31 maj 2015

Finrummet.

Igår, äntligen, blev vardagsrummet färdigt och vi fick äntligen tillbaka vår yta + 15m2 till!! Heeeelt fantastiskt!! Och vet ni vad?! Rummet passade alldeles utmärkt för springiga ben och dansande kroppar. 


Feel the rhythm baby. Feel it. Och ljuset. Älsk på det!

Och de här två... 


Efter dans, hopp och spring blir det lite vila i solljuset. 


Och sen. På't igen bara. (och alltså, älsk på den här bilden!!)


Vi passar på att göra lite reklam för Kalklitir också.


Vi valde färgen Emma (från bloggen Att vara någons fru ) och den blev väldigt, väldigt bra! Den var mycket ljusare än jag hade trott och det blev fantastiskt bra! Känner mig väldigt trendig nu. Hehe.


Den här gossen alltså. En sån skulle man ha!

Tänk vilka fantastiska gener jag och makeN har. Som kan göra något sån't här.

Utsikten mot grannen. Lite närmare nu. Och äppelträdet som varit så fint har dött kräftdöden tillsammans med såg. Men det finns mycket spännande att se ändå. Man måste bara veta vad man ska titta efter.  

Selfie med vidvinkel. Alltså, den här bilden är faktiskt hysteriskt rolig. Ser ni att mitt huvud är typ minimalt och Fridas gigantiskt?! Jag ser helknasig ut. Och ovårdad. (Det var jag.) 

Självutlösaren funkade finfint och vi fick avsluta med en groupie. Oy oy oy oy oy.

Så ett nytt tomt rum, det är rätt gött det. Med gråa väggar och ett ljust golv (vitpigmenterad ask). Ett rum med fantastiskt fotoljus. Det är nästan så att jag vill strunta i att möblera det. Bara ha det och njuta av. Kanske lägga in yogamattan emellanåt och yoga lite (grannarna kan väl också få lite behållning av nybygget). Sitta på golvet och bara njuta. Tänk att bara ha ett onödigt rum. Ett finrum. Med plats för bus, spring och dans. Älsk på det. 

29 maj 2015

Stukad.

Jomen. Det blev ju lite vardagsdramatik den här veckan också. Fast lagom lite.

Jag vabbade Abbe i onsdags men han var pigg och glad hela dagen. Vi hade det väldigt mysigt! Hur som helst, jag tog vagnen och hämtade Frida och sen gick vi ner till skolan för att hämta Bella. Det är ju typ ett år sedan jag gick och hämtade henne senast... När vi kom dit fick vi veta att Bella hade stukat foten.

Jaja, tänkte jag, det är nog ingen fara. Det vet man väl hur det är med ungar och stukade fötter. Typ.

Men i alla fall så var det en annan mamma där och hämtade sitt barn. De bor i området precis bredvid oss så jag frågade om Bella fick åka med dem. Det gick så bra så.

När jag hade fått in Bella i bilen så tänkte jag att det var smart om Frida och Abbe kunde sitta tillsammans i vagnen så skulle det gå fortare. Det är 2 km men i princip bara uppför. Abbe vägrade dock sätta sig i vagnen. Till slut gick han med på att sitta på mina axlar. Så,  med Frida i vagnen och Abbe på axlarna power walkade jag uppför backarna.

Det är en av anledningarna till att jag tränar. För att orka med sådana här oväntade händelser.

Sista 500 meterna gick Abbe med på att sitta med Frida i vagnen. Svetten lackade kan jag säga. På mig alltså.

Från klasskompisen och hem fick jag bära Bella på ryggen men Abbe gick själv.

Vi tog av bandaget de hade lagt om och såg att det var rejält svullet. Som en pingisboll. Vi ringde hem makeN från jobbet vid 17-tiden och när han kom hem åkte vi till primärvårdsakuten. Vi ville försäkra oss om att inget var brutet, eller sprucket.

Vänta, vänta.

Träffa doktor.

