25 februari 2015

Dialog om att aldrig sluta.

Bella bus och jag var och klättrade nu ikväll. Det var så kul!! Och så jobbigt!! Hon fick det i födelsedagspresent förra veckan och sa efteråt att det här var den B Ä S T A presenten och den bästa dagen i hennes liv!!

När vi var på väg hem skrattade vi båda två åt våra trötta och ömma händer och armar. Plötsligt utbrister Bella:
Jag önskar att vi aldrig hade slutat... för då hade vi ju aldrig fått ont!

Timehop.

Jag fick tips om en rolig app som heter Timehop. Den funkar så att varje dag så får man se bilder och inlägg man gjort på facebook och/eller instagram och/eller twitter just det datumet för 1, 2, 3, 4 och 5 år sedan.

Det har blivit en hel del fnissande och ååååh:ande. Abbe för ett år sedan - så söt! Och vi väntade på vattkoppor men han fick tredagars feber först. Bellas vattkoppor hade just försvunnit.

Det är roliga citat från Bella, t ex "Visst är det konstigt att man vet hur häxor ser ut, OM de inte har funnits"... för tre år sedan. Och det är bilder på tjocka magar och väntans tider.

Men det är också mycket "fy fan". Om alla kräkningar, viktupp/nedgångar, sondsättande. Det var ju tre och fyra år sedan nu. Det som slår mig är hur tapper jag försökte vara. Alla inlägg om kräkningar och elände är skrivet på ett skämtsamt sätt. Lite ironiskt. Självdistanserat. Men det var med mycket smärta bakom den där fasaden. Jag försökte så väl, och lyckades för det mesta, att hålla mig upprätt. Jag ville att folk skulle förstå men insåg att det inte gick att få dem att förstå vidden, eller djupet, av avgrunden jag kände att jag var i. Så det fick bli portionsbitar. För att få lite förståelse. Men inte så mycket att de skulle tro att jag gnällde och klagade. Gah.

För fem år sedan, är det just nu väldigt tyst på timehop. Det kom ett inlägg när Frida föddes. Ett inlägg till ett par dagar senare där det stod "Tack för alla gratulationer. Vi håller på att försöka vänja oss vid det nya livet."

Det var ju innan den här och Frida-bloggen. Vi hade en privat blogg där alla de närmsta följde oss där. Men jag la inte ut något på fejan. Jag visste inte vad jag skulle skriva.... "hej, den där ungen som jag nyss födde, hon har visst fel på både hjärta och njurar så vi vet inte hur det här ska gå."

Så det är tyst.

Idag är det fem år sedan Frida opererades andra och tredje gången. Den 25 februari skriver jag så här på bloggen:
"Nu har vi pratat med kateteriseringskirurgen, B. Om några timmar kommer han att utföra ingreppet på Frida.

Det går till så att han för in ett stent, ett rörformat metallnät, via ljumsken och placerar den i ductus. Därefter utvidgas stenten med hjälp av en ballong (precis som när de vidgade lungpulsåderklaffen). Stentet spärrar då upp ductus och håller den öppen.

Om allt går bra får Frida komma hem efter några dagar. Det låter helt fantastiskt ju!! Förhoppningen är sedan att höger kammare ska bli större och att Frida ska få ett fungerande tvåkammarsystem. Det tar ungefär ett halvår att se om så blir fallet.

Frida kommer att få en blodförtunnande medicin dagligen för att ductus inte ska täppas till för snabbt.

Sedan förra operationen och rädslan vi kände då så var den största paniken "jag vet ju inte ens hur hon luktar". När vi fick upp henne i famnen första gången efter den operationen, och alla gånger efter när vi har hållt henne så sniffar vi på henne. Andas in för att försöka hitta just hennes doft. Men det är svårt. För hon luktar mest sjukhus, plåster, tejp, alkogel och tejpborttagningsmedel. Så vi längtar efter att få lära känna Fridas egna doft.

