29 april 2015

BodPod, del 3.

För någon vecka sedan var det dags igen för dagens fniss. Förra året såg det ut så här. Abbe skötte sig, även i år, alldeles exemplariskt. Förstås. 

Abbes jag-är-myfiken-men-lite-blyg-min.


Muta.

Och så fick han gå in och sätta sig i rymdskeppet som mäter hans fettprocent.  

Totalt obrydd om att han var inlåst. DVD alltså. It's da shit.



Efter ett par minuter var det hela över. Alltså, när vi hade fnissat färdigt.


Ett år till dagens fniss igen då. Uppföljning årsvis under ganska lång tid har jag för mig. Min goseplutt!

27 april 2015

Attefall.

Nu tar jag en paus från allt sjukt. Och så tittar vi på lite roligt i stället!! 

Vi håller ju på och bygger ut. Det är en attefallsutbyggnad på själva bostadshuset. 15 m2 blir det.

Och 25 m2 fristående attefallshus på tomten, som ska bli kontor, gästrum och trumrum. 

Välkomna till Ballabarn AB. Nytt kontor, kombinerat med gästrum.  

Frida visar er gärna runt.

Lite frusen. Matchar koftan med läpparna. Men som vanligt. Och lappen ja. Jag vet, den ser knasig ut. Men vi har blivit så hemmablinda så vi ser det inte längre. Det svarta är till för att hindra ev ljusinsläpp vid kardborren... Temporär hemmalösning som verkar bli permanent.

Kikar in i pappans trumrum som även ska bli gästrum och förvaringsrum.

Och så en altan som går runt 3/4 av huset.

Förhoppningsvis blir det ett skärmtak här över men det blir i nästa veva. En sak i taget.

Attefallshuset bakifrån. I lärk. Och på taket ska det läggas sedumväxter.

Huset från framsidan. Och ni ser ju på alla bilderna även downside of renovering. Skräp överallt.

Välkomna!

Det har blivit lite nya ställen att sitta på. Vi kan numera hitta både lä, skugga och sol på olika ställen på altanen. Det känns så jädra gött.

Man kan även träna på att nicka boll här.

Så. Det är en bit kvar. Insidan räknas ju den också. Men om ett par veckor borde väl allt vara klart. Vi har valt golv, Svanen-märkta, från Forbo. Jag har hittat en tapet som jag vill ha som fondvägg i mitt kontor och resten av väggarna ska målas. Oklart med vad. Jag har, som många andra, fastnat för Kalklitir, men det verkar svårt att måla på spackel, man måste måla med någon akrylfärg över och det tänkte jag undvika. Men, vi hinner ändå inte riktigt med att vara miljövänliga på allt. Snickarna är väldigt snabba... Så vi får se. En får göra så gott en kan. Typ.

Vi längtar så vi spricker tills det är klart men njuter som tusan redan nu av altanen!

VABVABVAB.

Tänkte bara berätta hur övriga veckan såg ut.

Måndag: VAB Frida - eftersläng från söndagens rekordtemp som låg på 40,3. Hon vaknade dock upp med 36,8 och det höll i sig resten av dagen/veckan.
Tisdag: VAB Bella - astmahosta som behövdes ses över.
Onsdag: VAB Abbe - lös i magen tisdag kväll och onsdag morgon. Resten av dagen okej.
Torsdag: Alla där de ska vara.
Fredag: VAB Frida.

Ombyte förnöjer säger man ju. I beg to differ.

Och nu är det ny vecka och vi börjar med:
Måndag: VAB Frida och Bella - hjärnskakning resp jobbig hosta.

Det ska bli spännande att se vad resten av veckan bär med sig i sitt sköte...

25 april 2015

Hjärnskakning.

Torsdag kväll. Jag har precis kommit upp för trappan. Abbe är uppe. Frida är på väg. Det är kväll och dags att borsta tänderna. Bella håller på och byter om till pyjamas där nere. 

