24 februari 2016

Hjärtegrynet.

Jag är så stolt över den där filuren vi har. Hon är så positiv och så lätt att ha att göra med (eller ja, inte alltid precis, men för det mesta...) och som ni vet är ju undersökningar inget som vanligtvis är något problem. Förutom vid vissa stick-incidenter.

Men igår var det ju Hjärtmottagning.

Först träffade vi ssk Birgitta som mätte Frida (111,5 cm) och vägde (15,5 kg), hon gjorde EKG, kollade blodtryck och syremättnaden. För ett år sedan låg syremättnaden på 92% och nu hade den sjunkit till 89%. Det är det som gör att hon är lite blekare/blåare och mer andfådd.

Efter den här proceduren gick vi in till ultraljudsrummet där vi träffade läkare B-M som undrade om det var okej att några läkarstudenter var med på undersökningen. Frida och vi sa att det var okej och in ramlade 4 stycken! De fick lyssna på Fridas hjärta, allihopa och titta på hennes färg och lyssna på oss när B-M frågade vad vi tyckte. Och jag blir så glad när läkaren säger "Det viktigaste är att lyssna på föräldrarna. Det är de som känner barnet bäst och det är de som ska vara er barometer".

Medan de gick ut för att diskutera Frida och lära sig om hennes hjärtfel så kom det in en annan läkare (?) och gjorde själva ultraljudet. Vanligtvis brukar den hjärtläkaren vi träffar göra det men nu hann hon inte med.

Frida låg och tittade på teve medan ultraljudet gjordes och brydde sig inte nämnvärt om proceduren. Hon gjorde som hon blev tillsagd, utan att knota... Ligg på sidan! Ligg på rygg! Titta upp i taket! Titta på mamma!

När det var klart kom alla in igen och tittade på resultatet.

Shunten verkar ha självstängt sig sedan sist. Den hade inte så mycket flöde i sig då heller och nu hittade de inget flöde alls. Det betyder att vi kan sluta med Fridas blodförtunnande medicin. Man kan säga att det varken är bra eller dåligt att den är stängd men hade den inte gjort det själv så hade de gjort det vid något ingrepp framöver ändå.

Problemet kan vara att den finns kvar och orsakar en knäck på lungpulsådern, och i så fall måste man gå in genom att öppna upp bröstkorgen och ta bort den på det viset. Men det verkar inte vara aktuellt nu.

Det finns ett flöde genom ett hål mellan förmaken (eller om det är kamrarna) som används mer nu än när Frida var liten. Jag vet inte om det beror på att shunten inte används eller annat. Det hålet kan eventuellt behöva lagas.

Planen är att göra något innan hösten men oklart vad. De ska ta upp och diskutera henne på konferensen och sen får vi veta. Det verkar som att det kan bli en magnetröntgen i första hand, då kan de se hur högerkammaren ser ut, om den har återhämtat sig och vuxit till sig. Tror även att de kan se lungornas storlek vilket visar om det är en knäck på lungpulsådern. Senast var vänster lunga något förstorad på grund av detta.
Det andra scenariot är nog att göra en kateterisering och stänga hålet mellan förmaken.

Eller så blir det både och. Eller något annat.

Men som B-M sa så är det ju onödigt att Frida ska gå runt och inte orka vara som vanligt, när det ändå kan finnas en möjlighet att vara det.

För även om Frida är en vanlig unge, så är hon ju ändå inte det. Hon tycker inte om att leka jage längre, eftersom hon inte är lika snabb, lika länge som de andra barnen. Det har hon pratat om flera gånger.

Och skolan då, de tyckte att vi skulle ha ett möte med skolan längre fram i vår, med vår kontaktsköterska där hon får vara med och berätta hur det är och att de inte behöver oroa sig över blåa läppar och så. Typ.

Som alltid så frågade vi en massa saker men efteråt känner jag ändå att jag inte riktigt vet hur framtiden ska bli. Blir Frida bra om de stänger hålet? Räcker det liksom? Hur länge? Kan man ha shunten resten av livet eller måste den plockas bort någon gång? Kommer det hända något mer med lungpulsåderklaffen? Jag ser liksom inte någon helhet. Men, det är väl det som är att leva i nuet.

Så. Vi börjar väl med att fortsätta det vanliga livet och så väntar vi lite i smyg på besked om vad som ska göras, och när.

22 februari 2016

Spara pengar.

Skidresan vi just kom hem ifrån. Alltså, det är helt galet vad vi sparade pengar på den resan!

