23 januari 2015

Maten.

Vi börjar precis inse att vi är en stor familj. Storfamilj. Speciellt när det gäller maten. I veckan lagade makeN Flygande Jakob. På ett kilo kyckling, ett paket bacon, två bananer, massor med grädde och någon näve jordnötter. Om det fanns något kvar när jag kom hem, efter middagstid visserligen? Nej. Inget. Förutom lite ris. Bella hade i och för sig en kompis med sig hem. Men ändå. Ett kilo kyckling!!

Likadant med pannkakor. Fyra ägg, fyra dl mjöl och 8 dl mjölk räcker möjligen till tre barn och en halv förälder. Fattar ni hur länge man får stå och steka pannkakor om alla fem ska bli nöjda?! Hädanefter får det bli ugnspannkaka.

Ibland händer det förstås att det går lite sämre. Då blir kvällsfrukostarna* väldigt poppis. Och vi vuxna får äta storkoket i flera dagar. Som zucchini-raggmunkar och lax med spenat, granatäpple och broccoli.

Så nu måste vi lära oss att det normala är att köpa åtminstone 800 g nötfärs, 4 kg potatis, 10 liter mjölk, 24 st ägg...

Men. Det är okej. Helt okej.

21 januari 2015

80-20.

Det är många som drar sig för att gå ner i arbetstid. Många tänker att det blir lika mycket att göra, fast på kortare tid.

Jo. Visst är det så. På ett sätt.

Men jag föredrar att tänka på det som högen med tvätt. Det tar aldrig slut. Blir jag klar med en mörk 40, så är det snart dags för en vit 60 och skulle det vara så att det någon gång är tomt i skåpet med smutstvätt så är (o)ordningen återställd inom kort.

Precis så är det med jobbet. Det tar aldrig slut. När en deadline är passerad, ja, då är det dags för nästa. När en uppgift är avbockad på listan, så har det under tiden skrivits till två nya.

Så är det bara. Visst kan jag uppleva att jag blir stressad av att ha en deadline på en måndag och på onsdagen inse att jag bara har en dag på mig att göra färdigt. Men jag hade nog känt lika om jag hade jobbat fredagen också. Och visst händer det att jag jobbar över på torsdagen för att hinna med. Men sällan åtta timmar. Det normala är ändå att jag kör mina 32 tim/vecka. Och jag jobbade över förut också. Mina kollegor, som jobbar 100%, jobbar över.

Jag lunchar och fikar som jag gjorde innan. Jag vägrar stressa upp mig för att arbetsmängden aldrig minskar. För att jag ska orka ta mig igenom dagarna så måste jag ta mig tid att vila och få energi. Det får jag av kollegorna vid fikabordet, och framförallt de dagarna jag tar mig tid att ta en lunchjogg eller promenad.

Och fredagarna. De ger mig otroligt mycket energi. Jag älskar dem. Jag längtar efter dem. Jag behöver dock mitt vanliga jobb också. Jag behöver få ingenjöra mig och interagera med kollegor. Men freda'n är ändå den dagen som är bäst.

Så. För mig är 80-20 fantastiskt.


20 januari 2015

Dialog Abbe - vardagsmat.

Daglig konversation
F: Säg A!
Abbe: A
F: Säg Beh!
A: Beh
F: Säg Äh!
A: Ääää (typ som att något är äckligt)
F: Säg Abbe!
A: Ebba!!

En frukost i förra veckan
Jag: Sitt ner i stolen Abbe.
A (argt): Nä-hä!
Jag: Låt glaset stå på bordet.
A (argt): Nä-hä!
Jag: Vänta lite så ska du få gröten.
A (argt): Nä-hä!!
Jag: Vill du ha jordnötssmör?
A (sammetslent): Ja-aa!

Fjortontusen gånger om dagen
A: Blälp!!!
Jag: Vill du ha hjälp?
A: Ja-a!

I förra veckan
A: Ä lädd!
Jag: Är du rädd?
A: A-a, ä lädd!
Jag: Vill du ha en kram?
A: Ja-a.