Jag tänker på makeN som är på väg hem från jobbet, på cykel. Det är 27 km och årspremiär för cyklingen. Jag tänker "tänk om han cyklar omkull". Tänker att det är skönt att han har hjälm. Tänker att jag måste sluta tänka på hemskheter som kan hända.

Duns. Duns. Duns. 

Jag vänder mig om och ser skymten av en Frida som voltar ner för trappan. 

Springer ner. Hon vrålar.

Tänker att jag borde inte ha lämnat Abbe uppe själv. Tänker att det får gå. Två barn kan ju omöjligt trilla ner för trappan samma kväll.

Lyfter upp Frida. Hon lever. Hon skriker.

Jag tänker. Puh, det gick bra. 

Så ser jag blodet. Lyfter henne högre för att kolla om det är läppen som spruckit, eller en tand som fått sig en törn. Inget blod i ansiktet. Men blodet fortsätter att rinna. Plötsligt är min hand röd.

Var gör det ont Frida? säger jag. Låter ganska lugn. Det är jag inte. 

Huvet! skriker Frida.

Jag tittar. Ser var blodet kommer ifrån. En röd fläck i bakhuvudet. Blött. Rött. 

Samtidigt som jag försöker pressa min arm som ett slags tryckförband med såret så försöker jag bära henne bort till köket för att få tag på en handduk. 

Tvingar mig själv att titta på såret för att veta hur jag ska hantera det här. Får undan hår och blod. Det är ett jack i bakhuvudet. Nästan 4 cm. Som ett V i formen.

Frida är vid medvetande. Jag kommer inte ihåg om hon gråter men jag tror inte det. 

Jag tar mig ut i hallen. Jag ber Bella springa och hämta grannen. Abbe är fortfarande kvar där uppe. Han sjunger och är nöjd. 

Jag ringer 112. Klockan är 19:08.

Presenterar mig. Säger var jag bor. Berättar att min dotter Frida, med personnummer 100211-XXXX, har trillat ner från trappan. Ungefär halva. Hon har ett jack i bakhuvudet och det blöder mycket men hon är vid medvetande.

Kan hon röra händer och fötter?

Frida, kan du vicka på fötterna? Händerna? Ja och ja.

Okej, vi skickar en ambulans. Det kan ta ett tag. Håll henne varm och ring igen om hon förlorar medvetandet eller börjar bete sig underligt. Hon får inte dricka eller äta. 

Grannen kommer. Jag ber henne gå upp och hämta ner Abbe och vara med honom. 

Jag ringer makeN. Hej älskling, eh, var är du någonstans? 

Han var ett par kilometer hemifrån. Jo, Frida har trillat ner för trappan och slagit i bakhuvudet. Hon är vid medvetande. Jag har ringt 112 och de har skickat en ambulans. 

Okej, säger makeN, jag är snart hemma. 

Alltså. Det där lugnet. Var kommer det i från? Hur kan jag sitta och vara så in i helvetes rädd, och ändå låta så lugn? Jag vet inte. 

MakeN kommer hem. Väntar på ambulansen. Tittar lite på boli. Frida är okej. 

Till slut kommer ambulansen. Strax före 20. Då känner jag hur rädd jag är och börjar skaka. De kommer in. Tittar och pratar om jacket. 3-4 centimeter långt. Bula i såret. Bula under såret. 

Jag gillar inte blod så där värst mycket. Känner mig svimfärdig. Men det går ju inte. Jag har ju Frida i famnen. Ser såret framför mig och allt blod. 

