31 augusti 2014

Race report - Salomon trail tour.

Nja. Det är väl det jag kan säga om gårdagen. Nja.

Det som hela tiden far, och for, i mitt huvud. Medan jag sprang och nu efteråt, är Anna Ternheims  "Just as low as I was the night before"... med tanke på att så jädra peppad och taggad som jag var förra lördagen, lika osugen och oförberedd var jag igår. Jag hann inte ställa om mentalt. Trots att jag vilade hela veckan, pga ännu en nummerlappssjuka. Ni vet, lite halsont, lite snuva... fast, kanske ändå inbillning, eller? Hm... det kliar ju lite. Bäst jag tar lite naturmediciner... och vilar.

Jag har sovit för lite i veckan men fick i af ihop åtta timmar mellan fredag och lördag. MakeN fick gå upp och lägga sig en stund till när jag gick upp vid åtta. Jag skulle iväg 9:25.

Jag åt gröt och macka till frukost. Drack kaffe. Matade Abbe. Medlade mellan bråkiga barn. Torkade kladd. Klädde om. Väckte makeN. Bråkade ännu mer med stora barnen. La mig i sådant som jag inte skulle lägga mig i. De bråkar bäst utan inblandning. Men ibland... är det så svårt. Och jag behövde lugn och ro för att tänka. För att komma ihåg allt. Gå igenom. Ladda.

Det sket sig. I stället fick jag mens. Som på beställning.

Plötsligt var klockan 9:31 och jag rafsade ihop mina saker och smällde igen dörren med ett, lite smått irriterat, HEJDÅ.

Jag åkte med två andra tjejer som bor i närheten. En som jag brukar springa mina långpass med och en annan som jag bara möter in och ut från förskolan. I bilen på väg dit kommer jag på att jag glömt vattenflaska. Jag brukar gå runt och dricka lite vatten innan start.

Sen kommer jag på att jag glömt min gps-klocka och pulsbandet.

Och hörlurarna.

Min plan var att gå in i min egen värld och springa med hjälp av pulsbandet. Jag tänkte testa att lägga mig på en puls runt 170-175 bpm, för att se hur det kändes. På Gbg-varvet gick jag ut för hårt och låg runt 182, vilket jag bara orkade med en dryg timme. Min plan nu var att ta det lugnt första varvet, 11 km och sen försöka öka på sista varvet, 10 km.

När den planen gick i stöpet så tappade jag det lilla pepp jag hade. Gah. Jag är ingenjör. Jag har inga känslor. Jag vill ha svart på vitt. Så här jobbigt är det. Du kan öka. Minska. Det är min trygghet.

Men. Starten gick ju och jag var där. Hängde på en stund men kände sen att jag ville ta det lugnare. Blev omsprungen en hel del första fem km men sen lugnade det ner sig. Jag tog rygg på en kille under ett par kilometer men efter 8 km så släppte jag honom och var helt ensam.

Banan gick lite, lite på grusväg, mycket på stigar och väldigt mycket på helt obanad terräng. Över stockar och stenar, över två mossar och uppför en brant som var så brant att jag var tvungen att använda händerna för att klättra upp på några ställen. Mossarna var blöta, förstås. På den ena sjönk ena benet ner till mitten av låret.

Men. Det var ju inte värre än förra helgens swimrun :).

Efter åtta kilometer och fram till varvningen så var jag rätt bestämd på att bryta. Det var inget roligt. Jag var säker på att jag var helt sist och jag hade liksom ingen lust. Jag var inte alls så där glad som jag brukar vara. Jag höll ju lite koll, med hjälp av klockan på mobilen, så jag visste ju att det gick skitdåligt tidsmässigt också.

Men till slut kom jag till varvningen, som var målgång för de som sprang 5 och 11 km. Och förresten blev jag varvad av han som vann 21 km... Mina första 11 km tog 1:26. Jag stod och pratade en stund med tjejerna vid varvningen och frågade om det var någon efter mig... Det var det tydligen, flera stycken. De tryckte i mig sportdryck och apelsin och sa åt mig att fortsätta.