Det kommer att bli svårt att lämna bort Frida igen men B verkar vara en rutinerad kirurg och det kändes bra att prata med honom, även när vi gick igenom riskerna med ingreppet. Den här gången är vi bättre förberedda. Men vi vet fortfarande inte hur hon luktar..."

Det som hände förra veckan, när hon blev dålig på undersökningen, och alla kallelser som just nu hänger på köksväggen hemma... Det gör att jag får lite svårare att andas. Jag vill gärna sitta med Frida nära, nära. Jag vill proppa henne full med nutella-mackor och jag vill lukta på henne.

Jag vet. Det är en helt annan sits, ett helt annat liv, än för fem år sedan. Inte alls i närheten av samma ovisshet. Men ändå är jag tillbaka där i huvudet ibland. Känner lukten av alcogel och plåster, hör ljuden från bröstpumpsmaskinen och alla pipljud från olika apparater som larmar.

Och det är ju minnen jag har. Så de måste ju få komma och gå som de vill. Och just nu, när det är slutet av februari. Då kommer de här minnena extra ofta. Så är det med det. Och jag vill bara lukta på alla mina barn, men mest på Frida.

19 februari 2015

Tvära kast.

Dagen började med ungen i topp. EMLA på tre ställen = tre bandage = nöjd unge. 

Vi fikade bulle för att fira bandagen. Och för att vara på topp till sticket. 

Frida tittade på under hela proceduren. Vi funderade lite på hur/om vi skulle avleda henne men hon ville titta. 

Sticket gick jättebra. Frida tittade och tittade. Sa inget men såg helt okej ut. Fascinerad och lite undrande. Hon sa efteråt att det kändes konstigt att det inte kändes.

Infarten på plats.

När infarten var på plats sprutade sköterskan in spårämnet. Hon tog blodprov, kreatinin, och sprutade in koksalt för att göra rent infarten och sätta skjuts på spårämnet. Första blodprovet togs efter 5 min, nästa efter 15 min. Jag var kvar till dess men sen var det en timmes väntan till nästa blodprov och då passade jag på att åka till Volvo. Jag kände mig lugn. Frida hade det bra och sköterskorna var duktiga. 

Jag hann till Volvo och in på ett möte innan makeN ringde. Han berättade att han satt i bilen på parkeringen med Frida och att Frida hade blivit dålig under undersökningen. Hon hade fått ont i huvudet, blivit blek, kräkts och sen somnat i makeNs famn. På barnfysiologen hade man fått panik över att det eventuellt var vinterkräksjuka på gång. 

Jag frågade hur det var med Frida nu och han sa att hon sover fortfarande. Hon kan bli väckt men hon vill sova. Hon är helt enkelt väldigt medtagen. Jag säger att han inte får åka hem, han får åka till akuten. Där vet vi ju sen tidigare att de har isoleringsrum. Han håller med, vill inte alls åka hem. Det känns inte alls bra.

Efter ett tag ringer han igen och berättar att han åkte upp på akuten där han blev hänvisad tillbaka till barnfysiologen som sen i sin tur hänvisade honom tillbaka till akuten... Ja, ni hör ju. Inget vidare. Nu var han i alla fall på akuten och hade fått ett rum där. 

Jag frågade om jag skulle komma men han sa att det gick bra. Läkaren hade inte kommit men en sköterska hade kollat tempen och den var normal. Jag var med på resten av mötet (fysiskt) men när det var slut ringde jag makeN och sa att jag kommer. Han blev lättad. Han berättade att de hade kollat poxen (93%) och att Frida hade fått sockerlösning att dricka men då hade kräkts igen. 

Det var en låååång resa till Östra. 

När jag väl kom fram hade läkarna precis kommit in. Frida låg i makeNs famn. Blek. Hon sov när jag kom men till slut fick läkaren henne att vakna. 



De undersökte henne. Kände på nacke, klämde på mage. Såg fundersamma ut. Tyckte att hon borde kommit till sig mer. De berättade att läkarna ner på fysiologen inte hade varit med om någon sån här biverkning av spårämnet men nu höll på att googla för att se om det hänt någon annanstans i världen. De skulle prata med hjärtmottagningen och se om det behövdes göra ett extra ultraljud eller ekg men läkaren sa också att rytmen kändes normal. 