Först när vi bokade så hade vi först tänkt åka till Branäs men det visade sig att Vemdalen var halva priset. --> 5500 kr sparat!

Så, då tänkte vi att då kan vi ju bo på hotell och det blir ändå billigare. Hotell kostar ju minst 1000 spänn men makeN hittade den där stugan för 500 kr. --> 500 kr sparat!

Väl i fjällen så tänkte vi köpa varsitt vuxenliftkort men funderade om, och köpte ett föräldrakort + ett extra dagskort en dag --> 900 kr sparat!

Vi tänkte också hyra en fjällpulka som Abbe skulle sova i på eftermiddagarna när vi åkte längd. Vi trodde ju inte att han skulle åka skidor. --> 750 kr sparat!!

När vi skulle åka hem var alla hotell fullbokade förutom ett rum för 2200 kr, som vi bokade... och sen hade ångest över och bokade av och bestämde oss för att köra hela vägen. --> 2200 kr sparat!!!

Som bonus så hittade vi inte nyckeln när vi skulle åka hem. Om vi inte hittade den när vi kom hem skulle vi behöva betala 2000 kr. Men, jag hittade den! --> 2000 kr sparat!!!

Vi har alltså sparat över 11 000 kr på att åka på skidsemester. Det får vi göra om! 

20 februari 2016

Bilåkande och planering.

Det har ju blivit en del timmar i bil för oss på sistone. 200 mil i julas och 150 mil nu. Och sedan någon gång innan sommaren så sitter alla barnen där bak i bilen, och vi vuxna här fram. Det är ju jättemärkligt. Vi kan liksom prata, makeN och jag. I timmar. Väldigt ovant. Så vi tjafsar om semestern och renoveringen mestadels. På vägen upp till Vemdalen var vi mest oense. Nu på vägen ner har vi fått ihop lite av en plan på kommande renovering i alla fall. Det behövs tid. Och tystnad och betänkande. Och mera pratande.

Vi har två delar kvar i renoveringen. Eller tre. Eller femtioelva. Första två delarna är att bygga ett rum av tomrummet - vårt sovrum. Det ska till en vägg, en dörr och troligen ett fönster. Den andra delen är att flytta ytterdörren till lekrummet, för att på så vis få en större hall. Och lekrummet får försvinna ut i tomma intet. Det kommer att ersättas av tre barnrum där uppe. Alltså ett till varje unge.

Och sen skulle det ju vara gött att fixa köket... och så behöver ju hela huset målas om både utvändigt och så vore det kul att piffa upp det invändigt. Gaaaaaah.

Men nu har vi en plan i alla fall:

Fixa tomrummet och måla om huset utvändigt.

Hjärtebarnet.

På tisdags är det dags för den årliga kontrollen på Hjärtmottagningen. Förra året hade syremättnaden gått ner och hålet mellan kamrarna hade ett större flöde åt båda hållen. Vi fick egentligen inte så mycket klarhet i vad det innebar men dr Håkan verkade positiv och sa att vi inte behövde komma tillbaka förrän om ett år. Och nu är det ett år senare.

Och som vanligt när hösten kommer så blir Frida lite blåare om läpparna och jag börjar betrakta henne mer. Dessutom tycker jag att hon lättare har blivit andfådd och kanske också lite tröttare. Men, jag börjar ju lära mig att jag blir lite nojig så här års... Och glömmer bort vad det egentligen var läkaren sa sist... och hur blir det med skolan till hösten... är det något vi ska tänka på? Ska hon bli sämre innan de gör något? Och vad var det de ska göra?

Lite så håller jag på. Funderar och betraktar.

Men. Frida, hon kör på hon. Herregud vad hon har åkt skidor den här veckan!! Och inte klagat på att hon frusit en endaste gång! Hon orkar minst lika mycket som bryllingarna och det är så fantastiskt att se.

Så. Det vore ju bra om jag kunde ta mina nojor och stoppa upp dem någonstans där solen aldrig skiner... Kanske efter tisdagens besök? Håll tummarna för det.

19 februari 2016

Maxad.

Idag maxade vi dagen. Vi körde skidor på förmiddagen, fikade ute i solen på toppen, lunchade inne... efter lunchen ville några barn ta det lugnt, resten gav sig ut igen... de som ville ta det lugnt kom på att det var roligare att köra lite styrkeövningar. Så, när kraften var åter gick vi ut och körde till backen stängde. Därefter fikade vi mellis och sen drog mammorna ut på längdåkning en timma*), tills det var dags för kvällsåkning. Gissar att vi kommer sova gott i natt. 