Och om hur det är att ligga steget efter; i lördags morse var jag ensam med kidsen. Abbe fick hjälpa till att göra havregrynsgröten. Hälften av havregrynen häller han ut på golv och köksbänk. Jag går och hämtar sopen, sopar upp. När det är klart ser jag att han har fått tag på havrekli-påsen och förser sig, ut på spisen och golvet. Jag sopar upp. När jag har tömt ut flingorna i soppåsen ser jag att han har fått tag på oregano-burken och har fått upp locket, och förstås häller ut halva burken med oregano. Jag svär lite. Ställer ner honom på golvet och sopar upp. Gah. Häller bort oreganon. Vänder mig om och ser precis när han tar vattenglaset från bordet och häller ut vattnet över bord och golv.

Sjukgymnastiken.

Jag kämpar på, med glädje, med min rehab-träning. Gillar det faktiskt. Jag känner att jag blir starkare. Mina höfter hoppar inte längre ut, lika mycket, åt sidan när jag gör utfall. Jag har märkt att jag har en rumpa, hejhej.

Jag nöter på med löpningen. Har fått tillåtelse att börja med fem kilometer men har ännu inte provat, max är 4,8 km. Det känns bra. MakeN och jag hann med en springtur på semestern och han sa att det hade blivit en avsevärd förändring i mitt löpsteg. Det låter ju positivt. Det känns bra också. Det är inte alls lika tungt att springa längre, varken pga löpsteg eller pga sjukdomstiden. Återhämtning mellan och under pass går snabbare. Jag är inte där jag var, men nu märker jag äntligen att det går framåt.

Planen är att renovera hela mig hos Marie. Allt i från kontorsaxlar till löparvader och från delade magmuskler till korta höftböjare och bråkig bröstrygg. Om ett år är jag en 30-åring i en 40-årings kropp. Hehe. Så. Jag tar det lugnt och bygger upp mig. Jag ska inte träna någon annan styrka utom den jag får från sjukgymnastiken. Den ska träna upp hela min kropp i lagom takt. Efter lite förhandling fick jag ändå lov att springa Göteborgsvarvet i år. Om resan dit går bra förstås. Och jag får göra det med ett genomförandemål och inte prestationsmål. Lofsan skriver väldigt mycket klokt om just mål nu i januari - läs det!

I augusti kan jag börja tävla igen. I multisport och löpning, eller vad det nu månne bliva. Då ska min kropp vara i gott skick igen. Jag längtar och är motiverad att göra det här ordentligt.

Jag ska göra sjukgymnastiken tre ggr/vecka och löpträna får jag göra med två vilodagar emellan, för att vader och lårkaka ska få chans att återhämta sig. Jag ska också gå på massage och försöka få ordning på just de grejerna; lårkakan och mjölksyran i vaderna. Det ser jag fram emot. :)

För övrigt så tänker jag att jag ju vill ut och cykla lite också. I skogen. Så att jag kan få vara ute och träna läääänge. :)

19 januari 2015

Plan ahead.

Hehe. "Nu tar vi nu", avslutade jag ett tidigare inlägg med. Det försöker jag göra men ofta ligger jag några steg före, eller efter.

Som nu. Jag är i något slags katastroftänk varvat med upprymdhet. Jag tycker att det ska bli helt fantastiskt att Abbe är så stor att han faktiskt ska börja förskolan. Jag ser fram emot att få luncha med makeN på jobbet emellanåt. Jag ser fram emot två löner. Jag längtar efter att det ska bli mer jämställt hemma. Nu gör ju makeN allt, och visst är det jätteskönt men det känns inte på riktigt. Liksom. Det är för lätt... Hm. Ja, min hjärna och jag är inte alltid så kloka. Men det blir så mycket mer sårbart på ett annat sätt. Om makeN ska klippa sig/gå till doktorn/tandläkaren... whatever, så måste jag kompa ut för att åka hem och vara med Abbe, vilket i ofs är mysigt, men ibland också stressande. Både att få ihop arbetstiden, men framförallt att få jobbet gjort.

Så. Det är det positiva.

Men så är det ju det där med katastroferna också. Framförallt förskoletid och arbetstid. Hur får man det att gå ihop???

Jag vill inte att Abbe och Frida ska behöva gå hellånga dagar. Jag vill inte att vi sitter och kör två bilar ut till samma arbetsplats samma dag, fem dagar i veckan. Jag vill inte behöva jobba massiv övertid en dag i veckan för att få arbetstiden att gå ihop. Jag vill inte gå upp i ottan för att hinna jobba mina timmar innan det är dags att hämta. Jag vill inte gå och lägga mig klockan 21 bara för att orka gå upp i ottan. Jag vill inte stressa.