Tänker att jag nog inte borde se på Grey's Anatomy så mycket. För jag ser inte bara bilder av såret så som det ser ut utan även bilder av hjärnsubstans som läcker ut ur en spräckt skalle. Jag tänker att jag nog måste fråga, hur det ser ut. Eh. Är såret okej? 
Ja, säger de, mina hjältar. Det är en bula i såret och såret måste nog sys. Det är en bula längre ner också. 
Eh, är det någon hjärnsubstans?
Och de svarar så snällt och beskedligt att nej, det är ingen hjärnsubstans som läcker ut.
Och eh, är skallbenet spräckt?
Nej, skallbenet är inte spräckt, säger de så lugnt och snällt. 
Och samtidigt som jag måste fnissa lite åt mig själv så blir jag ändå lugnare och tänker att det var bra att jag vågade fråga, för min hjärna löpte amok. 

De gör rent såret. Rakar bort lite hår för att se bättre. Sätter på en tjock kompress och en sån där nätmössa, typ kasslernät, som Frida hade som nyföddis. 

MakeN packar väska med kläder, tandborstar, mobilladdare och matsäck.

Vi går ut i ambulansen. Frida får sitta upp på båren, som är fälld som en bakåtvänd bilstol nästan. Jag får sitta bredvid. Håller handen. Frida skakar. Hon är rädd och lite frusen. Jag med. Båda.

Så åker vi iväg och ambulanssjukvårdaren där bak pratar med oss så lugnt. När jag slappnar av gör Frida det med. 

I vanliga fall tar det drygt tjugo minuter för oss att ta oss till Östra. Med ambulansen tog det en dryg kvart. Utan sirener. 

Vi kommer fram till Östra precis i skiftbytet, strax före klockan 21. Vi får ett rum efter en stund och blir förvarnade om att vi kommer att få vänta. Det är mycket olyckor denna kväll. 

Messar makeN vid 21:50 att vi fortfarande väntar men att jag äntligen fått gå på toa och tvätta bort allt blod på mina händer. Och att Frida var sig själv igen. Men lite trött. 

Vi läser bok, vilar, och kör sten, sax, påse medan vi väntar. Frida skrattar så hon kiknar när vi leker sten, sax, påse. Jag tänker att om hon ska vara så här pigg så får vi väl aldrig hjälp :)

Vid 22:20 somnar hon och vid 22:40 kommer doktorn. Vi pratar lite innan hon väcker Frida. Hon säger att hon vill göra rent såret och om de ska sy så måste Frida få lugnande. Men hon tror att de ska kunna limma. Även om ambulanssjukvårdarna trodde att såret skulle sys. Jag känner mig väldigt rädd när vi pratar om såret. Tänker att det kommer bli jobbigt. Vill helst inte vara där. Tänker att det hade nog varit bättre om makeN hade varit där. Han är bättre med blod. 

Men. Sen tänker jag att jag får skärpa mig. Jag måste skärpa mig. 

Jag försöker väcka Frida. Hon är svårväckt. Jag blir orolig. Tänker att hon har tuppat av. Men till slut får jag henne att sätta sig upp. Doktorn gör lite tester på Frida, röra vid nästipp, vrida på huvudet och lite så. Läkaren ska göra rent såret så jag tar Frida i knät. Läkaren försöker göra rent och få bort levrat blod. Gnuggar men försiktigt. Det är svårt. Hon sätter på en blöt kompress som ska lösa upp blodet.

Vi får vänta lite till, medan kompressen verkar. Frida somnar om.

Doktorn kommer tillbaka med sköterska. De tvättar och kollar. Limning blir bra, säger de. Frida sitter i min famn. Med huvudet mot mitt bröst. De får rent såret och börjar limma. Frida blir ledsen. Hon får en klubba men vill inte ta den. Hon gråter men är ändå lugn. Får i sig lite klubba och gråter och gråter, fast stilla. Jag håller om. Stryker över ryggen. Förundras över denna tåliga, tappra lilla människa. 

Det tar några minuter men sen är det klart. Frida är ihoplimmad. Med samma lim som används för att laga flygplansvingar. Jag tänker att jag inte ska googla vad det innehåller... 

Vid 23:25 messar jag makeN igen att såret är limmat och att vi fått veta att de vill ha kvar Frida över natten. Dels på grund av bulorna och dels på grund av att hon äter trombyl - som ju gör att blodet inte levrar sig lika lätt. De vill hålla koll.

