29 september 2015

Att göra något.

"Du kunde väl för fan ha gjort nå't!"

Det är ett citat som ekar i mig ganska ofta. Det är från Morgan Allings sommarprat 2009. Jag lyssnade på det. Läste hans bok. Fick en klump i magen. 

Glömde bort det. 

Men så i somras lyssnade jag på Kjell Enhagers sommarprat. Två gånger. För det var så bra, så klokt, så fnissigt, så inspirerande.

En av berättelserna berörde mer än de andra. Det är när han berättar om sin dotters kompis. Hennes mamma har dött i cancer och dottern ber honom prata med kompisen, för att kolla hur hon har det. Han känner att det är övermäktigt och känner inte att han har kompetensen att klara det. Men så tänker han på Morgon Allings sommarprat, när Morgan berättar om grannen som när Morgan blev äldre berättade att han (grannen) hade hört hur jävligt Morgan och hans bror hade det. Morgan frågar varför grannen inte gjort något! Grannen svarar att han visste ju inte vad han skulle göra... Morgan svarar:

Du kunde ha gjort nåt. Du kunde väl för fan ha gjort nåt!!

Ibland känns det övermäktigt. Med världen. 60 miljoner människor på flykt. Och det känns som att man inte vet vad man ska göra. Inte kan göra något. 

Men. Något kan jag göra. Jag skulle vilja vara en sådan som åker ner till centralen och konkret hjälper till. Det är jag tyvärr inte. Men jag kan ju i alla fall göra något. Så, jag skänker pengar. Och sprider budskap. 

Jag kan ju faktiskt göra nåt. Och nåt, det är mer än inget. Väldigt mycket mer. 

27 september 2015

Prioritering.

Jag var på ledarskapskurs med jobbet i torsdags och fredags. Det var så jädra bra. Så. Jädra. Bra. Jag tänkte att jag skulle sprida vidare det jag lärt mig.

Vi pratade prioriteringar och fick ett väldigt bra verktyg som jag tänkte anamma redan imorgon.

Om man vill så tar man med privatlivet - hämta/lämna/handla/tvätta/träna..., eller så tar man bara jobblivet. Enkelt förklarat går det till så att man delar in alla veckans uppgifter i fyra högar:

A: Viktigt och bråttom - t ex hämta på förskolan/ leverera information till projekt.
B: Viktigt men inte bråttom - t ex lämna på förskolan/ skriva klart utvärderingsprotokoll.
C: Inte viktigt men bråttom - t ex köpa grejer på höstrean som går ut imorgon/tidsredovisa sista dagen i månaden.
D: Inte viktigt och inte bråttom - tvätta/ tidsredovisa de första 27-30 dagarna på månaden.

C-kolumnen är helt klart jobbigast. Att behöva göra saker som man inte tycker är viktiga men som ändå är bråttom. Det är stressande.

Det är också viktigt att notera att något som inte varit bråttom, plötsligt kan bli det - t ex tidsredovisningen i slutet av månaden. Något som varit bråttom, kan plötsligt inte längre vara bråttom - t ex om en deadline skjuts fram, eller om det man skulle få information om, inte längre är aktuellt.

Tidsredovisningen till exempel. Som konsult är den oerhört viktig, eftersom annars får man inte korrekt betalt. Som anställd känns den inte alls så viktig, bara något man måste göra. Men ur företagets synvinkel är det oerhört viktigt.

Prioriteringsverktyget är i högsta grad levande och även om vissa lappar (om man kör t ex post-it) hänger med i flera veckor så är det ganska troligt att de byter placering.

Vad säger ni? Är ni lika frälsta som jag? Ska jag förklara det lite bättre?

Snabba beslut.

Jag fyllde i en enkät häromdagen. Lite om personlighet, lite om stress, lite om livet. Ranka 1 till 4, där 4 är bäst.

Fråga XX
Hur skulle du bedöma din förmåga att fatta snabba beslut?

