3 juli 2017

ÅEC 2017 - race report.

Jag sov faktiskt rätt bra (!) och vaknade vid 5:30, en stund innan klockan ringde. Race day!!! Annie hade ingen Törnrosa-sömn men det är som det brukar :)

Vi gjorde gröt, kokade ägg, bryggde kaffe och mumsade i oss allt med god aptit, tillsammans med ett glas rödbetsjuice.

Vi velade lite över klädvalet - väderprognosen sa sol och 24 grader. Vi valde t-shirt och vindjacka upptill och shorts/korta tights och långa strumpor nertill. Annie satte på sig chipet som registrerar tiderna. I löplådan packade vi ner varsin långärmad ulltröja ifall solen skulle kännas för stark, eller om det såg ut som att det skulle bli dåligt väder på skutan. Vid 7 åkte vi och lämnade löplådarna i växlingsområdet vid Åre kyrka. Velade lite var bästa stället var att lägga grejerna på... provade tre ställen tills vi kom på att det inte spelade någon roll :)

Efter några toabesök till så var det dags att bära ner kajakerna och paddla bort till starten. Vi såg Solo-klassen starta klockan 8:00. Väldigt mäktigt att se med vilken fart de drar iväg. Vi besökte några buskar och gjorde oss av med lite mer vätska och sen var det plötsligt dags att hoppa ner i kajakerna och paddla ut till starten...

Kl 8:30 ljöd startsignalen och helt plötsligt var vi iväg. Det var nu det började. Äventyret. Utmaningen. Vi tog det lugnt i starten, vi hade ju några timmar på oss att hinna bli trötta... Efter ca 500m var den första bojen vi skulle runda för att sen mata på några kilometer. Den första bojen kändes lite svår att runda, i och med att vi satt ihop och det var mycket folk... Men strax innan vi kommer till bojen kommer jag på att vi glömt något vitalt! Annie!! För helvete! Vi glömde ju aktivera chippet! Detta var något de pratade om på tävlingsgenomgången kvällen innan; alla deltagare måste aktivera sitt chip innan start, genom att gå på en matta som är utlagd på stranden. Vi tittar på varandra i panik och funderar kort på om vi ska vända om och paddla tillbaka för att aktivera chippet men bestämmer oss för att köra på och hoppas att det går att fixa i det första lyftet.
Vi rundade bojen utan att ens märka det, upptagna av våra tankar och inre svordomar över klantigheten. Vi var lite tysta ett tag men sen bestämde vi oss att det måste gå att fixa, och om det inte gör det så kanske vi kan få något tröstpris för klantigaste laget ;D.

Efter drygt 7 km kommer det första lyftet, då paddlar man in på anvisad strand, tar sina kajaker och går/springer till nästa strandremsa, 400 meter bort, och paddlar vidare. De flesta har ganska lätta kajaker, väldigt många surf-skis. De deltagarna tar kajaken på axeln och springer de 400 meterna. Annies och min kajak väger ca 30 kg styck - svintunga! Jag bar i greppen i fören och Annie i aktern. Vi snurrade in oss lite kort i bogserlinan och jag välte ur kajaken när jag skulle gå i land - glömde i ivern bort det där med ett ben på varje sida... Men till slut fick vi ordning på ekipaget och kånkade iväg. Det var låååånga 400 meter.
Vi tänkte att vi skulle behöva springa till starten och aktivera chippet men vid första tidsregistreringsanordningen fanns det en funktionär som vi hojtade till "vi har glömt aktivera chippat!!" Han ba: Det är luuuugnt, det fixar vi.
Och så blipp blipp så var det klart och vi var med i matchen igen. Puuuh.
Innan vi drog iväg igen tog vi en kisspaus i strandkanten - det var ett par liter vätska som ville komma ut. :)
Väl iväg igen kändes det helt fantastiskt!! Vi visste att vi hade majoriteten av folket framför oss, men vi var inte sist och vi var med i matchen. Vi paddlade nu mot vattenfallet till väster i Åresjön och nästan framme där rundade vi en båt och paddlade tillbaka mot Åre strand. Vi hade medvind på vägen mot fallet och det kändes som att vi paddlade på i ett bra tempo men klockan visade att det gick långsammare och långsammare. När vi sen rundade båten och paddlade mot Åre strand hade vi motvind men tempot gick plötsligt upp. Det var helt enkelt väldigt strömt och vi gled nu åt rätt håll. Fyra kilometer innan stranden blåste det upp och blev väldigt vågigt och betydligt tuffare. Men vi kämpade på och kom i land på en tid bättre än den vi hade trott. Nu var det dags för nästa lyft för att bära bort kajakerna till en avställningsplats. Där tog vi av oss paddelhandskar och kapellet, kissade igen och gav oss iväg till Åre kyrka där växlingsområdet till löpningen var. Det var en sträcka på 1,5 km som vi joggade och det kändes mycket bra. Kropp och knopp var på gång.

