29 mars 2014

Guldiga hjärtat.

Nu har det gått några dagar och vi har börjat landa i det som har hänt. Axlarna börjar sjunka ner mer och mer. Jag kan sova igen. Äta med god aptit.

I måndags mådde jag inget vidare. Trodde att jag skulle bli sjuk. Jag hade ont i hela kroppen. Huden var öm. Jag var ömsom svettig, ömsom frusen. Jag trodde att jag hade blivit matförgiftad eftersom aptiten var som bortblåst. Jag gick och la mig tidigt men sov kasst. På tisdagen likadant. Jag tog tempen, ingen feber. Jag var på toa. Normalt där också. Sen var det ju inte läge att känna efter mer. Det var ju dags att stålsätta sig. Att vara mamma. Lugn och trygg. Äta frukost för att orka med. Med glatt humör. Lugn och trygg.

När jag fick krypa ner hos henne under uppvaknandet försvann allt det där. Plötsligt kunde jag slappna av. Det ömma i huden försvann. Jag andades in hela henne och blev lugn. Äntligen lugn.

Oro. Rädsla. Skräck. När det inte kan komma ut som ord, så kommer det tydligen ut genom huden. För ut måste det ju. För mig.

De två dagarna på sjukhuset var som att åka fyra år tillbaka i tiden. Vi träffade flera av dem vi träffat då. Sköterskorna. Flera av dem kom ihåg Frida och oss. Narkosläkaren till exempel. Han var med på Fridas operation och vi såg hans rynkade panna när hon inte ville vakna på BIVA. Då.

Det är klart att minnena finns där. I lokalerna. I lukterna. I människorna. I undersökningarna. Och även om allt gick bra då. Då också. Till slut. Så var det ju inte så vi hade tänkt oss hennes start i livet.

Jag är så tacksam för allt stöd vi har fått under de här dagarna. Hälsningar överallt och från när & fjärran. Jag har känt att ni har tänkt på oss. Oroat er. Andats ut.

Frida då? Ungen som säger att hon har ett hjärta som är guldigt och muskler som är regnbågsmuskler. Jodå. Hon är som vanligt igen. Nu i eftermiddag ska vi ta bort plåstren i ljumskarna. Hon längtar tills hon får börja hoppa igen. Tills hon får busa i soffan. Tills jag får kittla henne tills hon kiknar. Vi ger det någon dag till. Sen kör vi. Vanligt. Normalt.

26 mars 2014

Alternativ 4.

Det blev varken alternativ 1 eller 2, och som tur är, inte 3. Det blev ett nytt alternativ; alternativ 4.

Det blev nämligen ingen åtgärd alls. Tre timmars lång väntan på status quo.

På bilden nedan ser man Fridas lungpulsåder (märkt med ett L) vid förgreningen (märkt med *) var det en måttlig till mild förträngning. Den var tillräckligt liten för att kirurgen inte ville göra något åt den. Det är ju en risk att karva i en lungpulsåder och kan man låta bli så är ju det bara bra.

Lungpulsådern har en knäck/tältning på sig vid shunten (märkt med **). Det är den som har orsakat att höger lunga får mindre blod till sig än vänster. När vi gjorde lungperfusionsscinten i höstas visade den undersökningen att fördelningen låg på 23% till höger och 77% till vänster. När kirurgen nu kollade detta med kontrastvätska visade det sig att fördelningen faktiskt inte var riktigt så dålig. Det kan bli så eftersom det radioaktiva ämnet inte når shunten pga backflöden.

Området märkt med *** är kranskärl som Frida behöver använda och om kirurgen hade satt in ett stent i lungpulsådern så riskerades det att de här kärlen stängs av. Om Frida får växa till sig lite mer så kan det bli ett större glapp till kärlen och då kan man stenta lungpulsådern senare.

Kirurgen testade också att stänga av shunten genom att blåsa upp en ballong i den. Fridas saturation gick då ner lite grann, till ca 94-95%, vilket talar för att hon fortfarande har användning av den. En saturation på 94-95% hade dock varit helt okej men det innebär också en risk att sätta in en plugg, eller metallfjäder när den inte har något att ligga an mot, som ett stent. Därför lät han bli att stänga shunten.


Så. Nästa steg är att de ska diskutera henne på hjärtläkarkonferensen, någon gång framöver. Kirurgen sa att det är ju inte säkert att alla de andra tänker som honom, därför diskuterar de ingrepp/operationer/åtgärder och går igenom patienter där.