Jag (tänker): Hm! Det är jag bra på! 4?? 3?? 4!!!
Jag (mumlar högt för mig själv): Om jag tvekar mellan 3 och 4, så får jag nog sätta en 3:a.


Moahhaha. All this. And brains too.

22 september 2015

Symptom.

Jag fick mig en tankeställare om min egen personlighet härom dagen.

Jag brukar ha med mig min löparklocka på mina resor men de senaste gångerna har klockan laddat ur sig för att den förmodligen har satts igång i väskan. Följande dialog utspelar sig:

Jag: Gah!! Den här klockan alltså! De tre senaste gångerna jag har rest med den har den laddat ur sig! Att jag inte lär mig!!!

Min vän suckar uppgivet med mig och sen utbrister vi båda två, varsin mening, som ger mig en tankeställare och henne en boost. :)

Jag: Att jag inte tar med mig en laddare!!

Ida: Ja, att du inte lägger den i ett fodral!

Fattar ni?! Jag försöker sätta plåster på ett sår. Ida försöker få mig att undvika sår. Hennes sätt är bäst. Jag är ute på djupt vatten.

20 september 2015

Berörd.

Det ringde en mamma i förmiddags. Jag hade fotograferat hennes barn i början på sommaren, mamman var inte med vid tillfället men hade nu fått se bilderna. Hon var så otroligt (OTROLIGT)  glad över bilderna, och hon var så rörd över hur fina de var, både barnen och bilderna :). Så hon var helt enkelt tvungen att ringa och berätta det för mig.

Det är det absolut bästa betyg jag någonsin fått.

Lyckotårar. Dubbel uppsättning.

Fotomaraton.

Nu sitter jag på tåget hem igen.

Längtar efter kramar, skrik och skratt. Det känns bra att få längta. Jobbigt men bra.

Det har varit väldigt fina dagar. Intensiva men inte alls så stressiga som jag trodde i torsdags kväll. Allt har gått i ett men ändå flutit på helt fantastiskt bra. Jag har hunnit med tunnelbanetåg, fått skjuts hit och dit, promenerat i maklig takt och faktiskt bara sprungit till ett tåg... som var försenat och därmed en onödig springtur. :)

Det blev sju fotograferingar. 13 vuxna. 8 medgörliga barn. 3 mindre medgörliga barn. 5000 bilder.

Jag har gått igenom några av bilderna och fått mig ett gäng goda skratt, fniss och frustande. Nu har jag några (typ åtta) veckors jobb framför mig. Tjoho!

Jag är aningens matt men väldigt belåten. Det här ska jag göra om!



Mormor.

Vi var och hälsade på min mormor på vägen hem från sommarsemestern. Mormor är 94 år. Jag har räknat ut henne ett par gånger. Men hon är en krutgumma som inte ger sig i första taget.

Senast jag räknade ut henne var i vårvintras. Dagen innan hennes födelsedag dog hennes käre vän Tage. Han var lite yngre, mycket piggare men plötsligt orkade inte hans hjärta längre.

Mormor blev förstås väldigt ledsen. Och ännu mer ensam, även om de inte bodde ihop så sågs de ju varje vecka och pratade i telefon. För 3 1/2 år sedan dog hennes syster, så efter Tage har det liksom inte funnits någon mer.

I alla fall. Ett par veckor efter Tages begravning var mormor uppe och kissade på natten. Hon snubblade och föll så illa att hon bröt ett par revben.

Efter den här smällen var mormor inte sig själv på väldigt länge. Hon ville inte prata med varken mamma, mig eller min lillasyster. Hon bara sov och sov och sov. När hon väl svarade i telefonen lät det inte som hon och hon ville bara avsluta samtalet så fort som möjligt.

Min mormor är annars en sån där som man omöjligt kan avsluta telefonsamtal med. Hon kommer alltid på nya frågor precis när man ska lägga på - vad har du ätit idag?, vad har ni för väder?...

Jag trodde verkligen inte att hon skulle klara sig igenom den perioden. Men det gjorde hon.

