31 oktober 2015

Övning ger färdighet.

Den här ungen alltså. Envis så in i bängen. Och det är förstås å ena sidan skitjobbigt. Men å andra sidan - helt fantastiskt! När hon väl har bestämt sig för att hon ska klara något så tränar hon tills hon kan det. T ex kan hon numera knäppa med fingrarna, på både höger och vänster hand. Och hon kan göra en kullerbytta i ringarna, och få in fötterna och gunga. Precis som storasyster.  













30 oktober 2015

Barnböcker.

Jag blir galen på barnböcker.

Det finns i princip inga nutida barnböcker som handlar om vanliga flickor. Det finns i princip inga nutida barnböcker som handlar om flickor över huvudtaget. Det finns däremot otroligt många böcker om pojkar av olika slag, och djur. Mycket djur.

Så. Jag tänker att då får jag väl ta tag i det själv.

Just nu är jag på gång att skicka in fyra manusförslag på böcker om vanliga flickor. Så det så.

Ovanlig arbetsvecka.

Den här veckan var lite ovanlig arbetssättmässig.

I tisdags satt nämligen två kollegor och jag på en konsultfirma på Lindholmen (Gbg) och jobbade koncentrerat med vårt projekt. I vanliga fall är dagarna täckta av möten. Gärna flera samtidigt, på olika ställen av Volvo, så att man får mycket motion och lite gjort. Vi kände att vi behövde ett avbrott från det, och få sitta tillsammans utan att bli störda. Det var väldigt, väldigt skönt!

Under tisdagen började jag dock känna att något i kroppen ej var som det skulle... Men, jag tänkte att det nog bara var på låtsas så jag struntade i varningstecknen och gick på yoga med min kompis Magda. Det var roligt att ses och yogan var kul. Kände dock ännu mer att jag nog var på väg att bli sjuk. Och mycket riktigt, en halvtimme efter att jag kom hem slog det till ordentligt. Tjoff. Förkyld. Jag eldade på med Esberitox och Coldzyme och gick och la mig.

På onsdagen jobbade jag hemifrån. Det kan jag typ aldrig göra, pga alla möten. Men nu var jag dels ordentligt förkyld plus att makeN tog med sig min bilnyckel till jobbet... (Lite hög stressfaktor när jag upptäckte det precis när jag skulle åka till skolan med Bella - tur vi har sjyssta grannar :)

Jag trodde (hehe - jag är lite väl optimistisk ibland kanske) att jag skulle bli frisk till torsdagen om jag var hemma på onsdagen. Det blev ju inte riktigt så. Så jag fick ställa in mtb-tur med min kompis Magda och ta ännu en dag med att jobba hemifrån.

Idag är jag piggare och ser ljuset i tunneln. Tjoho! Och idag får jag jobba med mitt egna roligaste jobb. Älsk på det.

Så tre dagar jobb utanför kontoret. Surreal, but nice.

Gro.

När jag var i Sthlm för ett par helger sedan passade jag och min bästis Ida på att gå ut och käka. Vi var på en restaurang som heter Gro och som kör väldigt mycket vegetariskt. Det var ett mysigt litet ställe och maten var både intressant (lite konstiga inslag ibland) och god! :)

Här ska ni få njuta av några bilder på Ida, och mig :)



Lite väl crazy frisyr kanske. Lockigt hår och blåsigt väder går ej hand i hand.




Ni ser att jag ej helt kan slappna av framför kameran... det är därför jag alltid ser till att hålla mig bakom den. Hehe. 

27 oktober 2015

Skakad hjärna.

Apropå ärret och hjärtat så funderar Frida en hel del över hjärnskakningen. Hon pratar ofta om när hon trillade ner för trappan. Hon berättar hur det gick till; "jag gick så här mamma, och så gjorde jag så här och så tappade jag taget och så ramlade jag, mamma". I början ville hon gärna visa sitt ärr för vem som helst som kom i närheten, nu har det intresset avtagit lite.

