31 augusti 2015

Cykel tur.

Förra torsdagen svischade jag ju iväg på makeNs supersnabba hybridcykel till jobbet. Jag körde lite galet på ett par ställen men på det hela taget gick det galant och jag svängde upp på jobbet efter 61 minuter, och 25,6 km.

På väg hem var jag med om två udda händelser.

Jag var på väg mot Göta Älvbron i Göteborg, från Volvo, skulle nämligen in på stan och klippa mig. Vid ett tillfälle är jag inne i en stadsdels centrum och hojar. Jag cyklar i kapp en yngling (hehe) som har varit och handlat, typ falukorv/limpa. Det han har handlat håller han i handen och cyklar därför lite krokigt och långsamt. Jag funderar vilken sida jag ska köra om på när han vänder sig om och stirrar på mig. Jag säger glatt "jag funderar just vilken sida jag ska köra om på, höger eller vänster". Som svar på detta får jag någon slags skäll-harang som slutar med typ "du ska inte tro att du kan köra fortare än mig" och han drar iväg. Eh. Jag fattar inget. Han såg ut som en typ surfarkille som eventuellt säljer marijuana. Typ.

Jag släpper iväg honom och cyklar på. Upptäcker att jag kört fel men vet inte var. Plockar fram mobilen och google maps. Plötsligt hör jag en snäll röst "är du vilse?". Jag tittar upp. Ynglingen. Eh... stammar jag, ja, lite vilse. Funderar på om han är psyko. Men han ser snäll ut nu och frågar var jag ska och jag säger Göta Älvbron. Häng med här ska jag visa, säger han och jag hakar på. Ytterst förvånad. Han berättar att han blev irriterad för att jag inte plingade tidigare. Han hade blivit lite skrämd när jag bara dök upp bakom.

Så. In the end. Han var snäll. Hjälpte mig. Ett annorlunda möte.

En stund senare var det dags för nästa händelse. Strax innan bron såg jag en lite äldre herre, man kan säga att det var Ynglingens raka motsats. Fast han cyklade också. Jag tänkte att haha, honom cyklar jag om innan vi kommer upp på bron. Just då vände sig Herrn om och såg mig. Jag såg att det blänkte till i ögat på honom och han började trampa på. Jag med. Jag trampade och trampade. Slet som ett djur uppför bron - det är blåsigt och rejält uppför. Men hur jag än slet så närmade jag mig bara ytterst lite. Herrn trampade på, såg väldigt avslappnad ut. I träskor och t-shirt och upprätt position. Jag flåsade och svetten rann.

På väg ner igen tog jag in lite och när vi kom ner var det rödljus och jag rullade in bredvid honom och utbrast imponerad: Alltså, fy tusan vad grym du är!! Jag har fått slita som ett djur men kom ju ändå inte ikapp.

Han tittar på mig och flinar brett, säger: Ja, jag såg att du ville om så jag slog på högsta läget på elen.

Jag tittar på cykeln och ser nu att han har en elcykel. Vi garvar båda två och sen ger han mig beröm för att jag kämpade på så bra.

Så, en cykeltur med både cykel och tur. Och skratt.

29 augusti 2015

Zara.

Vad är det som fängslar ungarna så?

Jo. Hos oss går Zara Larsson varm på YouTube och Spotify.

Och jag tänker. Fasen vad bra! Vilken idol! Jag gissar att de flesta av er har koll på stormarna runt Zara. Jag är galet imponerad av den här tjejen. Hon är otroligt modig. Otroligt verbal. Otroligt påläst. Otroligt provocerande. Hon är så jädra tuff.

MakeN och jag lyssnade på hennes sommarprat i somras på vägen upp till Åre. Jag tycker alla borde göra det. Och verkligen lyssna. Höra vad hon säger. Inte bara fastna vid "jag hatar män i grupp" utan även lyssna på varför hon säger så och hur hon tänker.

Jag håller med, även om jag tycker att det låter hårt, för jag fattar hur hon menar. Det är jobbigt att höra. För det är mycket fakta. Statistik som är galet jobbig. Jag har själv gått med nycklarna hårt knutna i näven mörka kvällar, jag har sprungit av rädsla, jag har hållit mobilen vid örat flera gånger för att låtsas prata med någon. Jag har varit rädd i mörka områden. Jag har bytt håll för att undvika män. Så länge det är så, så hatar jag också män i grupp.

