24 juni 2014

På väg hem.

Fick sms av makeN att de kommer hem ikväll!!!! De hoppar över nattstoppet hos brorsan i Linköping och kommer hem, till en längtande mamma och fru. Det gillas. Älskas. Längtas.

Endokrin.

På torsdag klockan 14:30 ska Frida till Endokrinmottagningen. Tillväxtenheten. Vikt och längd. Gissar att det blir samtal hur hon ska följas upp framöver. Om den där mindre roliga (läs: jävliga) undersökningen med blodprover varje timme hela natten, ska göras eller inte.

Så. Hej lilla klumpen i magen. Jag känner igen dig men tycker allt att du är lite svagare i år. Låt det förbli så.

21 juni 2014

Magmuskler, del 2.

Japp, och fler delar kommer det att bli.

För ungefär fyra månader sedan skrev jag om min mammamage. Jag var då ganska positiv och tyckte att jag märkte att det hade blivit bättre. Att glipan, diastasen, hade blivit mindre. Men, njae, det var nog egentligen mer hur jag ville att det skulle vara. Alla andra var ju så nöjda med Mammamage och deras magmuskler gick minsann ihop. Jag ville tro att det gällde mig med.

Men. I själva verket hände det nog inte så mycket. Typ ingenting. Mer än att mina yttre magmuskler blev starkare. Det var nämligen de som fick jobba.

Jag var hos en sjukgymnast/PT på gymmet där jag brukar/brukade träna och hon var duktig men hade ingen erfarenhet av delade magmuskler. Jag fick några tips på övningar men kände att jag ändå inte kunde lita på att det var rätt, eftersom jag var hennes första mammamage-kund.

Jag började om på mammamage-appen och tänkte att det skulle göra susen. Men, jag märkte ingen skillnad och tappade sugen.

Men så fick jag nys om en tjej i Kungsbacka, en naprapat, som hade gått utbildning hos Katarina - grundaren av Mammamage.se och appen. Jag bokade tid hos henne och åkte dit första gången precis när vi kommit hem från Hawaii.

Johanna heter naprapaten och hon var väldigt duktig. Hon hade erfarenhet och kunskap. Hon filmade min mage, när den var avslappnad och när den var aktiv. Ja, det är skitjobbigt att se bulldegen i avslappnat tillstånd. Men. Det får gå.

Jag fick tipset att tänka till angående mat och undvika sådant som gör mig gasig. Sen gick vi igenom övningarna och det visade sig att jag tagit i för mycket. Jag hade återigen kopplat ur de djupa magmusklerna för att låta de yttre ta över. I stället skulle jag börja med att spänna bäckenbotten och sen bara dra in magen nedanför naveln till precis innan de yttre magmusklerna slår till. För mig innebär det en minimal spänning. Det var supersvårt i början. Nu har jag koll på det och jag aktiverar det mer i vardagen. Fast fortfarande tror jag att jag aktiverar de yttre när jag är omedveten. Men, mer bäckenbottenspänning så ska det nog ge sig.

Det var det andra. Det första var ju kosten. Johanna förklarade det som att om magen är spänd så blir det mycket svårare att träna de inre musklerna, eftersom de är uttänjda. Jag bestämde mig för att prova glutenfritt eftersom jag märker att jag blir extra gasig av bröd.

I två veckor åt jag glutenfritt och tränade med mammamage-appen på första nivån. Jag tränade varje morgon, innan frukost, eftersom magen är som plattast då. När jag var på återbesök hos Johanna filmade hon igen och visade upp det samt filmerna från första gången. Det var stor skillnad!!! Både när det gäller kontroll av de inre musklerna och putigheten. Även glipan hade minskat från tre fingrar i bredd, till två, och lite även på längden.

Jag tränar fortfarande i princip varje morgon men jag har gått tillbaka till att äta gluten. Just för att jag märkte skillnad på att äta glutenfritt. Jag märker att jag får mer gaser nu. Så jag har bokat tid hos distriktsläkaren i nästa vecka och tills dess att jag i af lämnat blodprov så "måste" jag äta gluten. Annars blir liksom inte provet rätt.

Och så har jag ju varit på mer magmuskeläventyr, i Uppsala. Men det får bli i nästa del. För där finns det lite spännande saker att berätta. :)

Längt.

Nu har det gått åtta dagar sedan jag vinkade hejdå till krabaterna och makeN. Jag längtar. Längtar. Längtar. Saknar.