Vi vet dock inte när det blir. Och vi vet inte vad nästa steg är. Eller när det blir. Men hur som helst så kommer det inte att bli något nytt ingrepp i år. Så. Nu pustar vi ut. Om ni känner hur det fladdrar till i håret så var det bara vi som andades ut och släppte ner axlarna.

Hjärtkateteriseringsdagen, del 3.

Egentligen får man inte fotografera på sjukhuset, i alla fall inte där det finns andra barn eller personal som kan råka komma med på bilderna. Därför har jag inga bilder från uppvaket eller insomningen (mer än en mobilbild jag tog i smyg).

När vi kom till Uppvaket hade Frida vaknat till. Egentligen vill de inte att barnen ska vakna på en gång från narkosen, då kan det bli ett jobbigare uppvak. Frida var lite ledsen och sa att hon var törstig och kissnödig. Hon var lite irriterad och förvirrad. Jag kröp ner i sängen bakom henne. Drog in hennes lukt igen. Höll om henne. MakeN satt på sidan om och strök hennes hand och höll om henne. Hon blev lugn igen och somnade om. Vi låg där och vilade nästan tre kvart innan dr Anders kom och berättade om ingreppet. Mer om det i nästa inlägg.

Efter att Anders hade varit där vaknade Frida till igen. Hon sa igen att hon var kissnödig och vi rådfrågade personalen som sa att det bara var bra om Frida ville kissa. MakeN bar iväg med henne till toaletten.

När Frida kom tillbaka därifrån ville hon ha vatten. Medan vi försöker fixa det blir Frida plötsligt väldigt illamående och blir helt illröd/blå i ansiktet. Hon ullkar. Personalen kommer springande. Frida kräks till slut upp lite blodblandad vätska.

Jag står på sidan om. Håller andan. Skräckslagen. Minnesbilder av hur det var för fyra år sedan. När vi kom tillbaka och fick träffa Frida efter kateteriseringen, fick besked att allt gått bra och plötsligt blev hon blå. Tänker att det var för bra för att vara sant. Det kan inte ha gått så här lätt. Nu dör hon. Nu rullar de snart iväg med henne.

Men, det lugnar sig. Det går inte åt skogen. Det går bra. Frida får tillbaka sin ansiktsfärg, om än lite blekare. Hon dricker lite vatten. Frågar efter glass. Får ett gosedjur och glass som tröst. Vi andas ut.

Efter ytterligare en stund kommer en sköterska och hämtade tillbaka oss till rummet på Hjärtdagvården.

Precis tillbaka på rummet.

Nalle Puh på dvd.

Frida hade ju frågat efter pannkakor och till slut kom de. Tre stycken. Vi hade med Nutella hemifrån. 

Och jodå. Hon var riktigt hungrig. 

Frida tyckte att det var väldigt mysigt att få ligga i sängen, äta pannkakor OCH se på film.

Sköterskan kom in en gång i timmen och kollade syremättnad, blodtryck och hur såren såg ut. Det är ett hål i varje ljumske.

Klockan 17:30 stänger Hjärtdagvården så då fick vi åka upp till 323:an och göra de sista kontrollerna där. Frida hade sängläge till 17:30 och sen fick hon prova att ställa sig upp, och sen promenera till 323:an. Det gick fint.

Vi lekte lite. Frida cyklade på trehjulingarna men fick tillsägelse av sköterskorna att ta det lite lugnt.




Det enda som syns av ingreppet, två små sår i ljumskarna. 

Vid 19:30 fick vi äntligen åka hem. En lång dag för alla. Superhjälten var nog minst påverkad. 

Hela sjukhusvistelsen, både måndag och tisdag, har bara varit positiv. Alla har varit helt fantastiska och gjort det bästa av allt. Alla är lugna och tar sig tid. Men... det gör inget om det dröjer länge till nästa gång.

(Fast vi ska till Urinvägsmottagningen redan på måndag. puh.)

Hjärtkateteriseringsdagen, del 2.

Det var jobbigt att skiljas från Frida och vi var båda ledsna en stund. Stod still och kramades. Världen runt omkring försvann och det som fanns var rädsla och ovisshet. Till slut tog kom världen tillbaka och vi hörde narkosläkarens röst inifrån operationssalen. Jag ville inte höra. Vi gick för att se var Uppvakningsrummet var, där vi skulle få träffa Frida igen efter ingreppet.

