31 mars 2015

Ögondroppar och lappar.

I mitten av augusti var vi hos ögonmottagningen och fick veta att Frida skulle börja med ögonlapp. Vi körde fyra dagar i veckan, sex timmar i sträck. Vilade en dag. Körde fyra dagar. Och så vidare. Före jul var vi på återbesök. Inget hade hänt. Vi körde på med lapp. För en månad sedan var vi på återbesök igen. Ingen förbättring. 

Det som ortoptisten hade hoppats på var ju att det vänstra ögat skulle "kicka igång" sig när det blev provocerat att användas. Men icke. MakeN och jag har varit lite uppgivna. Frida har kämpat på så himla bra med lappen. Visst är hon tokless på den men det funkar ändå.

Vi har testat några olika varianter. Vi började med plåsterlappen men Fridas hud gillade inte det i längden. MakeN hittade en tyglapp som funkade bra i början men som sen började skava. Nu kör vi på den här mjuka varianten. Frida tycker den funkar. 

I onsdags i förra veckan skulle vi på återbesök igen men jag ringde innan för att kolla att hon verkligen bokat läkarbesök som hon sagt. Det hade hon inte. Hon frågade hur det gick med ögondropparna. Ögondropparna??? Du skulle ju ringa upp mig om vi skulle börja med dem!!! Jaha. Missförstånd. Två månaders lappkämpande. Troligen meningslös. Gah.


Sedan en vecka tillbaka kör vi nu alltså med ögondroppar. En droppe i höger öga (det normala), som gör att det tappar fokus och typ stängs av. Droppen gör att ögat blir väldigt ljuskänsligt, därav stor pupill. Lappen måste numera användas varje dag, dygnets alla vakna timmar. Det går bra. Faktiskt.

Men herregud vad jag tycker att det kan räcka nu.

Tur att Frida är den hon är. Hon kämpar på och är precis lika filurig som vanligt.


Älskade, älskade lilla fighter. 

30 mars 2015

Utskriven.

2013 blev Frida utskriven från Gastro men remitterad till Tillväxtenheten.
2014 blev Frida utskriven från Tillväxtenheten men remitterad till barnmottagningen.
2015 blev Frida utskriven från Urinvägsmottagningen.

Punkt. Inte remitterad. Utskriven. Friskriven.

Den jobbiga undersökningen förde något gott med sig. Resultatet som vid förra filtrationsmätningen låg på 65% hade nu ökat till 90%. Ett värde som är (typ) normalt. Tillräckligt normalt. 85-90% är gränsfall. Övre gränsen är okej. Det är väl inte så att njuren har blivit bättre utan snarare så att det förra resultatet inte var helt tillförlitligt. Värdet är beroende av vikten och Fridas vikt var ju så upp och ner då. Beroende på om vi sondmatade eller inte.

Hur som helst. Det ÄR helt fantastiskt. Och det är lite jobbigt. För kontrollbehovet. Njuren är ju som den är. Den har inte blivit bättre.

Men. Jag är lättad och glad och blir alldeles lycklig av att veta att vi inte behöver gå igenom det här igen.

Schas kontrollfreak. Välkommen lita-på-läkarna.

27 mars 2015

Barnvårdare.

De flesta har väl läst/hört om Folkpartiets förslag att införa barnvårdare för stressade småbarnsföräldrar. En kompis skrev om det på Facebook och det blev en diskussion förstås. Jag var den enda som var för. Tror jag var den enda som hade barn också.

När jag var liten hade vi sådan här barnvårdare som kom hem och tog hand om mig och min syster. Vi gillade dem allihop, väldigt mycket. Vi fick ju otroligt mycket uppmärksamhet och de pysslade med oss, lekte och spelade spel, hela dagarna. Som jag minns det. Jag har inget minne av att jag kände mig det minsta försummad. Snarare var det här något vi verkligen uppskattade. Även damen med armsvett som vi fick vädra efter i någon timme efter att hon hade gått.

Argumenten mot detta förslag.