Och jag kan inte hjälpa att jag funderar över vad det är som gör att hon inte bara ger upp. Vad är det som driver henne vidare? Hon ser nästan ingenting. Hon hör nästan ingenting.

Jag satt bredvid henne när hon åt sin lunch, som hemtjänsten levererar och värmer åt henne. De knotiga händerna som försökte få gaffeln att spetsa en potatis/köttbulle men som misslyckades nio gånger av tio. För att hon inte ser vad hon gör. Jag våndades över känslan att hon inte ens vet vad det hon stoppar in i munnen, för att hon inte ser vad hon till slut får på gaffeln. Hennes besvikelsen när tredje biten på raken visar sig vara köttbulle, när det är potatis hon vill ha. Svårigheten att skrapa upp såsen från tallriken eller att få upp lingonsylten.

Jag hjälpte henne förstås. Men hon vill ju själv. Hon vill inte bli matad.

Barnen är lite försiktiga. Lite avvaktande. Lite rädda. För en liten gumma. Hon vill inget hellre än att ha dem nära men hon ser dem ju knappt, och hör inte vad de säger. Jag får "översätta" allt de säger. Och det blir ju svårt att skapa närhet då.

Jag har frågat henne om hon är rädd för döden. Det är hon inte, sa hon, men hon vill inte heller tänka på den. Jag kände att jag ville fråga. För jag undrar när det där går över. Rädslan för döden.

Jag tänker på henne, ganska ofta. På hur mycket roligt vi har gjort. På hur nära vi ändå har varit. Och jag känner att jag borde ringa henne oftare. För både hennes skull och min. För att slippa dåligt samvete, sen. Men. Det är ju inte riktigt hon längre. Även om hon för det allra mesta är klar i huvudet så flyter samtalet inte lika lätt längre. Det är ju bara jag som pratar. Det är ju bara jag som har något att berätta. Hennes dagar är lika varandra. Hon läser inget längre. Ser på teve men ser ju ändå inte. Och hör inget. Hon berättar inte längre om vad hon varit med om. Hon kommer inte alltid ihåg om hon har varit ute, eller inte. Ibland kommer hon ihåg att hon har haft besök, men oftast inte.

Pernilla Stalfelt har skrivit många bra, roliga och framför allt kloka barnböcker. En av dem är DÖDEN-boken och i den beskriver hon det så bra om hur gamla människor ofta blir väldigt trötta och inte längre tycker att det är så roligt att leva. Jag känner igen min mormor i det där. Och det är jobbigt.

Vi får se helt enkelt, hur länge hon kämpar på. Krutgumman.

19 september 2015

Vad smal du är.

Har ni tänkt på att när tjejer träffas, om man kanske inte har setts på ett tag, så är den vanligaste kommentaren/hälsningsfrasen: Vad smal du ser ut!/Vad smal du har blivit!

Inte: Åh, vad jag har längtat efter att få träffa dig.
Eller: Vad glad jag blir när jag får vara med dig.

Varför gör vi så här mot oss själva? Kan vi inte bara sluta med det?

Jag är en sån som oftast inte tänker på om någon har blivit smalare, eller ser smal ut... och jag svarar heller inte konventionellet "ååh, taaaack!!" eller "näää, men duuuuu, guuuu vad duuuu ser smaaaaal ut!!!" eller "nej vet du vad, jag har aldrig varit så här tjock!!" eller liknande kommentarer.

Om någon säger att jag ser smal ut så svarar jag numera oftast bara "ja".

Däremot. Jag är långt ifrån felfri. Jag kommenterar ofta utseende: Vad fin du är i håret! Vilken cool tröja! Vilka snygga brallor!

Det är ju inte heller bra. Egentligen. Det minskar inte utseendefixeringen på något vis.

Det ska jag tänka på att minska på, och öka upp kommentarerna om att jag blir glad av att se dem. Jag gillar ju inte mina vänner för hur de ser ut. Jag gillar mina vänner för att de är fina människor. För att de gör mig glad.

Vad tror ni om det?

17 september 2015

Coach Mia - part two.