Nu ikväll pratade vi om det igen. Gick igenom händelsen. "Du var uppe med Abbe, och Bella var i lekrummet. Det var bara jag som var i trappan. Det var bara jag som vet vad som hände. Och så kom det blod i trappan och på golvet. Och på dig, mamma." Hon frågade om jag tyckte synd om henne då. Det gjorde jag förstås men jag blev ju mest rädd (skiträdd). Jag tror inte att jag bekymrade mig så mycket för om hon hade ont, jag var mest rädd att hon skulle tuppa av. Det är klart att hon hade ont. Hur som helst. Vi pratar om det, och det är ju bra. Och vi skrattar lite ibland också :)

F: Men det är så jobbigt när hjärnan skakar. (skakar på huvudet mycket)
Jag: Jaha, fast när man får hjärnskakning så är det liksom inte riktigt så.
F: Nähä?
Jag: Nej, det blir liksom en jättestor skakning, när du liksom slog i huvudet. Då blev det en kraftig smäll och då säger man att hjärnan skakade till, att det blev en hjärnskakning. Men sen har den inte skakat mer.
F: Jaha, nähä.



26 oktober 2015

Höstlov.

Jag fick en halvdags höstlov. Det var ytterst perfekt. Det är klart att jag ville ha mer. Men hellre de timmar jag fick än inte alls. Jag fick sovmorgon till 7 och de fick lyxa med bolibompa. Sedan två veckor tillbaka har vi kommit på att Bolibompa är en fantastisk barnvakt på morgonen!! Det är verkligen ett steg framåt/uppåt. 

Efter frukost fixade jag ihop varm choklad, frukt och mackor och sen drog vi till skogs. Det är lite mankemang att få på alla kläder, borsta tänder, sätta på sig ytterkläder... men sen är det värt det. 

Vi tog en cykeltur till en koja i närheten. Kojan blir restaurang och kiosk i ett huj. 

Alla tre leker tillsammans. 


Här har det lagats sushi.

Betalningsmedel är dessa guldpengar. 




Frida ska ut och fiska.  

Min något teatraliska son. Här är det en svärm flugor som ställer till förtret. 


Och nu är han ett monster. Tjoho. 

En helt vanlig dag. En bra dag. Och jo, de bråkar. Om pinnar och vem som tog den saken först och vem som sa vad och vem som slog vem först och... men de fixar det oftast själva och det arga går över så fort. Tårarna torkar och snart bubblar skrattet igen.

Ärret.


F: Var sitter hjärtat mamma?
Jag: Det sitter lite till vänster, vid bröstet ungefär (pekar).
F: Men varför är mitt ärr mitt på då?

Min lilla, kloka, eftertänksamma, älskade unge. 

24 oktober 2015

Lördagzzzlapp.

Det har varit lite mycket nu ett tag. Med trevliga besök på helgerna, multilånga tävlingar, kompisfrukostar och ovanpå det ganska mycket jobb. Mycket kul betyder ofte för lite sova. Dålig sömn dessutom de få timmar som varit. Pga oroliga barn. Men, i natt sov jag nästan 11 timmar (med ett avbrott på en kvart när jag fick sitta vid Abbes säng för att han skulle somna om vid 1-tiden).

I veckan har jag dessutom varit stressad och ätit dåliga luncher och knappa middagar. Igår började jag ta ikapp det. Jag vaknade vrålhungrig och efter en hel dags ätande, mestadels bra mat men rätt mycket mörk choklad och lite godis slank också ner. :)

I morse åt jag gröt, ägg och två mackor samt drack tre koppar kaffe och åkte iväg för att träna styrka. Första gången på väldigt länge, typ tre veckor? Det tog en timme att komma igenom programmet jag fått av Marie (sjukgymnasten) och jag var rejält slut och svettig efteråt.

Efter lunchen spelade jag spel med Frida en stund, läste saga och sen la vi oss i soffan för att vila lite, Frida och jag. MakeN och Bella var iväg på annat håll. Preciiiis när vi skulle somna vaknade dock Abbe och kom ner. Han la sig hos mig och grymtade lite innan han faktiskt somnade om!! Frida gick in i lekrummet och lekte och jag somnade och sov en stund till med Abbe i famnen.