Väntan. Dr Anders hade sagt att det skulle ta ungefär två timmar. Vi gick ner på rummet men bestämde oss snart för att ta en promenad till ett fik en liten bit bort. Vi gick dit några gånger när Frida var nyfödd.

Det var soligt och rätt skönt ute. Vi gick dit under tystnad. Tog kaffe och macka. Pratade lite. Andades och väntade. Gick tillbaka till sjukhuset. På rummet hade ett annat barn med föräldrar kommit in, vi pratade lite. Deras barn var nästan lika gammal som Abbe och hade precis gjort en kateterisering i undersökningssyfte. Hen hade opererats ett par gånger som nyfödd och skulle snart opereras igen.

Vi satt på rummet ett tag. Jag redigerade lite bilder från ett fotouppdrag jag hade för någon vecka sedan. Skönt att koncentrera sig på annat. Två timmar gick. Vi började bli rastlösa. Bestämde oss för att gå och dricka en kopp kaffe. Vi satt där och stirrade ut i intet ett tag. När det hade gått tre timmar tittade vi på varandra och tänkte "va fasen, det här känns inte alls bra, varför ringer de inte?". En sekund efter det ögonkastet ringde telefonen. Vi fick veta att Frida låg på uppvaket och att vi fick gå dit.

Lättnadens suck. Och så några tårar på det.

Hjärtakateteriseringsdagen, del 1.

Vi kom till stora sjukhuset strax före 9:30 och blev nedskickade till labbet för stick i fingret. 

Pappan hjälper till att värma lilla handen. 

När sticket var klart blev vi skickade till lekterapin eftersom ingreppet innan drog ut på tiden. 



När vi hade lekt och målat en stund ringde de från avdelningen och sa att det var dags om tio minuter. Det blev lite stressigt men en liten springtävling hann vi med. 


Stress är ju oftast inte så bra. Skynda, skynda funkar inte. Fridas ljumskar skulle tvättas med Hibiscrub och det ville hon inte. INTE. Men, det gick till slut. 

På med den för stora rocken. 

Upp i sängen och skjuts upp till Angio-labbet på våning 6. 

Som tur var hann vi få lite tid i förrummet, innan narkosläkaren kom. Vi hann prata och mysa en stund och Frida var lugn och sig själv igen. Hon ville somna i pappans famn och eftersom hon var fullt frisk i övrigt så tyckte narkosläkaren att det gick bra. Det gick väldigt fort. Hon gäspade stort och sen sov hon. Narkosläkaren tog henne och bar iväg med henne till operationsrummet. 

Plötsligt var vi ensamma. Och på samma ställe där vi sagt hej då till henne tre gånger tidigare. När hon var en plutt. 

25 mars 2014

Färdiga.

Allt har gått bra! Vi är nu nere på avdelningen igen. Vi hoppas få åka hem om några timmar.

Just nu.

Nu sover Frida och vi väntar. Insomningen gick väldigt bra. Frida somnade med en stor gäsp i pappans famn. Det var lugnt och fint. Skönt.
Nu är det bara att få tiden att gå.
Tack för allt stöd. Jag är alldeles rörd.

24 mars 2014

Dagen innan.

Imorgon klockan 10 är det planerat att kateteriseringen ska göras. Idag har vi träffat både narkosläkare och kirurgen som ska utföra ingreppet. De har berättat och vi har frågat och så har de förklarat igen. 

Narkosen är väl egentligen inga konstigheter. Frida kommer förmodligen att sövas i ett rum utanför angiolabbet. Hon får sitta i vår famn eller ligga i sängen. Hon får en "sovmedicin" i sin infart som de har satt idag och sen när hon har somnat så får hon fortsatt sömnmedicin i gasform. Hon kommer även att få morfin om de gör en ballongdilation (blåser upp en ballong). När ingreppet är klart stänger de narkosen och när hon börjar andas själv tar de bort respiratorn. 

Hon får komma till uppvaket och när allt ser bra ut där får hon åka ner på sal, till Hjärtdagvården. Det är inte samma avdelning vi låg på när hon var nyfödd utan det här är bara en dagvård. Efter fyra timmar får hon vara uppe och gå. Till dess har hon tryckförband i ljumsken, där kateteriseringsslangen har gått in. Om allt ser bra ut och magen är igång så får vi åka hem då. Dagen efter får man komma in igen och då gör de ultraljud och röntgen.