Men Mia och jag har återupptagit vårt fina samarbete. Det vill säga, jag gör som hon säger.

I våras började Mia jobba med mina hjärnspöken som säger att jag är en otroligt långsam löpare. Mia lyckades bra. Jag sprang ju mina snabbaste 5 km, ever. Den positiva känslan höll i sig till slutet av juli när jag helt plötsligt slutade springa intervaller till förmån för träning inför både HK multi och AIM. Så nu är jag långsam igen (säger hjärnspökena).

Efter multisportandet i augusti drog ju jobbet igång och jag började styrketräna, yoga och cykla till jobbet och hann inte riktigt med att vila kroppen så pass mycket som behövs för kvalitetspassen. Det fanns så mycket annat roligt liksom. Intervaller är ju lite skrämmande, för mig. Att ta ut sig så mycket i flåset. Jag är ju ganska bekväm av mig. Jag håller gärna på länge, bara jag slipper flåsa. Typ.

I lördags drog jag i alla fall igång igen. 10 * 1 min, med 1 minuts vila mellan varje intervall. Jag trodde hjärtat skulle pumpa sönder bröstkorgen på mig de första intervallerna. Men sen hittade jag in i det och höll ett ganska bra tempo. (Här skulle Mia säga att jag är snabb men det kan jag ju inte säga, för det säger ju min hjärna att jag inte är, så jag säger inte det.) Återhämtningen mellan intervallerna var längre än i somras, förstås. Tempot lite lägre. Men ändå. Det första passet, av många, är gjort. Så nu är det bara att köra på.

Den här gången ska Mia coacha mig till att toppa formen den 18 oktober, då det är dags för Femmans multisportrace. Jag kommer att ge henne förslag på vad jag har tänkt träna och hon ger feedback på det och petar in löpningen. Jag ser väldigt mycket fram emot detta!!

Den här veckan har hittills bestått av:
Måndag - 25 min styrka och 45 min yoga - morgonpass.
Tisdag - Långpass med Annie - mtb och löpning varvat i 2,5 timme.
Onsdag - Yoga, 60 min
Torsdag - vilodag!

Imorgon säger Mia att det blir intervaller, 4*4 min, med 3 min vila mellan. När mitt flås är igång igen kommer det att räcka med 2 min vila mellan, men just nu känns det tryggt att få vila i 3 minuter. På lördag ska jag springa rullatorpass, förhoppningsvis med Joho! 10-12 km i luuuuugnt tempo. Återhämtning.

Nästa veckas träning bestäms nog på söndag. Måste kolla schema och vara realist och allt det där.

På väg.

Jodå. Vi har ju inte bara egna dagar. Utan även egna helger. Någon gång per år. :) Den här helgen är min och går i Ballabarns tecken. Nästa helg ska makeN iväg till sin bästis, numera boende i Östersund. 

Jag sitter på tåget mot Stockholm (Knivsta). Ikväll ska jag fnissa med min bästis Ida. Imorgon ska jag först fotografera två coola kids i Bålsta, därefter ta mig in till Stockholm och fotografera en eller två bebisar. På eftermiddagen kommer Ida in till Sthlm och vi ska ut och käka. 

På lördag ska jag fotografera Ida med familj på förmiddagen. Efter lunch drar jag till Älvsjö där jag fotograferar en familj, blir sen upphämtad där för att fotografera två andra familjer i Huddinge. Och så på söndag fm ska jag fotografera en annan familj i Knivsta. 

Därefter har jag fredagsredigeringsjobb fram till jul :) Det ska bli hur kul som helst, lite stressigt och förmodligen ganska slitsamt. Det positiva överväger med god marginal. 

En väldigt stor bonus är att alla jag ska fotografera är mina vänner, som alltså numera måste betala för att få träffa mig. Mohahahha. 

15 september 2015

Batboy.

En dag var läderlappen här på besök. Med något slokande öron och med tigerliknande klohänder och morrande stämma. 

När han visade sina vassa klor och morrade sitt hemska morr blev alla förskräckligt rädda.