Återhämtning tror jag det kallas.

20 oktober 2015

Dialog - pokal.

Frida: Visst är det tur att pokaler inte spricker i Sverige?
Jag: Eh... hur menar du nu?
Frida: Jamen, att pokaler inte spricker i Sverige. För det gör de väl inte?
Jag: Vad menar du med pokaler?
Frida: Jamen, såna där guldiga... och som det kommer vahetere... lava... ur.
Jag: Jaha!! Du menar vulkaner!
Frida: Ja! Puklaner! Nej - pulkaner! Nej! Vuklaner!... men mamma... vad heter det nu igen?
Jag: V-U-L-K-A-N-E-R
Frida: Just det! Visst är det tur att VUKLANER inte spricker i Sverige.
Jag: Ja, visst är det.

Femmans - mycket liten race report.

Här kommer en kort version för er som inte kan bärga er. En längre kommer så småningom.

Första sträckan:
Paddling - vi låg någonstans i mitten slutet av fältet första halvtimmen. De som paddlade kajak i stället för kanot (som vi) låg långt före. Men, det visade sig att vi kom in som första kanot-lag. Jag vet inte placeringen i övrigt, eftersom jag inte vet hur många tjejlag som körde kajaker men kanske fyra?

Andra sträckan:
Mountainbike - bytet gick smutt och vi var snabbt upp på hojarna och iväg. Det var snitslat till första kontrollen, vilket var skönt för då hann jag landa lite i orienteringen. Sen tog vi resten av kontrollerna utan problem. När vi kom in för växling ropade de ut i högtalarna att vi låg trea. Vi fick både hybris och nippran. Trea!!! Men va fan! Då är vi ju så här bra! :)

Tredje sträckan:
Löpning - vi kan också kalla den katastrofen. Vi sprang helt fel till första kontrollen, tappade typ 20 minuter! Sen gick det fint tills vi hade tagit sista kontrollen och skulle till målet igen. Helt fel. Alltså helt fel, återigen. Tappade 20 min till, typ.

Kom in i mål på en åttonde plats.

För ett år sedan hade vi jublat. Nu såg vi det bara som en förlust. En missad tredjeplats. Sjukt trist.

Men jag försöker vända på det och inser att vi faktiskt är bra. Vi var ju sjukt bra på både paddling och mountainbike. Jag håller fast vid det... och att vi låg trea rätt länge i tävlingen.

18 oktober 2015

Femmans och #tbt AIM.

Idag är det dags. Femmans multisportrace. Säsongens andra och sista mål. Med team Bossy. Det är pirripirri och skräckblandad förtjusning. 

Jag laddar upp med bilder från AIM Challenge i augusti. Jag hittade dem på AIMs Facebook-sida häromdagen. 

Nu kör vi!









16 oktober 2015

Renovera.

Just när vi typ är klara med allt Attefallsutbyggande och även har fixat till en liten bilplats, så är det dags för nästa grej - badrummet nere.

Det är visserligen ett försäkringsärende men med självrisker och standardhöjningar hit och dit blir det ändå en hel del pengar. Och, alla dessa beslut som ska tas!! Vad ska vi ha för kakel? Ska vi ha färg? Vad ska vi ha för handdukstorkar? Ska vi ha ny blandare? Behöver vi verkligen ha inbyggd toalett? Funkar den här duschväggen i vårt badrum? Men blir inte det lite för matchigt med svart där också?

Lite så står det till hos oss nu. Eller, gjorde i förra veckan. Nu är det mesta klart. Mannen är excel-freak --- prisa gud!

Så nu ska vi bara vänta på att badrumssnubben har tid att komma och göra jobbet också. Det ryktas om att han kommer till jul. Kanske samtidigt som tomten.

15 oktober 2015

Redo för strid.

När kroppen gör sig redo för strid är det vanligt att pulsen ökar och/eller att man får handsvett. Det är några av kroppens sätt att förbereda sig.