Historiskt ögonblick - hela familjen i stolslift på väg upp till toppen.

Styrketräning med liten hund.


*) Förkylningen som slog till, höll sig till näsområdet och idag kändes kroppen som vanligt igen... men, vi tog ett lugnt pass och pratade oss igenom timmen. 

18 februari 2016

9.

Idag firar vi världens finaste Bella bus som fyller 9 år. Vi firade henne med paket och sång redan dagen innan vi åkte så det blev lite härligt dubbelt upp. Sång och två tårtor idag och skidåkning ensam med både mig och makeN vid varsitt tillfälle. Det är sånt vårt lilla bus uppskattar.

Och vi med.








17 februari 2016

#utomhusärbäst.

Gårdagen började med längd på väldigt, väldigt fina spår med väldigt, väldigt fin utsikt och i väldigt, väldigt fint väder. Typ helt fantastiskt. Annika och jag körde en tur uppe på fjället som började med 5 km nerför och sen fick vi slita 3 km uppför. 


Papporna underhöll kidsen och körde upp och ner i backen utanför stugan tills vi kom hem. Vi fixade ihop ett gäng mackor, kakor, kaffe, varm choklad och sen drog hela gänget upp till toppen och fikade i solen, i ett vindskydd.

Medan mammor och pappor njöt av kaffet busade ungarna i snön.



Annika och minstingen Klara (som Abbe).

Efter macklunchen tog papporna på sig längdskidorna och gav sig ut på långpass. MakeN körde tre mil och var väldigt nöjd efteråt.

Annika och jag tog alla barnen och åkte i backarna nära vindskyddet. Det var lite av en transportsträcka så vi fick staka och dra en hel del i början...

Alla barnen höll ihop, trots en halvtimmes stakande på transportsträcka, innan backen började. Mycket imponerande.

Abbe har utvecklats väldigt mycket med skidåkningen och förstår nu att han måste stå upp, och inte hänga i våra armar. Igår kunde han åka så pass bra att jag kunde åka bakom honom och bromsa med selen, och svänga lite.

Sen tyckte han väl inte att det var fantastiskt roligt hela tiden... "Ja'l inte ha hjälm!! Ja'l åka hem!" Eh... det går inte... vi är liksom mitt på fjället... Gah.


Men, det vände snabbt och när vi åkte så skrattade han mycket, eller sjöng.

Frida klarar blåa backar med lätthet och Bella kör hellre fort än snyggt... Det var lite svettigt när vi skulle ner med alla barnen från toppen. Den blåa backen var väldigt isig, vilket gjorde den mer röd i flera partier. Frida var förstås lite rädd på några ställen men hon körde på, sakta och metodiskt. Jag hade ju Abbe så jag kunde inte hjälpa henne. Och hon kämpade på så fantastiskt att jag blev alldeles varm i hjärtat.

Tre ungar på glid.

Så, när vi väl kom till stugan var vi alla väldigt nöjda med dagen, och väldigt trötta... 

Och idag, vaknade jag genomförkyld så... jag och minisarna tar det lugnt i stugan nu på fm. De kollar paddan och jag bloggar. Snart dags att fixa lunch åt gänget. Så, trots rubriken, så är jag inne idag... men, jag tycker verkligen att dagar som gårdagen är de allra, allra bästa.

15 februari 2016

Vemdalen.

Vi kom hit igår kväll när det precis börjat skymma. Senare på kvällen kom sysslingfamiljen och efter middag och efterrätt fick vi till slut i säng barnen - övertända. Men i morse, då vaknade vi upp till det här... 












Tre.

I lördags hann vi till slut få ihop packning och barn in i bilen. MakeN hade bokat boende till oss i Mora. En liten vandrarhemsstuga. Jag var inte väldigt entusiastisk där vid 22-tiden när jag skulle in och bädda fem sängar och sen förflytta alla barn in i stugan. Men det gick bra. 

Alla somnade om fort, även vi. Och sen vid 4-tiden vaknade Abbe med feber och tyckte att det var dags att gå upp. Och då är det ju aningens jobbigt att det bara är ett litet rum, utan toalett. Men allt går ju. Även om det kostar på lite energi. Och de stora vaknade faktiskt inte, förrän vid 7 och då lämnade vi över barnvaktspinnen till dem. Hehe. Och så kunde vi sova en timme till. 