Jag säger att det känns bra. Det har varit så många bakslag (hehe) nu och jag känner att om vi skulle bli hemskickade så hade jag inte kunnat slappna av en sekund. Bara väntat på att något ska hända. Så jag säger att det är okej att vi är kvar.

Vid 00:30 får vi komma till avdelning 327. Då har klubban som Frida åt börjat verka... Hon tjattrar och tjattrar och skrattar och pratar med sköterskorna... som säger "jaha, hm, ja, det här är nog den piggaste unge vi någonsin haft här på avdelningen"... De är så gulliga, sköterskorna, pratar med Frida, fixar lite nattamat till oss båda, kollar blodtryck, andning och lyssnar på hjärta med mjuka händer och varma röster. 

Vi ringer hem till pappan och säger godnatt och att det känns bra. 

Frida somnar bums. Jag ligger vaken en stund. Supertrött. Helt slut. Men med tankar som snurrar. 

Sköterksan kommer in varje timme och kollar blodtryck och andning. Jag sover mig igenom det mesta men vaknar av blodtrycksmaskinens pipande då och då. 

Vid sju är det skiftbyte så en kommer in och säger hej då och en annan kommer in och säger hej. Frida sover vidare och jag slumrar vidare till åtta. 

Vid nio får vi frukost, på sängen. Frida tycker att vi har det så mysigt, så mysigt och att rummet är så fint! Hennes entusiasm alltså. Hon är som vanligt nästan.

Vid 11 kommer läkaren och undersöker Frida igen. Pratar med henne och kollar om hon minns vad som hänt. Det är ju svårt att veta vad hon själv minns och vad hon hört mig berätta för alla andra. Men hon ger en någorlunda vettig version av händelserna.

Jag har rosa hår! säger hon förtjust.

Jaha, säger läkaren, varför har du det då?

Eh... det vet jag inte, säger Frida.

Jag bryter in och förklarar för Frida att det är för allt blod som kom från huvudet igår. 

Ja, just det, säger Frida. Allt blod. 

Men, hon är väldigt glad över sitt rosa hår. :) Och vi blir godkända och utskrivna. Med order om att Frida ska ta det lugnt och inte får varken spela padda, se på teve eller spela tv-spel eller göra annat som kräver stor koncentration. Eller leka lekar som kan riskera fall. Hon får ta det lugnt alltså, och ha lite tråkigt. 

Tänk att jag har fått hjärnskakning, säger Frida, precis som Madicken! Fast hon trillade nerför ett tak och jag för en trappa!

Vid tolv kommer taxin och vid 12:30 är vi äntligen hemma. Vi slänger i oss lite omelett och somnar sen på soffan. 

Vid 16-tiden kommer resten hem och Frida får berätta vad som har hänt. 

Så. Det var vår torsdag och fredag det. Idag är det lördag och i natt får Frida sova i sin egen säng igen. Vi känner oss trygga med att hon är okej. Och Frida själv säger att hon tycker att det räcker med att slå sig en gång och hon vill inte åka ambulans igen, i alla fall inte förrän hon är åtta år. 

Och jag. Jag vet inte. Jag är trött. Ser bilderna om och om igen. Fallet. Blodet. Såret. Känner den där lukten av blod. Väldigt påtaglig. Idag har jag tvättat min blodiga tröja och Fridas nerblodade pyjamas. 

Frida har fortfarande lite rosa hår. Och ett jack i bakhuvudet. Imorgon får vi försiktigt tvätta hår och sår. 

En olycka händer så lätt. Det går så fort. Jag vet det nu. Det räcker så. 

20 april 2015

Vår hurra. Vårhurra.

Äntligen!!! Nu smäller det! Nu är våren äntligen, äntligen här. 



Och så även vårtröttheten?! Jag somnade före halvnio tre kvällar förra veckan... Party, party.