Jag är otroligt oföretagsam när det gäller vardagssysslorna. Jag har inte packat upp väskan från förra helgen, utan kliver över den där den stor mellan hall och vardagsrum. Den blåa IKEA-bagen från midsommaraftonsövernattningen är förstås inte heller uppackad. Kläderna jag har haft på mig i veckan ligger i en hög på soffan. Idag var första gången jag lagade mat... Jag har levt på thaimat och gröt. Diskmaskinen har jag plockat ur och i, ett par gånger faktiskt. Och så har jag tvättat ett par jeans.

Jag har legat i soffan och ätit godis och sett på Grey's Anatomy en kväll. En annan har jag suttit vid datorn och en tredje har jag gjort just inget. Gräsmattan är inte klippt men jag har tittat på jordgubbslandet två gånger... Tittat.

Just nu vräker jag i mig en chokladkaka. En 200 grams. Jag vet liksom inte varför. Jag brukar inte äta godis, faktiskt. Kakor och mackor  - ja tack!! Men godis, not so much. Jag tycker ju inte synd om mig själv utan är egentligen oerhört tacksam att jag får vara ensam hemma i flera dagar. Även om jag samtidigt längtar. Speciellt när vi kör videosamtal och jag får se de där små gullungarna.

Förra veckan jobbade jag lite mer än jag borde så jag var alldeles för trött på kvällen för att sitta vid datorn och fixa med det som jag egentligen vill fixa med. Jag har två fotograferingar som ligger och väntar på redigering. Samt ett nytt spännande projekt som vi får se om det blir ngt av.

Spretigt inlägg. Spretig människa. Just nu. Jag känner mig inte hel utan resten av gänget. Och jag försöker passa på men tycker att det är svårt att veta vilket jag ska passa på med. Jag kommer väl fram till att det är datortiden jag vill prioritera. Det är den som inte hinns med i vardagslivet just nu. Skriva, redigera, fippla.

Samtidigt hade jag sett fram emot några långpass på både cykel och löpandes. Och kanske en frukost på stan. Eller en bio. Men. Det är ju tur att jag har blivit lite krasslig för då faller träningen bort. Men. Å andra sidan blir jag så rastlös när jag inte kan träna.

Jamen. Jag är virrig just nu. Älskade familj. Längtar och saknar er. Saknar kramar, saknar oljudet. Saknar makeNs kramar. Längtar efter att få dofta på dem allihop.

Fyra dagar kvar. Seså. Se till att få något vettigt gjort nu då.

19 juni 2014

Könsneutrala barn.

Idag tände jag till lite. Kan man säga.

Jag läste ett inlägg som en vän länkat till, på Facebook. Sluta försöka göra barn könsneutrala. Och bara av artikelrubriken får jag ont i magen. Jag är rädd att den som inte är så insatt, som inte har läst så mycket, som kanske inte bryr sig, tänker "herregud, vad skönt! Det var väl det jag visste att pojkar är pojkar och så är det med det". Typ. Att det är bäst att ha det som vi har det. Pojkar gillar bilar. Flickor gillar dockor. 


Nu var det ju inte riktigt så illa. Professorn säger att det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor. Klart det gör. Det är inte det som allt handlar om.


Det handlar om att det finns oändligt många fler skillnader. Som att många gillar pannkakor men några tycker att det är det värsta som finns. Vissa är morgontrötta, andra morgonpigga och ytterligare andra är varken eller. Vissa vill spela fotboll hela dagarna medan andra inte vill det alls och några andra vill spela halva dagen, eller en liten stund i alla fall. 


Vi är olika. Lika olika. Vi måste lära oss att se de här olikheterna bortom könet. 


Så här skriver Alf:

Många genusfundamentalister säger nu att om vi bara försöker skapa könsneutrala barn genom att behandla pojkar och flickor exakt lika så löser vi problemet. Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.

Jag får väl anse mig som genusfundamentalist i det här fallet. Jag tror i alla fall att Alf skulle tycka det. Det jag tänker, är att han inte har fattat så värst mycket.


Det handlar inte om att flickor inte ska ha rosa. Det handlar om att alla människor ska få ha vilken färg de vill. Förslagsvis sådana de tycker om. 

Och de som tror att barn blir jämlika/jämställda/könsneutrala om man klär pojkar i rosa och förbjuder flickor att bära rosa har inte heller fattat så värst mycket. Men de i alla fall kanske vill förstå. De har kommit en bit på väg. Det var ju typ så jag började min bana. 

Slänga ut dockvrån. Nej, det är inte heller det som det handlar om. Det handlar om att alla ska få använda dockvrån. Att alla ska känna att de kan leka där. På vilket vis de vill. Tillsammans eller ensamma. Och nej, man ska inte avstyra typiska könslekar men man ska se till att alla får vara med, och kan vara med. Vissa barn kanske behöver hjälp. De kanske inte vet hur man skjuter en fiende med en träbössa. Men barnet kanske vill lära sig det. Och vill hen inte det så kanske hen vill rädda alla döende. Vissa lekar kommer inte naturligt för alla men då måste man se till att inkludera och lära ut hur just den leken funkar. Så att alla får vara med. På sina olika sätt. 