Ingreppet då. Dr Anders förklarade att det finns tre scenarion: 
1. Det är bara en förträngning på lungpulsådern, och inte en knäck/tältning. Då karvar de bort förträngningen och sätter in en metallsprial eller en plugg (vi har olika minnesbild av vilket det var, makeN och jag :) i shunten. Då behövs inget stent. 
2. Lungpulsådern har blivit krokig och behöver då rätas ut med ett stent. Och så pluggar de igen, eller sätter in en metallsprial i shunten (vilket det nu var).
3. Operation. Det vill vi inte. (Operation betyder att de öppnar upp bröstkorgen och det är väldigt mycket större än ett ingrepp.)

(Idag har hon en shunt (goretex-rör), stent (metallnät som expanderas m hj a ballong) var det de försökte sätta in när hon var spädis och som åkte iväg och la sig i lungpulsådern.)

För att veta hur han ska göra så sprutar han in kontrastvätska för att se alla blodkärlen på sin datorskärm, så vi kommer inte att få veta förrän efteråt vilket alternativ det blev. Ingreppet beräknas ta två timmar. 

Här kommer dagen i bilden. Det jag vill säga är att jag är så jädra imponerad av den här lilla superhjälten. Hon har ett sånt tålamod och är så otroligt modig, hon litar på oss till hundra procent och hon gör saker fast hon är lite rädd om hon ser att vi är med på det. Så mycket mod och styrka i den här lilla kroppen så jag vill bara skrika. Av både sorg och lättnad. Att det ska behövas. Men att det funkar så bra. Att det inte är en så stor grej. 

På parkeringen.

Liten i det stora. 

Dagens första övningar var bekanta. 


Syremättnaden var 99%!!

Muskelmätare sa systern. 

Doktorn kollar öron och hals så att det inte ligger några infektioner på lur. 

Här har dr Anders förklarat vad som ska göras... Glasklart. 

EKG

Emla salva på tre olika ställen. Trollerisalva alltså. Bedövning. 

Syster Lena visade en ny cool apparat som kunde visa blodkärlen! Något för svårstuckna, som min käre far till exempel. Väldigt cool! 

Med bandagen tog vi hissen upp. 

Dags för ultraljud på 323:an, där vi låg inlagda i en månad för fyra år sedan. 

Den här undersökningen tog tid och Frida visade prov på stort tålamod. 

Fruktpaus. Och lite choklad. 

Röntgen av hjärta och lungor. 

Lekpaus. 

Lunchpaus. Frida jublade över maten. Ärter! Det tycker jag ju är så gott! Jo, skrumpna ärter är ju verkligen en favorit för min del. ;)

Efter maten var det dags för sticket. Men, för att klara av det fick man en speciell sorts medicin. 

Trollet sitter där för att skymma sikten. 

Det var lite jobbigt en kort stund. Frida tyckte att det gjorde lite ont och såg kanske lite av vad de höll på med. Det gick dock fort över och det slutade på ett bra sätt. 

Sen var det bara bandaget. 

Och vi fick gå hem. Helt slutkörda alla tre. Anspänning. Det är inget att leka med det inte. 

23 mars 2014

Frida funderar.

Imorgon är det ju dags att åka till sjukhuset. Drottning Silvias barn & ungdomssjukhus. Frida var frisk när hon la sig i alla fall. 

Imorgon blir det inskrivning. Det blir ultraljud och röntgen, det blir trollerisalva och en infart på handloven och blodprover och så blir det samtal med narkosläkare och kateteriseringskirurgen. En heldag. 

Vi pratade lite om det idag, Frida och jag. I fredags satt vi och kollade på Dunder, barnsjukhuswebben, där de förklarar vad kateterisering är och vad de gör, ungefär. Det heter ju egentligen angio. Hur som helst, det var i fredags och Frida har glömt nästan allt vad som sas där. Utom det viktigaste. Pojken på filmen fick pannkakor på sängen. 

Jag filmade när vi satt och pratade. Det händer inte så mycket, hon äter mest på sin macka. Men, även det kan ju vissa tycka är en fröjd för ögat :)

Jag filmade även senare på dagen när vi kollade på webben. Vi får se om det blir något ihopklippt av det. 