Ett annat är att man blir akut bajsnödig.

Det är det som oftast drabbar mig. Om jag ska göra något som är utmanande, t ex multisporttävling, Göteborgsvarvet eller om jag ska springa långpass för mig själv, eller kanske intervaller. När det är något som gör mig aningens taggad eller nervös - då måste jag gå på toa och baja innan.

Sen känns det bra.

Jag tänker att det är lite så'nt här ni vill veta om mig. Eller?

14 oktober 2015

Timglaset.

När jag var uppe i Stockholm för några helger sedan hann jag träffa flera gamla kompisar. Däribland mina vänner Per och Lars som jag pluggade med uppe i Luleå, för en herrans massa år sedan numera... I alla fall. Jag hann träffa dem och deras familjer och vi pratade några minnen men också om livet i stort, och smått. 

Vi pratade om att vi inte hinner ses så ofta numera. Och Per berättade om sin timglas-teori. Den var så bra att jag måste dela med mig.

Om ni tänker er ett timglas... Ett helt vanligt, fast tomt.

Basen som den står på är bred. Det symboliserar barndomen och alla vänner man har. Så växer man upp och träffar den rätta... timglaset är nu betydligt smalare. Och så kommer första barnet... och kanske andra och tredje och fjärde... och så är man mitt i midjan. Man hinner med sin familj (knappt), man hinner hälsa på grannarna, ibland träffa en kompis på stan, någon gång bjuda hem någon annan familj på middag. Men så blir barnen större... timglaset blir bredare igen... barnen flyttar hemifrån... bredare, bredare... och så blir man pensionär och där någonstans har man ungefär lika stor umgängeskrets som när man var liten. 

Sen går det i ofs från väldigt brett till oerhört smalt på kanske ganska kort tid. Men, man får i alla fall njuta av massor av vänner, och tid att träffa dem, två gånger under sin livstid. Det är inte så illa det.

Vad säger ni om det? 

Jag känner mig verkligen mitt i midjan just nu. Visst träffar jag kompisar, på en stulen timme här eller där, men som familj hinner vi inte med så mycket mer än varandra just nu. 

13 oktober 2015

Blå.

Då och då får vi små påminnelser om hjärtebarnet Frida. Typ nu när hösten kommer.

Idag ringde en pedagog från förskolan, en vikarie som har varit där ganska många gånger under årens lopp. Hon sa att hon kände att hon måste ringa, fast det kanske var helt i onödan, men det var så att Fridas läppar var väldigt blå. 

Jag frågade om de hade varit ute och om det var så att Frida var lite kall. Jo, de hade varit ute men Frida sa att hon inte frös. Jag bad henne kolla Fridas naglar, de var mer normala i färgen, inte blå. Och Frida var ju som vanligt, sa pedagogen. Så, vi sa att det var ingen fara, det var nog bara hösten. Men klockan var 15 när hon ringde så jag var ändå på väg att packa ihop. Vilket kändes bra, trots allt.

Och nej, jag blev inte orolig. Hon blir blå om läpparna, ibland. 
Och ja, jag blev orolig. Jag började genast tänka på när nästa kallelse från Hjärtmottagningen ska dyka upp. Det kan vara ett halvår bort och så länge kommer jag inte orka oroa mig. Men jag funderar över vad som händer. Hur länge får Frida vara ett så här friskt hjärtebarn? För alltid? 

När jag sen kom till förskolan klockan 16 var Frida rosig om kinderna och rosa om läpparna. Och pedagogen var lite mer lättad. 

Men. Ibland. Kommer de där små groparna med oro. 

9 oktober 2015

MORR - race report.

Jamen, jag har ju en race report att skriva! I tisdags i förra veckan bestämde Annie och jag nämligen  oss helt spontant för att vara med på en tävling på söndagen.

Vi visste inte så mycket mer än att den hette MORR, att det var cykelorientering runt Mölndals kommun, 6,5 mil fågelvägen och en beräknad vinnartid på 4,5 timme. Det lät lagom jobbigt och roligt. Vi beräknade att det skulle ta absolut max 6 timmar och det visste vi ju att vi orkade. Dessutom tänkte vi att det nog var hyfsat lätt orientering.

