26 maj 2014

Sista kvällen.

Det är något visst med de där sista dagarna. Då när det mesta blir bitterljuvt. En del av mig är redan på väg hem och den andra vill stanna kvar. Jag känner verkligen att det gäller att passa på. Passa på. Fast vi har passat på i flera veckor. Men ändå. Slutspurten.

Solnedgång och jacuzzi. Svårslagen kombo. Med tre barn som hoppar och plaskar vilt förstås. Så att det inte blir för avslappnat. :)
 


Sista kvällen på Maui. Näst sista kvällen på Hawaii. Sista bilderna i kameran från långsemestern. Från vår bästa resa.

25 maj 2014

Stadshäng.

Vårt sista boende låg i Makawao, en liten by uppe bland kullarna. Lite svenskt. Små grusvägar, hagar, grönt, skog, slingrande gator. Friskare luft. 

En dag åkte vi till staden Paia, där tydligen allt kan hända och man kan få se det mesta. Den ligger vid havet och det är väl mest surfare som hänger här. Locals och wannabes. En väldigt färgglad, vacker liten stad. Utan shoppingmalls men med massor affärer att strosa i. 

När vi kom dit utbrast Frida: "Jaha! Är det här som är Papaya?!" 



Bella fick ett par nya flipflops. Med lite tingeltangel på. Det gillades av alla tre små. 

 Vackert golv med surfare på. Passade bra med tingeltangelskorna.

Det var dock varmt. Och värme i stad kombinerat med badsugna barn är ingen bra kombo. Då blir det lätt lite uppgivet. Lite argt. Lite mindre samarbetsvänligt. Från båda håll.


Som tur är kan makeN finna råd när nöden är som störst. 


Och så kan man ju alltid ta till det bästa trickset.

24 maj 2014

Big beach. Big waves. Little people.

Efter sightseeing och bilåkande blir det bad. Dagens strand kallas Big Beach. Vacker den med. 

De gråa molnen märkte vi aldrig av. Men den gula sanden och det turkosa vattnet drabbade oss. 

Dagens indian. 

Hela gänget samlat i skuggan. Det ÄR varmt alltså. Då mitt på dagen. Eller just efter.

Jack hade ett eget tält men kravlade förstås helst ut därifrån.

Flipflops i skuggan. Familjen i vattnet.

MakeN och Frida.

Och en till simmande fisk som också vill vara med.

Alla sätt för att klara vågorna är bra.  

På Maui var det generellt större vågor än de andra öarna, i alla fall på de stränder vi var. De kommer i perioder och långa stunder är det bara lagomstora vågor. Om man går utanför där de bryter så kan man bada i lugn och ro. Så gjorde vi när Frida och Abbe ville bada.

Men på vägen ut, och in, kommer ibland vågorna snabbar än man hinner med. Helt plötsligt känner man hur vattnet runt fötternas dras undan och när man tittar över axeln ser man bara en stor vägg. Det går ju an när man är själv. Två gånger hade jag dock barn i famnen. En gång Abbe, en gång Frida. Det gick bra. Men vågen med Frida var så stor och kraftig att jag inte orkade hålla fast henne. Det gick inte. Som tur är så gick det bra. Men vi var båda två darriga länge efter. Och så mycket sand jag hade i och på mig är något av ett världsrekord, för mig.

Det kanske är svårt att förstå vågornas storlek men här är några foton på en mellanstor våg.



och vattnet... ni ser väl hur fantastiskt klart det är?!

Sand ja. Vissa blir mer drabbade av det än andra, just i ansiktet i alla fall. Men, vissa är ju glada ändå.

23 maj 2014

ballabarn.


Det här är vad jag har gjort idag. Nu ska jag sätta upp detta på skolan, jobbet, förskolan, bvc, biblo... Ja, här och där. Och sprida på fejan. Dela gärna du med. www.ballabarn.se

Slut på meddelandet.

80-20.

Idag är första dagen i en del av mitt nya liv.

