28 september 2014

Glutenintolerant.

Jo. Läkaren ringde för en vecka sedan. Det var ju förstås så att jag är glutenintolerant. Det som är positivt är att det inte gick att se med kameran direkt på gastroskopin utan hen var tvungen att kolla i mikroskåp. Det betyder att inte alltför stor skada har skett.

Hen uppmanade mig att nu i början undvika även sådant som "innehåller spår av gluten" men sa att så småningom ska nog det vara okej. Jag frågade om det var något annat jag skulle tänka på. Havregryn. Jag måste köpa ren havre. Det heter så. REN HAVRE. Vanliga havregryn kan nämligen innehålla upp till 20% vete. Så. Det var ju typiskt. Jag som hade hoppats på chokladbollar på fik. Jag får tänka om. Det får bli kokostoppar. ;)

Men ren havre är inköpt. Så sedan en vecka tillbaka lever jag helt glutenfritt. Eftersom jag inte visste om det där med havret så har jag ätit vanlig havre fram till i fredags, men i övrigt ätit glutenfritt sedan gastroskopin för en månad sedan.

Märker jag någon skillnad?

Mest kosmetiskt. Magen är inte alls lika svullen. Jag har mätt min mage då och då i perioder. Den har legat väldigt stadigt på samma siffra sedan gravkilona försvann efter Abbe. Nu plötsligt har måttet över naveln minskat med tre centimeter. Vikten är samma. Så, visst är det skillnad.

Jag upplever också att jag egentligen är mer känslig nu. Märker att magen sväller upp av böner, kikärter, linser… Förut var det bara en svullnad i svullnaden. Liksom.

I övrigt. Jag äter järntabletter och tror att järnvärdena är på väg uppåt. Ska kolla det om ett tag. Ska även få träffa en dietist inom en månad och ytterligare en läkarträff inom tre månader. Så jag ska samla på mig frågor.

Livet i stort är det samma. I smått skiljer det sig. Jag måste tänka mig för. Vara på min vakt så att jag inte av slentrian äter upp en bit bröd av barnens rester… eller som när jag skulle köpa godis igår, upptäckte att vissa vanliga gelégodisar innehåller vetemjöl. Och att pålägget "beef" på pizza hut innehåller vete.

Och i smått som att igår när vi skulle köpa frulle på Espresso House så fanns det inga glutenfria scones. Så jag fick ta en keso-yoghurt i stället. Visserligen mättande men inte alls vad jag var sugen på.

Så same, same. Men ändå inte. Och ja, jag vet. Det finns massor av alternativ. Bra alternativ. Som t ex kladdkakan på Fotografiska - fantastisk!! Men ibland, vill jag ju välja vad jag vill ha, och inte välja bara det som finns. För att det är enda alternativet.

Ni fattar.


27 september 2014

Blä.

Ja. Vissa av er kanske kommer ihåg att jag skulle på en träningshelg i februari, men blev sjuk. Det var ju deppigt förstås.

Men. Ni vet ju också att jag har tränat som fasen för Lidingöloppet. 30 km. Tre mil. Jag har träningssprungit 30,4km en regnig, mörk och kall kväll för tre veckor sedan. Jag har sprungit backintervaller, vanlig intervaller, myspass och långpass. Jag har tränat och varit frisk hela sommaren.

Tills för en vecka sedan. Jag var hemma från jobbet i måndags men kände mig väl oumbärlig så gick dit igen i tisdags och jobbade resten av veckan. Jag hade fixat en liten event åt gruppen på onsdagen så jag kände att jag var tvungen att vara där och fixa för det. Och vara med på själva grejen förstås. Och torsdagen gick av bara farten.

Jag har varit matt hela veckan, haft huvudvärk och varit extra frusen, varvat med väldigt varm. Har hostat och varit hes. Tog tempen med örontempen i måndags, 37,3. Tog igen i torsdags kväll. 37,6. Packade ändå med kläderna.

Hela veckan har jag fått peppiga meddelanden från fina vänner som frågar hur jag mår och hur det går med tillfrisknandet. Varje dag har jag svarat att jag fortfarande hoppas. Och att jag är glad att loppet inte är idag eller imorgon. Men att det nog ska gå vägen.

