31 januari 2014

Ingen vanlig dag.

Nej, minsann. Det är ju min 38:e födelsedag. Jag har blivit fint uppvaktad med sång, tomtebloss, nybakade scones, kramar, pussar och presenter. Mer än nöjd. Jag ääääälskar att fylla år. Tror jag har nämt det förut. :)
Over and out.

30 januari 2014

Erika.

Apropå det här med den där skitjävlacancerhelvetet. Jag hade en kompis som hette Erika. Tyvärr hann jag inte ha henne så länge.

Vi träffades när jag flyttade till Gävle hösten 1998. Jag skulle bo där ett år och göra praktik på Ericsson Radio Systems. Jag började spela innebandy i hennes klubb och vi blev snabbt riktigt bra kompisar. Vi tyckte själva att vi var ofantligt roliga och coola. När vi var ute och festade kallade vi oss för Angelique och Jaqueline, för att göra oss lite mer spännande. Vi var dock inte ute efter att ragga, utan bara efter att bli bjudna på drinkar och sen asgarvandes smita från brottsplatsen. Jag kanske inte är så värst stolt nu, över hur vi betedde oss, men jag blir ändå fnissigt glad och varm i hjärtat när jag tänker på hur kul vi hade det. Vi var oövervinneliga.

Det var inte bara festerna förstås. Vi pratade och träffades flera gånger i veckan. När jag hade hjärtesorg kom hon och hämtade hem mig till sig, lagade mat till mig och lät mig böla fritt. Tills hon tyckte att det fick vara nog. :)

Under våren 1999 hade Erika ibland väldigt ont i magen. Hon kunde inte sova. Kräktes. Mådde helt enkelt skit. Läkarna sa att hon nog var stressad. Det var hon inte. Eller att det berodde på att hon åt fel mat. Det gjorde hon inte. Hon fick Losec och andra magmediciner. Det hjälpte inte. Magsmärtorna kom i skov. En gång när det var riktigt illa var hon hos mig. Jag masserade hennes rygg i ett par timmar, det lindrade. Hon tappade upp ett bad och låg i varmt vatten. Det var värre än värkar. Det var först när jag fick se henne så där som jag förstod hur illa det var.

I februari 2000 stod jag på en strand i Ao Nang, Thailand. Erika ringde på min mobil. Jag hörde direkt att något var på tok. "Jag har cancer. Det är inget vidare." Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag gråter, hon tröstar. Vi lägger på efter ett tag. Jag ska vara borta fem månader till men känner för att boka om och åka hem på en gång. Erika mailar och säger att jag minsann ska vara kvar och göra min fantastiska resa. Hon ska in på cellgifter och har ändå ingen tid för mig. ;) Vi mailar ofta och jag följer hennes kamp på distans. Ibland blir det tyst under en längre period, då vet jag att hon har det tungt. Men hon kämpar. När jag landar på Arlanda i slutet av juli blir jag hämtad av min familj och vi styr direkt kosan till Uppsala och Akademiska, där Erika är inlagd.

Även om jag hade förstått att hon haft det jobbigt, även om jag förstod att det kanske inte skulle vara den runda, långhåriga Erika som jag skulle träffa igen, så blev det ändå en chock. Den jag träffade var en kutryggig, benig Erika med endast några fjun på skallen. Jag kramade henne och det kändes som att hon skulle gå sönder. Men, när vi började prata så var det ändå Erika. Långsammare, försiktigare men med samma smittande skratt och med de snälla, busiga ögonen.

Erika kämpade på. Vi träffades så mycket vi kunde. Pratade i telefon, mailade och skrev brev. Hon åkte in och ut på behandlingar och ett tag såg det bra ut. Sen blev det sämre. Cancern spred sig till levern. Och vidare. Jag var hemma hos henne på jullovet 2001-2002. Jag hade precis träffat makeN och babblade öronen av henne om hur fantastisk han var. Hon var trött då. Hade ont. Men lyssnade ändå och var glad för min skull. Och när makeN ringde mig när jag var där och jag rodnande och stammande försökte prata och verka cool, låg hon i bakgrunden och skakade på huvudet när hon såg hur illa däran jag var. ;)

Ett par veckor efter det får jag veta att det inte är lång tid kvar. Jag åker ner och den här gången är hon på sjukhuset. Det är inte mycket kvar av henne. Hon sover mycket, har väldigt ont och är knappt medveten om vad som händer. Men hon vet att jag är där, och hon berättar flera gånger hur glad hon är för det.