Läkaren kände på magen och såg att huden var skrynklig, vilket är ett tecken på uttorkning. Så det enda de kunde komma fram till att det skulle kunna vara förstoppning. Kroppen kan reagera väldigt starkt på det. Tydligen. Vi var väl lite tveksamma till att det var lösningen till problemet men samtidigt tyckte vi ju att det kunde vara troligt att hon var förstoppad. Hon har ju varit magsjuk och vi har inte längre koll på när hon bajsar. Såvida hon inte glömmer att spola, vilket i ofs händer ganska ofta... 

Läkarna skulle fixa lavemang och under tiden somnade Frida igen. 



...så även makeN.

Det såg väldigt rofyllt ut... och som makeN sa nu ikväll, det är utmattande att vara på sjukhus. Det är det verkligen. Anspänning. 

Jag tror Frida hann sova nästan en timme innan en sköterska kom in och gav lavemanget. Frida sa inget då heller men efter en stund sa hon att hon ville gå på toa. Det kom ut en del. Dock egentligen ingen sån där plugg som vi varit med om förut. Sköterskan sa dock att det luktade gammalt bajs (vad vet jag...). 

Efter några minuter piggnade Frida till. Hon ville ha isglass. Vi blev utkörda från rummet eftersom det kom nya kräkfall. Frida fick sin glass och plötsligt piggnade hon till på riktigt. Fick färg igen. Läkarna kom förbi och såg den stora skillnaden. Sa att det var ju skönt, vi blev allt lite oroliga. 

Ja. Vi med. Fast inte lite. Utan mycket. 

Vi åkte hem och Frida ville ha både mormorsmakaroner och chokladbollar. Det fick hon förstås. Nu sover hon, och jag ska också bums i säng. Helt slut.

Jo. Just det. Den 3 mars måste vi göra om undersökningen eftersom de var tvungna att avbryta idag... Ni kan ju tänka på oss då. Tack för alla som tänkte på oss idag! Om ni visste hur mycket det betyder med lite tummar och hejarrop!! Men det kan jag ju inte berätta nu. Det får bli ett annat inlägg. :)







18 februari 2015

Oj.

Imorgon är det dags för Crom Clearance. Vi blev sjuka i förra veckan och fick skjuta upp undersökningen.

Vi har berättat för Frida om den idag och kollat på Dunder på webben. Frida är laddad och ser fram emot att åka till sjukhuset. Faktiskt. Trots att det blir nålstick, och kanske någon tår.

Först tänkte vi att bara makeN skulle åka med Frida. Han har minst på jobbet just nu och undersökningen tar flera timmar. Men, idag fick jag lite orospanik. Vi har gåbuss imorgon och tanken var att makeN och F lämnar Abbe och jag går gåbussen med Bella & gänget. MakeN och F åker till Östra och jag till jobbet.

Men. Så fick jag den där gnagande känslan. Jag vill ju vara där. Inte för att Frida behöver mig. Hon klarar sig alldeles ypperligt med sin älskade far. Det är jag. Jag behöver vara där. Se att hon är okej. Kolla att sjuksköterskorna sköter sig. Tigermamman i mig morrar, Det är bara att följa instinkten.

Så. Jag sms:ade fredagsmamman och bad om att få byta dag. Det gick bra. Imorgon bitti åker vi till Östra och jag är med tills jag känner mig lugn och åker då och jobbar. MakeN tar resten.

Idag har jag också mailat min chef om alla sjukhusbesök. Fick ett "Oj" till svar. Jag delar med mig av mailet så fattar ni också. :)

"Sjukhusbesöken duggar tätt nu.

19 feb, 8:00
Frida ska kolla njurfunktion imorgon (det som skulle gjorts förra veckan men som vi fick ställa in pga kräksjukan) och jag vill vara där första halvan. De ska sätta in kanyl och spruta in ett radioaktivt ämne. Men när det är klart får N ta resten. Jag borde vara inne senast 10.