Så jag sprang iväg. Och efter tio meter till stod det två tjejer och hejade på mig som galningar. :) Det var två tjejer som jag hälsat på precis innan starten. De är med i samma Facebook-grupp som jag, Lofsans Challange, och vi hade tidigare pratat om att vi skulle springa och att det vore roligt att ses. De hade sprungit klart (inte 21km, i af :) och stod nu och hejade glatt. Även de peppade mig att köra ett varv till. "Kom ihåg - du skrev ju själv att du hade genomförande mål bara!!" sa den ena tjejen. Just det. Jag behövde ju inte prestera. Bara göra't. Och det orkar jag ju. Så jag körde ett varv till.

På det här varvet log jag lite emellanåt. Njöt av skogen och vattnet. Tyckte att det var roligt med all stig. Det kändes lite lättare. Det gick ju fortfarande inte fort men jag sänkte tempot med 1 min/km i af, 1:08 gick den milen på. Första 11 km snittade jag 7:50 och andra 6:48.

Och nej. Jag var inte helt slut när jag kom i mål. Jag var mest besviken på mig själv. För att jag inte på riktigt försökte.

Så. Nu är planen att träna mer styrka och mtb, för att bli riktigt löpsugen igen. Intervaller får det bli förstås, för att hålla igång. Men. Det är ju snart dags för Lidingöloppet. Då jädrar ska jag var sugen, peppad och förberedd.

25 augusti 2014

Dialog - multisport.

Den här gången är det inte barnen, utan jag som är huvudperson i dialogerna.

Vi småpratar med paret i bilen bredvid oss, innan tävlingen.

Jag: Jaha, har ni varit med och tävlat förut?
De: Ja, flera gånger!
Jag: Åh, kul!
De: Ni då?
Jag (glatt): Nej, det är vår första gång!!
De: Jaha... eh... har ni bakgrund inom orientering eller?
Jag (fortfarande glatt): Eh, nej! Jag fick en snabbkurs av grannen för någon vecka sedan. Vi kan egentligen inte alls orientera.
De: Eh.. nähä.
Jag: Nej just det.
De: Och tycker ni att det är en bra idé att börja just med en SM-tävling i så fall?
Jag: Eh... SM?
De: Ja, alltså, det här är ju en SM-tävling.
Jag(fnissigt med gräns till hysteri): Jaha... oj då. Nej... det kanske inte var så smart.

Det bästa: De kom in bara någon minut före oss. We rock!!! :D

Senare på kvällen. Lite trött. Stirrig.

Jag (fundersamt men knivskarpt): Tänkte du på att det var EN kille OCH EN tjej i varje mixlag???
Annie: Eehh. Ja, jo.

Och sen asgarvade vi en kvart. Plus några kvartar till här och där. Som nu till exempel. Jojo. Man inte alltid vara den vassaste kniven i lådan.

Race report - Utmaningen, del två.

Summering med några bilder från Utmaningens hemsida

Informationen innan start.

Annie och jag i vänster hörn. Sist ut, typ. Men, på väg! Starka, snabba, snygga och stolta!

Annie in action.

Bike-delen av bike & run. Vi är iväg och på g.

I med kanoten.

Och iväg!

Hm. Var var jag i race reporten nu då... Just det. Paddlingen var avklarad.

Vi drog upp kanoterna ur vattnet, krängde av oss flytvästarna och sprang upp till växlingsområdet. Varje gång man kom tillbaka från en delgren skulle man stämpla en kontroll och springa in i en växlingsfålla.

Jag bytte till cykelskor och vi packade springskorna i ryggsäcken, såg till att swimrun-kartan var nedpackad och sen drog vi iväg med cyklarna. Först var det fem kontroller som skulle tas med cykelorientering och efter det kom man till en växlingsstation ute längs rundan och därifrån utgick swimrun.

Mtb-orienteringen gick bra. Vi tog säkra val och tyckte att vi svischade fram bitvis. Vi plockade kontroll efter kontroll och hade sällskap av ett herrlag en bit men drog sen ifrån dem, likadant med ett tjejlag.

Vi var framme vid swimrun-växlingen efter dryga halvtimmen. Vi slängde ifrån oss cyklarna i diket, drog på löpskorna och for iväg. Det var väldigt svårsprunget, men lättorienterat. Det var blött, tungt, stenigt, gropigt, snårigt, mossigt, sumpigt. Efter någon kilometer kom vi till vattnet. Det var bara att ge sig ut. Klipporna var hala. Det var näckrosor som lindade sig kring armar och ben. Det var förrädisk botten som ibland var grund och plötsligt tvärdjup. Att simma med hjälm och midjeväska var inget problem. Att simma med karta och kompass var lite besvärligare men det gick det med. MakeN frågade om vattnet var kallt men det har jag ingen aning om. Adrenalinet var för högt för att notera det.