Barn behöver sina föräldrar, allra mest när de är sjuka - Absolut!!! Och föräldrar behöver ofta sina barn då också. De där första dagarna när febern är hög/det kräks här och där/öronen gör ont/vattkopporna blommar ut/... Då behöver både barn och föräldrar varandra. Då vill man hålla koll och vara nära.
Men. När det gått ett par dagar och febern kanske är borta på dagen men kommer till kvällen, eller när kräkningarna upphört men magen fortfarande är lite bråkig, eller svinkopporna/vattkopporna börjat torka eller någon annan vanlig och ofarlig åkomma. Då kan det kännas som en befrielse att få komma till jobbet. Både för att få komma i kapp (det är ju oftast ingen annan som gör jobbet åt en) och för att få träffa lite vuxna och få dricka kaffe och prata jobb och världspolitik. Då är det skönt att vara två och turas om att vabba. Man kanske vobbar lite. Och är där hemma men ändå inte.
Om man hade mor- eller farföräldrar nära skulle det varit gött att utnyttja dem nu. Men. Alla har ju inte det. (För visst anses det vara okej att lämna sina barn i mor- eller farföräldrars vård, och ändå vara en god förälder?!)

Varför skaffar vissa barn egentligen? - Ja. För att älska dem i nöd och lust. Och sen smita ifrån dem när de är sjuka? Nej. Och det är en så jädra konstig/elak/korkad fråga, eller påstående så jag blir alldeles galen. Oavsett om man har ett barn eller elva så behöver man då och då få vara för sig själv, eller med andra, som inte är barn. Det där verkar vara svårt att förstå för de som inte har barn. Så den kommentaren bemöter jag bara med en tung suck och rullande ögon.

Relationer till nära och kära bör väga tyngre än ekonomisk tillväxt - Ja, absolut. Jag ser ingen motsättning till det i förslaget. Jag, personligen, kommer inte att använda det bara för att slippa umgås med mina sjuka barn. Jag kommer inte att sluta prata med dem. Jag har inte gjort det än, fast jag jobbar och är ifrån dem flera dagar i veckan.

Alltså. Visst kan jag tycka att det vore fantastiskt om vi hade ett samhälle där man hade all tid i världen och inga pengar behövdes och allt är blommigt och fjärilar flyger på ängen, solen skiner och glaset är inte bara halvfullt utan även överfullt. Det vore ju fantastiskt.

Men så är det ju inte. Barnen är viktigast. Det är lätt att prioritera dem framför allt. Speciellt när de är sjuka. Då släpper man ju allt. Det där jobbmötet är inte så viktigt, träningen kan vänta. Men i vardagen när livet rullar på så är jobbet också viktigt. Att få känna att man gör ett bra jobb. Och hinner med. Att ligga efter är stressande.

Och då är ju makeN och jag ändå två. Vi kan turas om. Tänk alla enastående föräldrar. Som måste styra skutan och ta all vab ensamma.

Vad jag vill säga med allt det här är att visst vore det fantastiskt om man inte behöver ha barnvårdare. Men om det finns någon som tycker att det här är en bra idé. Som skulle kunna hjälpa någon i vardagen, så varför inte?!

Om jag skulle vilja raljera och generalisera och outa mina fördomar så tror jag att de som prioriterar jobbet framför kidsen alla dagar i veckan:
1. Är väldigt få.
2. Löser det här ändå idag.

Jag tror att om det här förslaget går igenom och om det används så är det i slutet av vabbandet. Då när barnet börjar längta tillbaka till förskola/skola och de föräldrar som har möjlighet börjar vobba.

Och jag vill att man ska kunna få ha valet. Idag får ju andra vabba åt ens barn. Det är väl inte så stor skillnad på det, och det här?


Eller. Vad säger ni?

25 mars 2015

Bökigt.

Jag fick en liten igenkänningsfnissattack en morgon när jag lyssnade på morgonpasset. Det var en av programledarna som pratade om att det var så bökigt med barn. Eller hens kompisar uttryckte sig så. Det var bökigt att åka till stranden. Det var bökigt att få in alla ungar i bilen. Det var bökigt att få med matsäck. Det var bökigt att göra si och det var bökigt att göra så.

Så känner jag ofta. Det är så jädra mycket lättare att vara hemma. Det kan vara lite bökigt att få till middag till alla. Eller lunchen på helgerna. Och det kan vara lite bökigt att få till kvällssagan. Men, det är inget mot hur bökigt det är att åka iväg och luncha på restaurang. Eller hur bökigt det är att ta bilen till en superhäftig lekplats.

Det är bökigt att få plats med alla ungar i bilen. Det är bökigt med bilstolar. Det är bökigt med säkerhetsbältena. Både att spänna, och spänna upp. Det är bökigt att få in alla ungar, det är bökigt att få ut alla ungar.

Det är bökigt att hålla reda på alla ungar.

Det är mycket som är bökigt. Mer eller mindre jättebökigt.