Och medan vi plockade ihop, röjde de till. 



De bråkar en hel del. Men ännu oftare har de så himla roligt tillsammans. De busar och när någon börjar gråta, fortsätter de andra två, tills någon till blir ledsen och då börjar de två första om... och sen är de tre igen... Det verkar så lyxigt att kunna variera sig lite. Syrran och jag hade ju bara varandra och även om det är en ynnest det med, med i alla fall ett syskon, så verkar det ändå väldigt kul med tre.

Och den här busen.

Madrass.

Sånt man gör tills någon slår sig och mamman plötsligt säger STOPP. 





Men tills det händer... så skrattar man så man kiknar och mamman fnissar bakom kameran.

Och det gick bra. Abbe slog sig lite i magen. Men eftersom jag ändå inte glömt hjärnskakningen så fick det vara nog.

14 februari 2016

Tacksam.

Så blev det dagen. Äntligen. Vi hann nog faktiskt sova åtta timmar. Väldigt skönt att komma ikapp lite. Vi åt frukost och började plocka fram diverse grejer. Det är svårt det där... när ska man ta fram det frysta fika-brödet... när ska man börja lägga upp ostarna... när ska man börja värma soppan och pajerna... när ska man ta fram drickan... Typ så. Men det löste sig.

Klockan 13:10 stod allt på plats. 


En väldigt fin bukett från vänner i väst värmde väldigt. :)

Urfamiljen var först på plats och beundrade och fnissade åt bilderna på väggen.

Tårtan är redo!

Så även vi. Vi hade planerat frukosten så att vi skulle äta lunch när de första gästerna kom, vid 13... det var bara det att de första gästerna kom kl 14. :) Så, vi fick tjuvstarta. I alla fall barnen.

Gos lyser bus.


Här är vi väldigt redo, Gos och jag. Gästerna- var är ni?! Typ.

Och så kom de äntligen. Först ut var mitt första Göteborgs-tjejgäng med respektive. Det var över fyra år sedan vi alla fem sågs samtidigt med män och ungar senast... Vi tjejer har i af hunnit träffas emellan. Fick tydligen inget kort på girlsen. Men männen får duga. En har simmat ur bild dock.

Dubbelmamman Anne.

Elin, som jag visst är ganska lik. :)

Pappa, min svåger Lars och min storasyster Annicka.

Avkommor.



MakeN hade fixat en myshörna uppe framför teven, riggat upp tevespel i Bellas rum och fixat disco ute i hans rum. Älsk på det.

Jag hann inte riktigt sitta ner och prata, umgås med det första gänget. Men jag hann njuta. Jag hann se att de hade det bra. Jag hann se att de hade det roligt. Att de också tyckte att det var kul att träffa varandra igen. Och jag hann njuta av tacksamhet att de alla var där för min skull. Det är sannerligen inte lätt att få ihop allt med livet och vardagen och jag är så tacksam att så många prioriterade mig den här dagen. 


Mina fina, älskade systrar.

Någon gång under kvällen byttes gästerna ut, ungefär samtidigt som maten fylldes på. Det var ett väldigt jämnt flöde med vänner och mat och dryck.

Jag tvingade förstås alla att gå tipspromenaden. Sämst var Annie. Men, jag tänker att vi får helt enkelt lägga rätt mycket träningstid på att prata om mig. Det är ju viktiga saker.

Lina var mittemellanbra.


Mamma var den som vann, med bara ett fel. Ett slarvfel! Låter väldigt underligt, för den som känner min mamma. Och som även älskar uttrycket "Det farligaste är att tro att man vet"... Hon trodde att hon visste att jag hade bott längst i Borlänge men det var ju fel. 10 år i Linköping. 10 år i Borlänge och 11 år i Kållered. De övriga 9 åren ska jag berätta om vid tillfälle ;)

Grannar, förskoleföräldrar, gamla vänner och nya vänner. Det var en salig blandning. Totalt var det lite drygt 40 gäster som kom under dagen.

Jag tror de sista gästerna gick strax innan midnatt och då kände jag mig lite så här...

Det var en väldigt, väldigt fin dag. Jag är så glad för alla mina vänner och min familj. Jag är så himla tacksam för syrran som ställde upp och lagade supergoda matpajer och mamma som lagade pajer, den fina citrontårtan ni ser till vänster i bil, en annan citronkaka, och massor med jättegod tzatziki. 

Och makeN förstås. Som fixar och donar, för min skull. För mina påhitt. Jag älskar'n.