Vi simmade inte längre än 30 meter åt gången, tror jag. Upp ur vattnet, vada lite, springa lite, vada lite, simma lite, springa lite, snubbla lite, och så ta lite kontroller, simma lite, fnissa lite, springa lite. Vi var ett gäng som höll samma tempo; ett mix och ett tjejlag. Vi var ute i 35 minuter ungefär.

På vägen tillbaka hällde jag i mig en drickenergigel och Annie tog en gel. Vi bytte om till cykelskor och drog iväg med cyklarna igen. Vi var först iväg av oss som stämplade in samtidigt. Det kändes väldigt bra!

Vi tog första kontrollen lätt, snubblade lite på den andra men prickade även den. Sen blev det lurigare. Jag hittade stigen vi skulle ta, men ett annat gäng cyklade förbi och jag blev tveksam. Vi funderade lite, tills nästa gäng kom (tjejgänget vi just dragit ifrån). De tog stigen vi tvekade om och vi hängde på. Det här var en väldigt tuff sträcka med cykeln eftersom stigen på många ställen var i det närmaste obefintlig, det fanns gropar fyllda med vatten som gick upp till midjan och det var väldigt snårigt. Vi släpade cyklarna större delen av den här biten och eftersom stigen var smal och svårpasserlig så var vi snart ett stort gäng på väg mot samma kontroll. Vi lyckade dock cykla om till slut och var bland de första att ta kontrollen. Nästa kontroll var vid ett bostadsområde och jag hade ganska bra koll på hur vi skulle ta den.

Vi drog iväg igen, strax före alla andra. Men. Det är nu jag missar.

Efter att vi sprang/släpade på den där stigen så länge så tänker jag fel om hur lång tid det borde ta att cykla sträckan vi har framför oss. Vi är nu ute på asfalt och cyklar på som tusan. Jag gör först rätt val men tvekar när jag inte ser stigen och vi bestämmer oss för att det nog är en bit kvar. I stället för att gå tillbaka till där vi senast var säkra så gör vi helt fel och drar vidare. Regel nummer ett. Gå tillbaka till där du senast var säker!!! MakeNs kompis försökte pränta in det i huvudet på mig i somras. Det gick tydligen sådär. Kanske nästa gång.

Så. Vi tappar 12 minuter på missen. Och några placeringar. Det är klart att det svider. Till slut hittar vi den och är på gång igen. Efter en dryg timme är vi tillbaka i växlingsområdet igen. Byter till löparskorna och drar ut på sprint-orientering.

Vid det här laget är jag lite uppgiven. Vi har ingen framför oss att jaga och vi har inte heller någon efter oss som jagar. Annie är peppad på att avsluta medan jag mer är jädrigt nöjd för att det ändå faktiskt gick väldigt bra samtidigt som att jag är väldigt irriterad på att jag missade den där jädra kontrollen.

Annie tar i alla fall kommandot och kartan och vi kör på det sista också. 22 minuter senare är vi i mål.

Superhjälte eller Crocodile Dundee? Hur som helst, vi tämjde kontrollen.

Dessa vägval.

På upploppet. Nära nu.

 Total tid 4:05:01

Starka, snabba, snygga och väldigt, väldigt stolta!!!


Vi är så otroligt nöjda och glada. Missen är för tillfället glömd och vi bara njuter. Kropparna och magarna känns bra. Vi trycker i oss Snickers och chips. Fnissar, kramas och är så himla stolta.

Både vi och utrustningen är minst sagt skitiga.



Sammanfattningsvis.
Vi trodde att vi i bästa fall skulle klara det här på fem timmar. I absolut bästa fall. Vi trodde att vi skulle komma absolut helt klart sist. Vi trodde att vi skulle vara helt, jädra slut. Vi trodde att vi skulle ha fantastiskt roligt. Vi trodde att vi skulle misslyckas kapitalt på flera kontroller. Vi trodde att vi skulle tappa på paddlingen. Vi trodde att vi skulle vara jämna i ork. Vi trodde att vi skulle vara helt okej på mtb-delen. Vi trodde att det skulle vara mycket svårare.