Men nej. Igår eftermiddag visade termometern 38.0. Och jag visste ju egentligen redan innan att det inte skulle funka. Men jag ville ju så gärna. Jag ville så gärna tro att det skulle gå.

Jag är besviken. Men samtidigt. Otroligt osugen på att träna. Vill bara röra mig i slowmotion.

Jag fokuserar ändå på det positiva. MakeN och jag har fått tre dagar på tu man hand. Vi fick liksom en bonusdag nu när jag inte ska springa. Vi skulle egentligen ha bott hos varsin kompis i natt. Jag skulle ha bott hos min peppiga kompis Johanna. Skulle ha varit på LL30-löparläger där med kolhydratsuppladdning och peppiga samtal, med pirr och förväntan. Skräckblandad förtjusning.

I stället blev det en extra natt på flashiga och fina hotellet Clarion Sign. Med makeN. Det blev Pizza Hut, en påse lösgodis och två avsnitt av the Killing i hotellsängen.

Och en dignande hotellfrukost med massor av löparklädda människor. Som jag avundades. På håll. Suckade. Samtidigt som jag längtade upp till hotellrummet och lite vila.

Nu hejar jag genom rymden på makeN som just startat 15km. Hans mål är att få silvermedalj och då måste han springa på 1:07, dvs snitta 4:28 min/km. Galet snabb. Det ska gå. Och så tänker jag på nästa år. Då ska jag ta nya tag.





19 september 2014

Höstmorgon.

Idag är det fredag och jag får jobba med mitt roligaste jobb. Om en stund har jag dock gett mig själv ledigt för att ta flyget upp till Skellefteå för att träffa min barndomsbästis. 

Jag fick gå med Frida till förskolan och lämna henne och hann även med en promenad med Abbelito och en fotosession medan makeN var ute och rastade sina långa, smäckra ben. Lidingöloppet kommer ju snart, även för honom. :)

Och Abbe. Han är så söt så jag dånar. Med mössa, i färgglada kläder. Så klåfingrig och ivrig. Så glad. Och ljuset på morgonen nu för tiden. Älsk på det med. 

Springiga ben.




Bara lukta...  

Ibland går det ju liksom inte att hålla sig...


Fast ibland så!

Och så lite mage på det.

Nu hoppas jag att familjen får en fin och skön helg här hemma medan jag förlustar mig uppe i norr.

17 september 2014

Kvinnor kan.

Alltså. Alla dessa fantastiska kvinnor som finns!!!!!!! Jag har hunnit lyssna igenom ett gäng sommarpratare på mina löprunder och bilturer.

Mitt bästa tips: Välj en kvinna. Som är forskare/läkare/fotomodell/idrottare/professor/what have you.

Jag är helt överväldigad över hur många kvinnor det finns som får/har fått kämpa för sina rättigheter. Rättigheter att få vara den de vill, jobba med det de vill... Överväldigad. Imponerad. Sorgsen. Hoppfull. Tacksam. Tacksam för alla som kämpat före mig. Som har gjort att mitt liv är enklare. Jag jobbar visserligen i ett mansdominerat yrke. Och jag har säkert lägre lön än många män i samma position. (Vilket så klart suger.) Men jag kan i alla fall jobba med det jag vill. Jag har rätt att utbilda mig och jag får rösta. Jag har samma rättigheter som män. Möjligheterna, däremot vet jag inte. Men vi är på väg.

Hur som helst.

Lyssna på Agnes Wold och hör henne berätta om hur hon själv kämpat, och andra kvinnor före henne.
Lyssna på Karin Hermansson och hör henne berätta om hur hon varje dag måste komma ut som lesbisk och hur hon kämpar för allas lika rättigheter och värde, oavsett sexuell läggning.
Lyssna på Bi Puranen och hör henne berätta om hennes forskning om tuberkulos, framtidstro och värderingar.
Lyssna på Bea Uusma och hör henne berätta om sina äventyr på Vitön och varför hon blev läkare.
Lyssna på Helene Ripas inspirerande berättelse om hur hon förlorade sitt ena ben i cancer när hon var ung och hur hon tog sig fram till vinsten i Paralympics i Sotji.
Lyssna på Caroline Winberg och fnissa åt hennes små fadäser i början av karriären, grips av hennes berättelse om gatubarnen i Sydafrika och hennes kärleksförklaring till styvpappan.