Jag åker hem och någon vecka senare, ringer hennes pappa och berättar att Erika har somnat in. Samma natt har jag haft svårt att sova. Jag sover oroligt och vid 4-tiden är jag vaken nästan en timme, helt klarvaken. Det var vid den tiden hon dog. Hon vaknade till och sa till sin pappa "näe, nu orkar jag inte mer.".

Hon kämpade som fan i två år. Det räckte inte. Det spelar ingen roll hur mycket man kämpar. Det är inte kämpandet som dödar cancern. Det är cellgifter och strålning. Man får kanske några extra månader/år/dagar men man kan inte kämpa bort den. Tror man det, så tror man också att alla som dör, inte har kämpat.

Idag är det 12 år sedan hon dog. Hon blev 26 år. FUCK CANCER.

Om du vill stödja Cancerfonden, klicka här.
Om du vill stödja Barncancerfonden, klicka här.

28 januari 2014

Rumpenstumpen.

Om man är riktigt trött, och somnar lite arg, ja, då kan man nog sova lite hur som helst. Eller så är det kanske så att det är bekvämt att ha rumpenstumpen högt när man sover. Kanske. 


Jobbelijobb.

Idag ska jag på konferens*). I dagarna två. Pappan får vara hemma och njuta av lite mer egentid med barnen. Lämna, hämta, laga mat, köra till skridskoskola, få Abbe att sova på dagarna och förhoppningsvis få lite egen tid.

Det här med att lämna & hämta. Det låter så lätt. Det låter som att det är gjort i en handvändning. Ibland är det ju så. Ibland inte. Just nu, tar det oftast lång tid, mycket tålamod, diplomati och pedagogik. Och energi.

Vi får se vem som är mest trött på onsdag kväll.

*) det här med "konferens med jobbet", det låter ju väldigt flärdigt. Det kan jag dock (tyvärr) meddela att det är det inte. Inte där jag jobbar nu. Det är ju förstås kul med grupputveckling och lyxigt att få komma från kontoret. Men, i övrigt, näe. Flärd är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva våra konferensresor. 

27 januari 2014

Pirat.

Frida var på 4-årskontroll på BVC i förra veckan. Det är ju några veckor kvar tills hon fyller men vi skulle ändå dit för att kolla upp Fridas ögon. Ungen har nämligen börjat skela.

4-årskontrollen klarade hon galant. Hon stod PÅ stolen, BAKOM stolen och BREDVID stolen, hon ritade ett kors och en huvudfoting med hår, ögon och mun, hon berättade vad som fanns på bilderna, berättade vilka färger hon såg och hon trädde pärlor på en tråd.

När det kom till synen funkade höger öga bra. Hon fick lapp på vänster öga men kunde med lätthet peka ut bokstäverna som Märta pekade på. Men när lappen sattes på höger öga tog det stopp. Frida blev förvirrad och sa "men, jag ser ju inget!". Hon försökte ändå gissa på olika bokstäver när Märta bad henne att titta på tavlan. Frida visste liksom inte var hon skulle titta, hon tittade inte på tavlan utan bredvid och det syntes att hon tyckte att det var lite jobbigt.

Frida ser naturligtvis på vänster öga men troligen sämre än med höger öga, och därför kopplas det ögat bort. Vi har fått en remiss till ögonmottagningen (kul med nytt ställe...) och hoppas att vi får komma dit snart. Jag gissar att Frida kommer att få börja med att ha en lapp för ena ögat, för att träna upp det andra. En liten pirat.

All in.

Ja, man kan säga att jag går all in när det gäller att försöka smitta barnen med vattkopporna. Förra fredagen var vi hos Bellas klasskamrat, det äldsta och yngsta barnet hade vattkoppor. Vi hade med chips och eftersom Bella är för stor för att pussas (och för liten :) så fick vattkoppskompisen slicka på chipsen innan Bella åt dem... Den yngsta i familjen delade med sig av sin napp till Abbe och även Frida fick smaka...

Idag var familjen här och hälsade på eftersom mellanbarnet nu hade fått sina koppor. Jag kom på den briljanta idén att låta de två mellanbarnen, dvs Frida och kompisen, göra chokladbollar. Och, de fick slicka i sig lite deg/smet/kladd under tiden... 

Alltså. Visst borde väl något barn bli smittat?? Säkert inte. 

25 januari 2014

Ognäll.