Så. Vad vill jag då. Det är enkelt att förstå. Jag vill bara sitta här med benen i kors. Typ så.

Jag vill få ihop mina 32 tim/vecka. Jag vill samåka. Jag vill gå och lägga mig klockan 22. Jag vill att alla är hemma och äter gemensam middag vid 17:30. Jag vill lämna ibland. Jag vill hämta ibland. Jag vill samåka.

Vi har funderat. Mest jag, ärligt talat. Älskade makeN jobbar inte med katastrofplaner i detta hänseende.

Så här ser planen ut just nu.

Måndagar:
Samåkning. Bella går med sin gåbuss 7:20. När hon går packar makeN och jag in A och F i bilen och lämnar dem på dagis. Beräknas stämpla in på Volvo 8:15. Stämplar ut 15:30 och hämtar Bella 16:00. En åker hem med Bella och börjar med maten. Den andra släpps av vid förskolan och hämtar A och F. Bella har judo 17:30 och den som följer med på det tränar under tiden hon brottas.
Arbetstid: ca 6,5 timme. Förskoletid: ca 8,5 timme

Tisdagar:
Jag går upp i ottan. Stämplar in senast 6:18. (På Volvo har vi 42 minuters lunch så för att få ihop åtta timmar och stämpla ut 15:00 är det vad som krävs.) Bella går gåbuss. MakeN lämnar A och F strax innan åtta. MakeN jobbar så länge han behöver. Jag hämtar. Träning för den som är villig att lägga sig sent, eller kan springa på lunchen.
Arbetstid: 8 tim. Förskoletid: 7,5 timme

Onsdagar:
MakeN går upp i ottan. Bella går gåbuss. Jag lämnar A och F strax före åtta. MakeN hämtar. Jag jobbar så länge jag behöver. Träning för den som är villig att lägga sig sent, eller kan springa på lunchen.
Arbetstid: ca 10 timmar. Förskoletid: 7,5 timme

Torsdagar:
Samåkning. Alla går upp strax efter sex. Jag går gåbuss med Bella och de andra passagerarna. MakeN lämnar A och F på förskolan och hämtar upp mig vid skolan strax före åtta. Vi stämplar in runt 8:30. Stämplar ut 17:00 senast. Hämtar Bella 17:30. En åker hem med Bella och börjar med maten. Den andra släpps av vid förskolan och hämtar A och F. Träning för vuxna.
Arbetstid: ca 7,5 timme. Förskoletid: 10 timmar.

Fredagar:
Jag går upp med Bella. Alla andra som kan, får sova vidare. Bella går gåbuss och jag sätter mig med Ballabarn AB. MakeN är hemma med A och F.

Så. Det är vår plan nu. Torsdagen känns jobbig. Jag har ingen aning om hur det ska gå. Om det är realistiskt att tro att det går att få ihop tiden. Om barnen kommer orka med. Eller om vi faktiskt bara kan samåka en dag/vecka. Innan Abbe tog vi alltid varsin bil och körde varannan vecka med hämta/lämna. Det känns bättre för både miljön och plånboken att kunna samåka.

Sen är det ju det där när någon ska bort t ex på konferens (händer som tur är inte så ofta i våra arbetsliv men jag ska t ex iväg i februari), vabbandet, klipptider, tandläkare, sjukgymnaster, läkarbesök... Allt sånt som ofta tar arbetstid.

Och så är det ju träningen också! Jag vill ju yoga, springa, cykla och träna min sjukgymnastik. MakeN vill springa och gå på spinning. Tre gånger i veckan, helst fyra.

För att inte tala om de där veckorna när allt kör ihop sig på jobbet. Som veckan som gick t ex. Jag har fem deadlines på måndag. Det gick till slut men jag var tvungen att jobba några timmar igår. Och vi har väl sagt att det är så vi får göra. Jobba någon fredag ibland, var femte eller så. För att hinna med jobbet och för att få ihop arbetstiden.

Men. Om det är någon som sitter på fantastiska tips och lösningar på hur man får allt att gå ihop - hit me!!

18 januari 2015

Bus, filur & gos.

Alltså de här tre alltså. Hoppa i soffor och sängar, det är verkligen något alla tre älskar. 

Abbe var först ut. 