Vi hade rätt mycket fel. Men vi hade några rätt.

Det var fantastiskt roligt. Ett tag kände jag mig som Rapunzel i filmen Trassel när jag ville skrika ut "Det här är det bäääästa jag har varit meeeed om!!!!". Det var faktiskt roligt i 4 timmar och tre minuter. Två minuter i geggamojavassen på sprintorienteringen var inte kul, just då.

Vi var jämna i ork.

Vi var väldigt bra på mtb-delen. Hade vi bara känt oss säkra på orienteringen hade vi kunnat ta rätt många placeringar tror jag.

Till nästa gång.
Ska vi träna mer styrka i överkropp för att i stället för att hålla positionen på paddlingen, faktiskt ta någon placering.
Träna orientering för att känna oss säkrare och för att kunna tolka naturen. Inte bara se stigar, buskage och öppna områden utan även tolka höjdkurvor och allt annat.

För det blir en nästa gång. Det är jag säker på. :)

Avslutar med en bild från badrummet på hotellet. Det luktade inte hallon.


Nästa gång ska vi spränga 4-timmarsgränsen!! Så det så.

GastroskopiN.

Okej. Det var avskyvärt. Obehagligt. Förjävligt. Jag ulkade och ulkade, dreglade, ulkade, ögonen tårades, dreglade, ulkade, ulkade, ulkade, andades, ulkade, dreglade och så var det en sista ulk innan det var klart. Vet inte om det tog fem minuter ens. Men, jävligt var det.

Och inget svar fick jag. Mer än att jag får svar inom en månad. Och att jag fick göra som jag ville till dess. Det som jag mår bäst av. Så jag kör väl en glutenfri light -period. Undviker det mesta vita mjölet men fortsätter med vanliga havregryn, typ så.

Doktorn frågade om jag hade några symtom och jag svarade att magen brukar vara svullen och att jag har rätt dåliga järnvärden. Han tog upp min journal och konstaterade att jag hade riktigt dåliga järnvärden. Läkaren på vårdcentralen sa att jag kunde äta järn om jag ville, men inte varje dag för det behövdes inte, och gjorde dessutom ingen nytta för då vande sig kroppen vid det. Den här läkaren sa att jag absolut skulle äta järn.

Det här med läkare och vem man ska tro på. Det är inte alltid så himla lätt. Som bekant. Men jag väljer att tro på den här läkaren. Jag såg ju själv min röda siffra.

Det blev totalt 8 1/2 timme utan mat och jag märkte efter ungefär fem timmar att koncentrationen verkligen började tryta. Efter drygt sex timmar hade jag konstant stirr och surr i öronen. Hehe. Jag förstår att det är mycket placebo. Jag älskar ju att äta.

Så. Allt som allt. Jag är glad att det är över och lasagnen till middagen smakade gudomligt. Snart blir det kvällsfika, ordentligt. :)

24 augusti 2014

Gastroskopi.

Imorgon, klockan 14:30, ska jag göra gastroskopi. Jag ser INTE fram emot det. Inte ett dugg. Jag får äta fram till 8:30 imorgon, dricka fram till 12:30. Jag vet inte om jag får veta något imorgon eller om jag måste vänta till min läkare på vårdcentralen hör av sig. Kort sagt. Jag vet inte om det är imorgon efter klockan 14:30 som jag måste börja benämna mig själv som glutenintolerant.

Men först. Sex timmar utan mat och en kamera ner i magen. It ain't gonna be pretty.

Återkommer väl med rapport om den härligheten också.

Race report - Utmaningen.

Utmaningen. Fasen vilket talande namn. Den hette ju så, tävlingen. Och den var det.

Annie och jag pratade lite på skoj i våras om att det vore kul att göra en multisporttävling, någon gång. Jag mailade några länkar till olika multisporttävlingar jag googlade fram. Vi kom fram till att Karlstad nog kunde funka. Men, det kändes väldigt surrealistiskt. Orealistiskt. Att vi två, vanliga människor, skulle kunna köra en sån där e x t r e m tävling... Så vi bokade inget. Men så i juli messade jag Annie - Ska jag boka Karlstad, 23 augusti? och fick svar efter någon timme: Ja!!! Nu kör vi!