Det här har varit en väldigt fin vecka. Barnet har sovit bra och varit ännu mer älskad än vanligt. Vi har haft besök av en bästa vän med liten bebis i flera dagar. Jag har ätit på restaurang två kvällar, med mysiga vänner. Jag har även ätit frulle på fik och även hunnit med att träna två morgonpass. 







Dialog - äta snö.

I förra veckan när snön ganska nyss kommit var Frida ute och lekte. Jag såg att hon tog snö från marken och slickade på. Hon såg att jag såg.

Jag: Du, vi pratade ju om att det är bäst att låta bli att äta snö. 
F: Ja. Men du sa att man fick äta snö som kom från luften.
Jag: Ja, precis, det går bra. (Det snöade när vi var hos farmor och farfar och då försökte vi fånga snöflingorna i munnen.)
Frida är tyst. Funderar. Tar sen sats och kastar upp snön hon har i handen, upp i luften, och så gapar hon... 

20 januari 2014

Tredje gången gillt.

Vi har fått en ny tid, igen, igen, till Fridas operation. Denna gång på grund av att det går vattkoppor i Bellas klass.
Vattkoppor är en annan sak som vi hoppas (typ alltså) på nu, och som i så fall blir tredje gången gillt. Vi har försökt smitta ner ungarna tre gånger nu.
Håhåjaja. Alla goda ting. Nu kör vi. Först vattkoppor, sen operation.

16 januari 2014

Gnäll.

Gah. Alltså. Jag vet att jag gnäller ibland. Och nu kommer det ett sådant inlägg. Ett "jag-blir-visst-aldrig-nöjd"-inlägg. Strunta i att läs om du har något bättre för dig.

Okej. Abbe äter. Han kommer inte att sluta äta. Det är jag tvåtusen procent säker på. Ungefär. Och jag njuter av det, nästan varje dag. Jag älskar hans koncentrerade min när han ska tugga i sig en ärta eller majskorn, hur ivrig han blir när han ser att han ska få banan, hur han smakar på all mat, funderar och sen gapar igen, hur han lutar sig fram mot skeden för att jag är för långsam ibland. Allt det där. Det är fantastiskt och en ynnest att få vara med om.

Men. Sömnen då. Alltså, jag vet att jag bloggade på Frida-bloggen att typ "tänk om man får ett barn som inte sover". Och nu har jag ju det, typ. Och det är skitjobbigt vissa dagar. Skitjobbigt och jävligt frustrerande när han sover en halvtimme två gånger om dagen. Jag hinner inte få något gjort. Jag hinner varken vila eller bocka av saker på att-göra-listan.

Jag hade så höga förhoppningar på den här föräldraledigheten. Och även om den är helt fantastisk, för att Abbe är världens mysigaste unge, så ville jag mer. Jag ville komma igång med min fotofirma, jag ville hinna göra fina visitkort till den, jag ville hinna rita planscher att sätta upp här och där, som reklam. Jag ville skriva klart en påbörjad barnbok och jag ville skriva flera nya. Jag ville lära mig Illustrator-programmet bättre och göra fina mönster och coola teckningar i det. Jag ville hinna dricka kaffe och vila utan att vara stressad över att vilan snart är slut. Jag ville ha tråkigt. Jag ville ha tid över till att både städa, laga kläder och mat - utan att känna att det inkräktade på min egna tid.

Men. Nu är det ju inte så mycket tid kvar och det är väl därför jag börjar bli än mer frustrerad. Det verkar inte bli så som jag ville. Jag hinner inte. Det har varit bättre och sämre i perioder. För ett tag sedan sov han 90 min + 60 min. Det var lagom. Nu är det 30min + 30min och det är alldeles för lite.

Stora skillnaden är ju att det nu är för MIN skull jag vill ha ett sovande barn. Abbe mår inte dåligt av sina korta tupplurar. Han utvecklas lika bra. Han mår bra. Jag behöver inte alls oroa mig. Inte ett dugg faktiskt.

Hur som helst. Jag tar tusen gånger hellre ett barn som äter och inte sover, än tvärtom. Men helst av allt, ett barn som både äter och sover.

Ja, det var väl det. Puh. Ut med det bara. Så känns det bättre. Typ.


15 januari 2014

Ma-ma, mens och mysungen.