Vi kom in i växlingsområdet och till vår anvisade plats med våra lådor. Av med flytväst, ryggsäck, paddelskorna (vanliga löpardojor) och våtsockar (mycket skönt att ha! Både för/mot kyla men framför allt för att slippa all sand/grus i skorna från att springa i/ur sjö/ på strand.). Och så på med löparskorna, flytta över mobilen till löparryggan, på med löparryggan, klämma en powerbar smoothie och sen drog vi iväg.
Det börjar brant uppför ganska på en gång och vi följde planen att inte springa utan att marschera i raks takt. Första passagen, upp till Tott-liftens topp, var nog den tyngsta, det var kvavt och varmt, lite svårt att få bra grepp i gräset, ingen utsikt att njuta av utan bara att kämpa på. Uppför uppför. Efter en halvtimme var vi i toppen av Tott-liften och hade då avverkat ca 300 höjdmeter. Vi hade bestämt innan att vi skulle ta vår första energigel där och den planen följde vi.
Efter en stund öppnade landskapet upp sig och blev mer fjällikt. Vi kämpade på. Gick i kapp rätt många människor. Efter ungefär en timme träffade vi på en deltagare son spelade hög musik på sin mobil. Vi önskade "Hey boy, Hey girl" av Chemical Brothers och fick lite skön pepp under några minuter medan vi klämde ännu en gel och njöt av livet. Det var fantastiskt vackert! Vädret var underbart! Kroppen svarade bra och vi hade en fin känsla.

Plötsligt kom första snön och jag gjorde en snöboll och kastade på Annie ;). Det var nu stenigare och man fick klättra lite mer emellanåt. Vi tog en kisspaus, i vad vi trodde ett ensligt läge på banan... när vi resor oss upp ser vi att bara några meter bort är det massor med folk, och vi är uppe på toppen!! :D
Vi passerade toppen 1:28 efter växlingen och det var bättre enligt beräkning. Jag tänkte nog att det skulle ta nästan två timmar för oss dit, och sen lite drygt en timme ner till Huså.

Uppe på toppen såg vi två andra damlag och helt plötsligt blev det lite hetsigt. Första biten neråt var väldigt brant och det blev en del hopp och klättrande. Vi hade ett damlag framför oss och ett efter oss. Efter några hundra meter drog vi om tjejerna framför oss och efter ytterligare några hundra meter sprang damlaget bakom oss förbi oss... Vi sprang på stenar och på snö och vi som hade hoppats på snabb löpning utför fick snart kalkylera om. Det gick visserligen lite snabbare än uppför men långsammare än vad vi räknat med. En passage gick på skrå över ett stort snöfält, som var väldigt svårsprunget. Annie såg att leden gick nedanför så vi bestämde oss för att springa ner i stället för på skrå. Jag kom på den briljanta idén att sätta mig på rumpan och åka "pulka" ner. Det var dagens största leende som lockades fram då. :)
Efter den pulkaturen tog vi en energibar och kämpade på.
När vi kom ner några hundra höjdmeter och vi trodde att det skulle bli lättare med löpningen blev det i stället mycket lerigare och blötare. Annies ena sko fastnade i leran vid ett tillfälle och hon sprang ett par steg utan sko innan hon hann stanna... Det var härligt att stoppa ner den foten i skon sen... Men vi passerade också många bäckar som man kunde skölja genom fötterna i. Men ännu fler lerhål där man sjönk ner till knäna i lera... Det var väldigt, väldigt tufft.