Därför är jag väldigt nöjd när jag faktiskt får iväg mig, och ungarna, på något. Som i lördags när vi hade besök av finaste Åsa och Mollan. Då tog vi oss till Universeum och beundrade hajarna, svettades i regnskogen och fikade mindre goda chokladbullar. Det var lite bökigt, det var det allt. Med att hitta parkering och trängas med folk. Men det gick ju.

Och lite bökigt var det allt att åka till Hemmakväll efteråt och låta alla barnen välja lördagsgodis.

Men fy fasen vad värt det är. Barnen älskade det! Och godiset. Mest godiset. Och filmen.


Så. Lite mer med bök kanske. Eller lagoma korvar är nog bäst. Det är ju rätt gött att vara hemma. :)

20 mars 2015

Toahäng.

Någon vecka efter sportlovsveckan i Branäs började vi så smått att låta Abbe vara utan blöja. Vi blev inspirerade av minstingen K, bryllingen, som redan är blöjfri. Trots att hon är två månader yngre än Abbelito. Sagt och gjort. Blöjan åkte av. 

Abbe kissade här och där. Överallt, utom i pottan. Tills en dag då det, efter tre småskvättar på golvet och lika många pottförsök, äntligen flödade fritt. Vi jublade. Abbe tittade fundersamt på både oss och kisset.

Efter det fortsatte han att kissa på golvet. I ett par dagar till. Han började vägra potta men gillade toaringen. Till slut kom det även kiss i toan. Samma sak som vid pottförsöket. Flera små kisspölar på golvet, otaliga toaförsök och plötsligt säger han "bött". (Blött - betyder att det kommer kiss...) Men den här gången INNAN det kommit. Så vi sprang till toan och han kissade, och kissade.

Det var ett litet genombrott. Fortfarande kissar/de han lite i trosorna* emellanåt men oftast säger han till då och så hinner vi till toan. Häromdagen bajade han för första gången på toan. Mycket stor händelse! :)

Han har haft blöja på förskolan men de har fått honom att kissa där efter vilan och så. Igår kommenterade en pedagog att han inte säger till när han behöver kissa. Och jag svarade att än så länge är det mest vi som tittar på klockan och säger till när det är dags att gå. Han kan hålla sig ett par timmar ungefär. I början var det ju bara minuter... 

I alla fall. När vi kom hem igår så ville han ha blöja men efter lite muta med russin och bok så hoppade han glatt ur blöjan och upp på toan. Kissade lite och läste bok länge. Han gillar att sitta på toan. Sitter gärna länge och läser och sjunger och härmar djurläten. 

Efter lite lek i soffan kommer han och säger till att han måste kissa (kisch!) så vi går till toan. Jag ser att han ska baja och tittar på honom. Han blänger tillbaka och vrålar GÅÅÅÅ och pekar på dörren! Jag fnissar i smyg och går ut. Efter en stund får jag komma och torka. 

Under eftermiddagen och kvällen säger han till flera gånger att han ska kischa. Ibland kommer det, ibland inte. Jag tänker ändå att nu har genombrottets genombrott kommit så vi kör på. På kvällen när vi sätter på nattlinnet så säger han frågande "blölla?" (blöja) och jag svarar "näe, trosor!". Han tittar på mig en stund och säger sen glatt "tosha!". Och så kör vi. 

Vi skippade dock vällingen och bäddade med stänkskydd :).

I morse 5:35 vaknar han och ropar. Jag går dit och möts av ett "kischa!". Så vi går och morgonkissar. Och dokumenterar. Både morgonfrisyr och historisk händelse. 
 
Morgonpigg och stolt och glad.



Men! Vad nu? Sche! Ah... vill du se varenda bild jag tar? A-a! Jamen... jag måste ju ta några till först. Du är ju så söt när du gråter...   

Torgkonst.

Och så det där håret. Med lockarna och tovorna. Som kittlas så vansinnigt i ansiktet när man vill ligga nära, nära i morgonsoffan.

Världens gulligaste toalettanvändare. 

Så. Nu kör vi på med blöjfritt. Ser hur det går. Det blir säkert bakslag och framsteg om vartannat. Men, det blir som det blir. Det är bara att hänga på.

*) Trosor. Ja, man kan säga underbyxor eller småbyxor också så blir det förstås mer könsneutralt. Det är bara det att vi är så förbenat vana vid att säga trosor. Och det är ju trosor. Som tredje unge ut så får man ärva. Det har vi pratat om förut. Och när någon förvirrat undrade om vi verkligen skulle låta honom ärva trosor och verkligen inte köpa kallingar så svarade mannen "Ja, det är ju inte direkt som att han har ett stort paket att skryta med". Än. :) Så tillsvidare kör vi på syrrornas ärvda trosor.