Abbelito har blivit Abbegrande. Eller i af Abbelitogrande. Han börjar ju bli stor:

  • Han har slutat amma. För typ en månad sedan.
  • Han säger ma-ma, da-da, pappa 
  • På julaftonseftermiddagen började han ställa sig upp mot saker, med raka ben. 
  • Han börjar förflytta sig mellan t ex soffbord och soffa.
  • Han kan stå någon sekund själv, innan han kommer på att han inte kan.
  • Han kan klättra hela trappan, upp. 
  • Han dricker en hel flaska välling, morgon och kväll.
  • Äter 1-års burkmat och tuggar som värsta proffset.
  • Har fått åtta tänder.
Och jag, jag har ju varit med om förändringar:
  • Jag har slutat amma.
  • Jag har tappat bort mina bröst. (Gissar att de dyker upp när själva sluta-amma-chocken har lagt sig.)
  • Jag har fått både pms och mens. 
  • Jag är bara helt och hållet min. Ingen annan bryr sig längre om hur jag äter, vad jag äter, om jag badar i iskallt vatten, om jag sover för lite, är borta för länge... 
För övrigt kan jag berätta att vi just har tagit en paus i astmamedicineringen, eftersom han inte låter något. Han rosslar inte. Han väser inte. Han gör bara sina vanliga, konstiga "här-är-jag-ljud" (låter lite som en kväkande groda blandat med en brunstig tjur).

Tre barn.

Jag får ganska ofta frågan om det är mycket jobbigare med tre barn än med två. Svaret är nej. För mig var den största skillnaden när vi gick från 0 barn till 1. Så, tre barn, nä, not so much skillnad.

Förutom när det gäller det här med nagelklippandet. 60 naglar. SEXTIO stycken. Plus mina. ÅTTIO naglar att klippa. Åtminstone var tionde dag. Där är det enorm skillnad. Puh.

14 januari 2014

Solberget.

En timmes bilväg inåt landet från där svärisarna bor ligger den lilla byn Solberg. Där finns det ofta skidspår, även när resten av Ångermanland är bart. Så även denna gång. Det finns en slalombacke och några fina skidspår. 


Det här är egentligen en idealiserad bild av läget. Lite uppmuntrande hejarop från mamman och saken var biff. Leendet. Det glada barnet.

För egentligen var han inte så nöjd. Jag brydde mig nämligen mer om kameran och miljön runt omkring. För plötsligt sprack det upp. Solen kom fram, på väg ner igen.

Pappan kom svischande förbi oss, glatt tjoande om bra fäste och glid.

 Skägglaven lyste.

Och Abbe ville att jag skulle bry mig om honom.

Men det gick liksom inte. När det här dök upp. Plötsligt blir det ju alldeles klart varför det heter Solberg.








Till slut fick jag ge mig. Efter nästan hundra bilder tänkte jag att åtminstone någon kan nog visa hur fint det är här, just nu.

Och Abbelito. Jodå, jag blev omåttligt populär när jag gav honom all min uppmärksamhet igen. Han är inte så värst långsint. :)

Egen tid, del 2.

När Abbe var ganska färsk och livet var kanske än mer intensivt. Eller, han och jag var mer beroende av varandra. Då när de bara sover, äter, gråter. Ja, äsch, ni vet ju. Hur som, då bloggade jag om det här med egen tid.

Jag frågade ju er vad ni gjorde när ni fick egen tid, och hur ni tog den. Min kompis, som invigde mig i "ett varv runt bilen"-egen tiden, hon tipsade även om att gå ut med soporna. En annan tyckte att det var helt fantastiskt att få bajsa i fred. Glamour, glamour. Det är väl det vi lever för.

I alla fall. Häromdagen, upptäckte jag en ny stjäla-egen-tid-syssla. Abbe har börjat sova ute i vagnen på dagarna och jag går ett varv för att få honom att sova. Själva varvet är ju lite grann egen tid men bara om han är nöjd och somnar fort. Men, när han väl har somnat och jag har ställt vagnen där den ska stå. Då brukar jag hinna med någon minuts reflektion, stå alldeles stilla och bara andas några gånger, innan Bella/Frida slänger upp dörren och undrar vad jag sysslar med.

Det ni. Man tager vad man haver. Och njuter av'et. :)

13 januari 2014

KaOs.

Idag när jag hämtade filuren och buset kände jag mig som den supermom jag gärna vill vara.

Frida: Får K följa med oss hem idag?
Jag: Javisst!! Vi går ner och hämtar Bella först och så går vi förbi och hämtar honom.

Frida står på ståbrädan och vi promenerar ner till skolan för att hämta Bella.