Sen kom Bella. Dubbelt så kul.


Frida hör vad som är på gång och kommer rännandes. En tar en paus.

Bella på gång igen.


Frida leker monster.

What?! Alla tre på bild!!! Samtidigt. Men det var inte lätt. Bella fick rycka in och styra upp syskonen.

Ni ser vem som bestämmer va?

Och så lugnet efter buset.

En dag som alla andra. Mitt i livet. Fast på semester.

17 januari 2015

Abbe och inskolningen.

I måndags började Abbe sin inskolning på Fjärilen. Samma avdelning som syrrorna börjat på. Första dagen var han enligt rapport lite tyst och blyg och höll sig nära pappan. I onsdags var han med på morgonens fruktstund och deklarerade högt och ljudligt för alla sin förtjusning över detta. Han älskar frukt och vill gärna visa upp sina skatter. En knubbig näve upp i luften, med en apelsinklyfta/bananbit/äppleklyfta i och sen ett evigt gastande apsin!! banan!! blä-blä!!! Han visar för alla, en i taget, laget runt och utbrister lika förtjust varje gång, till varje person, apsin!! banan!! blä-blä!!

Jag älskar verkligen den där entusiasmen. Den där oförbehållsamma förtjusningen.

Hur som helst. I onsdags blev han lämnad ensam i en kvart, i torsdags en halvtimme och igår nästan två timmar. Jag hämtade honom efter lunchen och det var ett alldeles genomlyckligt litet gos jag hämtade. Överlycklig att jag kom och överlycklig över att ha lekt i två timmar, och ätit mat med kompisar. Han frågar efter oss "ä pappa?" "ä mamma?" "ä Bella?" "ä Sida?", om och om igen. Men det gör han hemma också, och han saknar liksom inte, han bara undrar... Och den där glädjen när jag kom, det var en sån där bra glädje. En åh-vad-roligt-att-just-du-kom-vad-glad-jag-blir!!! I stället för än var-har-du-varit-så-länge-jag-har-längtat-ihjäl-mig-och-äntligen-kom-du.

På tisdag ska han vila där och det är ju alltid lite spännande hur det ska gå. Men, det känns faktiskt som att det ska gå finemang. Det med.

Så vi tror att det ska gå bra det här. Och så kommer det väl en dipp när han förstår att vi verkligen lämnar honom där, länge. Om ett par veckor eller så. Och då får vi torka tårar och krama om och säga "jag förstår att det är skitjobbigt för dig att jag lämnar dig här hela dagen och att jag är någon helt annanstans. Jag tycker också att det är jobbigt att lämna dig och jag tänker på dig mycket på dagarna men jag vill jobba, jag vill träffa mina kompisar och jag vill få tid att sitta och tänka. Men jag ser att du är ledsen och jag vill gärna krama dig en stund extra om jag får." Typ. Men det tar vi sen. Nu tar vi nu.

11 januari 2015

Egon.

Igår vid lunchtid lämnade vi hotellet i Arguineguín för att åka hemåt. Vi hade ju läst rapporterna om den annalkande stormen så vi var väl inte alltför hoppfulla om att komma iväg i tid. Vi hann dock äta lunch och barnen hann busa av sig innan vi gick på flyget, 90 min efter utsatt tid ungefär.

De sa redan från början att det inte var säkert om vi kunde landa i Göteborg och om det inte gick skulle vi flyga till Stockholm i stället. De sa också att vi skulle räkna med turbulens från Paris och hemåt.

Turbulensen uteblev dock som tur var. Vi fick besked om att piloten skulle göra ett försök på att landa. Det kändes verkligen inget vidare. Vi fick veta att det blåste 30 m/s men så länge det var rakt mot nosen så var vinden i sig inget problem. Däremot kunde byvindar från sidan vara riktigt problematiska. Det var de.

Vi gick in för landning och luftgroparna avlöste varandra. Planet vinglade från sida till sida och det kändes som en vante som bara flög hit och dit. Abbe var less och ville att jag skulle sjunga för honom. Det gjorde jag ganska länge. Lite disträ men ändå skönt att ha fokus på något enkelt. Vi satt på samma rad, hela familjen. Jag hade Abbe i famnen.