Och behandla pojkar och flickor exakt lika? Nej, inte för att de har ett visst kön. Jag tror inte att någon behandlar alla tjejer likadant till exempel. Mer än när man generaliserar. Men i grunden handlar det ju om att behandla barnen som de barn de är. Lika och olika. 


I avslutningen av artikeln tycker jag att det både finns hopp och förtvivlan.

Vi ska medvetet träna pojkar att bli bättre på att kontrollera sin ilska och inte hävda sig genom att trycka ner andra. Vi behöver motivera dem att ta skolan på större allvar och utveckla sin känslomässiga intelligens och sociala kompetens. Annars kommer många av dem att 20 år senare vara olyckliga, lågutbildade, arbetslösa, frånskilda män.
Vi behöver medvetet lära flickor att tro på sig själva, att våga säga ifrån och ibland tänka lite mer på sig själva. Uppmuntra dem våga satsa, ta risker, men inte ställa så höga krav på sig själva. De måste inte vara snygga, smala, smarta och sexiga för att duga.
Ska vi ge pojkar och flickor lika stor chans att lyckas i livet kan vi inte undervisa dem på samma sätt i skolan. Pojkar är inte lika bra som flickor på att ta ansvar för sitt eget lärande och arbeta på egen hand. De behöver mer lärarledd undervisning i helklass. Med samma pedagogik ökar klyftan ännu mer mellan pojkars och flickors betyg och chanser att lyckas i livet och pojkarna blir de stora förlorare.

Medvetet träna pojkar på att kontrollera sin ilska, osv. Nej, pojkar. ALLA som har problem med att kontrollera sin ilska. Oavsett om de är pojkar eller flickor. Eller mittemellan.


Vi behöver medvetet lära flickor att tro på sig själva, osv. Nej, inte flickor. ALLA behöver tro på sig själva. Oavsett om de är pojkar eller flickor. Eller mittemellan. 


Ska vi ge pojkar och flickor lika stor chans att lyckas i livet kan vi inte undervisa dem på samma sätt i skolan. Vi kan inte undervisa olika på lika sätt. Oavsett om de är pojkar eller flickor. Eller mittemellan. 

Som min vän skrev som avslutningen i vår tråd: 

Jag tycker att detta är svårt, jag tycker att vi måste bli bättre på att inte lägga värderingar i allt. Alla är olika och vill olika, en del vill vinna, några leda, vissa bryr sig inte alls och andra vill följa strömmen å allt måste få vara lika bra. Vi är så bra på att säga att den som vinner är bäst och förutsätter att alla vill vinna, vill börja, vill stå först i kön. Är så trist att man förväntas vara på ett visst sätt för att passa in, tänk va mycket bättre allt skulle vara om vi utnyttjade våra olikheter istället för att alla försöker vara lika. Vi stoppar in i fack och ger prognoser. Sen är det ju tyvärr så att det är svårt med individuella anpassningar i skolan eftersom det inte finns resurser. Å där tycker jag vi ska börja. Dubbla antalet pedagoger. 

Japp. Det låter bra. Det gör vi. Och så skärper vi föräldrar till oss och försöker se bortom generaliseringar och fördomar. Både med våra egna änglar, och andras ungar. Barn är barn. Lika olika. Lika och olika. Oavsett om de är pojkar eller flickor. Eller mittemellan. 

Telefondialog.

Häromdagen fick jag sms av makeN att Bella ville prata med mig. Jag ringde upp förstås och hon berättade att Frida, farmor och hon hade klätt midsommarstången med massor av gröna löv. Och på fredag ska vi fixa blommor och de där sakerna man har i håret, berättar hon.
Jag: Åh, vad mysigt! Vet du vad jag ska göra då?
B: Nej.
Jag: Jag ska till Moa, Astrid och Klara och fira med dem.
B: Jaha, hej då!!
Jag: Eh, jaha.... men vill inte pappa prata då?
B: Nä. Hej då.

Innan jag hinner säga hej då har hon för länge sen lagt på. Och sprungit iväg på nya äventyr. Kvar är jag och säger till luren: hej då, jag saknar dig och längtar efter att få kramas med dig...

15 juni 2014

Ensam.