Doktor: Jaha, Bella, du har gjort illa foten. Var har du ont?
Bella: Jag har inte ont.
Doktorn: Eh.. nähä?
Doktor tittar lite anklagande på mig som "vad är du för en orolig och överbeskyddande morsa egentligen, du slösar min tid!". Men jag bara ler, lite ljuvt så där.

Doktorn: Kan du ställa dig upp Bella?
Bella: Ja. (ställer sig upp på ett ben)
Doktorn: Kan du stödja på andra foten också?
Bella försöker men det går ju inte så doktorn tar bort bandaget och utropar "nämen oj! Det här måste göra ont!"

Hon klämmer och känner och skriver en remiss till oss till att röntga foten på DSBUS. Så, vi far vidare, till den "vanliga" akuten. Tredje gången den här våren. Tredje gången gillt säger vi. Och som tur var inte i ilfart denna gången. Och inte med så värst mycket oro, men massor av stackars-Bella-känslor. Om ni fattar.

Sköterskan som tar emot oss håller med om att en röntgen bör göras så vi får börja vänta. Först i vanliga väntrummet. Sen i väntrummet utanför ortopeden. Sen i väntrummet utanför röntgen.

Efter några timmar är det så dags för röntgen. Röntgen. Bella var orolig över det innan. Vad som skulle göras, hur, om det skulle göra ont. Det hjälper inte att säga "det är inget farligt, det gör inte ont". Hon tror inte på det förrän hon vet själv.

Röntgensköterskan var en av de mindre pedagogiska vi träffat på barnsjukhuset. Jaha?! Är du rädd? Men varför är du rädd??? Det här är väl inget att vara rädd för!! Det är ju bara en kamera!

Eh. Mitt barn har rätt till alla sina känslor, thank you very much. Om hon är rädd så håller jag om henne tills det läskiga går över.

Sköterskan babblar på och frågar Bella om hon ska bada i sommar. Ja, säger Bella, förstås. Jahaja, ja jag ska då inte bada! Jag är rädd för vatten!

Och jag tänker säga "men varför är du rädd för vatten??? Det är ju bara vatten!! Vad är det för farligt med det??!" men jag nöjer mig med att titta på Bella och himla med ögonen.

Efter röntgen går det rätt fort. Vi får träffa en läkare som säger att det som tur bara är en väldigt kraftig stukning. Vi får order om att träffa en sjukgymnast så fort Bella kan börja använda foten igen, för att träna upp den och undvika fortsatta stukningar. Ledbandet fick sig en rejäl törn. Kryckor fick hon också med sig men de är inte använda så de åkte vi och lämnade tillbaka idag.

Vi har vabbat igår och idag men nu är hon okej. Hon går, haltandes, och har fått tillbaka aptit och ork.

Så. Det var den här veckans lilla dramatik. Det räcker så.

Gröna fingrar.

Jag är inte en sån där med gröna fingrar. Växter är något jag tycker att man borde ha men tyvärr äger vi bara en. Vi köper ibland sen åker vi på långsemester och så dör de.

Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig tänker jag. Då och då. 

I år odlar jag tydligen. Buskbasilika, citronverbena, physalis och tomater. 





Vi får väl se hur det går med det!

27 maj 2015

Eftertanke.

Nu har det gått fyra dagar sen loppet, och jag känner så här:
Fy fasen vad jag är bra!!!! Jag är så jädra stolt över mig och jag är så himla tacksam att jag har fått så bra hjälp av min sjukgymnast, Marie!!!

Vet ni hur lite jag egentligen har tränat för just Göteborgsvarvet?! Det slog mig medan jag sprang. Jag har sprungit milen två gånger och 16 km en gång. Resten av springandet har legat runt 7-8 km. Det är liksom ingenting. Och jag har verkligen inte prioriterat löpningen i år. Tror jag snittar på 1,5 gång/vecka, max.