Till exempel. Bara gör't. Kvinnor alltså. It's da shit.

16 september 2014

Abbelito.

Den här ungen alltså. 

Han är alltid på språng. Alltid på väg. Uppför. Nerför. Klättrandes. Springandes. Hämtandes. Jagandes. Jagad. 

Han vill alltid vara med. När makeN eller jag håller på i köket kommer han farandes med sin stol. Kör över tår och krockar med smalben. När inte hans stol ger tillräcklig åtkomst går han och hämtar en annan. Eller en tredje. 

Han har smakat på det mesta ur slasken. Han har idag bränt sig utan på vattenkokaren samt stoppat handen i kastrull med kokande vatten (båda gick bra..). Han har tippat Stokke-stolen åt sidan, när han satt i den. Han har klättrat över (!!) trappgrinden nere (bula). Han når till allt på diskbänk och bord, utan stol. Vi har precis lyckats fånga saxar och knivar ur hans hand. 

Han pratar för fullt. Men vi förstår inte så mycket. Han kan säga mamma, pappa, tittut och had-n. Had-n betyder tack. 

Han skrattar otroligt mycket. Gråter förtvivlat när han inte får vara med. Han älskar att bli buren. Han älskar att dansa, både i famnen och själv på golvet. Han gör glädjetjut och ilskna vrål. Han älskar att kramas och han gör det så fantastiskt bra. Hans knubbiga armar runt min hals. Kramandes hårt. Hans fniss. Han älskar att titta i böcker. Och ibland riva sönder dem. 

Han förstår väldigt mycket. Kom så byter vi blöja. Var är hunden? Vill du ha välling? Gå och sätt dig i soffan. Klappa fint...

Han bråkar mycket med Frida. Han tar hennes glasögon. Hennes hårspänne. Han jagar henne med pastasleven. Samtidigt är det henne han klappar fint och gärna vill vara nära. 

Bella är hans tredje förälder. Hon skäller, berömmer, uppmuntrar, hjälper, busar, leker, umgås, lär...

Just nu har vi en så otroligt mysig nattningsrutin, Abbe och jag. Det går till så att jag pussar honom på ansikte och hals tills han kiknar av skratt. Pussar lite till. Lägger ner honom i sängen och attack-kittlar honom. Sen pussas vi och jag säger sov gott och går ut. Sen sover han. Det bästa är att han skrattar redan när vi är på väg in i sovrummet. Han vet vad som ska hända. Älsk på det. 

Den här ungen alltså. Han är så otroligt älskad. Han har så många känslor, och han visar dem med hela sin kropp och själ. Och han tar fram så många känslor hos oss. Han vänder upp och ner på vår värld och han gör det med bravur. Älskade, älskade lilla gos. 

15 september 2014

Gårdagssmällen.

Jag vet. Alla sociala medier och samtal handlar om gårdagssmällen. Men jag måste också skriva om hur besviken jag är. Hur chockad jag blev. Hur naiv jag känner mig. Inte hade jag fattat att något var så oerhört fel. Visst har det blåst kalla vindar. Men så här??! Jag fattar inget. Mer än att när Unicef ringde idag så dubblade jag månadsgivandet och när Barncancerfonden plingade på dörren nu ikväll så skänkte jag bort de kontanter jag hade. Jag kände att jag måste göra något. Jag måste hjälpa. Och jag vet att det inte är rationellt. Men det verkar som att många med mig kände samma. Pengabössan var redan fullknökad med sedlar. Rationellt eller inte. Det är många som idag känner att de vill göra något för att få ett varmare Sverige. Som vill visa att de står upp och hjälper sina medmänniskor.

Jag utnyttjade min fantastiska rättighet igår och röstade. Jag röstade på ett av alla de partier som värnar om att hålla Sveriges gränser öppna. Jag vet att 87% av alla som röstade gjorde samma sak. Men ändå ekar det ändå inom mig "ett främlingsfientligt parti är tredje störst i Sverige". Och då fattar jag ingenting. Jag vet inte hur jag ska förklara det för Bella. Att ett parti, som tycker att vissa av hennes kompisar borde åka tillbaka till landet de är födda i eller aldrig borde ha fått kommit hit, får vara med och bestämma hur vi ska ha det i Sverige.