Jag är på väg hem från en helg i Uppland. På tåg. Ensam. Alltså, det är fler här, men jag är ensam. Utan familjen. MakeN och kidsen har precis kommit fram till farmor & farfar. Vi tog sällskap norröver i torsdags kväll. Vi kom iväg för sent, mitt fel, i torsdags och i stället för en mysig kväll hos min syster i Skultuna blev det bums i säng på ett hotell i Täby. Sovmorgon på fredagen gjorde att vi nästan missade hotellfrukosten. Familjen släppte av mig i Uppsala och fortsatte norrut. Deras första anhalt var bästisarna i Invik. Mitt första stopp var en sjukgymnast som skulle hjälpa mig med mina delade magmuskler. Mer om det senare.

Fredagseftermiddagen ägnade jag åt att känna mig cool genom att sitta på ett mysigt fik och redigera bilder. Det var foton på några av mina kollegor som jag fotograferade för någon vecka sedan. Jag tycker alltid att det låter så mysigt, fritt och coolt att hänga på ett fik hela dagen och jobba. Så, nu har jag testat det. Och jag gillade det. Kände mig fri, och cool förstås. :)
På kvällen fick jag träffa en kompis från förr och mysa med hennes familj i några timmar innan jag drog vidare till en annan bästa vän. Min fnissigaste vän. Herregud vad vi kan bryta ihop och garva så att tårarna sprutar och magen krampar. Vi har ägnat helgen åt det mesta och ingenting. Lite träning, mycket prat, lite shopping, massor med god mat och förstås en hel del fniss.

Nu sitter jag alltså på tåget hem. Till tomma huset. Det finns en ort med ett namn som förknippas med det jag känner. Njutånger. Det ska bli otroligt skönt med massor av egen tid. Tid att träna, sova, träffa vänner. Utan att behöva ta hänsyn till någon annan än mig. Men jisses vad jag kommer sakna oljudet. Skratten, skriken, bankandet. Kramarna. Närheten. Stunden när de just har somnat och vi andas ut, omedvetet, makeN och jag.

Men. Mest ska jag förstås njuta. Och längta lagom. Sakna lite.

Direkt när jag kommer hem i eftermiddag ska jag iväg och fotografera en barnfamilj. Imorgon ska jag bjuda bokcirkelvännerna på kvällsfika och på onsdag ska jag iväg och träna multisport för första gången.

Däremellan ska jag jobba både på mitt riktiga jobb och på mitt egna jobb. Förutom fotograferandet så håller Annie och jag precis på att färdigställa ännu en bok. Den heter Lillasysters hjärta, och vad den handlar om kanske ni kan föreställa er. Den första boken, Gul morgon, har blivit refuserad från de förlag vi skickade den till men nu tar vi nya tag. Alldeles nyss skrev jag dessutom klart första versionen av en tredje bok, som jag ska skicka till henne i veckan. Herregud, ibland är jag minsann kreativ och driftig. Jojo.

10 juni 2014

Sommarlov.

I mitten av augusti förra året var det dags för första skoldagen i förskoleklass för den här ungen. 
 

Idag var det dags för sommarlov för samma unge.



Det har minsann hänt en hel del det här året. Både fysiskt där hon har dragit ut på längden och där gluggen har ersatts av stora vuxentänder. Och psykiskt. Hon har börjat få ta en massa eget ansvar. Hon packar och packar upp sina gympakläder. Kommer ihåg frukten på morgonen. Lägger fram kläder hon ska ha nästa dag. 

Hon behöver väldigt mycket närhet i stunder när hon inte orkar vara stor längre. Sitter oftare i vårt knä, vill gärna vara nära. Tankar upp sig på närhet och går sen iväg och är stor en stund. 

Vilken dag vi har haft idag förresten. Högsommarvärme. Passande en skolavslutning och ett kommande sommarlov. Jag mötte upp familjen på skolan vid 16:30 och efter en timmes fikande med de andra klasskamraterna med föräldrar så var det dags för sång och sketcher. Och Den blomstertid förstås. 

Vi cyklade hem och sommarlovet började med en fotosession av två fina ungar. Den tredje däckade på vägen hem från skolan. 


Igår fick vi äntligen hämta Fridas glasögon. Vi valde efter mycket om och men ett par från Specsavers. De var inte billiga men så fick det bli. Eftersom Frida har stor skillnad i synfel på ögonen behöver hon dessutom specialglas för att de inte ska bli för stor skillnad i tjocklek. Det viktigaste är ju att hon gillar dem, och det verkar hon göra. Speciellt efter att Bella pimpade dem genom att sätta klistermärken på sidorna.




Finaste glasögonormen.  


Systrarna bus.














Då så. Då var det sommarlov för fyra av fem i familjen. Jag har några veckor kvar. Än så länge hinner jag inte med så mycket mer än jobb och träning. Det märker ni ju på bloggfrekvensen. Men jag hoppas att det snart blir ändring på det. För jag saknar er.