23 feb, 13:00
Vi ska träffa Fridas njurläkare och få svar på njurundersökningen. Det är klockan 13. Både N och jag är med då. Vi är alltid det när vi träffar läkare eftersom det är så lätt att man missar något, eller missförstår, eller så. Speciellt eftersom Frida också är med.
Jag jobbar hemifrån efteråt, om det inte drar ut för mycket på tiden.

25 feb, 11:20
Abbe ska till astmaläkaren på återkoll. Jag tar den eftersom det är när jag är och provkör XC90. Tänker att det blir bra med lite vardagstestkörning. In/ut med bilstol, barn och så.

11 mars, 8:45
Frida ska till hjärtmottagningen på ultraljud och läkarbesök. Både N och jag är med på det. Jag skulle uppskatta om jag kan jobba hemifrån resten av den dagen, så slipper jag köra fram och tillbaka. Plus att jag alltid blir lite urlakad efteråt. Är det okej?

Sen blir det väl ett besök till ögonläkaren någon gång i mars också. Men det har vi inte fått kallelse till än. Och i maj är det kontroll av längd och vikt (men det tar vi sen).

Hur som helst. Det är lite mycket nu. Och även om det bara är undersökningar och allt säkert ser bra ut så känns det väldigt ovisst. Jag går tillbaka till den där första tiden av oro och ovisshet. Förnuft och känsla, du vet. Inte alltid samma sak. Så jag är lite disträ och lite spänd just nu.

Bara så du vet."

Nu vet ju också ni vilka dagar och tider ni ska tänka lite extra på oss. Det är ju bra det. Börja imorgon vid åtta.

Oändligt.

Idag blev lilla bus åtta år. Helt galet. Värsta pensionären ju!

Hon kanske inte var helt överdrivet exalterad över presenterna imorse. Det hon hade önskat sig mest av allt var en one-piece. Och att hitta en ekologisk sådan är inte det lättaste. Hittade en, men lilla bus är rätt kräsen, så jag ville ju ha godkännande först. Den blev godkänd och är nu beställd. Men, det var ju såklart IDAG hon ville ha den.

Förutom lite nödvändigheter som hjälm, underställ och några böcker fick hon presentkort på klättring med mig och restaurangbesök med pappan. Hon ser väldigt mycket fram emot det. Dessutom fick hon en biocheck som jag har lovat hjälpa henne att utnyttja.

Bra med saker att göra, inte bara prylar liksom.

Så. En liten åtta. Som nu ligger i sin säng. En liggande åtta. Det är tecknet för oändligheten det. Så mycket som vi älskar henne. Till oändligheten. Och vidare.

11 februari 2015

High five.

Idag var det en efterlängtad dag. Filurens födelsedag! Hela handen. Fem år. High five. Som hon har väntat. Och längtat.

Ni får hålla till godo med mobilbilder men vi är på resande fot. Just nu på hotell i Karlstad, imorgon drar vi vidare till Branäs för några dagars skidåkning.

Det var lite onödigt spännande om vi skulle komma iväg eller ej. Abbe kräktes i lördags vid lunch, och sen efter tuppluren. Mina föräldrar och syster tog sitt pick och pack och åkte hem efter den andra kräkningen. Efter den första trodde vi nämligen inte att det var magsjuka... Hehe. Men han var så oberörd. Blupp. Typ. Efter andra också. Men ändå.

Hela söndagen gick och vi tänkte att vad skönt, vi klarade oss. Det var nog inte magsjuka ändå. Han har nog bara svalt så mkt snor och slem med förkylningarna.

Vid fyratiden måndag morgon kommer F och säger att hon måste kräkas. Och det gör hon. Bland annat på vår heltäckningsmatta. Jojo.

Vi är hemma hela familjen på måndagen. F har feber och är trött men kräks inte mer. På eftermiddagen fastnar jag på toan. Går ner några kilo, från alla håll.