Och det gjorde vi. Vi hann ju bara träna ihop två gånger men det hjälpte väldigt mycket. Dels fick jag lite kläm på paddling som jag inte gjort sen scouterna... och så fick vi känna på varandras form. Vi är väldigt jämnstarka.

Så. I fredags firade jag makeNs födelsedag, jobbade och sedan kom Annie och hämtade upp mig vid 15:30. Ungefär halvvägs berättar Annie att hon nog har ont i halsen, på riktigt. Gahhh!!!

Vid 20:30 var vi uppe i Karlstad och på hotellet. Vi käkade (extra mycket aioli), packade det vi skulle ha, funderade över klädval. Jag kollade Annies hals och hävdade bestämt att hon inte var röd och svullen och därmed inte sjuk. Hehe.

Vi gick och la oss och sov kass. Jag oroade mig för Annie förstås, hörde hur hon vred och vände sig i sängen. På morgonen sa Annie - Nu kör vi!! Det var bara halsbränna... Jag är ju helt sjuk i huvudet.

Jag höll med och sen körde vi. :)

Till frukost åt jag en tallrik havregrynsgröt med frön, nötter och russin på, ett ägg och en halv fralla med ost och skinka. Och drack juice och kaffe. Hela tiden öste regnet ner utanför. Vi kollade dock olika väderleksrapporter och alla hävdade att regnet skulle sluta vid 11 (när starten skulle gå) så vi bestämde oss för att det skulle vara så.

Me and my plastlåda med grejer.

Vi kom till starten strax innan nio. Hämtade ut kartor och nummerlappsvästar och sprang tillbaka till bilen för att diskutera vägval och taktik. Det var först nu vi fick veta att den sista grenen, epilogen, var sprint-orientering. Så här såg upplägget ut för oss.

Uthämtning av kartor. Karlstad visar sig från sin bästa sida...



Varje lag har bara fått en uppsättning kartor och eftersom jag är den av oss som har gått en crash course i orientering (tack Anneli!!!!) så fick jag sköta kartan och kompassen.

Vi stoppade kartor i plastfickor och tejpade igen plastfickorna med silvertejp för att kartorna skulle hålla sig torra i hela tävlingen. Vid 10 gick vi för att hitta vår plats i startfållan. Där la vi cyklar och våra plastlådor. Vi hade varsin med diverse proviant och grejer i. Vi kissade, åt lite proviant och drack lite. Vid halv elva var det obligatorisk information och efter det var vi tvungna att springa iväg och kissa igen.

10:58 instagrammar jag upp en bild på oss, startklara. Lätt taggade, lätt rädda, lätt ivriga...

Vi har beslutat oss för att springa i ullunderställ-tröja (efter mycket om och men, med tanke på att det var en swimrun mitt i tävlingen, men samtidigt... ull är bland det bästa man kan ha, så det vann till slut..), korta tights, höga kompressionsstrumpor och i första delen kör jag i mina nyinköpta (beställde dem i torsdags förmiddag, i ren panik...) skor. Starten går och plötsligt är vi iväg. Första grenen är bike & run och den är i sin tur indelad i tre zoner - i första zonen måste båda springa, i andra zonen får en cykla, men den andra måste springa (tydligen gör man så att den som cyklar kör förbi den springande med ca 15 sekunder, lägger ner cykeln, börjar springa, den som sprang plockar upp cykeln och kör förbi den springande, osv) och i tredje zonen får båda cykla. Man fick dock själva välja hur man ville lägga upp det, så vi bestämde oss för att springa både i zon 1 och 2 samt cykla i zon 3. Det betydde att vi inte behövde komma tillbaka till växlingsområdet förrän vi behövda hämta cyklarna.

Vi hade innan bestämt vilken ordning vi skulle ta kontrollerna i. Till en början var det lite läskigt att ha ansvar för karta och kompass. Det är verkligen utanför mitt komfortområde. Men det gick ju. Vi hittade kontrollerna och vi hittade bra vägar dit.

De första två zonerna tar en dryg kvart och sen springer vi in i växlingsområdet och byter snabbt om till cykelskor och sätter på cykelhjälm. Vi springer ut ur växlingsområdet och drar iväg för att hitta tre kontroller till. Dessa ligger lite längre bort och en del av sträckan går på ett otroligt sugande motionsspår. Puh. Vi plockar kontrollerna enkelt. När man cyklar så har man kartan i ett så kallat kartställ som man sätter på styret. Det funkade väldigt bra.