Så. Vad gör vi. Jag vet inte. Vi hoppas på att den här nya regeringen lyckas bättre med integrationsfrågor och att jämna ut klyftorna kanske. Så att många av de som vantrivs med livet kan få det lite bättre och på så vis kanske börja känna tro på framtid. För utan framtidstro är det svårt att se någon mening. Det fattar ju jag med. Och ser man ingen mening så är det lätt att vilja hitta syndabockar. Hitta ursäkter. Och bli än mer olycklig. Vi måste vända det här. Ju.

Det är inte lätt. Men mer medmänsklighet är ju en början. Och det kan vara ett leende. Det kan vara att skänka pengar till tiggare. Det kan vara att hålla upp en dörr. Det kan vara att ge bort onödiga prylar till organisationer som Stadsmissionen, Röda korset... Det kan vara att bara se någon.

Men. Det är dags att vi börjar nu. Att vi visar att alla hör hit, alla är välkomna. Oavsett hudfärg, form, ursprung, smak, läggning, kön. Alla är välkomna i vårt samhälle. In i våra liv.


12 september 2014

Om att se.

Det här med förhållande. Att ge och ta. Att bekräfta. Berömma. Uppskatta. Se. Bli sedd. Bli uppskattad. Ta emot. Ibland är det en djungel. Ibland är det en raksträcka. Att ge utan att få. Att få utan att ge.

Balansen. Att kunna ta emot, utan att på en gång behöva ge. Att kunna ge, utan att förvänta sig något tillbaka.

Det är svårt att hinna med. Orka med. Mitt bland blöjbyten, träningar, smutsiga kläder och skitiga golv. En blomma. En kram. En uppskattande blick.

I det lilla är jag nöjd med blicken. Leendet. När livet är lätt känner jag mig sedd av detta. Det räcker.

I det större vill jag ha svart på vitt att jag duger. Att känna att det jag gör syns. Och gärna att det syns när jag kämpar. Martyr förstås. För om det inte syns när jag kämpar, om jag inte blir sedd när jag kämpar. Då får jag ingen luft. Då blir jag sur. Arg. Ger bitska kommentarer.

Som under sjukdomsperioden i vintras. Det gick bra från dag till dag. Men i det stora, gick det åt skogen. MakeN kämpade på med jobbet, att hinna avsluta allt innan föräldraledigheten. Han kämpade med att komma hem i tid och gå upp i ottan. Jag kämpade med att hålla humöret uppe på de sjuka, och mig själv.

Vi såg inte varandras kämpande. Allt jag ville ha var att få höra "fasen vilket jobb du gör! jag ser att det är skitjobbigt och jag är så tacksam att du orkar." Ett sms med några fina ord hade räckt. Eller en liten blomma. För att muntra upp mig och för att få mig att känna mig sedd och uppskattad.

Tror ni han kände likadant? Troligen. Men ingen av oss kunde bryta det där just då. Det var för mycket runt omkring. Vattkoppor. Hjärtoperation. Packning. Hämta. Lämna. Längtan efter tid tillsammans. Drömmen om Hawaii.

Det är inte alltid lätt. Men. Jag kämpar så gärna. Så länge jag blir sedd. Så länge jag ser dig. Så länge vi ser varann.

4 september 2014

Stölvar.

Aningens skeptisk. Varför?

Jo, Bella bus kom på den briljanta idén att sätta på Abbelito ett par stövlar. I storlek 45.

Le och vinka!

Det var i och för sig ganska praktiskt. Han stod ju där man ställde honom.

Men. Den här aktiviteten var mer poppis.


Fokus på helt fel ställe men ändå, en alldeles fantastisk bild.

De här två alltså. Det är ren och skär kärlek det.

3 september 2014

Feedback.

Igår morse postade jag ett foto på Instagram. Fotot visade en post-it lapp jag fått av en kollega. Det stod så här:
Tack för den mycket glädjande och inspirerande feedbacken du gav mig! Det gjorde min dag!