Men så tittade vi lite närmre. Och såg något ljust och glittrande där bakom.


Ett fnissande skratt bröt ut mitt i ett morrande.

Det visade sig, till allas glädje och förvåning, vara den här lilla guldlocken som gömde sig bakom masken.  

En kullerbytta-unge med busig blick och nypvänliga lår.

14 september 2015

DIY - dörrskylt.

Ett skäl till utbyggnaden var att Bella behövde eget rum. Det enda rum vi hade över var mitt kontor kombinerat med gästrum. Och det ville jag ju inte bli av med. Så vi fick bygga ut. Hehe. 

När jag flyttade ut i Attefallshuset, flyttade Bella in i sitt nya, egna rum. Vi lät det vara som det var, i fråga om tapeter och golv men så småningom ska hon få välja nytt där. 

Hur som helst. Jag fick en idé som ni kan få använda. En dörrskylt. 

Jag fotograferade Bella, printade ut ett urval, plastade in dem (laminerade), gjorde ett hål upptill, satte upp en krok på hennes dörr och vips så har hon en liten arsenal av sinnesstämningar att välja på.

Kroken är självhäftande.  

Lamineringsapparat har väl alla...? Om inte, det går att skriva ut bilderna på lite tjockare papper och förstärka hålet med tejp.

Och sen var det bara för Bella att välja känsla att visa upp. 

Oftast sitter den här uppe. 







Så. Gör't. Bella gillar det och jag med.

13 september 2015

Rondellvett.

Förra söndagen. Efter en härlig dag med Röjorama (storstädning) och bad så tänkte vi lyxa på ytterligare med fika på Ikea (yey!) och lite shopping på Jula. Men. Nja. Det var för mycket folk på Ikea så vi tänkte att vi kör till Hemmakväll i Kållered centrum i stället. 

Då hände följande. Vi är vit bil.

Det blev en krock. Ingen stor smäll och ingen skadade sig men det blev en stor buckla i sidan, framför hjulhuset. Jag såg bilen komma men märkte faktiskt inte själva krocken, utan var tvungen att fråga makeN om vi hade touchat. För det tog ju stopp. I alla fall. Det hade vi ju.

MakeN kom inte ut ur bilen eftersom den gula bilen stod så pass när. Damen i gula bilen hoppade ur och sprang fram till oss och det första hon sa var att makeN hade kört på henne. Varpå makeN svarade att "nä, det var ju du som körde på MIG", varpå damen hävdade motsatsen och makeN motsatsen till det. Ett par gånger vardera. Jag som satt i baksätet försökte försiktigt säga till makeN att "eh, jag tror hon har rätt!". För jag trodde verkligen att det var vi som gjort fel.

Gula damen ringde sin man som kom till platsen efter en stund. Även han hävdade att vi gjort fel. Åtskilliga gånger. Jag sa inte något om det utan hänvisade till att försäkringsbolaget reder ut det.

Och det gjorde de. Till vår fördel.

Men det är lurigt!! Det står ju på skylten att gul bil ska/får köra rakt fram i rondellen, och att vit bil får svänga vänster eller åka rakt fram. Så jag fattar ju hur hon tänkte. Jag hade mycket väl kunnat göra samma misstag. Men det som gul bil gör, är ju att byta fil, och då måste gul bil hålla koll och lämna företräde.

Kontentan är att jag nu är väldigt nervös i alla rondeller.

Ikapp och förbi.

I fredags var det dags för BVC för Abbe och Frida. Det var utskrivningsdags för Frida, hon börjar ju skolan nästa år!! Och 2 1/2 årskontroll för Abbe.

Och poof. Abbe stämplade in på 15,7 kg och 97 centimeter. Frida tjongade in på 15,1 kg och 109,5 cm. Så. Då var han om på vikten, lillebrorsan. Men längden borde ju ta ett tag till.

Abbe klarade sina tester galant och fick beröm för sitt språk. Något har hänt sista månaden och nu bubblar han ut nya ord och meningar mest hela tiden. Väldigt häftigt!