Och ändå. Kroppen klarade det så himla bra. Jag hade ju inte ont någonstans. Ingen kramp. Vader och lår som bråkat tidigare, samarbetade ju hur bra som helst. Och även nu efteråt, kroppen mår så bra!

Tack styrketräning! Tack Marie! 

Jahopp. Det var bara det jag ville säga. :)

24 maj 2015

I did it.

Jag sov som en stock hela natten, till klockan 6:21 då filuren väckte oss. Filuren som är den morgontröttaste av de tre! Wtf. I alla fall. Jag hade blivit lovad sovmorgon så jag somnade om till strax före nio tror jag.

Gick upp och åt bovetegröt med lingonsylt, ett ägg och en macka. Kaffe med mjölk. Drack lite vatten.

Gjorde ett pass yoga för löpare från min nya favvo yogobe.com. Där finns yogavideos för det mesta. :) Det tar en halvtimme och sträcker ut ljumskar och bröstrygg på ett fint sätt.

MakeN fick en timmes trummande och jag fick vakta barnen. Hehe. Abbe och jag gjorde pannkakssmet. Bella och Frida lekte med kompis. MakeN kom ner och tog över pannkakandet. Jag började byta om. Packade det jag skulle ha med mig. Drack vatten. Tog en salttablett, bara för att.

Åt en bit ostpaj och en macka till lunch. Inte hungrig. Nervöööös. Drack massa vatten.

Gjorde både A och B flera gånger under förmiddagen. Kändes bra. Jag har läst/hört att när kroppen förbereder sig på strid så vill den gärna tömma sig. Det stämmer bra för min del.

Eftersom det är mer eller mindre kaos i stan den här dagen så hade jag en smart plan att ta bilen till SCA, där jag jobbade förut, och parkera där och sen cykla in. Så fick det bli. Det tog ungefär en kvart med bilen och sen en kvart till med cykeln. Väldigt lagom.

När jag kom fram till området var det fin stämning, solen sken och alla var glada om än något stissiga, förutom vissa som redan kommit i mål.

Jag ställde mig i kön till bajamajorna igen för att skvätta ut lite av allt vatten jag drack. Efter det gick jag till väskförvaringen och satte mig i solen en stund för att varva ner och njuta en stund.

Jag åt en sån där frukt/nötbar och drack mera vatten. Tog en hemmagjord Rune-kaka efter ytterligare en stund. Tjugo minuter till start. Jag lämnade in väskan och tog vägen genom skogen till starten (de sista dropparna måste klämmas ut, hehe).

Njöt av stämningen. Och av att inte vara stressad. Det mesta kändes bra. Förutom att jag inte hade en aning om hur det skulle gå och om det skulle gå.

Jag sprang i mina Saucony, halvdämpade, kompressionsstrumpor, långa tights, merinoulltröja med lång dragkedja, sportbh i merinoull och ett käckt pannband. Det var lite varmt om benen ett tag men när jag väl hade börjat svettas så kändes det bra.

Plötsligt gick starten. Jag fipplade med mobilen, ställde in rätt spellista på Spotify och pluppade i hörlurarna och började jogga iväg.

Jag ställde in min Garmin-klocka på att visa tid var tredje kilometer och ställde in den så att den visade pulsen. Jag tänkte att jag måste hålla mig runt 170 de första 10-12 km.

Och jag höll mig till min plan.

Första kilometern genom Slottskogen och uppför Säldammsbacken funderade jag på vad jag hade gett mig in på. Det här var ju inget jag hade tränat för. Men det kändes lite sent att komma på det då så jag körde på. Mötte en kollega som hejade på mig. Det var helt enkelt bara att nöta på.

Efter 5 km, visade klockan 4,99 km. Jag hade alltså genat bra. Pulsen låg runt 170 förutom en topp när jag sprang över Älvsborgsbron men jag lät den ligga på 182 och det kändes helt okej. Jag hade blicken högt och följde massorna, och den blå linjen.