Jag funderade på hur jag skulle göra med Abbe när vi kraschade. Jag visste att han skulle sitta framåtvänd. Men skulle jag försöka böja ner hans huvud också mot stolen framför. Skulle jag hålla i honom med två händer eller försöka hålla emot med en annan? Behövde jag säga att jag älskade alla barn och makeN? Jag tittade på dem allihopa och kände att "näe, det vet de faktiskt. De vet att de är mitt allt." Det var en bra känsla i allt. Jag tittade på Bella och Frida, de var lite spända men också lite glada. Det var ju som att vara på Liseberg. Upp och ner hit och dit.

Cabin crew, please take your seats.

Vi gick längre ner. Planet krängde och folk började skrika i luftgroparna. Några grät, både barn och vuxna. Några barn skrattade hysteriskt. Alla höll i sig. Alla var fokuserade på vad som hände. Landningsstället fälldes ut och vi såg marken strax nedanför.

Jag funderade på vilken sida vi skulle tippa åt först. Jag tänkte på familjen. Att dör vi, så gör vi det i alla fall allihop. Samtidigt. På ett sätt gjorde det mig lugn men idag kan jag ju förstå att det var väldigt egoistiskt. Och jag kände också att jag verkligen inte ville dö. Jag ville att piloten skulle strunta i att testa och bara ge gas och köra upp igen.

Cabin crew, prepare for landing.

Fan. Fan. Fan. Jag vill inte. Jag har slutat sjunga. Håller Abbe hårt med ena armen och i stolen framför mig med andra handen. Hårt. Tittar ömsom ut, ömsom på familjen. De är de enda som betyder något. Det är bara vi.

Nu smäller det snart. Knappt hundra meter kvar ner. Piloten ger gas, vi vänder upp igen.

Vi vänder upp igen. Lamporna i taket tänds. Alla andas ut. Vi får veta att vi flyger vidare till Stockholm. Kabinpersonalen går runt och samlar ihop en herrans massa kräkpåsar. Några gråter av lättnad. Även jag får tårar i ögonen. Vi klarade det. Vi överlevde. Jag är helt darrig. Men, med barnen så gäller det att bita ihop. Vi pratar om att "oj, det där, det var lite läskigt ett tag, men det gick ju bra". Och så är det med det.

Jag ser fram emot en hotellnatt i Stockholm och att åka hem dagen efter, om stormen bedarrat. Men. Så blev det ju inte. Landningen gick hur bra som helst och alla applåderade hej vilt och vi tjoade högljutt. Jag tror att det ska mycket till för att jag ska bli rädd vid start och landning framöver, nu vet jag ju hur mycket ett plan faktiskt klarar. Hur som helst. Vi får veta att vi ska hämta vårt bagage och att vi sen ska få åka buss hem till Landvetter. Gah. Buss. I stormen som vi just klarat oss ur.

Så. Vi biter ihop. Bryter ihop lite också. Kommer igen. Hämtar väskor. Kommer ut i blåsten och kylan. Stångar oss fram och efter lite dramatik får vi plats på en buss. Barnfamiljer skulle prioriteras men det hade vissa äldre svårt att acceptera.

Bussresan startade vid 23-tiden och barnen somnade fort. Jag somnade till och sov väl 30 min. I Mjölby var det matstopp och efter det blev resan återigen otäck. Det blåste ordentligt och bussen vinglade mellan filerna. Det låg träd på vägen och ett körde vi in i. Bara en lätt touch men ändå så att det väckte upp hela bussen och att alla återigen blev väldigt rädda och upprörda. Flera ropade åt busschauffören att köra långsammare. Och att sätta på hellyset. Jag satt och stirrade ut i mörkret och blåsten och väntade återigen på en krasch.

När vi kom till Ulricehamn, och klockan var väl runt halvfem-5 på morgonen, var jag så trött att jag tänkte att jag kan ju lika gärna dö när jag sover. Det spelar väl ingen roll om jag är vaken eller inte. Så jag sov en halvtimme till ungefär.

Vi kom fram till Landvetter strax innan sex på morgonen och alla var vi väldigt lättade. Och trötta. Vi tog en brakfrukost på McDonald's för att orka med förmiddagen. Förberedde oss på att sova i skift, eftersom barnen sovit hela natten. Vi kom hem till kalla huset, 14 grader, brrr. MakeN skulle få börja sova en timme. Bella och Frida ville följa med. Jag satte på bolibompa och la mig i soffan med Abbelito. Vaknade till efter en timme. Han låg kvar. Och sov. Somnade om en timme till. Två timmars bonussömn. Fantastiskt.