Sent måndag kväll är det Bellas tur och på natten faller även makeN som en fura (Grahn).

På tisdagen är således alla vrak, utom Abbe. Typ mardröm. Men han är i af schysst och sover två timmar på dagen och accepterar lite film och musik på teven som förströelse. MakeN och jag turas om att vila. Vi kvicknar till framåt kvällen och till slut är dagen ändå över.

Idag är det onsdag och vi är på g igen. Äntligen! Kort tid, i tid, men lååååång tid i verkligheten. :)

9 februari 2015

70. Dubbelt upp.

Anledningen till att vi åkte till Arguineguín var att min mamma fyllde 70 år. Hon gillar inte så värst mycket när jag fotograferar henne. Men jag gör det ändå. Och lägger upp det här, till allmän beskådan. Men jag tycker att hon är ganska fin faktiskt :). 

Mamma och jag är ganska lika i mycket. Vi vinner t ex ofta varannan gång i wordfeud, även om hon just nu ligger lite plus så kommer jag nog snart i kapp igen. Det är hon som har gett mig intresset, och faktiskt behovet, av att läsa böcker. Hon berättade med så mycket kärlek och inlevelse om böckerna hon läste när hon var barn, så jag har varit tvungen (alltså, velat) att läsa dem också. Flera gånger, precis som hon gjorde. Katy i hemmet, Den hemlighetsfulla trädgården, Född på en söndag och förstås Anne på Grönkulla och alla Astrid Lindgren. Anne på Grönkulla är ett sånt där riktigt läsminne jag har. Mamma skulle läsa den högt för mig och hon frågade om jag ville att hon skulle säga Matthävv eller Mäsjuh, om Matthev och om hon skulle säga Kuttbärt eller Kassbör om Cuthbert. Självklart var det Matthävv Kuttbärt. Och Gilbärt Blajt. Så det heter de fortfarande i mitt huvud. Jag längtar till Bella är gammal nog att uppskatta Anne. Det borde väl vara snart. 

Mamma var lärare i engelska och svenska på gymnasiet. Och ja, hon skickar sms till mig när jag stavar fel på något vid flera tillfällen, eller klantar till det med de/dem. Så, jag är långt ifrån fullärd än. Vi börjar kanske ge upp hoppet båda två, om att så ska bli. Men ändå. Vi jobbar på det. 

Mamma är världsbäst på att laga mat. Jag frågar väl inte lika ofta nu men första tio åren efter att jag flyttat hemifrån ringde jag åtminstone en gång i veckan med någon matfråga. 

Vi är ju olika också. Jag är t ex mer fysisk. Jag älskar att ta ut mig, att svettas, att brottas, tacklas, ramla... Mamma spelar golf, bridge och promenerar - och tränar på gym emellanåt. Hon ramlar visserligen en hel del ändå... och bryter arm/gör illa knän/höft. Hon har också blivit skjuten av ett hagelgevär på golfbanan. Så, hon kanske lever lite mer farligt än vad jag gör trots allt. 

Temperament har vi gott om båda två. Fast hon svär mer åt utomstående och jag skäller mer på henne. Typ. 

Hur som helst. Det är min mamma och hon är världens bästa förstås!

Vi hade en liten överraskning planerad där nere. Nämligen att två av hennes bästa väninnor skulle komma ner till Gran Canaria under en del av den veckan vi var där. Vi hade planerat att de skulle komma till vårt hotell en dag vid lunch och överraska henne där. Det var förstås svårt att hålla det hemligt och både den ena och den andra grodan höll på att hoppa ut flera gånger. Men så blev det dags. Och det gick så bra! Mamma blev så glad, så glad. Och rörd förstås. 

Skål!

Cristine & Bettan. 



Vi minglade på vår altan en stund och gick sen till en mysig restaurang och åt god lunch. 

Det blev en väldigt bra dag! 

Vi var ju ett ganska stort gäng som åkte nu. Bland annat mina systrar. Jag har ju två stycken. Båda är helt normala. Heeeeelt normala. Och glada. Puss på er! 