13 mars 2015

Piratiga kalasungar.

Det har ju varit kalas också! Alla födelsedagar, eller i alla fall, två av dem, skulle ju firas ordentligt. Det blev ett gemensamt kalas i en gympahall. Med några kompisar var. Temat var pirat i alla olika former; pirat, piratsessa, pippi, sjörövare,...

Bella var förstås coolast. Så är det bara. 

Frida vägrade allt som var piratigt och valde i stället en onepiece, dagen till ära.

Abbe däremot. Han härmade äldsta syrran och var cool han också. Eller försökte i af.

Vi tog fram alla redskap, mattor, rockringar och blåste upp ballonger.


När kommer de???

Äntligen!

Hinderbana var ett måste förstås.




Och så var det ju fika. På gympamadrasser och med stressiga föräldrahjärtan som undrade hur kladdigt det skulle bli och var det här så smart egentligen?? Det gick bra. Och Frida... hon satt kvar och mumsade långt efter att alla andra var klara, och pappan börjat plocka ihop.

Plötsligt var kalaset slut. Sockret som var nere på normal nivå igen efter allt springande, fick nå nya höjder efter att skatten var hittad.

Det var banne mig ett av de roligaste kalas vi haft! Vi var helt slut och fnissiga efteråt.

12 mars 2015

Hjärtebarnet.

Frida var lite tveksam till att åka till sjukhuset igår. Och hon var ytterst tveksam till att sätta på elektroder och ta ett EKG. Ultraljud kändes mer okej men ändå, njae, helst inte.

Till slut. Efter lock och pock och elektroder på mamman så gick det till slut som en dans. Prisa sköterskor och läkare som tar sig tid.

Det var Dr Håkan som gjorde ultraljud idag, han var den som gjorde de två fösta kateteriseringarna på Frida, för fem år sedan. Det var också han som berättade för oss om Fridas hjärtfel den där första dagen på hjärtmottagningen.

Men gårdagen då. Jo. Både och tror jag. Syremättnaden har gått ner, den verkar ligga på 91-92% nu. För ett år sedan var den 96-97%. Håkan förklarade att det beror på hålet mellan kamrarna, ASD (atriumseptumdefekt). Det  är ett större flöde åt båda håll nu än vad det varit tidigare, förut var det mer åt ena hållet. Vad det beror på fick vi inte riktigt någon klarhet i. Håkan nämnde att man kan prova att stänga hålet men att det kanske gör att trycket i högerkammaren blir för stor. Högerkammaren är fortfarande lite för styv och kanske därför inte klarar av om trycket blir för stor.

Hm. Det är svårt att hänga med och fatta allt. Det känns när jag skriver nu som att det mest är lite negativa grejer men samtidigt så sa Håkan att vi nog inte behövde komma tillbaka mer i år. Det berodde lite på om/när en magnetröntgen ska göras.

Summa summarum. Vi fortsätter som vanligt. Frida är som vanligt.

10 mars 2015

Fjärtmottagningen.

I min kalender på jobbet står det "F hjärtmottagningen". Men min hjärna läser varje gång Fjärtmottagningen.

Hur som helst. 8:45 imorgon är det dags.

Jag är (egentligen) inte orolig men kommer säkert att andas ut efteråt. Det jag förväntar mig är att allt ser ut som vanligt, dvs ganska okej, och att de kommer att säga något om magnetröntgen som ska göras framöver.

Frida och jag har förberett oss idag genom att kolla på Dunder på barnsjukhuset på webben. Mycket bra sida. Vi har också tittat igenom sidorna om angio, dvs förra årets hjärtkateterisering. Det Frida minns mest och bäst är att hon fick pannkakor med nutella efteråt. :)

Men imorgon alltså. Fjärtmottagningen.


9 mars 2015

Vad gör jag på jobbet?

Jag förstår att ni är många som undrar vad det egentligen är jag gör på jobbet. Jag med. Höhö. I alla fall. För er skull. Eller ja, kanske inte. För våra nära och käras skull, så fixade vi på min grupp en besöksdag. 

Det var så kul! Det blev så bra!!

Jag är inte säker på om alla de som var där fattade mer av vad vi egentligen gör men alla hade i alla fall kul och jooo, lite mer vet de nog. 

Några av mina kollegor. Och en chef. Ni får själva gissa vem det kan vara.

De flesta gillade också att få sitta i/känna på/titta på den nya XC90:n. Vår stolthet förstås. 