Och jag hatar att det alltid är kvinnans fel. Hon hade för utmanande kläder. Hon sprang med hörlurar. Hon skulle ha skrikit nej högre. Hon skulle inte ha druckit så mycket. Hon skulle ha löneförhandlat bättre.

Men. Lyssna på Zara eller läs här, eller här. Så kanske ni också fattar. Och som jag ser det, så är det ju viktigast att männen fattar. Och sprider sin feminism.

28 augusti 2015

TbT på en fredag.

Alltså. Jag är ju faktiskt ganska rolig. Utifrån sett. Inifrån sett kan det ibland bli lite jobbigt. Men ändå. Det får man ju bjuda på.

Här kommer ett TbT (Throw back Thursday)-inlägg från 28 augusti 2012. Läs och fnissa, och förmodligen viss igenkänning.

Sk8ergirl.

Bella får 10 kr i veckopeng och länge har hon tänkt spara till en mini-iPad. Men så fick kompisen en skateboard och Bella tyckte att det var väldigt kul. Så häromveckan investerade hon i en egen, och skydd till. Kanske att moster I kan lära lilla bus ett å annat? 


Skatefest.

Alla sätt är bra...

Vill också...

Dä min bosta! Japp, det är din bokstav.

Fokus.

Cool sk8er.



Och äntligen tröttnade de stora på skejbåren så Abbelito fick prova.

Skön att vila på...

21 augusti 2015

Utbyggnaden.

Ni är förstås förtvivlat nyfikna på hur det går med utbyggnaden. Jodå. Själva bygget blev ju klart före sommaren. Det är en målning och ett par golvbitar som fattas. I övrigt klart.

Så. Nu har vi bara resten kvar. Att möblera upp de nya kvadratmetrarna och bestämma hur de ska användas. 

Det här är tidigare tv-rummet och går nu under namnet Tomrummet.

Här håller vi på och funderar om vi ska bygga vägg nu, eller sen. Och medan vi funderar så använder barnen det som extra utrymme, det är också väldigt bra förvaring för alla våra dynor till utemöblerna. Jodå.

Nya tv-rummet har ni ju sett. Bord är till för att sittas på. Tydligen.  

Jag har påbörjat projekt "hawaii-instagram" men inte slutfört det... Måste göra om andra raden så att den hänger ner lite mer. Men sen tror jag att det ska bli bra! Ni får se mer när det är klart.

Här äter vi lunch och middag.

Ingången till mitt kontor.

Klätterväxter som har tagit sig ganska bra i sommar. Farfar var här i början av sommaren och hjälpte till att bygga klätteranordningen till blommorna vi fick av dem.

Utsikt från kontoret.

Välkommen hit! Äntligen har vi lite mer plats för gäster och lite mer ostört. MakeN har en liknande bäddsoffa i sitt rum. I natt blir det invigning av kusinerna med föräldrar. Tjoho.

Och själva kontorsdelen. Lite sparsmakat och rörigt men det kommer nog ordning hit också. Jag hade en massa bilder på väggen, som jag satte upp med washi-tejp. Men nja. Det satt i ungefär en halv dag innan det började lossna. Gah. 

Sedumtaken som vi la på både tillbyggnad och utbyggnad. Älsk på det! I våras när det kom var det mest grönt men nu skiftar det fint i rosa.

Utsikt från badrumsfönstret.

 Några busiga blommor sticker upp och bryter av det platta. En rolig överraskning var att vi faktiskt ser lite av taken från altanen nere. Det hade vi inte räknat med men nu när det har börjat växa en bit så sticker det ut lite över kanten. We like a lot.

Det bästa med makeNs rum!! (jag vet att han inte håller med :)


Här har jag fått hänge mig åt ordning och reda! Struktur!! Överst finns Barnkläder - sparas! och Barnskor - sparas! Alltså favoriterna från nyföddis till tvåårsåldern. I raden till vänster finns ytterkläder sorterat i storlek, från 104 upp till 134. I raden till höger finns alla vanliga kläder, sorterat från storlek 104 upp till 134. I backarna längre ner finns alla skor, från storlek 27 och uppåt. Jag äääääälskar det här!!!!!!!!

Förut har jag varit uppe på vinden och härjat. Inte hittat. Eller hittat för sent. Plus att det alltid har legat kläder i stora högar som ska upp på vinden men som aldrig kommer dit... Men nu så. Nu finns det i alla fall hopp.