Bella: Får U följa med mig hem idag?
Jag: Eh, ja visst! Men M då? Jag tror vi borde ta henne också för vi ska hämta hennes lillebror på förskolan, har jag lovat Frida.
Bella: Är det sant???
Jag (lite nervös): Eh, ja.. ja, vi säger väl det. Det blir bra.

En timma senare är vi tillbaka på förskolan. I vanliga fall brukar promenaden ta 25-30 min upp men med fem barn tar det helt enkelt lite längre tid. Endast Abbe skötte sig exemplariskt, kan man säga.

Vi hämtar K och går hem. Tar fruktmellis med rån. Snabbt och enkelt. Dock, visar det sig, inte optimalt för att klara blodsockerutbrott.

Första timmen gick bra och sen kom Us pappa och hämtade henne. Jag var verkligen en supermom. Men sen.

Bella och M går ut. Frida och K klär på sig för att gå ut. Precis när jag har fått på dem overaller, mössor, vantar & stövlar, kommer M in för hon har kissat ner sig. Jag hämtar torra kläder till henne. Bella och M bestämmer sig för att leka inne i stället. Då vill inte K gå ut längre. Frida bryter ihop. Arg som ett bi, frustrerad till tusen. K blir ledsen och vill gå hem till sig. Vilket inte går eftersom det inte är någon där hemma. Under tiden bryter Abbe ihop för att han känner sig (med all rätt) bortglömd i matstolen. Bella råkar ha sönder grinden i trappan så att den fastnar och jag får lyfta över henne och M. Och jag, jag andas in och ut.

(och tänker att, njae... det dröjer nog några dagar innan jag gör om det här...)

12 januari 2014

Dialog - evenemang & trottoarer

På väg från bion igår, när det var så mycket folk hade Bella och jag följande diskussion.

B: Varför är det så mycket folk?
Jag: Jag vet inte, det kanske har varit nått.
B: Vaddå varit nåt?
Jag: Ja, nåt evenemang eller så.
B: Vad är ebädebang?
Jag: Evenemang... ja, det är kanske en match eller så.
B: Vaddå en match?
Jag: Ja, en fotbollsmatch kanske.
B: Var då?
Jag: Jaa... jag vet inte...

Det där med vaga svar och att försöka komma undan enkelt, det går inte så ofta här hemma. Efter en stund var det Frida som körde igång.

F: Varför kör du så sakta?
Jag: Det är så mycket bilar.
F: Men kan du inte köra om dom då?
Jag: Nej, det går inte. Det finns inte plats och de vill ju också komma hem.
F: Jamen, du kan ju köra på dotoraren!
Jag: Nej, man får inte köra på trottoaren, den är ju till för att man ska kunna gå där.
F: Men ååååh!!! Varfööööör??
Jag: Ja, alltså. För att man inte får köra där. För det kan gå människor där.
F: Men åååh!!! Varför kör du så sakta????
Jag: Eh, för att det är så mycket bilar. Det är massor med bilar som också vill köra hem.
F: Men kör på dotoraren då!!
Jag: Nej, man får inte köra på trottoaren.
F: Men åååh!! Varföööör???

osv osv osv


Dialog - ballonger

Igår var vi på bio, tjejerna & jag. Det var första gången för Frida och även om hon tyckte att det var lite läskigt när Emils pappa fastnade med foten i råttfällan så var hon nöjd med besöket. Hon satt i fåtöljen och smaskade popcorn och slurpade i sig coca-cola.

När vi gick från bion var det väldigt mycket folk, och ganska många barn med ballonger och glittriga saker.

Frida: Mamma! Titta vad många barn som har varit sjuka!
Jag: Eh, vad menar du?
Frida: Jamen, ser du inte ballongerna?!

På en avdelning på sjukhuset, där vi gör de gammakameraundersökningarna, får man alltid en heliumballong när man har klarat nålsticket... Lilla skruttan.

11 januari 2014

Den som spar hen har.

När det var dags att köpa julklappar hade ju Bella och jag en diskussion kring huruvida jag tog hennes pengar, för julkappen hon köpt till Frida, för att själv bli rik, eller ej. Bella har liksom inte förstått det där med pengar och hur man kan köpa saker ibland, och ibland "har man inte råd". Man har ju alltid kortet liksom. Och som sagt. Hon tycker att lapparna är dötrista, medan mynten är otroligt värdefulla. Alltså, ungefär lika korkad som vilken unge som helst. Hehe.