Sista 4 kilometerna gick i alla fall på en lättsprungen grusväg som mestadels gick nedför och äntligen kunde vi få sträcka ut. Men nu började mina ben göra sig påminda och jag fick kramp i vaden. Vi tog en energigel och kämpade på. Plötsligt kändes det bra igen och livet var gött. Kilometrarna tickade på och när vi hörde Husån brusa så kändes det skönt att löpningen snart var över och att vi skulle få börja cykla.

När vi kom in i Huså hörde vi speakern säga att segrarna i Duo Mix hade gått i mål... Vi slängde av oss löparryggan, skitiga löparskor, keps och bytte om till cykelskor och satte på cykelhjälm, ryggskydd och cykelrygga. Vi klämde en till power smoothie och sen var det dags att dra vidare. Helt plötsligt blev jag väldigt trött. Och törstig på vatten. Men i det här skedet, efter nästan sex timmars aktivitet, så funkar inte hjärnan riktigt som den ska. Så i stället för att ta med vattenflaskan på cykeln så tar jag resorb (för det var ju det jag hade bestämt innan...). Och jag är less på allt sött och sliskigt och vill inte dricka varken resorb eller sportdrycken i ryggan, bara vatten. Och det håller ju inte. Annie är en pigg maskin och jag är slut. Redan innan vi kommit så värst långt. De första fyra kilometerna var enkla på fin grusväg och jag som brukar vara en stark cyklist hade det väldigt tufft. Jag vet inte riktigt vad det var eller vad som hände men det var som om luften gick ur mig. Cyklingen som var det jag hade sett fram emot var plötsligt en ren plåga. Vi kämpade på genom myrar, återigen med knädjup lera, släpandes på en cykel dessutom. Jag visste ju att jag måste dricka och jag drack visserligen, men alldeles för lite för en så varm dag med en sån prestation.

Det var inte bara det att man skulle cykla 30 km, utan också klara av drygt 700 höjdmeter - det v alltså väldigt kuperat. Och det var så väldigt många myrar och lerpölar... och långa uppförsbackar.

Jag orkar inte skriva så mycket mer om cyklingen... den var helt enkelt jävlig. Jag fick kramp i alla benens muskler. Visserligen var det positivt att upptäcka att det finns väldigt många olika muskler i benen... och lite spännande att upptäcka hur jag skulle sitta för att få just den muskelns kramp att släppa, eller vilken kadens jag skulle ha för att få den där muskelns kramp att släppa...
Och i några av de långa nerförskörningarna kunde jag visserligen köra på men med resultatet av en jädra kramp i låren efteråt. Gaahh.

Men efter en låååååååång uppförsbacke så var vi i downhillbacken i Åre och hade bara en utförslöpa och en transportsträcka kvar. Downhillbacken var kul att köra och jag trodde att jag fick vila lite... men kroppen är på helspänn i nerförsskörning så när vi skulle börja transportcykla sista biten så krampade mina lår värre än någonsin. Det tog en stund innan jag ens kunde böja dem tillräckligt för att kunna trampa.

Men så plötsligt var vi i sista backen upp till mål och sen i mål. Annie ville kramas, jag ville bara bli av med krampen. :) Jag fick hjälp av funktionärer som spolade kallt vatten på mina lår och jag fick kallt vatten att dricka. Det var himmelskt gott. Så, efter en stund var jag redo att kramas och var tvungen att lipa en sväng för att det hade varit så jobbigt och jag kände mig så kass. Men nu har vi pratat ut om detta och gjort upp en plan för hur liknande scenarios ska hanteras, och undvikas. :)

Så nu är jag bara helt fantastiskt nöjd att vi gjorde det! Och som en bonus; kom på sjätte plats!! 6:a i Åre Extreme Challenge alltså. För två rookies. Det är rätt fett.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Skriv gärna en rad, eller två. Jag älskar kommentarer!