7 januari 2014

Taxilandet - sista delen.

I augusti 2012 skrev jag ett inlägg om en blogg som hette Taxilandet. Det var en mamma som skrev till sin dotter och berättade om allt hon kunde komma på att dottern behövde veta. Dottern var då drygt två år och mamman hade obotlig livmoderhalscancer. Jag har följt bloggen sen dess. Läst breven till Snorpan. Gråtit massor. Kramat mina barn lite extra.

Den 1 januari 2014 dog Snorpans mamma. Hon levde mycket längre än vad någon med den diagnosen kan hoppas på, men hon levde ändå alldeles för kort. Även om jag inte kände Snorpans mamma så har jag tänkt på henne väldigt mycket. Gråtit en del. Tänkt på dem som är kvar. Snorpan och Snorpans pappa. Övriga familjen. Vännerna.

Det var en av mina nära vänner som tipsade mig om bloggen första gången. Snorpans mamma var nämligen hennes barndomskamrat. Min vän och jag har bestämt att när vi springer Göteborgsvarvet i vår så gör vi det för Snorpans mamma. Hon älskade att träna, speciellt dans och löpning, och hon älskade Göteborg. Vägen dit får hon självklart följa med på också. Sitta på min väns axel och pusha på i intervallerna, öppna dörren till långpassen, heja på i styrkeövningarna.

FUCK CANCER.

2 kommentarer:

  1. Tack fina vän för detta inlägg! Och som vi kommer att spring Göteborgsvarvet för Snorpans fina fina mamma! KRAM
    Fuck cancer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Såklart ville jag skriva om Snorpans mamma. Kraaaaam!!

      Radera

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!