Det bästa med makeNs rum, enligt maken. Digitaltrummorna.

Godnatt från Ballabarn AB.  

Fredagsmys.



19 augusti 2015

Reflektera. Ändra om. Köra på.

Vi hade en plan över hur vi skulle klara vardagen i våras med hämtning/lämning. Vi gjorde ganska snabbt en förändring i att ta bort samåkningen på måndagar. I övrigt följde vi planen.

Nu har vi haft semester och hunnit reflektera. Vi kände båda två att den jobbiga dagen var torsdagen. Vi hann ju aldrig få ihop våra timmar trots att barnen fick vara länge på fritids/förskola. Nu i höst tänker vi att vi får skippa samåkningen helt, i alla fall i början av hösten. Min personliga plan är att jag ska cykla till jobbet en gång/vecka och då lämpligen på torsdagar. Det kan bli lite kaotiskt med att först lämna Abbe och Frida på förskolan och ändå hinna till att vara på plats för gåbussen vid 7:25.

Så, det testar vi nu.

Man får göra så. Köra på. Reflektera. Ändra om. Köra på. Reflektera. Om man vill ha förändring måste man själv förändra. Funkar det inte - reflektera och ändra. Funkar det - reflektera och kör på.

14 augusti 2015

Vardagen.

Igår drog vi igång vardagen igen. Barnen lämnades på förskola och fritids. MakeN och jag drog till Volvo. MakeN tjuvstartade faktiskt i onsdags så han är nog igång igen på riktigt. Jag mjukstartade igår med att läsa mail, fika, berätta om Annies och min fantastiska bravad (x antal gånger) och förstås prata om fina semesterminnen. Och, ja, jobba lite också då. Lite.

Idag är det Ballabarn för fulla muggar. Jag har en hel del jobb som ligger och väntar. Förutom en massa barnbilder så ska jag också avsluta ett annat kul jobb jag fick göra i somras, nämligen ett CD-omslag till en granne som ska försöka få en skiva utgiven. Väldigt roligt jobb!!

Jag var redo att börja jobba igen igår. Faktiskt. Det har varit fantastiska sex veckor men var sak har sin tid. Och lite rutiner är inte fel.  Träffa kollegor. Jobba i mitt nya Ballabarn-kontor!

Så. Vi är redo för vardag. Veckohandlingar. Lösa veckoplaneringen. Få ihop träningar. Hämta/lämna barn hos kompisar. Städningen...

Och så hoppas vi på ytterligare några fina kvällar. Igår var det förresten en fantastiskt vacker kväll som jag njöt av ifrån cykelsadeln. Jag körde mtb med ett gäng tjejer här i Skatås. Alltså, det är så många av dem som är så grymma!! Jag är visserligen stark och ganska modig men jag ligger ändå en bit ifrån dem. Girl power.

9 augusti 2015

Priserna.

Just det! Måste ju visa upp de finfina priserna vi vann!!! Man kan säga att vi lätt fick igen pengarna för startavgiften. :)







Så. Nu får det vara nog. För stunden. 

After race - känslorna.

Väl tillbaka i stugan satt vi i soffan en stund och försökte smälta dagen. Vi gick igenom rutten vi tagit, strategin vi hade haft och följt. Inte upp på fjället. Ytterområden. Cykla så mycket som möjligt.  

Målet vi haft att klara 20 kontroller, som vi slagit med råge. Känslorna som varken var hysteriskt fniss eller några som helst aggressioner men som bara var en dag full av skratt och glädje varvat med några tysta minuter när pannbenet jobbade. Jag fick i ofs inget gensvar när jag stämde upp i "Vi gå över daggstänkta berg" när vi traskade genom myren med cyklarna. Men i övrigt så. :)

Vi ringde hem, messade med kompisar, kollade sociala medier och gladdes åt alla glada tillrop vi fick i våra flöden. Otroligt nöjda med dagen. 

Ska vi räkna ihop poängen? frågade jag Annie. Ja!! 

Vi tog varsin karta och prickade för de kontroller vi tagit. 31 st. Gah. Plockade fram varsin miniräknare och började knappa in. När vi var klara tittade vi på varandra frågande. I chock.

278,98??? sa Annie.

Japp. Det fick jag med...

Eh. Men det är ju asbra!! Jag började genast googla tidigare resultat. Inga damer hade någonsin varit i närheten av de summorna. Ah. En lätt bana alltså. Eller...?