Genom Eriksberg på Hisingen, njuta av lite utsikt och fina hus, folk som hejar från lägenheter och längs kajen. Det känns okej. Jag håller pulsen stabil även om hjärnan och fötterna vill öka tempot.

När jag passerar 10 km symbolen visar min klocka på 9,98km. Jag blir mycket nöjd och peppad av detta. Tuggar i mig en Runekaka och dricker vatten vid nästkommande station.

Nöter på och tänker att jag snart ska börja öka. Så ser jag Göta Älvbron. Det är den jag brukar hata. Det är då jag brukar vilja ge upp. Tänker att det är bäst att jag springer på nu så kan jag gå uppför bron. Idag ska jag ju njuta av löpningen, så då får jag gå. Tänker jag och ökar lite smått.

Kommer fram till bron och tänker att jag springer väl så länge jag vill. Kollar pulsen, den stannar vid 182 igen och jag nöter på, springer om en hel drös med folk. Blir alldeles peppad av hur bra det känns. Hur fantastiskt mycket bättre det känns i år än alla de andra tre åren vid den här punkten. Plötsligt är jag uppe på toppen av bron. Det här gick ju fantastiskt bra! Tar det lugnt nerför, annars är det lätt för mina ben att stumna.

Vid pauseringen av 15 km har jag sprungit ungefär 15,05, så fortfarande mycket bra. Jag är väldigt nöjd över detta.

När jag kommer till Avenyn är även det med en helt annan känsla än tidigare år. Det här jag brukar bli förbannad och verkligen hata löpning av hela mitt hjärta. Det är här jag brukar tycka att jag är helt jävla störd i hjärnjäveln som utsätter mig för det här. Men i år, inte ett spår av detta! Bara ett leende och med solen skinandes i ansiktet så tar jag mig uppför hela avenyn. Tempot har höjts lite men det är lite trångt och jag kan inte riktigt hålla det tempo jag vill, på grund av allt folk. Men, det gör inte så mycket. Jag är ju inte här för att prestera, jag ska ju njuta. Så jag hittar en rygg och följer den.

När vi vänder upp vid Posiedon, längst upp på Avenyn är det 4 km kvar och jag tar, som planerat, min energidryck. En sötsliskig liten sak som man kan dricka. Jag har lite (dvs väldigt) svårt för sådan där gels.

4 kilometer! Det är ju ingenting! Så jag ökar lite smått igen, passerar lite folk. Får springa lite zickzack även här pga trängsel men det känns ändå helt okej i benen. Pulsen är högre nu, runt 180, men jag känner mig fortfarande pigg. Liiiiite tendens till någon slags krampkänning i benhinnor men bara liiiite. Vasagatan går som en dans och den där jävliga lilla backen in till slottskogen tar jag på pigga ben. Nu är det helt plötsligt bara en kilometer kvar!

Lite uppför. Jag tänker att kanske, kanske, kan jag klara 2:10, och trycker på det sista. Uppför sista backen och sen in på stadion, spurt in i mål och klockan stannar på 2:10:24.

Jag är så pass nöjd att jag faktiskt tar en medalj, trots att jag vet att den bara kommer bli liggandes i en låda tills jag tar tag i det och slänger den...

Äter en banan, dricker lite vatten och köar mig tillbaka till väskutlämningen. Messar med makeN, systern och kompisen. Cyklar till bilen. Kör hem. Får en puss av makeN som säger att jag är jättebra. Och det är jag ju.

Han drar iväg och tränar. Jag kollapsar i soffan med tre fina barn runt omkring och på mig. MakeN kommer hem ett par timmar senare med lördagsgodis. Vi moffar, alla fem. Barnen somnar. Vi ser på Blacklist (nya favoritserien) och går sen och lägger oss i rimlig tid.

Summa sumarum.