Frida klarade sig förstås också galant. Men ville INTE ta vaccinsprutan. Det slutade med att hon fick hållas fast med stadigt tag. Gillas inte. Det gick bra. Typ. Lite ömkligt.


Idag, söndag, är armen fortfarande varm, svullen, röd och kliar samt att hon verkar lite spak. Så, det kanske är nu hennes kropp brottas med polio och vad det nu var. 

12 september 2015

Lappen, del 2.

Ni som följer mig på Instagram vet att Frida fick tillbaka sin ögonlapp för ett par veckor sedan. Vi var hos ögonläkaren precis före sommaren och Fridas busiga öga hade då skärpt till sig rejält. Typ så att hon såg normalt, med sina +5 glasögon på. Vi fick lov att lägga undan lappen och sluta med ögondroppar. På insidan av glasögat, på det friska ögat, satt ögondoktorn en typ genomskinlig lapp som ändå stör synen. Frida var väldigt glad över att slippa lappen.

Men. Snart kom hon ju på att hon såg bättre om hon kikade över glasögonkanten. Vi insåg att hon hade växt ur sina brillor och köpte nya. Då gick det bra, ett par dagar. Sen började hon kika över kanten igen. Vi försökte med hot, mutor och förklaringar. Hon nickade och lovade att sluta kika över kanten, så klart. Men njae. 

Det har liksom bara blivit sämre och sämre. Det har blivit så att hon har fått sitta längst fram vid teven igen för att se något. 

I slutet på augusti var vi hos ögonläkaren igen och fick bekräftat att Fridas busöga verkligen stängt av helt igen. Hon var tillbaka på ruta 1 igen. Gah. 

Så vi började med lapp igen. Det gick bra ett par dagar. Sedan började Frida lägga av sig glasögonen i tid och otid. Vi fick börja med ögondroppar igen. Nu är det friska ögat satt ur funktion och allt hänger på busögat. 

Det har resulterat i att det busiga ögat har fått skärpa till sig och kicka igång igen. Nu sitter hon återigen i soffan när vi tittar på teve. Visst är det märkligt... och vi förstår inte riktigt hur vi ska få det busiga ögat att sluta busa. Nu ska vi köra med lapp och droppar i åtta veckor sen får vi se vad ortoptisten säger. 


Och visst är det ändå häftigt att hon under den här perioden har lärt sig cykla på riktigt. Med bara ett öga... :)

11 september 2015

Mjuka barn.

Jag läste en artikel i veckan, som Joho hade länkat till på Facebook. Den handlar om skillnaden i hur pedagoger rör vid pojkar och flickor. Läs den här.

Artikeln är baserad på en C-uppsats där 100 skolelever och 11 pedagoger har studerats. Det är alltså bara ett litet urval men några enkla slutsatser har ändå kunnat dras:

Pedagogerna rör vid flickor i positiva sammanhang.
Pedagogerna rör vid pojkar i negativa sammanhang.

Flickorna gör något bra, eller bara är, och får en strykning över håret, klapp på armen, får närhet, beröring.

Pojkar gör något dåligt och får beröring, kanske i form av en hand som tar tag i en arm eller liknande, eller bara beröring. Det står inte hur. Men jag tänker mig en fastare form av beröring.

Det här sker förstås helt omedvetet, i båda fallen. Men visst är det tragiskt? För både pojkarna och flickorna.

Jag blir helt galen av det här. Och jag har sagt det förut, det är inte meningen att vi ska tuffa till våra tjejer. Det är våra pojkar som måste få möjligheten att bli mjukare. Vi föräldrar, och de i vår närhet, får jobba på att öka den positiva beröringen på våra pojkar.

Bloglovin.

Följ min blogg med Bloglovin

Det här är bara ett jättetråkigt inlägg för att jag ska kunna få lite statistik från Bloglovin'... och så kan det ju vara ett tips på att använda den så ser ni när jag har gjort nya inlägg och "slipper" gå in och titta i onödan. Hehe.