Jag kommer bli besviken om vi är sämre än topp 20, sa jag. Annie höll med. 

Vi åkte tillbaka till Lindvallen vid 19-tiden för att käka middag där, och vänta på prisutdelningen. Prisutdelningen var först klockan 22. Lång väntan. Men, vi satte oss vid ett bord och började prata med de trevliga bordsgrannarna. Jag hävde ur mig ett "jaha, har ni också vunnit eller?" och vi skrattade gott åt det roliga. Konstaterade att vi alla var vinnare idag. Att det kändes så. Att man har gjort mer än vad man kunde ana. Det var en far och son som också gjort sin första AIM. Vi pratade om ditt och datt. Men så frågade de om det gått bra och vi svarade att jo, ja, det har det, vi är nöjda. Jag frågade hur många kontroller de tagit och när de svarade 27 försökte vi se impade ut men misslyckades nog lite och de såg mäkta imponerade ut när de hörde hur många vi tagit. (Behöver jag skriva att det var 31 st? mohahhaha.) Grannen till vänster och hans fru hade tagit 23 st. 

Så var det lite underhållning (som var det enda dåliga med hela den där dagen). 

Och äntligen blev klockan 22 och det var dags för prisutdelning. Först var det priser till alla dråpliga händelser som varit under dagen. Det blev mycket skratt och lite ååååh... 

Och så var det dags. För prisutdelningen för eliten, som presentatören sa... 

De började med damer. Jag tittade på Annie och sa: sämre än 10 och jag blir besviken. Hon höll med. Presentatören berättade att det var oerhört jämnt. Det skiljde 3,5 poäng mellan 2:an och 5:an. Då tittade Annie och jag på varann igen, lite besvikna. Okej, vi kom sexa. 

Haha. Snacka om hybris redan där. Men ni fattar att vi var nöjda med dagen. Om två så oerfarna som vi ens tror att vi kan tävla med eliten. 

Och så ropade han ut: På 3:e plats, med 277,56 poäng, lag Friluftsfrämjandet... och där någonstans stirrar jag på Annie med vild blick och bara gapar. 

Vad sa han??? 277 poäng??? Vad hade vi?? Grannen till höger frågar förvånat och ivrigt - vad sa du att ni hade???? 

Jag vet inte!!! Annie ska jag kolla??? Jag kollar!!! Jag hade ju kvar skärmdumpen från mobilen.

Jag kollar. Stirrar på Annie. 278,98. Annie för fan!!!


Och så ropar han upp: På 2:a plats. Lag BSS*. Annie Rydström och Anna Grahn. Och vi ser ungefär lika chockade ut som de gör i både melodifestivalen och när de får en Oscar... Vi jublar och snubblar upp på scenen. Helt darriga. Hinner krama om varandra. Jag mumlar till prisutdelaren att det är vår första AIM och att vi är lite chockade.


Sen står vi där på scenen. Stirrar på varandra. Fnissar helt hysteriskt. Får en massa priser i famnen. Fortsätter asgarva. Mumlar hela tiden: Det här är ju helt sjukt. Det här är galet. Herregud. Oh my god. 




Jag har svårt att tro att det någonsin har stått ett mer chockat lag på AIMs prisutdelning. Eller att sådana amatörer som vi faktiskt är, har fått en så bra placering.

När grannen bredvid frågade om jag tränat mycket cykling hade jag svårt att erkänna hur lite det faktiskt är. Jag har varit ute och cyklat mtb totalt sex gånger i år, Åre inkluderat. Det har visserligen varit lite längre pass, men ändå. Sex gånger. Och så en sjunde gång i HK multi i ofs.

Men jag har ändå otroligt mycket mer självförtroende när det gäller cykling. Jag vet att jag är stark. Vi märkte det i Karlstad förra året, Annie och jag, att vi var starka på cyklingen. Då tog vi in placeringar. Även makeN och jag knappade ju in på cyklingen.

Men ändå. Man kan säga att jag har mer pannben än träning.

Hur som helst. Vi har haft hybris sen igår kväll.

Fan vad vi är bra.
Alltså. Fasen. Vi ÄR ju bra. Hur kunde vi bli så här bra?! Vi kom tvåa. Vi tillhör eliten!! Vi borde få sponsring! Hur fasen ska vi klå det här nästa år? Fan vad vi är starka.

Lite så.