Sträckan: 21,21km (Skulle ha varit 21097,5)
Jag måste ha sprungit lite knasigt sista 5 kilometerna för fram till dess var jag ju i fas!
--> Godkänt

Negativa splits:
1-3 km: 18:12 min
4-6 km: 19:04 min
7-9 km: 18:47 min
10-12 km: 19:12 min
13-15 km: 18:15 min
15-18 km: 18:11 min
19-21 km: 17:43 min
--> Mycket väl godkänt

Snittiden: 6,09 enligt min klocka och 6:11 enligt Göteborgsvarvet (skiljer sig eftersom jag sprang längre på samma tid...)
--> Silver!

Jag är så nöjd. Så stolt!!!

22 maj 2015

Häng med till föris.

Idag tog vi de käcka apostlahästarna till förskolan. Det går riktigt bra att klara sig utan vagn numera. Abbe börjar bli stor och han älskar att gå. Och förstås älskar han att stanna och titta på varje liten myra, hoppa i vattenpölar, pilla på gamla bananskal... Men ändå. När jag tar mig tid att gå dit med de här två, ja, då brukar dagen faktiskt börja riktigt bra. Vi hinner prata och busa på vägen och hinner landa i vad som komma skall. Även om det tar lite längre tid, bara lite, så upplever jag att jag faktiskt blir mindre stressad av att gå. 

Hur som helst. Idag. Flätor! 

På både mellan och liten.

Premiärflätor för liten som var väldigt nöjd.

Morgonspringiga ben och en storasyster som är redo att ta täten genom djungeln!

Sprittande glädje...

...kan snabbt bytas till svårmod.

Eller irritation.

I allra högsta grad irriterad (förbannad).

Orsaken? Orättvisa förstås! Jag kunde hålla Abbe i handen men inte Frida. Det var lite för mycket kameror, bilar, linsskydd och regnbyxor i vägen. Och förstås lite ovilja. Jag ville ju att hon skulle gå själv så att jag kunde fotografera hur söt hon är. Hehe. Det sket sig. En stund i alla fall.

Återtåg av humör. "Jag leder er! Följ mig!"

Räknar in flocken.



Sådärja! Handhållande och fotograferande. Multitasking.

Ja, som ni ser, det gjorde susen.

Sista biten till föris kantas av fem bänkar. Jodå, alla ska bestigas.

Abbe tar täten.

Men snart är syrran ikapp och förbi.

På't igen. 3 to go.

Det bästaste är hoppet på slutet.


 Koncentration.

Kan fälv!!

Framme!

En helt vanlig dag, en helt vanlig promenad till förskolan.

Målen.

Okej. Jag har bestämt mig. Jag ska springa varvet. Och jag ska göra det med ett primärt mål:

Springa 21 095 meter
Förra året sprang jag 21 410 meter. Och det är ju lite onödigt med 325 meter extra kan jag tycka så här i efterhand. Det räcker ju med 21 095 m. Förutom att det är jobbigt nog så är det ju typ 2 minuter extra.
Nej, det var inte så att jag tog ett ärevarv när jag var klar. Tydligen höll jag yttervarv och sprang runt folk. I år ska jag gena i kurvorna. Upp med blicken och följ massornas rörelse.

De tre tidigare åren jag har sprungit har sista halvan varit mer eller mindre än mardröm och jag har verkligen hatat löpningen. Min tävlingsinstinkt slår nämligen ut min logiska hjärna och jag tänker alltid "bäst jag springer på nu i början medan jag är pigg". Det gör att jag gör första halvan bra och sista halvan jädrigt mycket sämre. Därför har jag ett sekundärt mål:

Springa med negativa splits
Det betyder att jag vill springa andra milen snabbare än den första, och helst orka med att spurta sista kilometern.

Men lite tidspress vill jag ha, eller jag vet i alla fall vad jag vill kunna prestera, därför har jag tidsatt mål också:

6 min/km --> Guld!
6:15 min/km --> Silver!
6:25 min/km --> Brons!

Långsammare än 6:25 min/km kommer jag att bli besviken av... Men jag lovar också att det är det primära och sekundära målen som ska styra mig imorgon. Det får bli en träning i sig!

What say you?!

17 maj 2015

Tvååringarna.