Vi är tillbaka i fållan igen efter drygt 20 minuter och nu är det dags för paddling. Den som ska stämpla (dvs jag), ska kliva upp på land och ta kontrollerna. Det kan vara halt så jag byter om till mina nya, fantastiska skor med metalldubb, samt behåller cykelhjälmen på. Säkerhet först :D

Vi springer till fållan för kanoter och får på oss flytvästar och drar iväg. Vi har hyrt en acron och den är lite rankare (instabilare) än den kanot (kanadensare heter det nog egentligen) vi hyrt tidigare. Men samtidigt är den lättare att paddla. Annie styr som värsta proffset och vi tappar inget på paddlingen. Vi kör om ett mixlag som kantrat och ett herrlag. Vi möter tjejer som är både framför, och bakom oss. Och flera andra lag. Jag är väldigt förvånad att vi inte redan är sist. Faktiskt.

Efter drygt femtio minuter är vi klara med paddlingen. Vi springer upp till växlingsområdet och jag byter om till cykelskor. I kanoten har vi ätit varsin kanelgiffel och jag har också ätit en Rune-kaka. Annie dricker sportdryck och jag har vatten i mitt vätskesystem på ryggen och resorb i vattenflaskan på cykel, och en i plastlådan.

Nu hinner jag inte skriva mer idag... så det får bli fortsättning följer. Jag förstår att ni knappt kan bärga er. Inte jag heller. :) Sammanfattningsvis kan man säga att vi är pigga och glada, förvånade över att det känns så lätt och förväntansfulla på vad som komma skall. Jag kan nog säga att vi redan nu är bitna och vill ha mer.

18 augusti 2014

Utmaningen.

På lördag ska min kompis, Annie, och jag köra en multisporttävling!!! Det känns helt galet och otroligt pirrigt. Tävlingen heter Utmaningen, läs mer om den här.

Det är första gången för oss båda och vi undrar nog lite vad vi har gett oss in på. Men, kul ska det banne mig bli! När vi anmälde oss visste vi att det skulle vara paddling, mountainbike och löpning i orienteringsform plus att det alltid är en extra grej. Det vi inte visste var att de skulle byta ut löpningen mot swimrun. Swimrun går till så att man springer en bit, simmar en bit, springer igen, simmar igen, springer igen, simmar igen... Och då simmar man alltså med skor, kläder och vätskesystem. Jodå. Nu har jag även fått veta att det blir bikerun - då springer en och en cyklar, i obanad terräng gissar jag.

Vi har tränat tillsammans två gånger, Annie och jag. Första gången körde vi en timme paddling, en timme cykling och 45 min löpning. I onsdags hade vi precis fått reda på att det skulle bli swimrun så vi bestämde att det var lika bra att träna det också. Och vi fnissade som dårar när vi sprang rakt ut i sjön. Kallt och blött och knasigt. Vi simmade typ 200 meter, sprang lite, simmade 200 meter till och sprang sen en halvtimme till.

Det är kul. Faktiskt.

Jag har rampfeber nu. Och är köpgalen. Vill ha nya skor, nya däck till cykeln, midjebälte att ha energigelerna i... med mera. Har dock inte köpt något än. Bara googlat. :)

Alla som har erfarenhet av multisport. Dela med er!!! Och håll tummarna på lördag!

17 augusti 2014

Bytas av.

Det här med att vara föräldralediga. Att få byta. Bytas av. Det är så viktigt. Så otroligt viktigt.

Att få veta hur det är att för det mesta gå upp i ottan för att komma hem så man hinner umgås, hjälpas åt, och leva innan barnen ska sova. Att orka jobba hela dagen, vara koncentrerad. Komma hem och vara trött. Tömd på energi. Att få äta frukost ensam. Att få egen tid i bil till/från jobbet.