19 april 2015

Tvååringen får tala.

Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är Abbes födelsedag. Hurra, hurra, hurra!!

Hur är det då att fylla två år? Jo tack, det verkar helt okej. Lite märkligt men bra. Abbe får berätta idag. 


Hm. Hur kan man förstöra den här måntro?

Men! Vad händer nu!! De sjunger för mig!! Och har paket i famnen!!!

Ni kanske undrar vad jag har gjort på handen förresten. Jo, jag var lite nyfiken tidigare i veckan och skulle se vad som hände om man stoppade in handen mellan däcken och bromsen på barnvagnen. Jag stod på ståbrädan. Det som hände var att jag fick jätteont. Och vi fick åka till vårdcentralen för att få lite hjälp med omläggning. Det kom ganska mycket var. Jag var faktiskt alldeles förtvivlat ledsen. Men nu är det bättre!! Fast jag vill helst inte använda högerhanden, än.

I alla fall. Paket!

Jag får väldigt bra hjälp av mina systrar.

Jag behöver faktiskt inte göra något själv.

Vad jag fick? En rolig bok, fina kläder, snickarbälte med roliga skruvar och någon konstig leksak som jag inte fattade något av men den är säkert rolig.

Jag fick sova middag i vagnen när mamma var på promenad med en kompis. De pratade så mycket att  jag blev totalt utmattad och sov i ett par timmar. När jag vaknade förstod jag att Frida hade blivit sjuk. Hon hade visst massor med feber och var inte alls så värst sällskaplig. Hon ville inte alls att jag skulle hoppa i soffan när hon låg där.

Helt plötsligt var det dags att gå ut och åka bil. Mamma, Bella, Corinne (Bellas kompis) och jag åkte till något ställe som hette Gunnebo slott.

Först var jag inte så värst imponerad.

Men sen träffade jag Mamma Mu!!! Här!! Levande!! Det var helt fantastiskt!



Jag kunde inte slita mig. Jag blev jättejättearg på mamma när hon bestämde att vi skulle gå därifrån.

Hon försökte locka mig att mata får i stället. Men det var ju bara så tråkigt!!!

Bin däremot! Lite roligare. Nästan så att jag glömde bort Mamma Mu.

Biet med grön prick är drottningen tydligen.

Sen blev jag lite sur igen för jag fick varken stå i hästvagnen eller klappa Mamma Mu. Dumma dumma mamma.

Tur att Bella är rolig i alla fall. Hon hittade de här sakerna man kunde klättra upp i.

Jag busade med Corinne och Bella.

Och mamma. Jag är ju inte långsint!!

När vi kom hem fick vi äcklig mat. Kycklingklubbor och rotfrukter. Verkligen supertråkigt. Det spelar väl ingen roll om jag gillade det förra gången. Idag var det i alla fall blä. Så det så. Sen fick jag glass. Det var lite bättre faktiskt. Eller. Jättegott. Faktiskt.

Sen ville jag först inte sova men sen ville jag det. Det är faktiskt ganska skönt.

Och tänk att jag är två år!

17 april 2015

Tre små ord.

Man kan väl säga att Abbe är mer motoriskt begåvad snarare än språkligt. Typ. Men han pratar ju en massa och det mesta förstår vi.

På påsklovet började han med de första riktiga tre-ords-meningarna. Den första var: Mamma åka fido. Mkt bra. Mamma åker skidor. Det gillar vi.

Den andra säger han ståendes vid köksfönstret hos farmor & farfar. Han tittar ut genom fönstret på ekorren i fågelboet och fåglarna i trädet. Han har en bit orkidéjord i handen och utbrister bedjande: Ja gapa kanin! 

Eh. 

Men sen. Jaha!! Du vill mata ekorren?! 

Gapa = smaka = mata
Kanin = ekorre

Jojo. Ja gapa kanin.  

13 april 2015

Maggen.

Ja alltså det här med magen. Eller maggen.