Bella bus, två år. 

Frida filur, två år.

Abbegos, två år. 



15 maj 2015

Varvet.

Apropå träning. Jag har inte bestämt mig huruvida jag ska starta på lördag eller ej. Göteborgsvarvet, ni vet. Halvmara. 21 km.

Anledningar till ATT STARTA:

Känna efter hur kroppen känns. Jag klarade ju 16 km, då borde jag ju klara 5 km till.
För att ha ett lopp som bara ska genomföras, inte presteras, och därför känna att det är roligt att springa varvet.
För euforin efteråt.


Anledningar till att STANNA HEMMA:

Jag kommer få en mycket sämre tid än förra året. Förra året var jag bra tränad och lyckades ändå inte komma under 2 tim. Alltså är jag helt värdelös på löpning. (Fast min bättre sida försöker övertala mig att det var för att jag ju just kommit hem från Hawaii, fick kramp i vaderna efter en mil och hade rent allmänt en dålig dag.)
Jag är dessutom feg. Vill ju inte starta om jag inte vet att jag kan få en bättre tid.
Jag kanske får ont.
Jag kanske inte orkar.
Jag kanske förstör för morgondagen genom att överbelasta mig.
Jag har verkligen inte tränat för det här.


Så, ni ser ju vilken sida som har flest anledningar.

Men, jag gillar ju inte att vara feg. Och jag borde väl verkligen jobba med den mentala biten, huruvida det är okej att bara genomföra, inte genomlida. Dessutom inse att jag inte är kass på löpning bara för att jag inte är snabbast.

Gah. Självförtroende och självkänsla och löpning. Håhåjaja.

To be continued.

Orientering.

Meh! Jag har ju helt missat att berätta att jag numera är typ världsmästare i orientering!!

Jag har tidigare lidit av grav kartskräck. Fobi. Inte fattat något. Och inte heller trott att jag någonsin skulle kunna lära mig.

Men så var det ju multisporten i höstas och jag var tvungen att lära mig, och försöka förstå. Det gick okej, jag fattade några tecken och lärde mig passa kartan och ta ut kompassriktning. Mycket tack vare min granne som tvingade med mig (typ alltså :) på motionsorientering i närområdet. Hon har varit på mig varje vår att jag borde börja med orientering men jag har ståndaktigt vägrat. Inget för mig.

Tills i år. Det var ju ändå på orienteringen som vi brast på multisporten så jag tänkte att det är väl dags att göra något åt det. Så, nu har jag gått en nybörjarkurs i orientering. Fem tillfällen. Vi var en liten grupp på fem personer, den yngsta typ 37, de äldsta typ 68. Alla lika glada och ivriga att lära sig.

Igår hade vi finalprovet. En tävling, Vårserien, där vi sprang öppen motionsklass. Det var åtta kontroller och banan, fågelvägen, var 2,5 km. De bästa tar det där på knappa kvarten. Jag sprang 3,2 km på 28 min. Det finns rum för förbättringar. Men ändå! Jag är så stolt och glad!!! Jag har inte knäckt koden med höjdkurvor utan blir fortfarande förvånad när det går uppför/nerför... Men, jag har ändå börjat fatta grejen. Och jag gillar numera kartor!!

Tjoho! Man kan lära gamla hundar att sitta. Faktiskt. Bara hunden vill. :)



12 maj 2015

Jag. Jag. Jag.

Jag står ju helst bakom kameran. Men ibland tränar jag på att stå framför. Här är det min syster Ida som håller i kameran. Vissa av er kanske inte vet hur jag ser ut. På instagram blir det visserligen en hel del selfies. Inte lika många på bloggen. 

Det är svårt att vara naturlig framför kameran. Även i naturen. 

Ska jag vara allvarlig?

Eller spexig? Jag tycker alltid att det känns mer bekvämt att få toka lite... 

Men, det är ju så här jag ser ut, för det mesta.

En ganska vanlig, vit, medelålders kvinna. Jorå.