Jo, det blev ju den riktiga födelsedagen också. Vi åt god frukost nere i matsalen. Och efter lunchen överraskade vi med paket och köpefika. Bella och Frida var väldigt hjälpsamma när det gällde att öppna paketen.  

Mamma och Elvis delar födelsedag. Fast Elvis är tio år äldre, och död...

På kvällen gick vi ut och åt på en väldigt fin restaurang och Abbe somnade som planerat på vägen dit så att vi fick äta hela middagen i lugn och ro. Tjoho!

Bella bus övar på att se oberörd ut framför kameran. Mitt lilla fina bus.

Födelsedagskvällen var magisk. Ljuset. Och att få hänga med morfar en stund förstås.

MakeN. Med skägg och långt hår. Jag gillar't. (Älskar't :) 

Mamma och jag (i en klänning hon hade som ung/yngre).

Lollo & Bernie på scen, eller om det är teatern. Hur som helst så har de bra platser och njuter av underhållningen.

Medan vi njuter av solnedgången.


Så. En dubbelfirad mamma. Det är fina grejer det!

8 februari 2015

Fickludd och normer.

Abbe får ju ärva en hel del kläder. Typ allt. Även klänningar och nattlinnen förstås. I natt sov han för första gången i ett nattlinne med fickor. Och han älskade det. Älskade fickorna! Han var helt överlycklig. 


Kände efter så varsamt. 


Jag ser att jag inte har fångat den där lyckan speciellt väl. Men ändå. Ni ser koncentrationen på att känna efter i fickorna.

Lite fundersam. Vad är det nu jag känner? 

Och lyckan när han fann lite fickludd!! Oh my god!

Och jag vet. Att det finns de som tycker att det är helt galet att sätta klänning/nattlinne på en pojke. Och hårspännen. Jag vet det. 

Och det är för sådana som de, som Abbe måste göra det. Jag vet att Abbe så klart inte kommer att förändra hela världen. Men han kan i alla fall vidga vyerna på de i närheten. Ingen i vår närhet reagerar längre på hans hårspännen. Det är klart barnet måste ha hårspänne! De lockarna vill vi ju inte klippa bort för allt smör i Småland och hår i ögonen är ingen höjdare. Att han inte skulle få ha varken långt hår eller hårspänne, det finns inte på kartan. 

Det går att vara barn, utan att bara vara ett kön. Jag vill att alla barn ska få välja kläder de tycker om, för att de är fina eller sköna, oberoende av vilket genus något snille som har designat kläderna tycker att de lämpar sig till. 

Abbe måste få ha klänning. Precis som att Bella måste få kunna gå i jeans och hoodie och inte alls gilla klänningar och kjolar. Och precis som att Frida måste få kunna bära alla prinsessiga kläder och rosa tingeltangel som hon vill. För att de vill det. Inte för att de är pojke eller flicka. Inte för att samhället har bestämt att endast flickor får ha klänning, eller att tjejer måste ha tajta kläder, som gärna ska vara lite för korta, och att pojkars kläder ska vara svarta eller mörkblå. 

Jag blir galen på trångsynthet. Jag blir galen på konstiga normer. Klänning är ju så jädra skönt! Jag jobbar på att få Bella att förstå det. :) 

Sen vet jag att det finns de som då tycker att jag borde hetsa makeN att ha klänning på sig också. Om det nu ska vara så himla könsneutralt. Och ja, och nej. Jag tycker att det vore helt fantastiskt om det skulle vara naturligt för män att bära klänning. Jag hoppas att det blir det. Precis som att vi kvinnor fått börja bära byxor. Men det kriget kan inte jag föra. Vill inte. 

Och det är skillnad på att vara barn och att vara vuxen. Så tills vidare kör jag på att Abbe får ha de kläder han vill. Eller som jag vill, än så länge, och han inte protesterar emot. 

GranCan.