Nu ska jag byta av Annie som kört i snart tre timmar medan jag socialt suttit här och kommit i kapp med bloggen. :)

*) BSS - Blod. Svett. Skratt

Race report - AIM Challenge 2015 - race.


Jag startade träningsklockan när det var tio sekunder till start. När starten gick tog jag kartan. Annie stod vid cyklarna. Vi satte oss på huk och la upp kartorna. Annie läste upp kontrollerna med höga poäng och jag cirklade. Annie läste upp kontrollerna med låga poäng och jag kryssade. (Fattar ni att vi faktiskt testat kvällen innan vem som skulle göra vad?! Jag tog tid och så kom vi fram till att det här upplägget var två minuter snabbare. Det är så gött att få vara superanalytisk med någon som är likadan!!)

I alla fall. Efter fem minuter hade vi rutten klar och drog iväg. Efter tio minuter skuttade Annie ut i ett träsk och tog den första kontrollen. Andra kontrollen satt som en smäck även den. Vi drog ner till Sälen och hade sån tur att de första kontrollerna satt i ett av de områden vi faktiskt rekat dagen innan. Vi visste hur backen upp såg ut och vi visste att det var fin grusväg även en bit upp. 

Tredje kontrollen fick vi dock leta lite efter, eftersom det inte var helt korrekt markerat på kartan... Det var betydligt lättare än det såg ut. :) Det lärde vi oss också något på. Vi hade ju som mål att ta 20 kontroller och räknade ut att vi alltså borde ta 3-4 kontroller/timme. Det är så ingenjörer jobbar. Första timmen tog vi fyra kontroller. Andra likaså. 

På väg upp till fjärde kontrollen den andra timmen cyklar vi om två snubbar i en lång, seg uppförsbacke. De blir impade och berömmer våra starka ben. Så, vi börjar förstås heja på dem och prata med dem. De frågar om vi tänkt gena när vi kommit upp till kontrollen. Nej! säger jag snabbt. Och lägger till. Det tror jag inte... 

Sen börjar hjärnan gå på högvarv. Det här hade vi inte alls haft i tankarna vid starten. Det innebär en dryg kilometer i obanad terräng, med inte så mycket mer än en myr och två sjöar att orientera efter. Men, det finns en väg som stoppar upp, i fall man går helt fel. Väl på toppen tar Annie och jag oss en snackis och beslutar att hänga på snubbarna genom skogen. 

Strax efter kom ett tredje lag som snubbarna berättar är Friluftsfrämjandet och att de är väldigt duktiga, de kom tydligen trea året innan. Två tjejer, de tar snart täten, verkar vassa på orientering. Vi hakar på men slänger en bläng på kartan då och då. Det är blött på myren och lite tungt att släpa cykeln. Men det är helt klart värt det när vi tjugo minuter senare har tagit nästa kontroll, en högpoängare. Vi tuggar i oss dagens andra bar och drar vidare. 

Den tredje timmen tar vi också fyra kontroller. Vi känner oss fortfarande pigga och glada. Starka. Vi har roligt hela tiden! Faktiskt. Vi skämtar, hejar på andra lag, kämpar, trampar. Vi fattar en massa snabba beslut och kör på. 

Den här gången har vi delegerat det så att Annie har hand om pinnen och stämplar alla kontroller medan jag ansvarar för kartan. I Karlstad gjorde jag både och, det var ingen bra taktik. Erfarenhet is good shit. 

Den fjärde timmen kom det några roliga övningar som gav många poäng. Annie tog hand om det. Jag hejade på. Och bestämde fortsatt rutt. 

Annie SUP:ar, fast på knä. Hon är jädrigt stabil, min partner. 

Annie nästan vid kontrollen.

Efter SUP:en tog vi oss ut i skogen igen. Det jag borde tänkt på här är att vi skulle bytt om till löparskor här men det gjorde vi inte så det blev till att springa ett par kilometer i spinningskor. Det gick bra det med. :) Det var en kontroll på var sida om vägen, 300 m respektive 500 m in. Vi sprang på den första och tänkte att vi borde cyklat. På den andra tog vi med cykeln och konstaterade att det var väldigt onödigt. Vi fick lägga cyklarna efter några hundra meter. När vi kommit 20 meter från cyklarna säger Annie: Pinnen!!!! och ser skräckslagen ut.

Pinnen är det som man använder för att ta kontrollen med. En elektronisk pryl som innehåller all data om kontroller man tagit. Tappar man pinnen blir man inte bara diskad man får även böta 500 kr.