Vi hade lite fel kan man säga.

Men. Vi tar det från början.

Vi träffades vid starten, Annie och jag. Pirriga, fnissiga, kissnödiga... dvs som vanligt. Det här var en liten tävling som Mölndal Outdoor anordnade. Det var cirka 35 startande, varav 80% av manligt kön. Det skulle bjudas på fika vid en kontroll och grillkorv på en annan. Start och mål var hos en kille som var med och anordnade tävlingen. Bara det låter ju hur gemytligt som helst! Och det var det.

I af. Alla deltagarna cyklade tillsammans till starten och sen börjades det. Höjdmetrarna. Den första kilometern var tung. Jag var stel, det var kallt, det var uppför. Det var dock bara att följa massan till första kontrollen. Vi tänkte att vi nog skulle hänga på massan till andra kontrollen också men plötsligt var alla utspridda och vi fick fatta eget beslut.

Vi cyklade på, virrade lite, cyklade, virrade, såg några cyklister i fjärran och cyklade ditåt. Typ så. Kontrollen satt högst upp på ett litet berg. Vi kom dit sist eller näst sist tror jag så vi tog en selfie på toppen och instagrammade ut oss i etern. Fortfarande pigga och glada.

Vi gjorde en plan till nästa kontroll. Fortfarande inte uppvärmd i hjärnan men äntligen varm i kroppen. Virrade lite igen. Bestämde oss och körde på. Kom på den briljanta idéen att ta rulltrappan upp vid Mölndalsbro, och asgarvade åt oss själva.

Sista biten till den här kontrollen kom första riktiga missen. Jag fick för mig att det inte fanns någon järnvägsövergång utan att vi var tvungna att cykla runt. Så det gjorde vi. Uppför, uppför. Och sen blev det lite fel och lite fel igen. Men vi hittade kontrollen till slut. Firade med en energikaka på väg till nästa kontroll, eftersom vi varit ute i en timme.

Fjärde kontrollen efter satt ganska nära där vi bor och jag visste direkt hur vi skulle ta oss dit. Det kändes bra. Vi cyklade på och hittade rätt utan problem. Gött! Nu jädrar, tänkte vi! Vi kom dit som sista lag men tre andra drog när vi kom.

Femte kontrollen... nu började det luriga. Som tur var kände jag ju till området lite grann och visste hur vi kunde ta oss första etappen till kontrollen. Det var så pass långa sträckor så vi fick dela upp det i etapper men förstås ändå se att helheten gick ihop. Vi kom ikapp, och förbi, två lag. Här bjöds det på fika - kaffe och bulle (glutenfri till mig!). Det var fantastiskt gött och alldeles lagom timing eftersom vi varit ute i två timmar. Fyra kontroller på två timmar. Jojo.

Nästa kontroll var nära men vi missade ändå och fick leta en stund. Skalan på kartan var annorlunda än jag är van vid (i vanliga fall brukar 1 cm = 100 eller 150 meter). Den här kartan var inte alls så detaljerad, 0,8 cm = 500m vilket gjorde att det var svårt att för mig, som ovan, att hitta kontrollen. Att hitta fram till området där den skulle vara, var okej, men att hitta i området var svårt. Men lärorikt.

Till sjunde kontrollen hittade vi en fantastisk rutt, trodde vi. Vi körde på, blev osäkra, velade, vände om, insåg att vi hade varit rätt, cyklade och släpade tillbaka. Här fick vi släpa cykel en bit, men bara typ tio minuter. Vi kämpade på och tyckte att det gick bra ett tag. Tills vi nu missade helt och gick/sprang 10 minuter åt fel håll innan vi fattade. Då svor vi, och skrek, båda två. Skogen tog emot och vi körde på. Till slut hittade vi kontrollen, efter 1:10, ungefär 40 min efter de bästa, på den kontrollen. Gah.