I måndags började jag jobba igen. Efter en fantastisk föräldraledighet. Fantastiskt jobbig emellanåt. Med vattkoppor, sjukdomar, sjukhusbesök, hjärtoperation, en unge som inte sov som jag ville. Och fantastiskt underbar för det allra mesta. Att få vara så mycket med ungarna. Verkligen få tid att se dem och känna dem. Jag tror att 80-20-regeln funkar på känslorna också. 80% fantastiskt underbar och 20% fantastiskt jobbig. Mellantinget finns liksom inte. :)

En annan 80-20 börjar idag. Jag kommer från och med i måndags att jobba 80% på mitt "riktiga" jobb. Resterande 20% ska jag lägga på mitt företag, Ballabarn AB. Fotograferingar alltså. Till största delen. Men jag har också tre barnböcker i pajpen. Och lite annat.

Nu när det finns en dag reserverad till redigering av bilder känns det kul att kunna börja jaga kunder igen. Det ska ju gå ihop. Inte bara ekonomiskt. Utan mest familjemässigt. Livet ni vet. Min tid. MakeNs tid. Tid med barnen.

Men, nu är vi på väg. Ett steg i rätt riktning.

Så. Behöver ni en fotograf? Vill ni föreviga era barn? Kanske ett bröllop? Eller möhippor? Eller familjemiddagar och släktkalas? Jag fixar allt och älskar det!

Läs mer på www.ballabarn.se och sprid gärna till vänner & bekanta. Jag är sporadiskt i både Ö-vikstrakten, Ystad-området och förstås här i Göteborg/Mölndal, så inget är omöjligt. Allt är möjligt.

Gå nu inte och fundera. Bara gör't. Du kommer inte att ångra dig. Så är det bara.

20 maj 2014

Road to Hana

Vi varvar bilsightseeing med stranddagar och en dag var det dags för en lång dag i bilen. Inte så lång sträcka men kurvig väg och många stopp för att titta på utsikter, vattenfall, natur... 

Vi gick upp ganska tidigt och började med frukost i en by som heter Paia. Vi mumsade pannkakor, som vanligt, och även favoriten papaya med yoghurt och müsli, samt korvar och rostade mackor. Det går ingen nöd på oss. 

Road trippen vi ska ta heter Road to Hana, och är något av ett måste. Hana är en by som ligger på västra Maui, långt ifrån allt. 

Vårt första stopp blev en promenad i regnskogen. 
QUIET
TREES AT WORK

Och vilka träd sen. 

Eucalyptusträdets stam ser ut så här.

Några av alla fina löv vi hittade.

Torch Ginger hette den här vackra blomman.


Nästa stopp blev ett vattenfall med bad. Vi fick ha det för oss själva största delen av tiden och njöt av svalkande bad, utan salt. Helt fantastiskt skönt!!  


Familjefotografering.

Bella lyckades fånga en litet, litet fiskyngel...

Mästerfotografen Bella Grahn har tagit detta foto.

Efter badet körde vi på någon timme innan det var dags för lunch på ett mysigt ställe. Som jag tydligen inte fotograferade.

Stoppet efter det var Black Sand beach, en lavastrand med både stenar och finkorning sand.



En dröm för stenkastälskande ungar.



Lite dokumenterande med mobilen är förstås ett måste.

Så även en yogapaus.

Skönt att få röra på sig.


Fram och tillbaka.



 Lite taggigt att bada här. Det gjorde vi inte.


Men känna på vattnet måste man förstås.

Hoppsan!

En av grottorna.

En mongoose, ett importerat skadedjur... där man inte riktigt tänkt efter innan.

Fint, färgglatt och enormt löv.

En av alla fina broar över vattenfall.

Landskapet...


Det blev en lång dag. 13 timmar senare kom vi tillbaka till huset. En väldigt fin dag med så mycket mer vattenfall och utsikter än vad bilderna visar. Jag tog mer kort med huvudet än med kameran.