MakeN sov till halvtolv, precis som lilla bus! Vi käkade pannkakslunch och sen gick jag upp och sov två timmar till. Så. I natt tänkte jag att det skulle bli en skitjobbig och lång dag. Men. Det blev det ju inte.

Och jag är ju helt överlycklig att det faktiskt blev en dag, över huvud taget.

Lite dödsångest. Det är inte så dumt. Fem minuter åt gången. Men nu räcker det för ett bra tag framöver. Familjen är viktigast och jag älskar dem alla så att jag går i bitar. Och jag vet att de vet det. Jag kände inte att jag hade några "det borde jag ha sagt" "det borde jag ha gjort". Så. Nu har jag överlevt det och kan gå vidare.

4 januari 2015

Dialog - ässor.

Vi spelade Finns i sjön idag.

F: Kan jag få alla dina A:or?
Jag: Det heter Äss.
F: Jaha, kan jag få alla dina ässor?

Dialog- statek.

F: Jag bygger ett statek här, så att inte vargen kan ta mig.
Jag: Frida, vet du, det heter inte statek, det heter staket.
F: Jaha, statek. Nej! Jag menar STA-TEK. Näää!!
Jag: Kan du säga Sta?
F: Sta
Jag: Kan du säga Ket?
F: Tek. Nej! Ket!
Jag: sta-ket
F: Sta-tek! Nej!!
Jag: Du vet en som där som flyger upp i rymden, vad heter en sån?
F: ?
Jag: En ryyyyymd....?
F: Fågel!
Jag: Nej, ingen rymdfågel. En rymdraket. Kan du säga raket?
F: Raket!
Jag: Raket - staket!
F: Raket - statek!

Och så vidare. Och vi alla fnissade oss sönder och samman. Frida mest.

Soooool.

Joråsåatt. Det blev en sväng till solen. Inte alls spontant utan planerat i typ ett år. Min mamma fyller jämt och det ska förstås firas med lite värme.
För oss blev det en favorit i repris med Sunwing Arguineguin, där Abbe och jag fortfarande är med och gör reklam i Vings reklamfilm. :)

Resan gick bra, med paddor så är livet väldigt lätt och makeN och jag kan ägna oss åt den som inte är riktigt lika fascinerad. 

Men en liten stund är det kul att knappa i af.

Men han sov en stund i makeNs famn så vi hann äta lunch och se lite film i godan ro.

Igår ägnade vi dagen åt att packa upp, komma till rätta, äta och förstås ta ett dopp i poolen. Mer än ett dopp blev det inte. Det var svinkallt. Men barnen var i en stund, tills Frida blev alldeles för blå och skakig. Då gick vi in och tog den bästa duschen ever. Vi har en två kvadratmeter stor dusch, med två sådana där stora familjeduschar från taket så vi stod där inne alla tre och blev alldeles varma igen.

Idag gjorde vi om det, fast då med hela familjen! :) Ingen ville gå ut.

Ja, det är lite svalt här. Eller, i lä är det alldeles lagom men vinden är isig. Inte som hemma förstås. Och vi njuter ändå. Av ljus och sporadisk värme. Vi satt på altanen idag medan Abbelito sov sin middagsvila, och då var det väldigt skönt.

Det blev också lite lek på miniklubben och imorse blev Abbe alldeles vettskrämd när han såg Lollo och Bernie. Han blev helt stel och skrek och klamrade sig fast vid mig allt vad han kunde. Lille gos.

Men. I lekhuset trivdes han mycket bra. Bland rockringar, vattenfärger och massor av barn.



Bella var med och busade med lekledarna genom att måla på dem med vattenfärgerna. (man fick göra det...)


Frida är lite som Ferdinand. Hon har sin egen värld och kan vara helt inne i den, helt opåverkad av vad som händer runt omkring. Här springer alla barn runt och målar hej vilt på lekledarna, men Frida hon bara sitter och koncentrerar sig på sitt.

Frida Ferdinand. Nu har alla barn gått därifrån men hon märker inget. Hon är inne i sitt målande.

I övrigt har både makeN och jag fått oss varsin springtur och vi fick mysig tid på altanen med spel och bokläsning med Bella och Frida när Abbe sov.