Vi har i alla fall infört ett nytt veckopengssystem, med en morot. Förut har hon fått välja på att få tio kronor eller äta lördagsgodis. Varje gång (varje), har hon valt lördagsgodiset. Dels för att vi aldrig hade några mynt att ge henne och dels för att en fågel i handen är bättre än tio i skogen, förstås. Och, hon har aldrig haft ett begär efter att spara till något, aldrig varit motiverad.

Det nya systemet bygger på att hon får en lapp (ordentligt gjord på datorn :) som det står 10 kr på, vi skriver dit datum och signerar. Så att det inte ska gå att förfalska... (det där med att lita på en snart 7-åring, det verkar dumt). Hon får tio kronor varje vecka, och om hon väljer att skippa lördagsgodiset så får hon tio till. Bra deal. För henne.

Dessutom har hon äntligen kommit på vad hon ska spara till. Det kommer att ta tid, som tur är. Hon vill nämligen köpa en mini iPad. Och det får ta tid, jag vill inte att hon ska ha en nu. Men om något år, då kanske det är mer lagom. Vi har dock sagt att även om det är hennes, så är det vi som bestämmer när den får användas. Bäst att göra det klart på en gång.

Jag vill att hon ska träna på att spara, välja bort godis ibland, välja bort extrapeng ibland. Men att hon ändå får se att det går framåt. Jag ska rita upp någon typ mask, eller, ja något... som man kan fylla i och se hur hon närmar sig målet.

Förresten. Idag valde hon bort godiset och blev således 20 kr rikare. Under sker.

10 januari 2014

Bella goes GC.

Hon är cool, så cool, vår äldsta unge. Jag önskar många gånger att jag kunde vara lika cool som Bella. 




Bella pratade om att hon ville ha flätor innan vi ens kom till Gran Canaria. Hon ville ha, och hon ville visa dem för bästa C. Hon var ihärdig och bestämd, så makeN och jag gav med oss förstås. Frågan var bara när, och var. Det blev på en marknad i Puerto Mogán.


  Lite nervös men ändå väldigt bestämd på att hon ville göra det.

 Emma Green Tregaro visar det med nagellack, Bella med hårsnoddar. Alla har rätt att älska vem de vill. :)

Fruset.

Vi fick faktiskt lite vitt på julen. Några centimeter snö, tillräckligt för att med god vilja åka snowracer och stjärtlapp. På julaftons morgon var det -8 och det snöade några centimeter. Jag var ute på kut, enligt trenden "tomtejogg före tomtegrogg". 

De här bilderna är tagna i mellandagarna när jag febrilt letade motiv till fototävlingens tema "Natur". Det blev ingen av de här bilderna men jag gillar dem ändå. De är tagna på förmiddagen precis innan solen har gått upp och medan ljuset fortfarande är väldigt blått. 





Den här sista bilden är tagen upp på Solberg, där det fanns betydligt mycket mer snö.

8 januari 2014

Träningen.

Jag summerade nyss årets träning och kom på att jag skulle jämföra med tidigare år. Jag hade en känsla av att jag tränar/rör på mig mer när jag är föräldraledig. Det verkar stämma. Förutom 2008, då jag faktiskt jobbade.

2013
238 timmar

2012
117 timmar (bottenrekord!!!)

2011
160 timmar

2010
219 timmar

2009
156 timmar

2008
228 timmar

2007
119 timmar (började registrera i augusti)

Jag har ingen aning om vad som hände 2012... jag hade faktiskt ingen aning om att jag tränat så himla lite det året. Jag var visserligen gravid och jag bytte jobb, men var ju även arbetslös och... ja, jag vet inte jag.

I de här timmarna inräknas även promenader (fast bara om de är minst 20 min långa) (och inte typ gå på stan).

Hur som helst - jag är väldigt nöjd med antalet träningstimmar 2013. Siktar på samma under 2014. Det är i snitt 4,5 tim/vecka. Och största tårtbiten är promenader. Det blir ju några varv med hämtning/lämning av Bella på skolan. Vardagsmotion - det är inte dumt det! De andra stora bitarna är löpning och cykling. Under 2014 ska jag få in mer styrka. Tjoho på det.

Tummar.

Idag ska den här lilla parveln operera sitt hjärta. Han har hål mellan förmaken som ska lagas. Det är en stor "open heart"- operation. Jag tycker vi tar och håller alla våra tummar för honom*. Och skickar massor med kraft och energi till hans mamma & pappa. 

*)Frida har fått ny tid, den 28 januari är det dags. Så ni hinner vila upp tummarna till dess. 

7 januari 2014