Vi började med ett möte. Bella var INTE imponerad av möten. 

Abbe älskade hela dagen där. Fria ytor att springa på.


Massor med saker att undersöka.

Människor att charma.




och förstås prova V40 och den nya XC90:n.


Bellas roligaste var stationen Packad och klar. Där skulle man packa in väskor/barnvagnar/bokhyllor i bagaget på en V60.


Framme i bilen skulle man få in så många flaskor/CD-skivor/DVD-skivor som möjligt i dörrfacken och annan förvaring fram.


Pappa... jag vill ha med den här filmen hem...


Näst roligaste stationen var Måttfull.

Här fick man ta ett stort kliv, som mättes upp. Dessutom mättes det upp hur lång man är. 

Och så kollade vi något som heter Apindex. Dvs om du har längre armar än vad du själv är lång, så har du positivt apindex (bra på att klättra :). Om du har negativt apindex, dvs du är längre än avståndet mellan fingerspetsarna ser man mer ut som en T-rex... (Jag har negativt.)

Bella mäter pappan medan Frida och Abbe försöker reda ut sin oreda. 

Coolaste stationen, by far, är cave.


Här kan man uppleva bilar i 3D. Det gör vi när vi utvärderar kommande bilar och även konkurrenter.


Pausfågel. 

Det ritades upp nya bilförslag också. 



På en station fick man testa en laddhybrid och komma med idéer på hur/var sladden ska förvaras. 

Så. Det jag gör på jobbet är alltså att se till att det finns ordentligt med plats för bagage, för flaskor och annan småförvaring. Jag jämför olika bilar i 3D för att se vilka som är bäst till exempel på framåtsikt. Jag funderar över hur vi kan skapa smartare förvaring för tex laddsladd. Jag pratar om saker som WEM, gökbo, a-stolpar, DIM, HUD, CSD, running board, belt line... Typ så. 

Lätt som en plätt. 

8 mars 2015

Bra.

näs. Branäs. Så väldigt bra för en sportlovssugen familj. Eller förresten, två familjer. Fyra vuxna, 6 barn. Barnens åldrar: 8, 7, 5, 4, 22 månader, 20 månader. Fullt ös med andra ord. Vi åkte med min syssling/tremänning och hans familj. 

Det var ju ett tag sen. Jag hinner ju inte riktigt med. Men vi åkte iväg på Fridas födelsedag med dåliga magar och matta ben. Men det gick. Vi övernattade en natt i Karlstad på väg upp. Första gången jag inte dånat av förtjusning över hotellfrukosten. 

Vi var i Ulricehamn ett par veckor innan Branäs och hann testa på det där med skidåkning. Frida fick till några svängar på slutet men jag fick bromsa henne en hel del med selen. Liften provade hon men gillade inte att åka själv. Så vi åkte tillsammans första två dagarna. Tredje dagen provade vi. Det gick förstås mycket bra. Fast. Njae, det var ju mycket roligare att åka med någon. Nu vet hon att hon kan och då behöver hon inte göra det igen, resonerar hon. Min rygg och benmuskler resonerar lite annorlunda. :)

Stolt liftåkare. 

Muta efter att ha åkt lift själv. Mohahaha.

Mellanbryllingen kan också åka själv, både uppför och nerför. 

Frida började åka utan sele i gröna backen redan första dagen. När vi kom till samma backe tredje dagen utbrast hon förvånat "men! varför går det så långsamt?! Varför är backen så kort?". 

Bella bus kör med ett sus.  


Vi delade upp oss så att papporna körde med småglinen på längden medan mammorna körde med storisarna på tvären. Varannan dag alltså. 

Abbelito trivdes bra i pulkan och sov som en stock så länge det kördes. Alla tre barnen har fått åka i liknande pulkor och alla tre har gillat det. 

Bella försöker tolka bakom pulkan. Gick sådär...

Minibryllingen och papa D. 

Vi hade tur med vädret! Näst sista dagen satt vi i en snödriva och drack varm choklad och fikade.


 Och busade. 

Brylling Knas.


Branäs var över förväntan! Längdspåren var fina och vi tror att man kan komma iväg på ännu lite längre turer om man kör på skoterspåren. Backarna var alldeles lagom. Det fanns långa och det fanns korta flacka. Vi körde mest blått och grönt. 

Vi bodde på Branäsberget i en stor stuga, dvs ett hus, med bastu och massor med sovrum. Hur bra som helst! I år var vi där fyra heldagar men nästa år satsar vi nog på en vecka.