8 september 2015

Dialog - tvilling.

Vi pratade om tvillingar häromdagen.

MakeN: Känner ni någon tvilling?
B: Ja, Tindra & Klara (grannarna)
Jag: ja, och morfar är ju tvilling också!
F: Jaha! Med vem då? Med sin kusin eller? (funderar lite)... eller med sin bästa kompis??!

5 september 2015

Egna dagar.

Vi har tidigare haft varsin "jobba-i-kapp"-dag. Nu har vi ökat upp det till två dagar var. Vi har helt skippat tanken på gemensamma middagar mån-torsdag. Vi får inte ihop det. För att vi prioriterar jobb, träning och vill undvika stress. Vi har lagt barnens aktiviteter på helgen. Bella ska gå på gympa och Frida på dans. 

Som det ser ut nu så har jag två dagar då jag åker från jobbet vid 15-tiden, hämtar barn, fixar middag, kvällsfrukost och läggning. Då gör makeN vad han vill (tränar/jobbar/bio/...). Han får naturligtvis komma hem också. :) Men vi har märkt att det faktiskt blir lugnare om man kommer hem antingen före, eller efter läggning. Det blir mer kaos när man kommer hem mitt i. Det stjälper mer än det hjälper. 

Mina dagar har jag hittills lagt på jobb, bokklubbsmiddag och träning. Jag hinner då oftast inte träffa barnen på kvällen men å andra sidan har jag fått tid med de på morgonen, och det kan vara allt mellan 1 och 3 timmar, beroende på när de vaknar. Jag får känslan av att många tycker att den tiden är mindre värd än eftermiddagens timmar... Att den mest är en stressig del som går ut på att få iväg ungarna i tid och skynda, skynda till jobbet.

Jag tycker morgonen är ganska mysig. Jag älskar min frukostgröt och mitt kaffe och jag tycker att jag oftast hinner med att ta det lugnt.

Däremot har jag svårare att inte stressa på eftermiddagarna. Middagen ska lagas och jag är ofta hungrig och trött. Det är en lång uppförsbacke till att middagen står på bordet... Barnen är trötta och har lättare att bli osams... Jag har dessutom någon slags tanke att de inte ska se på teve/använda paddan förrän efter klockan 18... Det där med skärmtid alltså. 

MakeN och jag då. Vi hinner ses en stund de här kvällarna. Ibland blir det Netflix (just nu Rectify (vi har just avslutat the Blacklist)), ibland blir det kvällsfika och ibland blir det bara ett hej och godnatt. Men, vi har ju förmånen att jobba på samma ställe så vi kan luncha med varandra om det har blivit för lite tid på kvällarna. 

Och så har vi ju fredag, lördag och söndag också. Hela familjen. Med gemensamma mornar och kvällar, och kanske däremellan också. Och oftast med amerikanska pannkakor till söndagsfrukost... :)

Vi testar det här ett tag och så får vi utvärdera. Redan nu kan jag säga att jag tycker att det är mindre stressigt. Jag vet att jag kan jobba så länge jag vill, makeN ska inte iväg på något som jag måste hasta hem till. Ingen av oss behöver stå i hallen och stampa för att den andra ska iväg. Då när man ibland fick ringa varandra för att uppdateras på läget (har de fått medicin? ska de ha kvällsfrukost? har Bella packat sina gympakläder? ska det med någon kompis hem imorgon?) eller i bästa fall hann slänga ur sig det viktigaste i farten. 

Jag upplever att läggningen går lättare och blir mysigare också när man har hela historien. Man vet status liksom. 

Hur gör ni? Har ni hittat ert bästa sätt? 

4 september 2015

Träningen igen då.

Nu är det sju veckor kvar till nästa utmaning, Femmans multisportrace. Då ska Team Bossy ut på nya äventyr. Det här är mer som den första multisporten vi var med i, en traditionell multisport. Det blir paddling, löpning, mtb och två grejer till som vi inte vet om än.