Idag var jag förresten med när han skulle sova middag. Han fick sin välling och sen låg han här bredvid mig och var alldeles varm och gosig. Han var lugn nästan på en gång, även om han kämpade emot lite grann. Han låg här och sjöng Bella-Bella-Bella-Bella med lite olika melodier och sen började han med T-st, t-st, t-st... och jag fattade inte riktigt, tills han satte upp fingret framför munnen och jag fattade att han sa TYST. Bella brukar skrika det till honom ibland när han tjatar för mycket när de ska sova. Hehe. Men, efter lite vändanden och vridanden så somnade han. Och det ÄR så mysigt att se. Det är så fascinerande och jag kan inte sluta titta... på de där ögonen som vill försöka öppna sig men med ögonlock som är alldeles för tunga... på armen som viftar förtvivlat men som sen lugnar sig och det kommer en liten hand som lägger sig på min arm. Och täcket som han drar upp så att bara ögonbrynen syns, för att sen när han ska somna, dra ner täcket igen. Älsk på barn som somnar. Jag låg här en stund och njöt av honom. Fotade och la upp på instagram. Men sen kom resten av gänget hem med lunch och jag fick gå ut i solen igen.

2 januari 2015

Nyåret.

Jamen, vi kör väl en kort nyårsrapport också. När vi ändå håller på och familjealbumar. 

Vi firade med makeNs bror och hans familj. Kusinerna. De leker så bra och även Abbe uppskattar besökarna. 

Vi hade lite lite lite snö kvar. Så att det kändes lite nyårsaktigt. Fast å andra sidan gick jag ut i nylonstrumpbyxor (och klänning och jacka) utan att frysa så där sprack ju den känslan. Egentligen. Men hur som. 

Det blev en lykta. Vi hade tre men det blåste för mycket så det gick inte att få eld på eländet. Och lika bra var kanske det. Men fin var den när den for iväg. 





Nyårslöften. Jag vet inte jag. Ibland har jag, ibland inte. I år skulle jag vilja bli bättre på att vara spontan, vilket gör att jag måste sluta boka upp så mycket. Så, jag har börjat med att INTE boka upp mig på Blogger Boot Camp. Fast det var jädrigt roligt förra året.

Hur som helst. Jag vill ju multisporta och springa och då är ju BBC inte helt rätt i af. Men å andra sidan. Om jag nu är spontan och inte bokar upp mig så kanske jag kan åka ändå. När det blir dags. Hehe.

Gah. Over and out.

Julaftonen.

Jo, förresten. De kom ju hem till slut, de där tre efterlängtade. De kom en söndagkväll och det var minsann göttare än krämen det. Att ha alla hemma igen. 

Vi klädde granen den 22 december. Granen som Bella och jag köpte och faktiskt fick in i den lilla V40:n. 

Vi fick uppdatera oss på julpyntsfronten med nya kulor. 

Men som tur är finns det en hel del förskolepynt också!






Jo. Sen kom ju kvällen innan julafton också. Och med den kom mormor, morfar och mormor Margareta (min mormor). Och tomten kom förbi en sväng på kvällen och lämnade en skattkarta.

Bella sov väldigt oroligt på natten, så även Abbe. Men en berodde väl på hosta och en på pirrig mage. Men till slut somnade hon och sov till klockan nio! Frida med. Och då var det dags för skattjakten.





Det blev en del letande och funderande men till slut kom paketen fram. Det var spel och pyssel.

Abbe hängde inte med på skattjakten men stod en stund och beundrade sig i spegeln.


Det var en helt enkelt toppenjulafton. Jag hann jogga en kortis på morgonen, det var skattjakt, och lagom till sillunchen kom moster Ida. Abbe sov middag och Frida ville vila med mig en stund innan Kalle Anka, så vi somnade i vår säng och sov så gott.

Efter Kalle kom tomten - äntligen. Med mustaschen på näsan och bästa paketen.

Nyfiken men lite reserverad.

Mycket reserverad och lite nyfiken.

Mormor Margareta fyller 94 år om en månad. Hon är ganska pigg men hör och ser väldigt dåligt. Det är väldigt häftigt, eller vad man nu säger, att hon orkar vara med ändå.

Efter tomten var det julbord med allt som behövs och sen var det sovdags för knytena. De somnade väldigt nöjda med dagen, alla tre.

Vi vuxna också. :)