Åttonde kontrollen satt uppe på Mölndals högsta punkt och vi hade nu varit ute i över 4 1/2 timme. Jag fick messa makeN och säga att jag inte skulle hinna hem till den gemensamma aktiviteten kl 15... Han svarade peppande: "Ok, kämpa på!". Det gjorde vi.

Nästa kontroll satt mitt ute i ingenting. Eller ja, i nånting var det ju. Men det var inga stigar dit. Vi fixade det ändå. Tack vare sjöar, öppen mark, skog och en bäck. Vi fick återigen släpa cykel, och vi svor en hel del. Det gör ont att släpa cykel. Pedaler som gör blåmärken på både vader och skenben och tvärstopp som resulterar i diverse blessyrer. Men vi var så överlyckliga av att vi klarade av den svåra orienteringen och att vi faktiskt gick rätt på kontrollen. Självförtroendet åkte upp igen.

Tionde kontrollen var obligatoriskt stopp och på köpet fick man grillad korv, kakor och vatten. Vi hittade dit efter lite smärre om och men och njöt av en stunds vila. Vi fick pysa ut lite frustration samt planera framåt. Det var också här vi fick höra att många hade hoppat över "mitt-i-ingenting"-kontrollen eftersom den mest är tidskonsumerande. Hoppa över kontroll?! Det hade vi ingen koll på att man "fick" göra.

Vi kände oss ändå, trots att vi varit ute i sex timmar nu, rätt grymma och nöjda med att vi tagit den kontrollen, utan större problem.

Efter tio minuter hoppade vi på cyklarna igen och körde vidare. Då kändes det hur trött kroppen var. Det var kuperat och skitjobbigt, även om det var grusväg. Vi trampade på och en knapp halvtimme senare tog vi den elfte kontrollen, som satt inne i en liten grotta. För att komma till grottan var det dock först en massa uppför, sen lite nerför. Håhåjaja.

Tolfte kontrollen var den sista vi tog och den satt återigen hemma hos mig. Jag visste exakt var så den var det bara att trampa på för att hitta. Ungefär 5 km kuperad asfalt och lite grusväg senare var vi där. Vi tog kontrollen, rådgjorde och bestämde oss för att till en början hoppa över den 13:e kontrollen. Den var placerad vid en sjö ute i skogen. Jag hittade dit men vägen är jobbig och klockan var nu typ 16:15. Vi hade varit ute i sju timmar och målet stängde 17:00 hade vi läst i PM:et. Vi tänkte att om cyklingen går snabbare än vi tror så hinner vi ta sista kontrollen i af.

Det hann vi inte men kom i mål 16:57 och var nöjda med det. Väldigt nöjda. Väldigt trötta.

7 timmar och 37 minuter var vi ute och kämpade.

1057 höjdmeter. (På AIM kom vi upp i 840 höjdmeter, så det säger ju en aning om hur jävlig den här banan var).

84 kilometer cyklade/släpade/sprang/gick/klättrade vi.

Kroppen höll. Hjärnan höll. Humöret höll. För även om vi svor en hel del, så skrattade vi hysteriskt desto mer. T ex när mitt ena ben försvann i ett slukhål och jag föll huvudstupa framåt, eller när Annie var med om typ samma sak, eller när jag skrek ett högt FAAAAAN för att det var så jobbigt och sekunden efter dyker det upp en något förvånad man med hund.

Och lika mycket som vi svor när vi missade kontroller. Lika mycket high-fivade vi, och jublade, när vi väl hittade dem.

Vi har förstås lärt oss mycket och nästa år... då jädrar.

Och för er som undrar hur det gick så kan jag berätta att eh... vi kom tvåa... av eh.... tre... på damsidan. Hon som kom först var drygt fyra timmar före oss (vi fick två timmars påslag på tiden för de två missade kontrollerna) - och vi är dödligt imponerade av henne.

Hur som helst. Det var då. Nästa vecka är det dags för Femmans multisportrace. Det som vi har tränat för sedan AIM. Då blir det lite nytt igen, säkerligen. Nytt och kul! Tror jag.