller bogseras någon gång), domkraft, halvt fälgkors (jag vet, det är inget fälgkors men jag vet inte vad det heter så jag kommer att hädanefter säga fälgkors, okej?) och låsmutter i plastpåsen. 

Dragöglan får vara kvar. 

Det första du gör är att lossa lite lätt på alla muttrarna. Jag använde vårt egna fälgkors som man kan dra ut handtaget på så att den får en längre hävarm, då får man mer kraft och det blir lättare att lossa muttrarna. Man skruvar ut motsols, dvs mot kameran i bilden. Jag lärde mig precis "righty tighty, lefty loosey" :)

När muttrarna är lossade lite grann (bara så att du kan skruva ut resten av den utan att ta i för kung och fosterland), är det dags att sätta dit domkraften. 

Nu får du förmodligen böja dig ner och titta under bilen. De flesta har ett urtag där domkraften ska placeras. Vissa har fina märken/pilar så att man enkelt ser, andra inte. Så här ser det ut under min bil. Det röda inringade området är där jag ska sätta domkraften. 

Det är viktigt att domkraften står stadigt så för oss som har lite skiftande nivåer på stenarna så är det bra med en mdf-platta som botten. 

Hissa upp tills hjulet är någon millimeter ovanför marken. 

Lossa alla muttrarna helt och lägg de på ett bra ställe. Här ser ni fem muttrar och låsmuttern. 

Låsmuttern har man för att kunna skydda hjulen från att bli stulna, det finns nämligen unika muttrar och dessa måste ha en "nyckel" för att kunna skurvas upp. Som ni ser är själva huvudet runt och sen har den en krage där själva låsmuttern passar. 

Så här ser det ut när man parar ihop dem rätt, och då kan man skruva upp den muttern. Det finns en sån här på varje hjul. 

Lyft av hjulet. Det är lite tungt och man blir skitig. Men det går. 

Lägg det borttagna hjulet åt sidan och ta en krita och skriv på vilket hjul det är. Så blir det enklare till nästa gång. HB = höger bak. Har du flera bilar, märk upp vilken bil hjulet tillhör. 

Nu kommer det momentet som är knivigast. Det är att få på hjulet igen. Det är ju lite tungt som sagt, och skitigt. Och otympligt. Men, eftersom vi inte höjde upp bilen mer än nödvändigt så behöver man oftast inte lyfta mer än max en centimeter. Man känner när det "hakar i". Du måste ändå hålla i hjulet, för annars glider det lätt av igen. När hjulet är på plats måste det passas in hål mot hål. 

Hjulet måste snurras lite för att få hålbilden att passa. 

Det spelar ingen roll vilket hål som är mot vilket, bara det är hål överallt. 

När hålen är rätt är det dags att sätta i muttrarna igen. Gör det helst korsvis, dvs som på bilden nedan. 

Dra åt muttrarna försiktigt i detta läge. De ska sitta men du får inte ta i när du drar åt dem.

Nu är det dags att fira ner bilen igen. Veva, veva.

När bilen står stadigt på marken tar du bort domkraften. Det är nu du ska dra åt muttrarna. Men, dra inte för hårt. Om du har en teleskoparm på ditt fälgkors så fäller du in det nu. Du behöver inte så mycket kraft.

Och sen är det dags för nästa hjul, och så nästa, och nästa. Sen är det klart. 

Skitig... lite blodig...

...och väldigt stolt.

Det är en bra boost för självförtroendet att kunna göra detta. Att veta, om något händer och jag får punka, så kan jag faktiskt fixa det. Dessutom, det är bättre för jämställdheten. För våra barn. Jag vill att de ska växa upp med en mamma och pappa som hjälps åt och turas om med alla sysslor. För att det är mer hållbart, för alla. 

ps. terminologin i dessa sammanhang är inte min starka sida, en sak i taget. 

22 november 2014

Girl's night out, inomhus med raggsockor.

I fredags efter mitt roligaste jobb packade jag ihop en väska med träningskläder, myskläder och raggsockor. Det var nämligen dags för en efterlängtad och överväntad övernattning med mina Göteborgstjejer. När jag flyttade ner till Göteborg 2002 hade jag en kompis i stan, Challan. Vi träffades första skoldagen... på universitetet, 1996, och har varit bästisar och bundis sedan dess. Challan fixade lägenhet och exjobb till mig så jag gled in på en räkmacka i Götlaborg (det var väl vitsigt?!). Exjobbet var på jobbet där hon jobbade men strax skulle sluta på. I alla fall, hon hade lärt känna en kul tjej, Magda, som hon även snabbt blev min kompis. Det var dock lite skralt med umgänget så vi bestämde oss för att ha en lär-känna-din-kompis-kompis-fika. Mycket bra initiativ. In i mitt liv gled nu också Anne och Elin. En bästis är ju fantastiskt och fyra är ju något slags överdåd. Men det kan jag ta. 

Vi har följts åt genom åren med husköp, giftermål, barn och renoveringar. Innan barn sågs vi ofta, nu mer sällan. Senast vi sågs alla fem var faktiskt hela fyra år sedan. Men. Nu blev det alltså av. Och det är så otroligt mysigt!! Och fnissigt!! Vi pratade 40-årskriser, yogaposer, ekologisk mat, kemikalier, renoveringar, utbyggnader, tokiga minnen, sömn, mat... Ja, det mesta som rör sig i huvudet på kvinnor mellan 35 och 38 år. 

Här är de, mina dästaste tjejer, och jag.

Och stället vi var på då!!! Strömma Farmlodge. Heeeelt fantastiskt!!! Herregud, ni märker att jag är peppad med energi från denna tillställning! Superlativen sprutar. Hur som helst. Det var så himla fint och mysigt. Genuint och coolt. Vi käkade middag inne i Varberg och tog sedan ost & vin i ett av allrummen. 


Trappan, cool både uppifrån och nerifrån.

Varje vägg var fylld av stilleben med olika motiv.

 Min favoritvägg!

Trappan i dagsljus. 



Serveringsrummet med mormor/farmorsvägg.

Vi hann med en timmes promenad/jogg innan frukosten så aptiten var på topp. Väldigt fina omgivningar och ljuset... november i soluppgång, älsk på det!

Och frukosten! Ett helt gudomligt glutenfritt bröd!! Bara en sån sak kan numera få mig på fall. Brödet var från Valinge. Så dit får vi åka syrran! :)

Nu är jag hemma igen och längtar redan efter nästa gång vi kan ses och efter att åka tillbaka till Strömma. Det får bli dagens tips från mig till er.

Astmaingenjören.

Jag älskar bebisfötter. Eller tultarfötter. Eller vad det nu är. Fötter som fortfarande är alldeles mjuka och oförstörda. 

I alla fall. Abbe har ju en släng av förkylningsastma. Och så har han ju ingenjörer till föräldrar. Så han jobbar hårt med att demontera och montera inhalatorn när det är sådana perioder. Det är inte så många perioder och vi är så less på inhalerandet så det blir inte heller så långa perioder... 

Och bilderna till trots, han avskyr det. Men vänjer sig. På tredje dagen tar han det med ro. Nästan i af.

Just nu är det dock inhaleringsfritt, sedan en vecka tillbaka. Puh.