Precis när jag la av med gluten så blev magen normal. Jag kände mig inte svullen. Magen blev typ platt. Antalet pruttar minskade drastiskt. Jag hade inte ont i magen. Någon vecka var det så.

Sen kom det tillbaka.

För någon månad sen drog jag ner på laktos. Började med laktosfri mjölk, grädde och bregott. Och började med bovetegröt på morgonen i stället för havregrynsgröt. Plötsligt blev magen fantastisk igen. Det svullna försvann. Inga pruttar (typ alltså). Jag hade morgonmage hela dagen, dvs platt. Och ganska länge var det så här, i alla fall flera veckor. Kanske en hel månad.

Men. Nu är svullmagen tillbaka igen. Nästan värre än någonsin.

Jag vet inte varför. Jag tänker att jag äter "fel" mat. Men jag äter ju samma som resten av familjen och ingen av dem får ju problem.

Tips någon?

11 april 2015

Milen.

Jag måste väl erkänna att jag har fuskat lite på slutet. Ökat distansen på löpningen aningens fortare än tänkt. 

Så i söndags. Efter två dagar i bil på väg upp till svärisarna. Då var benen lite väl myrkilliga. Jag drog iväg och försökte tänka på allt sjukgymnasten sagt vid senaste träffen. 

Spetsigt knä - foten ska röra sig som ett hjul.
Armbågarna bakom kroppen, tummarna vid armhålan ungefär.
Springa bredare isär med fötterna - tänka att jag springer på varsin sida om en linje. 

Alltså. Det är så svårt. Jag borde tänka spänst och kraft också. Men det finns inte plats för det. 

Hur som helst. Solen sken och det var fantastiskt vårvinterväder och jag löpte på i mysjogg i en hel mil. Och efteråt. Inte så värst trött. Men väldigt så värst glad. 

Dagen efter - tokförkyld. Jag blir gaaaaalen på förkylningar. Jag vill vara frisk jämt och bara vara ute och ränna. Så det så.


Och just det. Två av tre ungar fick löss på vägen upp. Så nu kammas det. Alla kammas. Även stora. 

Flärdigt värre med småkids. 

Påsklovsåkning.

Vi har hunnit med två skiddagar. En i Solbergsbacken som ligger inåt land och så igår var vi i Bjästa och fick några fina svängar. 

Det var plusgrader och precis som en vårvinterdag ska vara här uppe i norr. 

Abbe ville helst klämma tvåhjuligt.

Humöret är alltid på topp när roliga ska göras.


MakeN funderar över livet.

Busrufs.

Filuren i egen värld.

Abbe sov gott i renskinnet.

Nostalgidryck.

Farmorn fick äran att ta hand om lilla gos.


Och någonstans här kom regnet från ingenstans.

Vi fick beundra sovande unge inifrån i stället.

Och plötsligt händer det. Bella tjatade med Frida ut i backen och vi satt kvar inne. Vilka stora ungar vi har. Det var premiär för Frida att ta liften själv dessutom.

Små små myror på väg upp i backen.

Roligaste hindret.

Yey! Klara't!

Liftfångarträning.

Humör på topp, båda tyckte att det var väldigt roligt!

Bus ville hjälpa till. Filuren ville själv.

Till slut gick det.

Bella åker både knappliftar och ankarliftar på egen hand. Hon har börjat åka i hopp och även provat på skogsåkning. I pisten håller hon på och tränar på parallellsvängar och att bromsa "på riktigt". Det är så häftigt att se utvecklingen.

Heldagskort i Bjärtabacken. Fint som snus.

Det är inte bara jag som dokumenterar. Även makeN gör ett bra jobb.

Tupplur?


Fokuserad.


Tjoho! De är så söta de där små skidorna!!

Hej vad det går! Frida bemästrar nu lätt både gröna och blå backar och med lite god vilja så funkar även röda.

Macka är mumma efter drygt två timmars sömn.

Vissa spanar ut, vissa spanar in.