Att få veta hur det är att ibland gå upp mitt i natten för att något barn är vaket. Att få äta frukost med halva rumpan utanför stolen för att man är på väg att fixa saker till alla barnen. Att dricka kallt kaffe för att man inte hunnit med. Att tvätta. Laga mat till hungriga och griniga barn. Bli dränerad på energi. Att ha ansvar för att allt kommer med till skola och förskola. Hämta och lämna i tid. Att inte få den där stunden av lugn för att minstingen inte vill sova. Att inte få någon egen tid. Att få så mycket närhet. Att få vara med barnen och få vara den de automatiskt vänder sig till när de undrar vad som ska ske imorgon. Att få spela Uno och Rimmemo dagarna i ända. Att hålla koll på att knivar är undanstoppade. Att klättbara saker inte är klättbara. Hålla koll på vad som stoppas i munnen. Att få njuta av den där goda koppen kaffe, och en bit choklad, när minstingen sover. Att göra ingenting en stund. Se till att det finns rena kläder till resan.

Att veta hur den andras vardag är. Åtminstone en del av den. Min version av din vardag, och tvärtom. Det är så viktigt. Att se vad den andra gör. Att båda kämpar för att det ska bli bra. För att vår vardag ska bli den bästa. För oss.

15 augusti 2014

Moon cup.

Efter mina inlägg om plastbantandet och ekologiska blöjor och bindor fick jag påpekanden om att jag borde testa en menskopp. Alltså. Namnet. Menskopp. Bara det fick mig att tveka. Men. Jag föll till föga och investerade i en. Investerade i mig själv och miljön för ca 400 kronor. 

Det här kanske inte är det mest intressanta inlägget för män som läser bloggen. Eller så är det det. Vad vet jag. Det handlar i alla fall om mens. Mens. Mens.

Hur som helst. Själva koppen ser typ ut som toppen av en kådis. Men har ju en större materialtjocklek. Den är (ska vara, för att det ska vara okej för kropp och miljö) tillverkad i medicinsk silikon. 

Jag använde min första gången när vi var på Hawaii. Och just där funkar det faktiskt inte så himla bra... Varför? Jo. För att när man ska ta ut den är det enklast att sitta på huk, för då är det lättare att komma åt. Och att sitta på huk är ju okej. Men. Inte när alla allmäna toaletter är i form av bås. Där det är en halvmeters lucka mellan golv och dörr. Fri sikt alltså. In och ut. För en som sitter på huk. Nog för att jag är svensk och frigjord men även jag har en gräns. 

Dessutom ska menskoppen tömmas. På blod. Och rengöras. I båsen finns inte några handfat. Det är faktiskt nästan bara i Sverige som man tvättar händerna inne på toaletten, i de flesta andra länder tvättar man händerna utanför, i gemensamma handfat. Så. En annan gräns jag har är att jag inte rengör min blodiga menskopp i ett handfat med flera människor runtomkring mig. Faktiskt. Kalla mig pryd.

Men. Förutom det. Och att det är krångligt i början. För mig var det svårt att få den att sitta bra. Det medförde att den både skavde och kändes som att den skulle trilla ut. Men, när jag provat mig fram hur kort pinnen/tappen/toppen behöver vara och lärt mig att stoppa in den på ett smidigare sätt så måste jag faktiskt säga att det är en väldigt bra grej. 

Jag som väldigt ofta blött igenom alla sorters bindor kan nu sova lugnt på natten. Den första dagen brukar jag behöva komplettera med en tunn binda eller trosskydd men sen funkar det ändå. Jag brukar tömma den tre gånger per dygn, typ 7, 15 och 22. 

Så. Ni som har mens och vill göra en insats för er själva och miljön. Fundera och agera. :) 


Lycka är...

...när lillebror söker efter storasysters hand, självmant och ivrigt. 
Vilken ynnest det är med syskon. Vilken trygghet.

14 augusti 2014

Alla kan tälta, del två.

Vi körde ju en tältsväng till. Min syster kom upp hela vägen från Skåne och hängde med oss i några dagar. Tre av dagarna, och två nätter, gjorde vi Höga Kusten - godbitarna. 

MakeN och jag vandrade Höga Kusten-leden för tio (!!!) år sedan och ett par år efter det körde vi en vandring light med ett par kompisar men sen dess har vi praktiskt tagit inte varit ute och sett pärlorna där ute vid kusten. Men i år var det dags. 