Jo, som sagt. Det finns ju en del bilder jag ändå vill få ut på bloggen. För att minnas och för att berätta hur mysigt det var, den där veckan på Gran Canaria. 

Även om det var lite kallt i poolen... 

Men, det blev ju bättre. Och Bella badar förvisso ändå. 

Och äter kall glass. Medan Frida sitter inlindad i handdukar och badrock vid poolkanten och också vill ha glass. För det är värt lite frys. Men att bada, det är inte alltid värt fryset.

Bella tar med Abbe på allehanda äventyr.
 Men det är ändå rätt gött att få springa av sig det ystra och få göra lite som man vill emellanåt. Utan att behöva ta hänsyn till smått och fruset.

Ja. Så vi badade en del. Satt på vår mysiga balkong på eftermiddagarna då solen värmde. Bus och Filur var på äventyr med Lollo och Bernie ett par gånger.

Och min syster vill förstås dokumentera sina coola syskonbarn.

Jag är ju inte så värst mycket för det där med tingel, tangel, prinsessigt och blingbling. Men det har jag ju en storasyster som styr upp så att i alla fall den här ungen får sin beskärda del av det.

Och jag vet. Det är vinter ute. Och jag älskar't! Snö och idag även sol. Men, lite minnen om värme är inte helt fel det heller. Tjoho.

Bringing down the house.

Ja, det var ju någon vecka sedan det hände. Men ändå. Det här ju inte bara en bloggblogg utan även ett slags dokumentationsblogg. Så håll till godo. 

Bella hade lärt sig från förra året då hon som förste kvinna ut tog i alldeles för lite och sedan fick se Frida dundra igenom huset med buller och brak. Så. Först ut i år igen men med väsentligt mera kraft. 

Abbe. Förundrad. Bäst jag håller mig till vatten.

Det var mer godis än pepparkaka i huset i år.

Och. Till slut efter lite clementin så fick han prova. Efter det ratade han clementinen.

Men det var lite svårt. Lite konstigt. Lite segt.



De gjorde ett bra jobb, ungarna. Jag fick ju bara titta på. Det där med karaktär är ju egentligen inte min starka sida men med glutenintoleransen så är det bara att glida med på en räkmacka.

Och alltså. Sockertopp ger oftast sockerdipp. Så även i detta fallet. Men men.

7 februari 2015

Kallelserna.

Någon vecka före jul tittade jag på vår anslagstavla och upptäckte att vi inte hade en enda kallelse till någon enda slags besök i vården. Någon dag efter damp det ner två kallelser till Bella och Frida för tandläkarbesök. De är avklarade med bravur. 

Sedan nämnde jag detta för mannen och sa även "undrar när vi ska göra ultraljud igen och var det inte någon stor undersökning med njurarna som skulle vara någon gång snart?". Jodå. Dagen efter damp det ner kallelse till Crom Clearance för njuren och någon dag efter det kom det en kallelse till hjärtmottagningen. Och så fick vi kallelse till att kolla upp Fridas vikt hos barnmottagningen och så fick Abbe tid för återbesök för sin astma. Så, nu är det som vanligt igen. 

Crom Clearance undersökningen går till så att de sprutar in radioaktivt ämne i blodet och sen tar man blodprover då och då under 3-4 timmar och kollar hur väl njurarna klarar av att rena blodet. Ingen rolig undersökning. Och hon ska göra den på sin födelsedag. Lilla fina filuren. 

6 februari 2015

Vabruari.

Jo, det var ju det här med vabruari. Det är inte bara Abbe som har varit febrig utan även Frida har fått sin del av kakan. Hon var på förskolan i onsdags men febern kom tillbaka och nu har hon varit hemma torsdag och fredag. Pigg och feberfri på dagen men med en febertopp på kvällen. Det kan väl vara något öra som spökar kanske. 

 Bild från i tisdags då Abbe tejpade 39,9 på kvällen men sen vaknade feberfri på onsdagen. 

Frida är som sagt pigg på dagarna.

Och kul att titta på snickarna som jobbar på här ute. Det händer grejer kan man säga.