Hur som helst. Håll tummar att allt ser bra ut imorgon så att vi får göra det här på tisdag. Så vi kan få andas ut och gå vidare. 

21 mars 2014

Prislopp.

Frida har väldigt bra/stor/god/rymlig fantasi. Hon spelar i en helt annan liga än vad Bella någonsin gjort. Och jag för den delen. Frida har låtsaskompisar, låtsasmammor, låtsaspappor, låtsashundar... Alla har namn. Låtsaspappan heter tydligen Igor (efter bästa kompisens pappa) och idag pratade hon om Robina, som var en ny låtsaskompis. Lillebrorsan heter Elton och mamman hette Anna. Freja är dockan, Selma är gosehunden och käpphästen heter Blom. Hon leker med både gosedjuren och låtsaskompisarna och hittar på historier om vad de har gjort.

Hon har ord som jag inte vet vad hon har fått ifrån. Till exempel så kallar hon stället där vi kalasade efter Abbes dop för "videloppet". I veckan har hon även pratat om "prisloppet". Hon har bestämt att vi måste vara med på det. Hon har gjort i ordning fyra kuddar på övervåningen som vi ska sitta på. Vi har duckat från det här med en mängd olika ursäkter men idag vid läggning så var det dags. Det är bara Frida, Abbe och jag hemma. De andra två har åkt på galej. Abbe hade somnat så Frida och jag fick lite egen tid.

Frida bestämde att vi skulle ha på oss varsin ring på oss och så gick vi upp och satte oss på kuddarna.

F: Okej. Nu kan du ta av dig ringen. Lägg den på filten.
Jag: Okej. Vad ska vi göra nu då?
F: Nu ska vi säga vilka djur det finns i naturen. Du börjar.
Jag: Aha,  okej. Igelkott.
F: Mmm, leopard.
Jag: Ekorre.
F: Tiger.
Jag: Älg
F: Noshörning. Nu kan du sätta på dig ringen igen.
Jag: Björn.
F: Eh... leopardunge.
Jag: Isbjörn.
F: Eh... isbjörnunge. Okej, nu ska vi prata om sommaren istället. Vilka färger finns det på fjärilar?
Jag: Gul.
F: Röd och blå. Nu måste du säga två.
Jag: Hm, brun och vinröd.
F: Ja! Och vinblå och vingul. Nu kan du ta av dig ringen igen.

Ja, så avverkade vi även våren och pratade om jordgubbstårtor. Det var det som var prisloppet. Hon kan verkligen konsten att babbla den ungen. Och det är fantastiskt att få vara med i alla tankar och allt som rör sig runt henne. Fyraåringar må vara besvärliga med allt sitt självständighetstjofräs men oj  vad de är häftiga att vara med.

19 mars 2014

Sjukt sjukt.

Nu tänkte jag gnälla lite.

Vi kom hem från Kanarieöarna i början av december. Då blev jag jädrigt förkyld, och det blev drygt tre veckor utan träning.
Januari var jag frisk. Abbe hade feber några dagar.
Första februari fick jag en kraftig förkylning och som övergick i släng av influensan. Det blev tre veckor utan träning.
I mitten av februari fick Bella vattkoppor och var sjuk en vecka.
I slutet av februari fick Abbe tredagarsfebern och var jättesjuk i fyra dagar. Någon gång i den här vevan hade han krupp också.
I början av mars fick Frida vattkoppor och var jättesjuk i en vecka. Hon fick dessutom krupp en natt.
I mitten av mars blev jag förkyld igen men lyckades stävja förkylningen och behövde bara vila en vecka.
I fredags kräktes Frida och hade feber på lördagen.
I söndags fick Abbe vattkopporna och har hittills varit sjuk i fyra dagar. Nu ikväll hade han 40 graders feber.

Det har varit så sjukt mycket sjukt på sistone. Även om jag bad om koppor så hade jag ju i min enfaldhet trott att i af två barn skulle få det samtidigt. Jag vet i ofs inte om det hade varit lättare, men det hade i af varit kortare.

Det sliter kan man säga. Och även om min träningshelg var helt fantastisk så gjorde den mig rätt trött också. Jag har sovit middag två gånger både i måndags och idag. Nätterna med vattkoppsunge är ju inte helt fantastiska.