Första natten bodde vi på ett ställe som heter Lappudden, i Nordingrå. Det går in en fjärd (lärde vi oss då) precis där vi tältade. Det är väl ingen direkt camping men de har några stugor och man får tälta (mot betalning). Hur som helst, det var en av alla de där fantastiska sommardagarna som övergick i fantastiskt fin kväll. Jag var ute och sprang intervaller klockan tio på kvällen och luften var fortfarande ljum. Och ljuset... Jag avslutade med ett kvällsdopp i havet och det var helt enkelt inget annat än fantastiskt.

Mindre fantastiskt är väl den här lille krabatens förmåga att vakna i ottan :) 

Men, när man väl har kommit upp och ut... och möts av det här... ja, då är det ju faktiskt helt okej.

Syster yster i vårt tvåmanstält.


Moster I är väldigt bra på att bada, och har lite mer tålamod att ligga i och hoppa och busa, än vi föräldrar. :) Det är ju det man har mostrar till. Så, det blev ett morgondopp för moster, bus och mig, innan frukosten.




Den andra dagen tillbringade vi till stor del i Bönhamn. Vi lunchade och badade där - väldigt vackert! På eftermiddagen åkte vi till Barsta och beundrade utsikten och smaskade glass. Moster I bestämde sig för att bestiga det branta Skuleberget, med Via Ferrata, och gjorde det med den äran. Vi andra drog till Norrfällsviken och satte upp tält i stället. Och fredagsmyste med chips, samtidigt.

Och tog ett kvällsdopp förstås.

På tredje dagen... badade vi. Denna gång på Storsand och även det var mycket, mycket bra.




Så småningom drog vi tillbaka till svärisarna för att tvätta och vila upp oss :).

App lapp sa att du inte slapp.

Näpp. Hon slapp inte lapp. 

Vi var på ögonmottagningen på återbesök för två veckor sedan och det busiga ögat var fortfarande busigt. Så det friska ögat täcks med en lapp för att det busiga ska få chansen att hitta tillbaka. Sex timmar om dagen, fyra dagar i sträck sen är det vilodag och så på't igen. 

Det funkar bra förstås. Hon är tålig. Tålmodig. 


Men. Visst finns det stunder då hon längtar efter att få slita bort den.


Jag vet inte om det har blivit något bättre men hoppas förstås på det. Vi ska köra i ungefär åtta veckor och sedan är det återbesök och så får vi se då vad de säger.

5 augusti 2014

Dialog - Släktskap.

Alltså. Lite krångligt är det kanske, vem som är vem. Men ändå. Jag kunde inte hålla mig för skratt när Frida och jag konverserade i bilen tidigare idag.

F: Vilken tur att jag inte trillade förut och bröt armen, som din mormor.
Jag: Mm, fast det var ju min mamma. Din mormor.
F: Ja, just det!
Jag: Vem är min mormor?
F: Mormor Margareta!
Jag: Precis. Och min mamma är ju din mormor.
F: Mm.
Jag: Och vad heter mina systrar?
F: Eh.... jag vet inte. Vad heter de?
Jag: Meh! Det vet du väl???
F: Nääää, jag har glömmit bort.
Jag: Jaha, en heter ju Annicka... men vad heter den andra?
F: ... Lars?!
Jag (asgarvar): Nä, det är ju Annickas kille. Men Ida. Det vet du väl?
F: Ja, just det! Det vet jag ju.
Jag: Och vad heter pappas bror?
F: Vet inte...
Jag: Marcus, ju.
F: Just det.
Jag: Och, pappas syster då, vad heter hon?
F: Hm, jag vet inte...
Jag: Jooo, Re...
F: Re - Re
Jag: Ja, Re-....?
F: Renne!!! (farmor och farfars granne, en typ 55-årig man)
Jag (asgarvar igen): Näe, Rebecka!
F: Just det.
Jag: Och vad heter din syster då?
F: Åh, jag har glömmit bort!! Vad heter hon nu igen??
Jag: Men Frida då... Det vet du väl? Din syster?
F: Hm, jag har glömmit bort.
Jag: Bella! Bella är ju din syster.
F (fnissar hysteriskt): Ja, just det. Bella!
Jag: Din bror då, vad heter han?
F: Abbe!!!!!

Puh. Där satt den. Och nej, jag var inte helt pedagogisk i mina svar idag. Jag skrattade verkligen ÅT henne. Men, hon skrattade med i af. Vi har lite att jobba på i alla fall. Det är ju bra det.