Vi fick i princip hjärtstopp. Andades. Gick tillbaka till cyklarna. Där låg den. Som en liten bit guld i gräset. Det var det mest dramatiska som hände den dagen. Till klockan 22:20 i alla fall.

Efter lite mer cykling var det dags för en kontroll som låg 1 km från vägen. Vi bytte för första gången om till löpskor. Lämnade cyklar och ryggor och kutade (eh... joggade) in i skogen. Jag hade haft krampkänning i baksida lår på den nyss gjorda cyklingen så det var skönt att få springa lite som omväxling. Jag hade krampkänning vid ett par tillfällen men Annie lärde mig att det var bra att hitta en lämplig kadens med bara lite motstånd och så bara trampa på. Funkade fint det.

Nästa kontroll var simning i iskall sjö. Även denna gjorde Annie med bravur.


Och jag ägnar mig åt selfies.

Vi cyklade på och tog några kontroller till. Det mesta var grusväg men vi fick en fin kilometer med rolig mtb-körning nerför Vasaloppsspåret. Vi drog tillbaka till Sälen för ännu en simning, denna gång i iskalla Västerdalälven. Även denna tog bruden med bravur.

Jag gjorde upp en plan för sista timmen.

För nu var det helt plötsligt bara en timme kvar. Vi hade sagt att vi ville ha en timme från rondellen i Sälen, om det nu skulle vara skitjobbigt att cykla uppför backen. Och annars för att hinna ta några kontroller uppe i Lindvallen. Backen upp från rondellen är nästan 6 km och väldigt många höjdkurvor. Ida, Alla kan träna, skrev en bra guide till AIM för någon vecka sedan, och där skrev hon att en hyfsat vältränad person behöver 30 minuter för att ta sig upp. Då var det gött att klara det på 25 minuter ;). Vi nötte på. Trampade om ganska många lag.

Vi hade som plan att ta två kontroller och sen ge oss tillbaka till målet. Men när det var gjort hade vi drygt 25 min kvar. Annie tyckte vi skulle ta en kontroll till och jag ropade stressat "Nej!! Bli inte kåt nu!!!" Med det menade jag att vi skulle vara glada för det vi hade och att vi inte skulle utsätta oss för att bli sena i mål. Annie ropade glatt tillbaka "Jo! Jag vill vara kåt!!!". Så vi asgarvade och sen körde vi bara. Och om vi inte hade gjort det... Ja. Då hade vi inte haft hybris nu.

Vi hann i mål, i tid. Vi tog oss 78,12 km på 5 tim och 48 min.



Sen tog det ungefär 20 minuter att komma ur målfållan. Och vi fick se det rafflande när ett lag kom in på 16:00:00 och precis klarade sig och ett lag hann in med en deltagare och inte med den andra, och några som missade med 20 meter... Kommer man mellan 16:00:01 och 16:10:00 får man 30 poängs avdrag. Kommer man efter 16:10:01 blir man diskad.

Vi diskuterade hur många kontroller vi klarat och kom fram till 23 eller 24. Vi visste att vi tagit fyra kontroller per timme de första fyra timmarna och att det bara blev tre sista timmen. Timme fem var lite diffus, men vi chansade på att vi borde klarat 4. Men, vi hade ju helt fel.

Innan man går ur målområdet lämnar man tillbaka pinnen och de laddar över datan från den. Man får också ett kvitto på hur många kontroller man tagit, när man tagit dem och hur lång tid det är mellan kontrollerna.


Vi stirrade på kvittot. Smått i chock. 31 kontroller??! Nä. Det måste vara fel. Ah, de har räknat med start och mål. 29 kontroller då. Det är ju skitbra!! Men, nä. De har inte räknat med start och mål. Vi tog 31 kontroller. Vi tog trettioen kontroller.

Här fick vi faktiskt vår första släng av hybris. Sen tänkte vi. Och kom fram till att om vi kunde ta så många kontroller, då måste eliten ha tagit minst tio till.

Men, ändå. Vi var så jädra nöjda över vår prestation. Vi var så nöjda med våra beslut. Med vår energi och att vi haft så himla roligt hela dagen.

På väg hem i bilen spelade vi en av våra två theme songs; Kelis - Bossy, och bestämde att nästa gång ska vi heta Team Bossy. (För det är verkligen motsatsen till vad vi är :).


Team Bossy. Det blir bra det.