Så just nu går den lilla energin som finns, till endast det nödvändiga. Det är dammråttor i hörn, under soffor, sängar och det är kladd överallt, kläder här och där, leksaker på hela golvet, post som är oöppnad, tvätt som är otvättad eller ligger kvar i tumlaren. Jag orkar ligga i soffan och kolla sociala medier, jag orkar blogga, jag tvingar mig själv att fylla och tömma diskmaskinen, fixa mat... men där någonstans tar energin slut.

Kom igen nu. Försvinn vattkoppor. Ge oss några dagar att ladda upp med energi inför kommande vecka. Det lär behövas.

Första gången.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt: Det här är faktiskt första gången som jag inte oroar mig för Fridas matsituation/vikt. Väldigt många är det i alla fall. Väldigt många första gången. Det slog mig igår när jag chattade med några Knapphålsmammor. Då skrev jag: "Men för första gången så är jag helt säker på att hon kommer att hämta igen det där utan problem." Apropå att Fridas vattkoppsperiod och att hon kräktes i fredags natt.

Sen tänkte jag efter. Och kom på att jag har skrivit det så många gånger. Precis när Frida kommit ur sondberoendet med hjälp av NoTube, när vi klarat första sjukdomen efter NoTube, när vi klarat första kräksjukan, när vi klarat första månaden utan supervällingen...

Det är förstås grader i helvetet, på väg upp ur helvetet alltså. Och det som jag känner nu; att vi är precis som vilken småbarnsfamilj som helst. Det kanske bara är sant för mig just nu. Kanske finns det ännu en nivå på stegen uppåt. Kanske kommer det kännas heeeelt normalt när vi inte har köpt en enda Nutella-burk på ett helt år. Jag vet inte jag. Vi får se.

Hur som helst. På tisdag är det dags. Hon kommer inte vara sitt fetaste jag. Men det spelar ingen roll, för operationen kommer att gå att göras ändå. Och jag kan inte göra något åt vikten.

Det slog mig också att jag så smått gått och väntat på att Frida ska bli tjock. Eller i alla fall lite mjukare. Att vågen ska göra ett skutt uppåt. Men, det är ju faktiskt inte realistiskt. Frida har hittat sin kurva och den följer hon. Och bara det är ju alldeles tillräckligt. För första gången börjar jag fatta ett och annat. Så det så.

18 mars 2014

Bara barn.

Jag skrev ju tidigare om färger och att pojkar borde bli mjukare, i stället för att flickor ska bli tuffare. Det är ju bara en del av kakan. Det jag egentligen vill är ju att alla ska få vara barn. Inte flickor. Inte pojkar. Barn. Bara barn. 

Jag försöker uppfostra mina ungar till att våga ta för sig men också till att vara ödmjuka och kunna säga förlåt. Jag vill att de ska våga visa ilska och få vara förbannade. Jag vill förstås att de både ska lära sig att ge kärlek och ta emot kärlek. Jag vill att de ska få visa alla känslor de har. Jag vill ge dem chansen att lära sig att klättra i träd, spela fotboll, brottas, pussla, pärla och kasta långt. Jag vill att de ska få känna att de har all rätt att vara högljudda, bullriga, tysta och busiga. Jag vill att de ska vara bekväma i både kjol, klänning, jeans och snickarbyxor. Jag vill att de ska bli behandlade på samma sätt oavsett hur de klär sig. 

En del av mig jublar när Bella en dag i höstas kom hem och konstaterade: Mamma, jag vill inte ha den här kjolen mer, jag kan ju inte klättra i träd när jag har den. 

Vi hade köpt kjolen tillsammans. En röd, fin från Villervalla. Den ligger nu långt inne i garderoben. Kanske att den kan plockas fram vid något tillfälle då det inte behöver klättras i träd, eller upp på andra saker. Jag vet inte. Men jag är så glad att hon upptäckte det själv. Att alla kläder inte funkar lika bra när man är i full färd med att pröva sina färdigheter.

En annan sak som gjorde mig glad var när vi tittade på blocket häromveckan. Ungen växer ju och behöver en ny cykel. Vi tittade och plötsligt utbrast hon: P- o -j -k - cykel... Det står pojkcykel? Varför står det så? 

Ja du lilla skruttan. För att den var svart? Vi konstaterade att det var oerhört knasigt och surfade vidare. 

Prickig korv.

Jodå. En och annan koppa är det ju. 




Frida är hemma den här veckan. I första hand för att hjälpa mig ta hand om Abbe och i andra hand för att hålla sig frisk till nästa vecka.