Förra tisdagen körde vi vårt första träningspass med en timme paddling och trekvart mtb. Sen kom mörkret. Idag är det dags igen, nu blir det mtb och orientering.

Jag har legat i den här veckan och har redan skrapat ihop 3 timmar cykling, 1 timme styrka, 30 min löpning och 30 min yoga. Imorgon tänker jag styrketräna och sen en timme yoga.
Nästa vecka tänker jag något intervallpass med löpning, två pass styrketräning, 2 timmar cykling (tor jobbet) och sen vila däremellan. Och någon yoga förstås.

Det blir en del träning nu. Även med två egna träningsdagar så får jag pussla för att få ihop det. Morgonträning, lunchjogg och något pass på helgen.

Men det är sååååå roooooooligt! Och då är det ju betydligt lättare att få till det.

ALV.

Vi har haft två helger på raken med aktiviteter som står högt upp på kidsen lista. För två veckor sedan gjorde vi Liseberg. Och vi gjorde det rejält. Vi fick sällskap av kusinerna och det blev drygt 10 timmars skrik och skratt. Och en å annan tår. Vi kom dit strax efter 12 och åkte hem när parken stängde vid 23. Galet härligt. 

I lördags var det dags för det som Frida väntat och längtat efter. Astrid Lindgrens värld. Jag packade in ungarna i bilen och pussade makeN hejdå. Han skulle få fixa med huset och jag skulle få leka med kidsen. Framme vid ALV mötte mamma och syster upp oss och så körde vi igång. 

Först var vi tvungna att ha en lite lätt krissituation innan vi hittade ett lunchställe. Det första verkade för dyrt, det andra var för fullt, korvmojen hade för lång kö, vi gick tillbaka till den första restaurangen, som visade sig vara stängd... hittade äntligen en fjärde där vi fick köa en stund. Men. Sen. Med mat i magen gav vi ut oss ut.

Först ut blev Pippi. Två gånger. Vi såg både Starke Adolf och den när Pippis pappa kommer hem från Söderhavet. Ungarna var väldigt fascinerade och till och med Abbe var still. 

Efter den andra föreställningen fick man hälsa på Pippi...

Väldigt, väldigt spännande.

Vi drog vidare till Mattisborgen där vi blev kvar läääänge. Det hade precis varit en föreställning och vi trodde att nästa skulle komma snart... men det visade sig ta någon timme. Barnen lekte dock glatt och stirrade ut Rövarna som fikade, sjöng och busade.


Undis knöt armband av morotsblast...


Tre olika.

Mattisborgen, i väntan på föreställning.

Efter Ronja var klockan stängningsdags och vi åkte till ett hotell och käkade mindre fantastisk mat och sov sen gott hela natten.

Dagen efter var det dags igen. Vi tittade på Allra käraste syster och delade sen på oss. Mamma och Frida gick till Madicken medan Ida, Abbe, Bella och jag drog till Törnrosdalen för att träffa Skorpan & Jonatan.

Buselibus.

Tengils män i fjärran. Bra med en mostersfamn.

Vi mötte upp Frida och mormor efter våfflor och tittade på Emil tillsammans. Efteråt fick barnen gå ner och hälsa på Emil & co.


De sista timmarna lekte vi med traktorer och rutschkanor.

Goseligos.


Iiiih.

Syskona bus.


Wiiihooooo!

När det var dags att åka hem hade vi krissituation nummer två. Både Abbe och Frida var hysteriskt trötta vilket Frida visade genom att gråta-gråta-gråta och Abbe genom att vara arg-arg-arg. Att få alla att äta en bit korv, tvätta händer, kissa och tvätta händer igen... tog på krafterna kan man säga... Jag känner att det där med att vara två föräldrar, det är inte så dumt det. Själv är inte alltid bäste dräng. Även om det är väldigt mysigt att få egentid med ungarna också. :)

Någon sekund efter att alla är på plats i bilen och jag startat motorn, sover både Abbe och Frida. De hade kunnat sova hela vägen hem men efter tre timmar får jag lite panik över huruvida de ska somna till natten så jag väcker dem. :)