Precis när jag började jobba igen i våras, efter föräldraledigheten, hade vi en grupputvecklingsdag. Temat var kommunikation och en del behandlade just feedback. Hur man ska framföra feedback för att det ska ge något, både för den som får ta emot den och för den som ger. Chefen poängterade också att man ska se det som en gåva. Man ska säga tack och ta emot feedbacken. Det är så klart inte lätt alla gånger. Inte ens när det är i form av beröm. Det är lättare att skratta bort det och säga "äääsch...".

Så. Jag tänkte att jag gillade det vi pratade om och ville förbättra mig på att både ge och ta emot. Kort därefter hade jag utvecklingssamtal och tog upp att jag ville att ett av mina mål för året skulle vara att ge feedback till kollegorna på gruppen, en kollega per vecka. Chefen tyckte att det var en väldigt bra idé.

Och. Det har det varit. Med semestrar och allt så har det bara blivit fyra gånger jag har gjort det. Men de här fyra gångerna har resulterat i två fantastiska tack-mail, en post-it lapp och en kollega som blev så rörd att hen fick tårar i ögonen.

Det har gett mig. Det har gett dem. Win-win.

Men hur gör man då? Jo. Man utgår från den här fantastiska trollformeln:

När du.... (svarar på alla mina tusen frågor med glatt humör/frågar om jag vill hänga med på lunch/frågar efter min åsikt)

Känner jag mig... (lättad/som en i gänget/viktig)

Vilket gör att jag... (tycker om att jobba med dig för att jag upplever att du förstår att jag frågar för att jag vill lära mig mer och för att jag är intresserad/nästa gång frågar dig om du vill hänga med på något/att jag trivs väldigt bra här och att jag känner att jag behövs)

Jag skulle föredra... (att du fortsätter på samma sätt)

Så enkelt är det faktiskt. Jag skriver ett mail. För det tycker jag är enklast. Jag snubblar alltför lätt på orden och får inte alltid fram det jag ville ha sagt. Och visst kan man framföra negativa åsikter också men jag är av den tron att man växer mer om man vattnas med sötvatten.

1 september 2014

Villeverkstan.

För några år sedan, typ sex år, köpte vi en sommarstuga som ligger granne med svärisarna. Vi målade om utsidan första sommaren och fixade insidan året efter. Sen dess har den legat i träda. Familjen växte och vi blev bekväma. Enklare att bo hos farmorn & farfarn förstås. 

Men i år gjorde vi ett litet ryck. Vi kände att det ibland är skönt med ett ställe för familjen att dra sig undan till. Det är fortfarande lite kvar innan det går att bo här, t ex sängar... Nu i somras fixade vi äntligen så att vi har el i af. Och vi har städat i ordning den. 

Den lilla gräsplätten utanför gränsar till väg både rakt fram och åt höger. Som tur är ramas huset in av en massa träd, både björk, gran och tall så vägen blir inte riktigt lika påtaglig. 


Farstubron är något tillfällig... hoppas vi. :)

Välkommen in. Enda ytterdörren som går inåt? Oklart varför. Ska fixas, så småningom. 

Tada! Allrum, sovrum, matrum, salong, vardagsrum - what have you. 



Vi kände att vi ville ha en färgklick i det vita och grå och gjorde därför den öppna spisen i orange. En färg som gör mig glad och fnissig.

De förra ägarna fixade till öppna spisen 1976.


Och vi (eller hrm, mest farfarn) fortsatte 2009.

Det är inte stort... Cirka 30 kvadrat fördelat på det här rummet, hall och badrum.

Här var det tidigare kök men när vi bestämde oss för att fixa så valde vi att prioritera toalett och dusch framför kök. (Svärisarna bor nämligen bara ett stenkast härifrån och där finns det både kök och mat :)

Utsikt mot makeNs barndomshem från toaletten. :)

Så där ja. Det var det. En liten sommarstuga. Röd med vita knutar. Vår stuga. Eller Villeverkstan som den kallas, efter en skomakare som byggde den på 50-talet. Ni kanske kan gissa vad skomakaren hette...

Hur som helst. Välkomna tillbaka.